Part 19

Men oron blir ännu större, när genom den hastigt uppryckta värdshusdörren en främmande herre inträder, svart som en munk och blek som döden. Vi skynda genast att presentera honom, ty det är ingenting att hålla på. Det är ingen annan än djefvulen sjelf som är ute på resor i det vackra Brétagne, men att han reser i så ruskigt väder, det är icke hans fel, utan författarens till balletten, monsieur Saint-Léon’s.

Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make, finner det dramatiska fordra, att hin onde uppträder så der högtidligt under åska och på detta sätt kostymerad, ehuru man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut som en munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller huru den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld och lågor.

Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför har han gifvit hin onde ett temligen protestantiskt namn, nämligen Matheus med titel af doktor, ehuru fan vete hvar han blifvit promoverad.

Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som alla förstå eller, rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket ville ge sig tillfreds, emedan han för sin del icke finner sig besvärad af deras glada tidsfördrif. Hvarför skulle han också ha någonting emot dansen, vinet och korten? Tvärtom, skulle han ha något att anmärka mot våra läsareprester, så vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket af dans, vin och kort.

Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner sig rätt väl i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre sina nöjen ända till dess doktor Matheus, som ibland har sina underliga infall, tar sig till att slå omkull vinbägarne och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin kan också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är kanske blott en profryttare, utskickad i deras intresse.

Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga “pas“, hvarefter doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan, som fordrar betalning för det utslagna vinet och de förkastade korten. Hin är ingen knuslare. Värdinnan blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och gården. Hin onde slår sig ned på en stol framför brasan, som naturligtvis är i hans smak. Han synes tankfull, kanske tänker han på sin mor och sin varma rymliga våning, som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den arma mensklighetens skull?

Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken visst icke gör så mycket väsen af sig som den förre, ehuru han är följd af betjent, bärande i ena handen en nattsäck och i den andra ett fiolfodral. Den nyankomne är en helt ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är Urbain. Att han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru en ganska vacker karl, ser ut i synen som om han antingen nyss blifvit uthvisslad från konsertsalen, eller fått en sticka i venstra handens pekfinger, så oumbärligt för greppet på fiolen.

Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att det står illa till med den store konstnären, men som han sjelf icke ser det illa, så lemnar han brasan, och nalkas den unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt samtal emellan de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar, med händer och fötter. För att förstå hvarandra, måste man antingen vara ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är detta nu fallet, ty Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon sjelf, och hvem doktor Matheus är, det hafva vi redan haft äran nämna.

Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter, pekar än på hufvudet, än på bröstet och än på brasan. Det betyder: “Monsieur! ni är kär, kär i en ung, skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är dotter till en grefve som heter de Vardeck.“

Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår sig med flata handen för pannan. Det betyder: “Hur fan vet ni det?“

Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften, troligtvis för att föreställa framfötterna på en springande häst, hvarefter han pekar på dörren. Det betyder: “Fröken Hélène är ute och åker, men hon kommer snart hit.“

Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna på hjertat och blickarne mot taket. Det betyder: “Jag tackar dig, store Gud!“

Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka och slå sig för pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner mig! hvarför såra mitt öra med ett så anstötligt namn!“

I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd af sin fader, grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de Saint-Ibars, inträder. Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande, och likväl är sylfiden ännu icke annorlunda klädd än vanliga fröknar, som komma från regnväder. Hon har lång gredelin sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet. Detta ansigte är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla drag, och det ligger en obeskriflig ljufhet öfver det hela. Man kan, liksom Urbain, blifva förälskad i henne, utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne som sylfid.

Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom för sin dotter med en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène, är den unge fiolspelaren, som häromdagen spelade på hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom några artiga ord för hans vackra stråke.“

Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar derefter de allra ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars. Hur kan man också komma ihåg stråkar och deras dragare, när man hviskar med en fästman, som är baron?

Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon stirra som en fånes och han vrider sina händer, så att knäppningarne uti dem höras genom orkestern. Allt det der betyder: “Ve mig! hon föraktar mig för det jag spelar fiol; men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef jag ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade! ... Ack, om jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället för att släpa med mig en hel koffert med öfningar för fiol! ... Jag skall slita hvarje hårstrå från min hjessa och hvart tagel ur min stråke, jag skall binda en sten både vid min och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer ut och får se tillräckligt med vatten!“

Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det förnäma herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen. Men vi glömde nämna att i sällskap med herrskapet var äfven en andlig man, pater Anselmo, hvilken, ehuru blott benediktiner-munk, likväl hade så stor respekt med sig, att doktor Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri.

Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande för Urbain, hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm, faderlig blick, lägger händerna i kors öfver sitt bröst och visar derefter sin unge vän dörren. Detta betyder: “Jag ser hur det är fatt med dig, stackars barn; men när hörde du att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med en olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd och res din väg, medan du har något qvar efter sista konserten ... res hvart du vill, res par exemple till Stockholm: der kan du möjligtvis få dig en grosshandlardotter och en liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro mycket musikaliska och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens namn och passa på medan dörren är öppen!“

Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att, liksom alla andra, få nattqvarter i Hvita Hästen.

Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern och den lille hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att dränka sig och skrider mot dörren med några högtidliga långsamma “pas“, ty man brådskar icke med sådana saker. Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att någon menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat, mindre kyligt element att fly till.

Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus att hjelpa den stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, bättre än alla cremonesare och brescianare, med ett ord, ett instrument för hvars verkligt glödande toner till och med en prinsessa kunde dansa.

Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna en sådan flicka som Hélène, är det icke nog med att spela som Paganini: man måste spela som sjelfvaste fan. Han går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor Matheus icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen.

Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en faslig mängd omständigheter, som den lede frestaren visst icke behöfver i det allmänna lifvet, men som taga sig särdeles väl ut från scenen. Han drar en trollring omkring den arme konstnären, och det blir en scen à la Friskytten; åtminstone har monsieur Pugni, kompositören till ballettmusiken, knipit en och annan godbit ur den bekanta stöpkuls-scenen, uppspädd med några dissonanser ur helvetes-kören i Robert. Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, under det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga ett evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga ordning.

Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af amatörer och guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds med qvartetter och romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, en annan lagerkransen, en tredje tjusar-ormen. Dessa trenne ingredienser kastar doktor Matheus i en kittel eller ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid och icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde. Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, som gjort sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, kokas och förvälles med en påpasslighet och säkerhet, som röja att det icke är den första soppan doktor Matheus lagar.

Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, ingen åskådare i salongen, som icke med odelad uppmärksamhet följde alla dessa tillredelser, ja sjelfva damerna glömde att fläkta med sina solfjädrar. Man har ända från barndomen hört så mycket talas om fan, att man naturligtvis skall vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig sjelf och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man sjelf slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, så hade han delat sina tankar och blickar mellan scenen och första radens galleri. Mer än en gång hade han sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière med grefve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor Matheus såg hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor Matheus, hvilket icke är ovanligt af den som säljer messingskedjor.

Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och ur pannan stiger nu en liten djefvul till instrumentmakare, som bär en fiol i famnen, hvilken han lemnar sin mästare, och derefter ögonblickligen försvinner, utan att man ser hur det går till.

Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, herrar Forsberg och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall en gång ifrågavarande ballett med sitt rika sceneri komme att der gifvas!

Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit ett bestört vitne till detta satans spektakel, emottager nu ur doktorns händer instrumentet med tillhörande stråke. Han knäpper på strängarne. Det är förvånande att instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju accorder så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt, om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på jorden.

Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon ledamot af orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur Saint-Léon har en ballettmästare i sina ben, men i sina fingrar har han en virtuos på fiol; han kan på samma gång piruettera och drilla. Visserligen är han ingen Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder.

Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och hans inspiration ger sig luft i en mängd kromatiska skalor samt i ett staccato, värdigt vår Nagel. Verkan uteblifver också ej.

Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket kortare än andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. Ännu dansar hon ej, men hon står på tåspetsen mycket säkrare än en jätte på sin häl. Hélène synes förtjust, Urbain hänryckt och fan belåten.

Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva alltid ett vaksamt öga på vackra flickor, skyndar in och leder ut den unga grefvinnan, hvilken, under det hon motsträfvigt aflägsnar sig, låter falla ett rosenband, som Urbain naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den sköna synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för att lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl förut hafva tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus med en åtbörd, som betyder: “God natt, monsieur! jag står hos er i evig förbindelse.“

Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. Han öppnar munnen till ett rysligt leende, som betyder: “Det går bra! ändå en strömming!“

Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, der grefve de Vardeck gifver bal till firandet af sin dotters födelsedag. Den lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis der, men äfven den ännu lyckligare Urbain, som af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène visar sig klädd till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade gaskjorteln räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar hafva väl sådana fötter och ben att skryta med?

Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar omkring, blickar, rörer armar och hufvud. Hon behöfver ingen tungans tolk. Ehuru tigande, talar hon ändå ett språk, som är beslägtadt med högre verldars; och likväl ligger i alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så menskligt, att det utan svårighet kan fattas och förstås af den mest okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara född stum och ändå vara den vältaligaste bland dödliga. Vi skulle icke vilja höra henne tala, ty det skulle kanske störa vår illusion.

Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de Vardeck och baron de Saint-Ibars, som komma underfund med att det egentligen är med Urbain hon talar, ehuru denne med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst afstånd. De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“

Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. Det betyder, nej det är: “Fader, jag älskar honom och det är han som skall bli min make!“

Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan höra hvad ett sådant öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, svänger sig omkring på venstra benet och sjunker derefter förkrossad i armarne på en figurant, som uttrycker sitt deltagande genom att upplyfta högra foten.

Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och “trois pas“ tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen och rifver sig i håret. Allt det der betyder: “Ve mig! min dotter vurmar på fiol! ... hon gifter sig med en usling, som lefver af konserter! ... sista ättlingen af 800 anor skall kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i timmen! ... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“

Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, vinkar åt betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt fiol och upplyftad stråke, lik en riddare med sköld och svärd, är färdig att försvara sin brud mot både gamla och nya verlden. Betjenterne skynda fram till Urbain; men i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med den satans fiolen efter.

Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon fuktas, ja man ser perlkransen kring dessa sköna ögon på samma gång återspeglande förtrytelsens och smärtans trognaste bilder. Hon rör sig, utan att man kan säga om hon vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver första akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den borg, som sett henne födas, af den far, som vårdat hennes barndom, af det folk, hvilkas prydnad hon var. Man ser hur hon försvinner, för att följa hjertats bud, för att uppbygga kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå några minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat, räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas och öfverhöljes med blommor.

Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade “la claque“, hvilken, till föga heder för det mest upplysta folk och dess många utmärkta konstnärer, ännu fortfar att drifva sitt ofog på samtlige teatrarnes parterrer. Det finnes personer, som genom denna industri samlat sig mer än vanlig förmögenhet. En kort beskrifning deraf är kanske på sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter förmåga att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig respekterad. Denne erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad af direktionen, och förfogar derjemte öfver ett visst antal parterr-biljetter för hvarje spektakel-afton, och dem han får använda huru honom för godt synes. På operan har klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men det händer understundom att han eger hela parterren så när som på tio till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas i biljettluckan. Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, dem han sjelf aflönar, samt en kärntrupp af mellan trettio och fyrtio man, tillhörande det slags menniskor, som icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar och naturligtvis hylla sig till den, som består dem fri spektakel-biljett, fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp, som alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren med sin chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När chefen, som för detta ändamål tagit order af teater-direktionen eller artisterne, klappar och ropar bravo, klappar och ropar också kärntruppen. Löjtnanterne se noga efter att ingen hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken, att hela kärntruppen sofver i god ro; men en minut innan applåden skall gifvas, stöta chefen och löjtnanterne med armbågarne till sina grannar, hvilka i sin ordning knuffa till sina närmaste, så att, när signalen gifves, alla äro färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få tillsluta sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer. Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att de kunna sofva om nätterna, äro naturligtvis alltid vakna och påpassliga. Dessutom finnas extra klackörer, hvilka, efter skedd anmälan, antagas af chefen vid utomordentliga tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De få t. ex. en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven under chefens och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en tredje klass, kallad “les solitaires“, sådana som, i stället för att köpa sin biljett i luckan, direkte vända sig till berörde chef, som skaffar dem biljetter till hvilken plats som helst i salongen för tjugo till trettio procent billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men de emottaga med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som chefen förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen, som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att raderna äro fulla. Men han förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor och då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, som lemnat efter sig ett kapital med 80,000 francs i ränta. Han följdes till grafven af en oräknelig folkskara, äldre och yngre klackörer naturligtvis, men äfven flere författare och skådespelare, hvilka alla ansågo sig stå i förbindelse hos den döde. En författare höll det vackraste tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte, utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna berättelse språkade en gång med en ordinarie klackör rätt alvarsamt om saken. “Monsieur“, sade han, “la claque är nödvändigare för teatern än puffarne i tidningarne och ekläreringen i salongen. Den stora massan af publiken är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna massa det skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta och belöna dem, om ej la claque? För öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena aftonen med köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den jublat åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt och utföres lika väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen gör både konsten och konstnären rättvisa, om ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i sitt bifall, ty hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en konstnär midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, om ej la claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver ledas och styras, i skolan såväl som på embetsrummet, i kasernen så väl som i teater-salongen.“ — Sofisterne äro icke de lättaste att disputera omkull, helst när de tala franska. Vi glömde omtala, att författare, kompositörer och artister af alla slag dessutom smörja “la claque“ både med biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många andra. Fanny Cerrito försakar icke heller “la claque“, men det är hennes eget fel om klackörerne, sjelfve hänförde, glömde att genast applådera.

Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens domestiker kastade Urbain utför trapporna och med förakt följt denne, som lät sig utkastas. “En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat för sig sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel i sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i Urbains ställe.“

Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse att både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han följde riktningen af deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mera öfverraskad än någon af dem.

Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan af första radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.

Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände sig nu åt venster, slukande den allt förbländande markisinnan.