Part 21

Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter äro fästade i jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras, har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, liksom flickor i en pension. Det är derför som det ena sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur hvar sin rosenbuske, derför som den ena hulda varelsen efter den andra dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af den prosaiske trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en ömsesidig förtroligare beröring glädja hvarandra, liksom de förut gladt en otacksam verld med sitt doft och sin fägring. Rosensjälarne representeras af mesdames och mesdemoiselles Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni), Robert, Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, Mathilde och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie Nationale de Musique. Alla äro ypperliga, och man ser snart att deras första “pas“ äro tagna i den bästa skola. Deras dans är briljant. När man ser hvar och en dansa sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det som ett blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana blommor skulle i orienten betalas med millioner, och icke heller i norden skulle man se på styfvern, ty äfven der finnas mäcenater, åtminstone för dylik blomsterodling. Vackrast blir dock i alla tider törnrosen, och bland törnrosor är mademoiselle Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne lyser hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod jag är“. Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna hyacint är ingen “döende kraft“, ty hon har ben eller, rättare sagdt, stjelk sådan som endast den sydliga solen kan frambringa.

Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne återvända till sina kroppar. Trädgårdsmästaren (monsieur Saint-Léon) inkommer, åtföljd af folk, som vill köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin knif och plundrar den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros han afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken att blommans själ lider. Sedan köparne fått sina buketter och gått sin väg, aflägsnar sig äfven trädgårdsmästaren, kanske för att i vin förvandla sina blodspengar, under det han studerar “Le Réforme“ eller någon annan radikal tidning. Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, anar han icke att blommorna i hans trädgård göra precist detsamma.

Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, göra uppror i sina kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare o. s. v. Men att den revolutionära propagandan äfven trängt sig in i blommornas annars så tysta och oskyldiga rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det lider mot 1848.

Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket glad, såsom fallet merendels är, när man är något drucken. Men han blir spik nykter, när han ett tu tre finner sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället för blomkronorna, nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor. Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att leka med, ansätter honom värst och tager ordet på sina systrars vägnar. Hon begär för sig och de öfriga trädgårdsblommornas räkning:

1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare utveckling och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade med hvarandra, till stort men för nationaliteten; vidare kullvräkandet af alla trädgårdsplank, som stängt dem från beröringen med den yttre friare naturen och derigenom tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till och med den obetydligaste ängsblomma kan skryta;

2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan bokblad och innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat trädgårdsblommor, såsom varande grannare och större än alla andra;

3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som förstört deras förr så blomstrande välstånd;

4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas nyttjande kommit menniskan att glömma naturens herrligaste alster, i sammanhang hvarmed de fordra att madame Furstenhoff måtte varda förpassad till Sibirien eller något annat ställe, der man ej dansar på rosor;

5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna, som alla äro oförenliga med blommornas af försynen gifna bestämmelse att i omedelbar beröring med himmelen och ljuset pryda och lyckliggöra jorden;

6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde, hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma med ett på lagliga grunder hvilande förslag;

slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af sten eller trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom och despotism, måtte ur trädgårdarne borttagas, isynnerhet bilder af gamla trädgårdsmästare, liknande den, som har sin staty i Carl XIII:s torg, och att i deras ställe måtte uppresas ett monument åt Linné, den store presidenten i blommornas fristat.

Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla dessa påståenden. Han har såsom fideikommiss emottagit trädgården, om ej just direkte af Gud, åtminstone af grefve de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett ut, och han måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit. Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter. Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne, att draga sig tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar han gifva blommorna en oktrojerad författning, bygd på allmänna val och tvänne kammare eller drifhus, i likhet med dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord, allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från far till son.

Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på afmarcherande garden eller på löften om författningar. De gripa sin trädgårdskung, fängsla och släpa honom med sig ... hvart? — Det får man se i följande tableau:

Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar sig i östern, tändande skogstopparna och fångande i sin brand en och annan stjerna. Jorden är ännu dyster, men icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar ett brokigt, men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken. Purpurstrimman blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! det brokiga hvimlet kommer af hundratals sköna flickor, slumrande famn vid famn så långt ögat når. Flickor? nej! det är blommor, ännu söfda af natten eller tyngda af daggen. Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om morgnarne!“

Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej då? Man är enligt dopsedeln fyrtio år, man är till och med sextio; men egentligen är man bara tjugo, bara trettio. Det öfriga har man sofvit bort, och det kan icke räknas. På detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med foten i grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare och ens lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att man är litet omorgnad och fått litet dun i håret.

Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den sitt klarnande anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt väsen sväfvar öfver scenen, vidrörande de sofvande blommorna. Det är Aurora, det är blommornas drottning, det är Fanny Cerrito.

Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen för att kunna vakna; men blomman, som icke tynges hvarken af öfverfyld mage eller skuldbelastadt bröst, vaknar så lätt och behöfver icke gnugga sig i ögonen för att igenkänna morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin dans och man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men det är ej tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne hon dansar, på daggperlorna, innan dessa ännu hunnit jorden.

Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra dansösers dans ligger blott deruti, att när de sednare mer eller mindre lyckas i sitt bemödande att komma upp från jorden, synes den förra hafva svårast för att komma ned på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån hon kommit. De sednares dans är barnets i dess yrande åtrå emot stjernorna och solen; den förra är geniens i dess glädje att hafva funnit den jord, hon egnat sin kärlek och lofvat sitt skydd.

Men dansen afbrytes. De upproriska blommorna ila in med sin fångne trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför tronen, hvarpå blommornas drottning tagit plats. Han anklagas, han är nära att dömmas, han synes förlorad. Ingen Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm uppträder till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven en stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen och armarne, ber han att få bevisa sin oskuld med benen, ja han vågar till och med uppbjuda sjelfva blommornas drottning till en pas de deux. Han vädjar till det täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband och gula långshawlar. Blommornas drottning bifaller, nedstiger från sin tron och börjar med trädgårdsmästaren denna pas de deux, som slutar balletten och hvilken följaktligen skall utgöra den gyllene kronan på verket.

Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans af enkla blommor, som smyckar ängelns tinning, när hon sväfvar omkring dåren i en föregående tableau? Hvad är denna gyllene krona mot rosenslöjan, som svajar öfver blommornas drottning, när hon i den föregående scenen väcker sina undersåter och dansar bland dem?

Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren en mängd svåra steg och hopp, som komma åskådaren att hissna, att bäfva, ty man fruktar att denna fina gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa onaturligheter, som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde hedras af hennes fot. Det är följden af att dansa med trädgårdsmästare, äfven om de föra sina ben med monsieur Saint-Léons obestridliga styrka och skicklighet. Men vi förstå nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill göra sylfiden till menniska för att hon må kunna gifta sig med en trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening, firad medelst en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna naturligtvis måste deltaga.

Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens goda genius och blommornas drottning.

Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika öfverallt. Det stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos prestationer förut blifvit emottagna, voro ett intet emot dem, som vid ballettens slut öfverhöljde henne. Armand Cambon, hvilken så djupt senterat dansösens eteriska skönhet i scenerna med Urbain, stormade nu med händer och fötter som en galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med trädgårdsmästaren, och han arbetade med tio klackörers kraft äfven sedan Fanny Cerrito blifvit tvänne gånger framropad och ridån derefter fallit.

Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning glömde han att se upp till det der högra galleriet, som under hela pjesens gång varit ett nästan ständigt föremål för hans uppmärksamhet. När han ändtligen, trött både i händer och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och hennes följeslagare försvunna.

Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han rusade ut från parterren, knuffande undan alla, som voro i hans väg, och icke kännande de knuffar, hvarmed han af andra vedergäldes. Det var nära att han råkat ut för polissergeanternas och municipalgardisternas knogar, som icke tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela.

När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han mellan vagnarne med fara att bli öfverkörd; men den ena vagnen försvann efter den andra, utan att den stackars arbetaren funnit den eller dem han tycktes söka.

Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain hade gjort; han slet flere hårstrån från sin hjessa än grefve de Vardeck; han såg bedröfligare ut än sjelfva doktor Matheus i det ögonblick denne med sin protesterade räkning sjönk ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens fiol“, och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än värre och oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny Cerrito. Det var lyckligt att hon icke visste det, emedan hon redan förut var ledsen öfver att hon ej mer än tre gånger på aftonen blifvit inropad, liksom hennes käre man monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig på. Markisinnan var förargad på Adelaïde, icke för det att denna så förtroligt talat med hertigen, utan för det att bankirens brorsdotter vid sin barm burit en grannare och säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen för fäderneslandets sanna väl och ära.

Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast förklingad, sista lågan i kronan slocknad, första steget utom sånggudinnornas tempel taget, förrän prosan med sitt följe af ledsnad och förargelse griper oss i lufven och fordrar ersättning för några stunders flyktiga nöje.

Femtonde kapitlet.

Biljetten.

Följande morgon bultade Armand Cambon på porten till huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang upp, men Armand hejdades af portvaktaren, en i yrket grånad man, som icke hade den blidaste uppsyn och icke heller det angenämaste godmorgon på sina läppar.

Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt artigt och förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne ett undantag. Det är säkert en känd sak, att knappast något hus i Frankrikes städer finnes, som ej har sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla porten stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och beqvämlighet både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret, så stort i Stockholm, kännes icke ens till namnet i Paris. Till portvaktarens yrke hörer jemväl att hålla gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller är en lätt sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den strängaste uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. Men denna eviga påpasslighet på kommande och gående, icke mindre om natten än om dagen, detta alldagliga fejande på gårdar och i trappor äro icke egnade att åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas önskningar till mötes derför att han af den förre har lön och boningsrum samt af de sednare sportler minst tvänne gånger om året, så är det likväl förklarligt att han måste se snedt på hvarje obehörig person, för hvilken han nödgas öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes måste utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för sig sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares föga franska sätt att vara. Med ett ord, det fins ingen gammal port så knarrig som en gammal portvaktare.

“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren i huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.

“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand med våldsamt arbetande bröst, ty han hade gått häftigt.

“Åhja, det kan ni väl begripa.“

“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor guldarbetaren.

“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni monsieur Géronnière för en kolbärare och mademoiselle för en grisett, efter ni frågar om de äro hemma klockan åtta på morgonen?“

Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret.

“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här i går?“ återtog portvaktaren.

“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet, monsieur“, svarade Armand.

“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren, “ty för er skull öppnade jag porten åtta gånger på förmiddagen och fyra på eftermiddagen ... summa tolf, det vill säga, allra minst elfva gånger för mycket.“

Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd, som ganska otvetydigt hänvisade vår hjelte till gatan.

“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde jag för att hvarken monsieur Géronnière eller hans brorsdotter voro hemma i går? ... Ni vet ju att det var efter dem jag frågade.“

“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“

“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag aldrig brukar lemna kort.“

“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen att hvarken monsieur Géronnière eller mademoiselle taga emot folk, som icke ha kort att lemna ... Men förlåt, det är något kallt i portgången.“

“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag förmodar att ni har varmare inne hos er.“

“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke au revoir, monsieur!“

“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att meddela monsieur Géronnière eller hans brorsdotter?“

“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“ frågade portvaktaren.

“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att den sak, man yppar för obehörig person, icke längre är någon hemlighet.“

“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande sig sin kammardörr med ett föraktligt leende.

Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon katolsk prest, som förvarar så vigtiga hemligheter som en fransk portvaktare. Men när den förre vårdar dem af embets-ed, vårdar den sednare dem af vana. Embets-eden är icke alltid kraftigare än vanan, att döma af erfarenheten.

“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“, anmodade portvaktaren, i det han steg in i sin kammare och tillslöt dörren efter sig.

Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens anmodan, hvarefter han tog sig till att nöta de smala trottoarerna, tröstande sig med vissheten om att de han sökte denna gång icke skulle undfly honom.

På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon ånyo på samma port, som genast öppnades, ty icke alla portvaktare äro nog lycklige att hafva sina fönster åt gatan. Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle otvifvelaktigt vår hjelte fått bulta förgäfves.

“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om möjligt ännu mulnare ansigte än förra gången.

“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“, försäkrade Armand.

“Ni är säker på det?“

“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda utgång för denna egendom.“

“Än sedan?“

“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara uppstigna.“

“Deraf följer?“

“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“

“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger aldrig upp före klockan tolf.“

“Så mycket bättre.“

“Hvad sa! ... så mycket bättre?“

“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag rätt tänker på saken.“

Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde sin kosa midt öfver gården. Portvaktaren stod en stund förargad och förvånad, icke rätt vetande hvad han skulle tänka om denne lika enträgne som djerfve uppvaktare. Slutligen tog han sitt parti och följde efter honom. Men innan han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till sjelfva boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han nu lyckligen befann sig utom portvaktarens område och domvärjo.

“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“ frågade Armand en betjent i rikt livré, som visserligen öppnat porten, men derefter stält sig i vägen för den inträdande.

Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att brådska med svaret. Armands tarfliga toalett hade icke heller något uppmuntrande för en betjents rygg eller tunga.

Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande otålighet, som icke gerna kunde undgå ett svar.

“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han gjorde en gest åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren gjort åt gatan.

“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind för alla dylika gester.

“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade betjenten med en försmädlig min.

“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg henne derför helt enkelt, att en person, som har någonting högst angeläget att meddela, önskar på ögonblicket tala med henne.“

“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden för utdelningar“, svarade betjenten med detta flin, så eget hos förnämt eller rikt folks domestiker.

“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd i ansigtet och trängande betjenten mot väggen; “hörde ni ej att det var något högst angeläget jag hade att säga er matmor?“

“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande, ty vreden verkar så olika på olika slags menniskor.

“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“, fortfor Armand; “men jag tvistar aldrig med oförskämda drängar, utan jag tuktar dem, monsieur! ... jag känner en brinnande lust att slå in ett dussin tänder på er, pardon!“

“Monsieur! ni skulle våga ...“

“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som bilden i en nisch“, tillade Armand, “ja, det skulle jag våga ... Ni har väl aldrig drömt er en sådan ära?“

Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära, men som han icke heller eftersträfvat den, så började han skrika af alla krafter, och en välfödd betjent har naturligtvis en god hals att skrika med.

“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas stämma.

Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti och ruskat några repriser, hvarefter han ilade uppför trappan, på hvars öfversta steg visade sig en ung qvinna, välklädd och med behagligt ansigte.

“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här i går och ...“

“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles riktigt, jag är densamme.“

“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“

“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening ... men lyckligtvis är detta ej fallet med hans brorsdotter ... Jag smickrar mig derför med att ni redan anmält mina besök hos er herskarinna.“

“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“

“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ... lyckligtvis är det ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand Cambon, ett namn, som er herskarinna troligtvis icke erinrar sig ... Det är derför bäst att ni säger henne det samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte messingskedjor af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande kunde medföra den största fara.“

“Den största fara ... för hvem?“

“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“

“Och mademoiselle skulle ha köpt messingskedjor?“ förvånade sig kammarjungfrun.

“Det tyckes öfverraska er mera än den fara, som hotar er herskarinna.“

“Min gud! ni säger det der med en ton, som ...“

“Som är sjelfva alvaret ... Jag ber er tro, att det så är ... Men, förlåt, jag har mycket brådtom.“

“Det kan väl icke vara er mening att nu genast få företräde hos mademoiselle?“

“Har jag då uttryckt mig så otydligt? ... Nu genast, nu på ögonblicket måste jag träffa henne.“

“Men hon tar aldrig emot före klockan tolf“, bedyrade kammarjungfrun.

“I dag måste hon taga emot klockan tio ... Ack, min gud, hon är redan en qvart till elfva!“

“Men mademoiselle har ännu icke gjort sin toalett.“

“Då måste hon genast göra den ... för öfrigt behöfves det ingen stor toalett, för att emottaga en menniska, som säljer messingskedjor.“

“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“, anmärkte kammarjungfrun.

“Hvarför det?“