Part 22

Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller hvaruti det besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon säkert visste, det var att den unge mannen var den vackraste karl hon någonsin sett, hvilken omständighet också Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla honom och, såsom hon försäkrat, använda hela sitt inflytande för att skaffa honom inträde hos ett fruntimmer, som icke en gång emottog markiser och hertigar före klockan tolf.

Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i tamburen, när kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom följa sig. Vår hjelte strök med handen upp håret ur pannan, i det han kastade en melankolisk blick på sin blus, hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans enda helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom markisinnans trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att två dagar å rad hyra vackra kläder. Det är märkvärdigt nog att man i blomman af sin ålder, hvilken är så prydlig och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på sin klädsel, än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva det.

Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom flere rikt möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i ett mindre förmak. Förmaket kunde äfven betraktas såsom ett slags atelier, ty närmare fönstret reste sig en målarställning af mahogny med inlagdt perlemo samt tillhörande palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en herskarinna, som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad duk, kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. Kammarjungfrun försvann, och när hon ånyo återkom, följde hon bankirens brorsdotter, som med ett förtjusande leende inträdde i förmaket, klädd i ljusblå taftsklädning och med uppstruket hår, såsom modet var på den tiden. Armand kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det är endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, åtminstone i början eller tilldess han är säker på att icke vara genomskådad.

“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började Adelaïde, i det hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd honom att sätta sig i den, som var närmast hennes.

Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna, förmaket.

“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den granna fåtöljen icke passade till blusen, “jag har lättare att tala på det här sättet ... När jag sjunker ned i en sådan der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“

Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans farliga fåtöljer.

“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att ni i går sökt oss flere gånger.“

“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem på eftermiddagen“, svarade Armand; “summa tolf gånger, såsom portvaktaren nyss ganska riktigt uträknat.“

Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort så många visiter på en enda dag, och det på ett och samma ställe, utan att en enda gång ha varit bjuden.

“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig och min onkel på Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar sedan“, försäkrade Adelaïde, “och jag har derför väntat att ni förr skulle besöka oss, och äfven min onkel har väntat det.“

“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka er?“ frågade Armand.

“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er vår erkänsla“, svarade bankirens brorsdotter.

“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse, “man väntade då att jag skulle inställa mig för att säga ungefär så här: gif mig så och så många sous eller francs för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack, min gud! skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket der nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt för andra känslor än egennytta och falhet!“

Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och hon nedslog sina ögon. Det var ej för första gången hon kände sitt inre träffadt af den unge arbetarens klara och alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet på Bastilj-platsen, hade mer än en gång talat derom med sina vänner och med mycken förkärlek tecknat den lika modige som vackre blus-riddarens bild samt troget förvarat messings-kedjan såsom ett minne af det enda äfventyrliga ögonblick, som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria lif. Hon hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att denna ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför blygdes hon nu öfver sitt obetänksamma yttrande och ansåg sig fullt förtjena hans förebråelse.

“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand, “ty ni är uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om arbetsklassen, liksom alla de andra ... Men alla de andra äro icke så goda som ni, mademoiselle ... de äro stolta och högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen annan känsla än medlidandets, ty jag vet att den dag en gång varder kommande, då hela deras väl skall bero af det folks ädelmod, som de nu förakta ... Men hvad ni tänker och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag skulle så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som, oaktadt vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom, likväl älska vårt fädernesland och ifra för det redliga och goda kanske mera än de, som hela sin tid lefvat mellan trymåer och gobelins-tapeter.“

Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge moral-predikanten, var i början fuktig och glänsande som af en tår; men vid slutet af hans predikan blixtrade den som af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är nog rättänkande för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket varierar på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en samhällsklass, den man är van att anse sig vara öfverlägsen. Det är redan vackert, när en blifvande hertiginna rodnar af ånger och blygsel vid en obetydlig arbetares ord. Armand borde hafva varit nöjd med denna seger, för att icke genom ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter. Det är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden bestraffa ett fel hos andra, man måste äfven, så framt meningen är att förbättra, hvilket det otvifvelaktigt bör vara, så se till, att slaget icke drabbar en vidsträcktare yta eller sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man sig verkligen för att sjelf begå ett större ondt än det man söker bekämpa. För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa mer än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget förstånd och hjerta att göra resten. En klok såningsman lägger icke fröet så djupt i jorden, att det icke mäktar arbeta sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt är, stängel, blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun ryckt segerpalmen från det rikaste hjerta.

“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten, som Armand icke hade väntat sig, “hvad var då orsaken till era besök i går och i dag?“

Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen till den fåtölj, han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån och tog ett steg tillbaka.

“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart.

“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde, som hade godt öra.

“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den ni nyss behagat förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som alls icke var “comme il faut“.

“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om mig?“ frågade Adelaïde.

“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade Armand.

“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat än förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen.

“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“ stammade Armand med en enfald, som icke heller var “comme il faut“.

“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga flickan med en glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta tagit öfverhand.

“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt, mademoiselle“, medgaf Armand, som ändtligen började inse sin enfald och dessutom kände sig hänförd af den unga flickans förändrade sinnesstämning.

“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande munterhet. “Ni var här tolf gånger i går, säger ni?“

“Ja.“

“För att råka min onkel?“

“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan än er.“

“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig, när jag bjuder er ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom jag nyss nämnde, verkligen väntat er.“

“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af förtjusning, som kanske varit på sitt rätta ställe, i fall den kommit ur ögat på en markis eller millionär.

“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“

“Nej, mademoiselle.“

“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på Bastilj-platsen, och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför stränga grannlagenhet, icke försmår ett tacksamt ord, som kommer ur djupet af mitt hjerta.“

“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning, i fall jag hade förtjent en sådan“, ropade Armand med en värma, som meddelade sig åt sjelfva Adelaïdes kinder.

“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade Adelaïde något tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom till att hennes kinder blefvo så varma, och man blir ofta så lätt förargad öfver det man ej begriper.

“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd af den tvära tonen.

“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta likadana kedjor som dem jag köpte af er.“

“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd; “jaså, ni vill köpa flere messingskedjor.“

“Ja, jag vill skaffa er af med alla, som ni hädanefter har till salu ... jag vill bli er enda och ständiga kund, och det bör ni kunna vara mera belåten med än att förstöra er tid med att utbjuda dem på gatorna och torgen, utan att kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och ni bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det folk, hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra taga mot mig, som likväl aldrig, åtminstone med vett och vilja, förolämpat eller sökt skada någon ... Men, utan att såra er eller detta folk, kan jag väl säga, att ni bland dem icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde ju er i mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan att knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“

“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand.

“Då var det orätt af er att fresta dem med så många vackra och förledande fraser“, anmärkte flickan.

Cambon slog förlägen ned ögonen.

“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade han efter en stunds tystnad; “min far är krympling och såsom sådan intagen på Bicêtre ... jag är egentligen guldarbetare, men som jag sedan en månad varit utan arbete, använder jag min lediga tid med att sälja hvad han förfärdigar.“

“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom Adelaïde, med synbart välbehag betraktande den unge mannen.

Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan vetat, att Armand Cambon äfven använde sin lediga tid för revolutionära stämplingar, hade hon kanske berömt honom så lagom.

“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade Adelaïde.

“Inga, mademoiselle.“

“Inga? ... er far har då inga färdiga?“

“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit sig så, att jag icke sålt någon enda sedan den der dagen på Bastilj-platsen.“

“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan, hemta hit allt hvad er far har färdigt och på samma gång säga honom att jag köper allt hvad han hädanefter har att sälja.“

“Ni är en ängel, mademoiselle.“

“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde småleende; “ni har inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni, monsieur Cambon ... Men nu till något som rör er sjelf ... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert har ni någon gång tänkt på att blifva er egen.“

“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar och en, som tänker på sin framtid.“

“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med två tomma händer icke kommer särdeles långt.“

“Hur menar ni?“

“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att finna en förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra er grannlagenhet, monsieur Cambon, om jag skaffade er en sådan förlagsman, hvilken icke skänkte, utan lånade er en så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva för att uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“

Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga lättast att besvara.

“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor hon, “ingenting som bör kunna skrifvas på räkningen af den tacksamhet, som ni hyser sådan motvilja för ... Är det ej så?“

Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med djup rörelse hvilade hans ögon på den ädla flickan.

“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han inom sig sjelf; “denna rena välvilliga själ skall jag kanske för evigt öfverlemna åt sorg och förtviflan! ... O min gud! hur skall jag kunna framföra hvad jag har att säga henne!“

“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke kunde höra hvad hans inre talade, “att jag, en oerfaren flicka, framkommer med ett dylikt förslag ... Kanske tviflar ni också på att ett fruntimmer af min ålder och mitt beroende alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag vill då säga er, att jag i morgon gifter mig.“

“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade Armand med dof röst.

“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig de Beaudreuil som blir min make?“

“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon.

“Min första önskan till min man skall bli att ... Men tror ni då att hertigen skall afslå min begäran?“ tillade hon leende.

“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad ni begär, mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle vända sina blad mot er, när ni talade, och en sten lyssna till er röst ... Men hertig de Beaudreuil skall icke lyssna till någon bön af er!“

“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med allt det här?“ frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen, hvars anletsdrag afspeglade den djupaste oro.

“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af honom, hvarken för mig eller någon annan!“

“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen med detta uttryck, som röjer aningen af något ondt.

“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“, svarade Armand, men denna gång med en stämma så klar, att icke ett ord deraf gick för Adelaïde förloradt.

“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig upp ur fåtöljen.

“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var något högst angeläget jag hade att säga er?“

“Nej!“

“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades af en stor fara?“

“Nej, nej!“

“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat på denna gata och så många gånger utsatt mig för portvaktens och betjeningens ohöfliga bemötande? ... jag dröjde, emedan man hvart ögonblick väntade er och er onkel hem ... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ... Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna träffa er.“

“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i himlens namn ...“

“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen, men jag kom för sent.“

“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“ frågade Adelaïde med tilltagande oro.

“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick pinas mest, ni, som ännu icke känner vidden af den fara som hotar er, eller jag, som vet att hvad jag har att förkunna skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga hjerta, det hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl är ett intet mot den, som skulle ha blifvit er lott, derest ni blifvit gift med hertigen.“

“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde; “hvarför skall jag icke bli hertigens maka?“

“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är en skurk, som icke en gång förtjenar att en hederlig karl ränner värjan genom hans bröst ... Bekräftelsen på hvad jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag skattar mig lycklig att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan det blef för sent.“

Dervid räckte han henne samma biljett som han fick af Denise hos markisinnan.

Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen, under det hon läste biljetten. Armand såg huru hennes ansigte oupphörligen skiftade färg. Slutligen föll biljetten ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf nedsjönk hon i fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte.

Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de konvulsiviska snyftningarna och såg huru våldsamt hennes bröst arbetade under det ljusblå taftet. Han närmade sig henne och upptog det fördömda papperet, som låg vid hennes fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra.

Oklok är också den tröstare, som söker hämma den lidandes tårar, ty icke alldeles olycklig är den, som af sin barndom åtminstone har _dem_ qvar. Tåren är icke annat än en perla ur den krans af oskuld och frid, som skyddande omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt enda jordiska eden. Visserligen finnas äfven andra tårar, förtviflans och raseriets; men dessa återspegla ingen ljusets bild. De bränna den kind, de vidröra, och falla som blydroppar på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga eländet.

Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes deraf att hon snart reste sig upp, blickande omkring sig med lugn, stolthet och beslutsamhet.

“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon derför med fast ton.

Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara mera väntad än denna, och likväl rodnade Cambon af förlägenhet, när den nu gjordes. Det föreföll honom, och det af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt bekänna alla korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han icke i tid förberedt sig på svaret.

Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och dröjsmål med svaret; men hennes väntan på det sednare var större än hennes förvåning öfver den förra.

“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle, till hvilken den också är adresserad“, svarade ändtligen vår hjelte, inom sig rätt förargad öfver den förrädiska rodnaden.

“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade Adelaïde; “ni är då personligen bekant med markisinnan?“

“Ja, mademoiselle.“

“Och ni har varit hemma hos henne?“

“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att svara, liksom fruktade han, den simple arbetaren, att blifva misstänkt för alltför många besök hos en markisinna.

“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde med ett allvar och en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman.

“I förgår“, svarade Cambon.

“Och det var då ni fick biljetten?“

“Ja.“

“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af markisinnan sjelf, så är det svårt för mig att begripa, hur den kunnat komma i era händer.“

“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål bragte arbetaren för tillfället kunde hitta på.

“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att ni af vanlig nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde er“, menade Adelaïde med blicken stadigt fästad på den unge mannen.

Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick upptäcka en misstanke, som motsade hennes ord, och det var denna upptäckt som jagade blodet till hans hufvud.

Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, ty hos honom är hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. Den ännu icke förhärdade vet ingen anklagare så svår som den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans egna kinder, kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan den skyr allt orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men som verlden ofta sammanblandar denna rodnad med det sjuka samvetets, så har också mer än en oskyldig ofta nödgats snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin rodnande kind.

“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, sade han något nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat än den största rättvisa ... Jag hoppas att den dag aldrig skall inträffa, då min nyfikenhet öfverväldigar min hederskänsla.“

“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat misskänna den ... Ni har fått biljetten af någon annan än markisinnan?“

“Ja, så förhåller det sig.“

“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“

Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty han hade ju lofvat Denise, att icke inblanda henne i denna kinkiga sak; och äfven om han icke lofvat henne det, skulle han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda henne någon olägenhet.

Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför Adelaïde framställa sig såsom den der stode väl i vantarne hos kammarjungfrun. Han hade ju till och med nyss fruktat för att Adelaïde kunde anse honom stå i något förtroligare förhållande till markisinnan. Men Armand kände lyckligtvis så mycket af strategien, att han visste det offensiven ofta är halft vunnet, medan defensiven lika ofta är halft förloradt, hvarföre han beslöt att genast kasta sig in på den förra.

“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ frågade derför Armand.

“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade Adelaïde med ett uttryck i blicken och rösten, som röjde hur svår striden var emellan hennes stolthet och smärta.

“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ fortfor Armand.

“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa frågor?“

“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken klar, och hvilken annan upplysning kan ni väl då begära eller behöfva af mig? ... Kunde jag gifva mera, skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ... Värdigas förlåta mig, men jag kan ej säga något vidare utan att blottställa den person, som jag i första rummet har att tacka för att det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som man sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs hela sällhet.“

Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande inom sig sjelf och iakttagande derunder en tystnad, som Armand icke trodde sig böra afbryta. Slutligen närmade hon sig ena väggen och vidrörde en dervid hängande klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes kammarjungfru visade sig i dörren.

“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde.

“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade kammarjungfrun.

“Har hertigen frågat efter mig?“

“Ja.“

“Hvad svarade du honom?“

“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“

“Vet han att en främmande är inne hos mig?“

“Jag tror det inte.“

“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“

“Nej, mademoiselle.“

“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“

Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut hafva hugnat Cambon med en förundrad blick.

“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge mannen, “ni har brefvet?“

“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, erbjudande henne ifrågavarande biljett.

“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo och genomögnade den för andra gången.

“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon komma hit?“ frågade hon.

“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, så vidt det beror af min förmåga“, förklarade Cambon.

“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en önskan, en lidandes bön, som ...“

“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand ifrigt.

“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är möjligt att jag då kunde behöfva er.“

“Hvilken timme?“

“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör ej stiga upp hit, utan först vänta min kammarjungfru, som skall föra er till mig.“

“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära detta hus och lemnar icke min post, förrän er kammarjungfru kommit.“

“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar er ur djupet af mitt hjerta.“

“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“