Part 2

Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat beskrifningar och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter inom den stora staden samt derjemte sökt teckna den sednaste revolutionen, hvarvid jag icke allenast begagnat mig af de underrättelser, som man genom personlig beröring med fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet af den frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist än såsom republikan, kalladt:

“_Le Mois_, Revue historique et politique de tous les événements qui se produisent en France et à l’étranger depuis février 1848.“

Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna kunna beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års revolution i republikanernas papper. Min pensel är för fattig på färger, för att, såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, jag vet det nog, men hvad som fattas mig af rikedom på färger, skall jag söka ersätta genom grunddrag af sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske gjort mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke tala om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så har jag t. ex. på svenska återgifvit namnen på sådana ställen, som antingen redan förut äro bekanta i Sverige eller med lätthet kunnat öfversättas, under det att de öfriga förblifvit vid sina franska namn. Vidare har jag här och der i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men detta var mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget skulle kunna återgifva det egendomliga i den franska dialogen. Jag vågar dock anse dessa fel icke större, än att en öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem.

Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, till hvilka äfven jag snart räknades, så har madame Voguet, konung Oscars amma, sin goda pension samt bor dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska palats. Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, som hon bad mig vid min afresa från Paris medtaga ett bref från henne till h. m. enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis lofvade, emedan jag alltid kan få tag i någon kammarherre, som ordentligt vill frambära brefvet. Men hon bad mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta torde bli något kinkigt för en arm syndare, som tycker att republikaner också äro folk.

Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert anförtrott mig, ganska lätt, nämligen det att medföra bref och helsningar till en farbror, som hon trodde sig hafva i Göteborg, en mycket gammal snickarmästare. Ja, madame Lambert, jag skall, under min hemresa till Stockholm, enkom för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han lefver, lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, vid ett glas punsch och en pipa, upprepa för honom de begge brorsdöttrarnas öden i främmande land; jag skall klingande vidröra hans glas och tömma en skål för madame Lambert och hennes familj, samt vid samma tillfälle framtaga den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren i Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att se, hur den silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel i andra snickarmästares ögon, icke vågar profva den moderna västen, likväl med skrynklig hand stryker på dess mjuka duk och mellan dess konstigt arbetade stenkols-knappar kanske fäller en tår vid tanken derpå, att ingen slägtings hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans enda fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande himmel.

Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, som säkert är för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag vet om hans yngre slägting Armand Cambon, om denne son af södern, hvilken vid så många tillfällen äfven visade sig vara en värdig son af norden.

FÖRFATTAREN.

FÖRSTA TIDSKIFTET.

Slutet af år 1847.

Första kapitlet.

Messings-kedjan och femfrancs-stycket.

På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt, redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade, förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i södern.

Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa eller för de varor han har att sälja.

Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke nog kunna beundra den blifvande talarens ansigte och hållning, otåligt afvaktande orden från hans läppar, under det att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan honom och hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, stod med kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld af små paket, ett sätt att nyttja hatt, som hattmakaren troligtvis icke drömt om, när han i sin anletes svett formade den.

Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att han behöfver bereda sig dertill, enär fransmannens tunga städse är redo, antingen han vet eller icke vet hvad han skall tala, utan derför att han väntar sig ett större auditorium, vilja vi som hastigast betrakta platsen, på hvilken ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man genast på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig.

Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen.

Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna och det ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... vålnader af olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! vålnader af lycklige, som stupat för frihet och fädernesland! ...

Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka Frans den förste vid sina fester brukade bekläda de tjocka murarna med sidendraperier, nattetid belysta af mer än 1,200 facklor under fanfarer och jubelrop, och sedan för statsfångar, lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel och bilors fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789 och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen med dess namn och minne. Men namnet är renadt och minnet försonadt, ty på samma plats höjer sig nu Juli-kolonnen, ett ståtligt monument öfver stupade barrikad-kämpar, upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung, som i början kanske var tacksammare än sjelfva folket.

För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med egna ögon se och beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. Kolonnen, hel och hållen af brons, har en höjd, som, mätt från basen till toppen, utgör omkring 85 svenska alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och likaledes af brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade ornamenter samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har sina fyra facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett lejon, stödjande sig mot zodiaken, hvarigenom på en gång framställes folkets kraft och Juli-månadens himmelstecken. Deröfver läser man följande i metallen ingräfda gyllene bokstäfver:

“A la gloire des citoyens français qui s’armèrent et combattirent pour la défense des libertés publiques, dans les mémorables journées des 27, 28 et 29 juillet 1830.“

På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man: “Loi du 13 décembre 1830 Art. 15. Un monument sera consacré à la mémoire des événements de juillet.

* * * * *

Loi du 9 mars 1833 Art. 2. Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“

På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen upptecknade de trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver och lagerkransar med segerpalmer under. Sjelfva det s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4 kransar eller band afdeladt i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt och representerande en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6 kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, som stupade i Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan hvarje band och i totalbelopp utgörande 504. Sjelfva banden äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas öppna gap dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa lejonhufvud hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer. Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största i sitt slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande till det öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad bilda vinklarna af den korg, hvilken höjer sig öfver kapitälet, som dessutom är försedt med 4 lejonhufvud, under hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor och frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar oskulden, det är oskulden som i sin ordning förskönar och förädlar styrkan. Kapitälet är derjemte bekransadt af en öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en mindre piedestal, uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius, som, krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver verlden.

Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; det första är cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, som är i qvadratform med en polerad granit-sockel, prydes på hvardera sidan af fyra bronsmedaljonger, framställande rättvisans, kartans, styrkans och frihetens sinnebilder. Kolonnens port gifver tillträde till tvänne trappgångar. Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken, helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man efter några minuters vandring i närheten af frihetens genius och får från den öppna balustraden en herrlig utsigt öfver den ofantliga staden, dess hvimlande gator, dess palatser och tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande genom sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, som bär nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne barrikadkämparnes stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera innehållande en stor sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och tjugo likkistor nedsatta; i hvarje likkista hvila tolf kämpar den sista hvilan. Följaktligen är det utöfver ett antal af 600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens genius sväfvar.

Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när man står dernere i grafhvalfvet och fäster sina blickar på S:t Martin-kanalens mörka vågor, som djupt under hjeltegrafven oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga gång, skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna af floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska till hvarandra öfver det mörka vattnet. Hvarom hviska de väl? ...

Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter behöfva resas, innan frihetens genius blifvit något annat än blott en gyllene bild, innan sanningen torkat den sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten och civilisationen smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!!

Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som leker på takåsen till de dödes stad, och förenom oss med dem, som samlat sig kring talaren vid kolonnen och det så talrikt, att denne ändtligen finner sig kunna börja sitt tal. Bland åhörarne ser man äfven några personer af den s. k. bättre klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i Frankrike utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det blott derför att de sjelfve skola få tala desto mera.

“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, under det han visade de församlade ett af de små paketen, som han nyss upptagit ur hatten: “mina herrar! mina damer! frihetens värn och frihetens belöning! Kan ingen af er gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket? Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars blickar kunde döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, blickar, hvars strålar kunde uppväcka de döde.“

“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I Paris är man lika litet som annorstädes känslolös för beröm och smicker.

“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några bugningar, “och jag skyndar att förklara den ... Vi stå på ett heligt ställe ... Era blickar, mine herrar, söka i denna stund minnet af de tre Juli-dagarne och hur skulle de då kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu är i fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många ynglingars död, på så mången för tidigt jordad förhoppning om belönande kärlek och huslig lycka.“

“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, som skulle vara tillräckliga för minst ett dussin svenskar; “de _voro_ arbetare med knappast en sou till en klase drufvor (hör! hör!) ... de _äro_ hjeltar med en odödlighet för årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro vi i denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det gäller.“

“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen genljöd af handklappningarna.

“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör icke få dö af svält.“

“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.

“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen, under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den.

“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.

Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld eller en uppvisad kedja af messing.

“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke köper, blir den som tilldrar repet.“

“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.

“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider bojor för frie mäns armar ...“

“Ja, ja! ... ganska bra!“

“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors halsar.“

“Lefve qvinnan!“ ropade några röster.

“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur viljen I att hon skall kunna lefva, om man ej uppskattar hennes skönhet som sig bör, om man ej hyllar hennes smak för det prydliga, om man ej ...“

“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, inföll en åhörare.

“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna kedja vore till salu i någon af stadens större juvelerarebodar, till exempel hos herrar Tossin och Didiot vid rue Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle den då kosta? ... tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom metallen och arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra, fönsterrutornas slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som mångdubbla tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I finnen, icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan ruta än den genomskinliga luften, ingen annan belysning än solen, jag kan möjligtvis sälja den för hundra francs.“

“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ utropade flere.

Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen köpare.

“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna mitt ädelmod“, sade köpmannen; “arma folk! det är lättare att taga hjertat ur ditt bröst, än hundra francs ur dina fickor ... Jag begär icke ditt hjerta, ty det tillhör fäderneslandet (bravo!): jag begär icke heller hundra francs, ty hvem eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska sannt! hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag med förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? Är väl jag den ende, som icke ser huru näringarna dag från dag tyna af, huru krediten sjunker (hör! hör!), huru bodarne stängas af brist på köpare, medan deremot handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru gatorna hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! hör!), huru med ett ord samhället rusar till sin undergång, huru ...“

“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran.

“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte en af de jublande.

“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en annan.

“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje.

“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, tillade en fjerde.

“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta.

“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda mig att nedpruta priset till hälften“, började ånyo köpmannen: “således icke en sou öfver femtio francs för denna vackra kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja för femton francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på hufvudet eller portfölj under armen.“

“Bravo!“

“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, “men jag förstår ... I frukten kanhända att denna kedja är af guld.“

“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste att inga guldkedjor utbjudas på gatorna.

“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade talaren, “jag hör er redan göra hvarandra följande frågor: hvad skall en dag följden blifva af allt det guld man upptäcker i Californien? Skola ej snart nog Californiens skatter öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära (bravo! bravo!) ... men de skola nedsätta värdet af allt vårt guld till intet ... Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd af louisd’orer (bravo!), medan de lägre metallernas anhängare intaga hans orättmätigt inkräktade tron (ja, ja!): den som bär en kedja af guld skall knäfalla för den som bär en kedja af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er som en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid sina fötter (bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton sous ... Hvem vågar nu betvifla att min kedja är af messing!“

Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen köpare, ingen som ens ville ge femton sous för en kedja, hvilken, ehuru blott af messing, likväl var ganska vacker och röjde mycken skicklighet och smak hos tillverkaren. Men hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller fruktade man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens föredrag, som så var i de flestes smak?

“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds uppehåll köpmannen, “men betänken då en annan omständighet ... föreställen er, att denna kedja verkligen vore af guld, och att den, köpt för två till trehundra francs, en dag borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken stor förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot denna kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så blefve ju förlusten endast femton sous, eller hur? ... Nej, icke ens det: långt ifrån att bli förlust, blefve det snarare en vinst, en vinst lika stor som skilnaden emellan trehundra francs och femton sous ... Hvem skulle derför icke gerna vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast kostar femton sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af trehundra francs eller just den summa, som en kedja af guld skulle ha kostat?“

Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga kedjan; men ingen spekulant anmälde sig, ingen ville förlora femton sous för att vinna trehundra francs.

“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I hören dagligen så mycket ordas om den stora vinst Frankrike skördat och isynnerhet nu skördar af sina förluster (hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på om I misstron mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen, hör man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne oupphörligen förklara att den sjunkande krediten, det ramlande välståndet inom landet (högre!) och det slocknande anseendet utom landet (högre! högre!) i sjelfva verket och inför den högre vishetens ögon icke äro något annat än de solklaraste bevis på landets lycka under en vis och fridsäll styrelse (bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“

Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men det är ingen välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började han ånyo i något förändrad tonart, “och jag måste väl flytta min butik till en annan trakt af staden ... till Tuilerierna kanhända, för att der finna den afsättning, som nekas mig af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre än jag det gör“, återtog han med stark röst, säljer jag min vara till underpris (bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, så sannt jag heter Armand Cambon!“