Part 20

Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det, emedan det, liksom hos oss i Sverige, är “comme il faut“ att först komma när skådespelet är halfgånget, för att derigenom visa antingen att man är mycket upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas produktioner, men hvilken plebejska åtrå så föga bör anstå folk af god ton? — eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja så länge med sin uppenbarelse i opera-salongen tilldess den uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig medtäflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad, hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, ty markisinnan Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna saison, hade priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande ram. Men ställ henne på verldsteatern vid skenet af de förnämes eller rikes kristall-kronor, ställ henne der vid sidan af dem, som till och med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för andra.

Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det var icke utan en viss stolthet som han tänkte på att denna förtrollande, af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande andedrägt och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — — Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet; hon försmår icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.

Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd färg? hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet?

Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur en bösspipa.

“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar ... Om det just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel ... det var orätt af mig att betrakta henne så ihärdigt ... hon har ändå varit god mot den stackars Simon.“

Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till kolonierna i Algeriet.

“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens vägnar“, fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han ånyo såg upp till första radens venstra sida.

Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra galleriet, under det att hennes läppar krusades af ett löje, så elakt och vidrigt, i trots af den sköna grunden, att Cambon ovilkorligen vände sig bort och flyttade i stället sina ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes jungfruliga blick.

Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, hvilken genom sin kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan och äfven med ett löje, som liknade doktor Mathei, i det ögonblick denne drog trollringen omkring den stackars Urbain.

Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som om eldgnistor sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade dubbelkikarne och att gnistorna, mötande hvarann midt öfver parterren, slutligen förenade sig till en brinnande ring, midt i hvilken han trodde sig igenkänna Adelaïdes bleknande gestalt.

Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, hans tänder sammanbetos. Han reste sig från sin plats, utsträckande armarne åt hvar sin sida, liksom ville han rycka ned de begge demonerne, demaskera dem inför verlden och sedan trampa dem till stoft under sina fötter.

“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; “var god och sitt ned ... ser ni ej att ridån är uppdragen?“

“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack mig i ögat med fingret ... ni är antingen galen eller drucken, s’il vous plaît!“

“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne förbannelser i sitt hjerta.

Andra akten af Le violon du diable:

Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck paviljong, ligger Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger på knä framför denna, med läpparne på Hélène’s öfver soffkanten hängande hand. Det torde vara svårt att afgöra hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen, hon som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, en större värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med lek och dans. Alltid framställes det goda landtfolket på scenen lekande och dansande, liksom det icke hade annat att göra.

Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty franska operans ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, består af öfver 300 figuranter. Kören är icke heller någon småsak, ty den är ännu talrikare. Det blir något af, när alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon fotfolk och fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde stödja sig på “la claque.“

Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, med anhållan att det goda folket, som icke kan hålla sig tyst när det dansar, täcktes maka sig ut och dansa i solhettan, hvilken anhållan genast uppfylles, ty det goda landtfolket är äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter återvända till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han blir varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, som deremot förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma möter doktor Matheus, finner han ordspråket besannadt: “Ingen rök utan eld.“

Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. Det betyder: “Nu tar fan vid mig!“

Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik den som är ute på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det betyder: “Monsieur! jag vill ha betaldt för instrumentet ... Var så god stig ned på kontoret och liqvidera!“

Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga handen. Det betyder: “Monsieur! begär icke att jag skall ha kontanter morgonen efter det jag enleverat en vacker, men arflös flicka! ... Och dessutom har jag icke tid, ty jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“

Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än må ha att anmärka mot hans moralitet och religiositet. Han vill för ingen del ha kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, för händelse af dödsfall, och skrifven med blod, emedan bläcket i Brétagne är nästan oläsligt. Urbain vägrar äfven detta, ty han anar en bysättning för evigheten. De äro sig lika de der artisterne.

Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget fel. Hvarför tog han ej förskrifningen genast och innan han lemnade instrumentet? Den obetydligaste skomakare fordrar allra minst sin räkning accepterad, innan han lemnar ut stöflorna. Doktor Matheus var för godtrogen, och likväl, hvem bör känna menniskan bättre än han?

När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty det är alltid sista utvägen. Sålunda trollar han fram en figur så lik Hélène’s f. d. fästman, baron de Saint-Ibars, som det ena bäret det andra. Den förmente baronen går, till Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i paviljongen för att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, hvars hela brott består uti att hafva rymt med en menniska, som spelar fiol, så framtrollar han äfven en annan figur, alldeles lik Hélène. Med fasa ser således Urbain, huru baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène på sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den dörr, som leder ut.

Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på Urbain och ber honom skrifva under, utlofvande på heder och samvete att, derest Urbain det gör, genast skicka baronen till fanders och föra Hélène tillbaka i Urbain’s armar, hvilket kan komma på ett ut.

Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för helvetet, ty enhvar är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, som kan reta gallfeber på sjelfva hin.

Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna feber. Han sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, görande dervid en mängd nya hocus pocus i luften. En demon uppstiger nu och rycker åt sig “le violon du diable“, som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga instrumentet ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som säger: “Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig fröknar, som hafva 100,000 francs i ränta, din erkeskälm! ... jag skall ge dig, jag, för att lura teologie doktorer!“

Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. Det betyder: “Jag lemnar mig i Guds hand!“

Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring af gudaläran, sjunker ned genom jorden under åska och blixt, det förstås; han skall väl gå på samma sätt som han kommit. Den der förklaringen hade Urbain kunnat göra strax. Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer alltid i senaste laget.

Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt ifrån att vara lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. För att öfvertyga sig om sin olycka, skyndar han in i paviljongen.

Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. Okunnig om att den stora hofmålaren Lucifer nyss fotografierat henne, skrider hon emot sin älskare med ett rosenrödt leende på sina läppar.

Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada öfverraskningen slår honom för hufvudet så att alla skrufvarne lossna. Hélène begriper icke hvad det kommer åt karlen.

Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och tycker, liksom Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som den helige mannen tror att allt detta härleder sig från brist på stråke och fiol, så framtager han ur sin kåpa en annan fiol, ett instrument som seraferne strängat och Sankt Petrus profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar lika kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit salig Nystedts fiol i Upsala.

Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva fruktlösa, ty Urbain står som en målad bock, i hvars mun man fåfängt sticker det doftande betet.

Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och vinkar till sig Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, för att bedja ... Hjelper icke det, så få vi väl skicka honom till Danviken, och der blir han nog bättre.“

Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar i tårar. Endast en trogen tjenare stannar qvar. Denne tager himlafiolen från bordet, och hur länge han sticker den under näsan på Urbain, så griper slutligen denne tag uti instrumentet och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom stallet, hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter blir också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande på en eldgaffel. Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den lille korspsvarte ryttaren, förklarar huru opassande det är för en mästare på fiol att spela så att det retar hin på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty egenkärleken är den enda skruf, som icke lossnar i en artists hjerna. Förargad kastar han derför stråken öfver till det rätta stället, och nu blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, såsom åtminstone monsieur Saint-Léon föreställer sig. Dermed vare nu hur som helst; följden blir i alla fall guddomlig.

Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en ängel med Hélènes ansigte och, hvad som än bättre är, med Fanny Cerritos armar och ben. Men icke heller nu är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan hon, framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt formad, men likväl kall, hård och orörlig bild, den man alltid skänker en beundrande blick, men aldrig sluter till ett glödande hjerta.

Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande som fjärilen, då han tröstande sväfvar kring en af stormen nedböjd ros; förmildrande som silfverskyn, när den ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande måne! Nämn oss den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen som anstränger sig för en blomma, för en diamant; hon är blomman sjelf, diamanten sjelf, som belönande pryder och riktar snillet för dess trogna uppfattning af konstens eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet belönar dygden för dess trohet mot Gud.

Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, framför den olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det menskliga medvetandet, i fall det möjligtvis skulle hafva förirrat sig bland stjernorna; än höjer hon sig på tåspetsen, en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina armar, dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i fall det skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är fullkomlig. Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste stunder.

“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, under det hans blick sökte högra galleriet, liksom väntade han svaret derifrån.

Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med gruppen på scenen och en tår perlade fram ur hennes öga.

“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen af hvad vi nu se, stoftets lidande och himmelens miskund dermed, den är lika skön, ty den deltar i det förra och tror på den sednare.“

Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan skämtade och skrattade med en af sina kavaljerer. När voro ej silkessammeten och kasimiren en amulett mot “sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja sin blick derifrån. Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst och det bygger sin äreport på ihåliga läppar.

Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. Ängelen (Fanny Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat sitt verk. Urbain har återfunnit sitt medvetande, sitt förstånd, och det första beviset derpå är att han sätter fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så bra som vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han går dessa dock ganska nära, och det är ganska vackert det. Hufvudsaken är emellertid att han spelar dem förståndigt. Mången finner hans spel till och med guddomligt, men detta torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska ursprung eller af det välde, som konstnärens goda genius, ehuru för ögat försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga sinnen.

Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad förrän pater Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, skynda in och instämma lifligt i bifallet, såsom man väl kan föreställa sig.

Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i halsen och dammet på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon ut- och invända, och han dänger sig med knytnäfvarne oupphörligen i pannan. Det betyder: “I detta ruckel bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag kommer säkert för sent!“

Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas medelst en mängd lättfattliga rörelser i ben och armar att lugna den stackars grefven, som omfamnar sin dotter, likväl skakande på hufvudet, under det han ser på pater Anselmo. Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter, lofvad vare Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa öfver fiolfodral och rida på stråkar ... begär det ej, mon père!“

Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, som liknar hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss från kungen, som är alla munkars vän och beskyddare ... han har på mitt förord utnämnt Urbain till adelsman och riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det, monsieur le comte?“

Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar till sig Urbain, som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen bakom ryggen. Grefven trycker hans hand, men skakar ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore så bra, bara inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min måg!“

Munken är genast framme och bedyrar att under hans ledning Urbain skall tillväxa i alla ridderliga dygder.

Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder hela verlden på bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att på bröllopsdagen dansa en “pas de deux“ med sin sköna brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i svärfaderns ögon. Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den tiden han såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält.

Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till bröllopet.

Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain fick Hélène, men var förargad på den förre, som icke ref sönder adelsdiplomet och hängde ordensbandet kring näsan på munken. “Hvad det der skall smaka aristokraterne“, sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en ballett vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, utan att denne först skall göras till adelsman och riddare!“

Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke markisinnan nu med större intresse följde pjesen. Hon fortfor ännu att skämta med samme kavaljer. Men hvad som ännu mer förvånade Armand var att markisinnans kavaljer, under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière, hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, som berörde kavaljer, utom sina många ordnar, hade det ståtligaste ansigte man kunde se och som visst icke misskläddes af korpsvarta mustascher och pipskägg. Armands blick kom händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid riddaren af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere ordnar, men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte som den förre. Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet länge och väl vid den sednare riddaren, ty dennes anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan att han likväl kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på galleriet midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens förnämsta skönhet, så fann Armand nödvändigt att, oaktadt sin nyfikenhet hvad den andre herrn beträffade, följa samma kurs och såg, icke heller till sin synnerliga tillfredsställelse, bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke hertigen, som satt bredvid henne.

“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon så lagom!“

Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit tusen lif, om han haft dem, än förorsakat denna intagande flicka ett ögonblicks bekymmer.

“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade honom den granne, hvars ögon så nyligen varit i fara för hans finger.

“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste Armand, “brorsdotter till bankiren af samma namn.“

“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte grannen, något förundrad.

“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg Adelaïde ännu för ung att gifta sig.

“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt.

“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin grannes begge ögon.

“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika eller förnäma, kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... men de gifta sätta den på hela verlden.“

“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i högra galleriet“, förklarade Armand.

“Nej, det är i venstra ... hon, som har den der baron Saint-Bris i släptåg.“

“Aha, ni menar markisinnan d’Estelle“, sade Cambon fullkomligt lugnad.

“Jaså, det är en markisinna ... jag kunde väl tro att det var något ditåt.“

“Men hvad är baron S:t-Bris för en?“ frågade Armand i sin ordning.

“Herrn med mustascherna, pipskägget och de många ordnarna, han som har sin plats bredvid markisinnan, han bor i Hôtel de Bade vid Boulevard des Italiens ... han har de vackraste hästar i Paris och louisd’orer, så att han kunde köpa hela boulevarden ... de strömma hit nu som bäst alla rika odågor från provinserna ... Men så mycket bättre ... ju flere bär, desto mer att sylta.“

Armand betraktade närmare sin granne, men han hade icke förut sett honom, hvilket icke förvånade vår hjelte, som alltför väl visste att det i Paris funnes flere demokratiska sektioner än hans.

“Då känner ni kanske också den andre riddaren?“ frågade Armand.

“Hvem?“

“Han som sitter bredvid baron S:t-Bris.“

“Jaså, den der med trubbiga näsan och aflånga ögonen?“

“Ja, just den.“

“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser föga ridderlig ut.“

“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut trodde sig hafva sett.

Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan och aflånga ögonen var samme herre som dagen förut på Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor.

“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade grannen, vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk.

Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol, hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den ädle grefven förenar Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvit, endast står på högra benet, under det att Hélène står på det venstra.

De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också fyra ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter, aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall sätta kronan på verket, under det att grefven och hans gäster taga platser på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri.

Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar. Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en herrlig rosenbuske, mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis den skönaste blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt.