Part 18

“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar i luckan?“ frågade han.

“På hvilken plats, monsieur!“

“På parterren till exempel.“

“På parterren? ... det finns, monsieur.“

“Många?“

“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, när Fanny Cerrito dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, så må man skatta sig lycklig, lyckligare än själen, när den lemnar sin skärseld.“

“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“

“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito dansar! ... monsieur, hon dansar för första gången i le violon du diable ... le violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, monsieur!“

“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand otåligt.

“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, men jag vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det åtminstone finnes åtta qvar ... Ah, hvarför har ni inte i tid passat på, monsieur? ... hvarför står ni inte i queue från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito dansar? ... Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur! ... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“

Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således blifva den sjunde eller åttonde af de åtta utvalde.

“Jag vill köpa er plats“, förklarade Cambon.

“Ni vill ... jag undrar alls icke på det ... men jag svarar er såsom jag nyss svarade den tjugonde, ty ni är den tjuguförste, som vill köpa denna lyckliga plats ... Men hvad tänkte ni då på, som inte förr ...“

“Men hvad svarade ni den tjugonde?“ frågade Armand, stampande fötterna af otålighet.

“Att jag sjelf en gång måste se denna ojemförliga talang, som sett Europa vid sin fot, sett Amerika, monsieur! ... Kanske är det den enda gången hon uppträder, åtminstone förklarade hon sjelf på repetitionen i dag, ty jag har en bror som är maskinist, monsieur, hon förklarade att hon först efter en månad tror sig kunna uppträda för andra gången ... hon står en qvarts timme på ena tåspetsen, utan att någon håller henne om lifvet, monsieur, och under det hon står på denna tåspets, spelar hon viol, monsieur, och det är just le violon du diable, monsieur ... hvilken sublim ballett! ... Le violon du diable är en ängels tanke, monsieur! ... Splitter nya dekorationer, målade af den store Desplechin ... hvilka skyar! hvilken himmel, hvilken soluppgång! Soluppgången är af den store Thierry; man kunde ge fem francs bara för himmelens skull, monsieur.“

“Ett bestämdt ord: vill ni sälja eller vill ni inte sälja?“ frågade Cambon med tilltagande oro.

“Ni är en stor beundrare af Fanny Cerrito, och det hedrar er smak, monsieur!“ komplimenterade affärsmannen; “ni skall applådera henne med värma och kraft, ty ni är i era bästa år, och jag unnar henne denna hyllning ... Jag vill ej beröfva henne den och skulle derför kunna afstå min plats åt er.“

“Nå, priset?“

“Jag nämnde att jag har en bror, som är maskinist: jag skulle kunna få se henne ändå, skulle kunna få se henne mellan kulisserna, monsieur.“

“Priset, priset!“

“Tjugu francs ... mon dieu! nej, tretti francs, monsieur.“

“Här är _en_ franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet kände svalget emellan begära och bjuda.

“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren och följaktligen icke stött, “betänk då, att när le violon du diable första gången uppfördes i Milano, var det sådan trängsel vid ingången till operahuset, att tjugu menniskor blefvo ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor och barn, monsieur!“

“En franc“, fortfor Cambon.

“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig omkring efter flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny Cerrito ...“

“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand.

“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, att Fanny Cerritos man är den, som spelar viol ... en hustru, som dansar efter sin mans viol, är det icke värdt fem francs det, monsieur?“

“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst i första ledet.

“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der att göra!“ ropade stads-sergeanten till Cambon; “maka er genast bort, s’il vous plaît!“

“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i affärsmannens öra och med andan i halsen.

“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin plats; “två francs för en sådan dansös! ... jag går under, jag dör, men dör för konsten ... Man skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare än lyckans ... Adieu, monsieur!“

Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på två-francstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!

Fjortonde kapitlet.

Djefvulens fiol.

L’Académie Nationale f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse från det sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats, der den nu är, ty den första académie de musique, stiftad af Baïf, en italiensk poet, i förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af Carl IX, och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken. År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af bemälde akademi, som då någon tid stod i högt anseende. Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref högstdensamme henne helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel mera än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.

Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, à propos djefvulens fiol, finnas de som förundra sig om man släpar deras troner i gruset, om man jagar dem sjelfva utom gränserna, om man lägger deras hufvud på ... Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka in på politiken, att man alltid, när man trampar på republikens jord, äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, det blir väl bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga nord, der tronen ännu står upprätt och der den icke stjelper så lätt, emedan många vackra minnen omhägna den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda laster vid dess fot; der har sväfvat annat än folkens förbannelser öfver dess himmel.

För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli flyttade bemälde akademi till Palais Royal, emellan hvilket och Tuilerierna den, till följd af eldsvådor, ytterligare fördes och återfördes. Slutligen trodde man sig vid rue Richelieu hafva funnit ett säkert hem för den franska operan, då följande hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån:

Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan hela Paris öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och opera-salongen skakades af en glad publiks bifallsyttringar, smög der, djupt insvept i sin kappa, en man, hvars namn var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt hufvud att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot både republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var en stor beundrare af Orleanska huset, en beundran, som, efter hvad vi alla veta, låter sig väl förenas med hatet mot den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke, men den var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra den genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s brorson och Carl X:s son samt franska kronans ende legitime arftagare, bevistade jemte sin gemål operan samma afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera Louis Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han ännu ingen son att smeka, och när sonen en dag kom till verlden, låg fadershanden vissnad under marmorn i S:t-Denis. Hertiginnan, som önskade lemna teatern före operans slut, åtföljdes till vagnen af sin gemål. Hertiginnan for, och hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel störtar fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till marken, och Louvel flyr. Men under flykten springer han på en pastejbagare, som helt lugn vandrar sin gata, bärande en bricka med bakelser. Brickan kastas vid sammanstötningen ur pastejbagarens händer och faller på gatan. Pastejbagaren sätter efter den flyende för att få ersättning för sina förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel, som har vida mer än bakelser på sitt samvete, söker slita sig lös. En brottning uppstår, under hvilken den vakt, som söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så förtvifladt som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt som några bakelser.

“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte polis-sergeanten, läggande handen på Louvel, som på ögonblicket gripes och bindes af vakten.

“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren.

“Hertigen af Berry“, svara soldaterne.

“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; “hur skall det då gå med mina bakelser!“

De äro stora egoister, de der fransmännen.

Midt under den allmänna bestörtningen, sågo äfven de, som borde känna den djupaste smärta, i attentatet ett medel att främja sitt partis afsigter. Nya lagar utkommo ögonblickligen, som ytterligare begränsade den personliga friheten och den periodiska pressen, redan förut kringskurna af det mest godtyckliga förtryck, hvartill kom en valreform, som inskränkte landets representanter snart sagdt till en handfull hofmän. Hofvet tröstade sig således, medan folket som vanligt fick betala fiolerna. Men, också à propos djefvulens fiol, det blef ej folket som dansade, utan bourbonen Carl X sjelf år 1830, liksom orleanisten Ludvig Filip 1848 vid ungefär samma musik. Djefvulens fiol är ett farligt instrument att spela på. Den, som det gör, får visserligen i början hela verlden att dansa, men slutar snart med att dansa sjelf, och att dansen ej bär till himmelen är klart som dagen. Se der ha vi nu politiken igen! Det är luftens fel ... men komma vi då aldrig in i opera-salongen?

De franska sånggudinnorna måste efter hertigens mord lemna rue Richelieu, förbannad af alla legitimister, och fly till det tempel, som de nu bebo vid rue Lepelletier och hvilket invigdes den 19 Augusti 1821. Men de lära ej förlorat på bytet, och den som för första gången träder inom l’Académie Nationale de Musique öfverraskas ovilkorligen af den prakt, som, när vi undantaga Théâtre Italien, likaledes i Paris, är den på en gång rikaste och smakfullaste vi skådat inom någon teater.

Vår kongl. svenska teater är visserligen ganska vacker; men att, såsom en svensk tidning för några månader sedan påstod, anse den för “en af de vackraste i verlden“, är väl något för mycket tilltaget. På sin höjd bör den kunna jemföras med Opéra-Comique eller Théâtre-Français. L’Académie Nationale de Musique rymmer nära 2,000 åskådare och bruttoinkomsten för qvällen, när huset är fullt, belöper sig till 10,000 francs, eller nära nog fem gånger så mycket som brutton af ett utsåldt spektakel å kongl. svenska teatern. Af de 25 teatrar, som finnas endast inom barriererna och hvilka alla stå under enskilda styrelser, är det endast fyra, eller l’Académie Nationale de Musique, Théâtre Italien, Opéra-Comique och Théâtre-Français, som hafva årliga anslag af staten; men icke desto mindre bära sig alla mycket väl, och om det också under republikens första år gick något klent för åtskilliga af dem, så är det deremot nu så fördelaktigt, att kännare till och med påstå att tilloppet af teaterbesökande aldrig under konungadömet varit så stort som under nuvarande år. Nästan hvarje teater har sin vackra foyer, prydd med utmärkte författares och kompositörers bröstbilder i gips eller marmor. Stockholms kongl. teater har visserligen också sin foyer; men allt sedan Gustaf III:s tid hafva de, som besöka teatern, saknat den. Hvarför upplåtes aldrig ett enda af de många stora och prydliga rummen till detta ändamål? Det är sannt, vi hafva inga teaterförfattares och opera-kompositörers byster att pryda foyer’n med; men det kunde nog vara angenämt ändå, att, liksom inom teaterhusen i Paris, hafva ett rum, der åskådarne emellan akterna kunde råkas och språka med hvarandra, i stället för att nu, såsom fallet åtminstone är med våra stackars fruntimmer, i hela tre, ja fyra timmar oupphörligen sitta inklämda inom trånga loger. Och ville man nödvändigt hafva byster derinne, så kunde man ju, i brist på författare och kompositörer, uppställa utmärkte skådespelares och skådespelerskors. Lars Hjortsbergs gubbhufvud skulle taga sig väl ut i gips. Emilie Högqvists byst vore heller icke att förakta. Det vore något att börja med, skulle vi tro. I en framtid kunde man möjligtvis få se i gips eller marmor, allt efter råd och lägenhet, Torslow, Almlöf, Dahlqvist och Jolin i hans dubbla egenskap af dramaturg och skådespelare, samt fruarna Eriksson, Torslow och Westerdahl; och hvad sägs om Jenny Lind, den ryktbaraste af alla, och hvilken med sin sällsynta talang äfven förenar den sällsynta lyckan att såsom sådan allmänt vara erkänd, fastän hon lefver! Det blefve ju en vacker samling, eller hur? Man kunde, för att ytterligare illustrera den, uppställa den tredje Gustafs bild i fonden, med Kellgren på högra sidan och Leopold på den venstra. Det borde bli en artig syn nog för kommande svenska konstnärer och konstälskare. Man kunde tro sig förflyttad tillbaka till det tidehvarf, då konungakronan göt sin uppmuntrande glans öfver snillets och talangens lager. Dock, vi hade så när glömt, att vår kongl. teater hyser inom sina murar icke mindre än tre foyer’er, som alltid äro öppna och tillgängliga, nämligen herrar Pohls och Davidssons konditorier samt den rymliga Operakällaren med sina buteljer och bålar, i stället för byster och statyer. Der får man den ärliga lilla supen och den stora till och med, för att ej tala om lilla saltkötts-smörgåsen och det redliga ölglaset; men allt detta får man ej i Paris, som endast bjuder beqvämare platser att sitta på och ljusa rymliga korridorer.

Här vore kanske tillfälle att försöka någon liten kritik äfven öfver det immateriella af operan och skådespelet; men som under fortgången af denna berättelse ännu beqvämare tillfällen dertill torde erbjuda sig, vilja vi blott i förbigående och på förhand nämna att vi till alla delar förena oss med dem som påstå, att vår svenska teater haft sina tidskiften, sina ryck, då både dess lyriska och dramatiska scen fullt ut kunnat jemföras med, om ej öfverträffa, hvad vi i den vägen sett och hört så väl i Frankrike som i Tyskland. Men att balletten likväl alltid utgör ett stort undantag, är hvad vi nu skola visa.

“_Le violon du diable_, ballet fantastique en deux actes et six tableaux de M. Saint-Léon, musique de M. Pugni, décorations de MM. Despléchin et Thierry.“

Sådant var det program som Armand Cambon, efter sitt inträde i salongen, köpte för tre sous af en bland de många text- och program-försäljare, hvilka med ekorrens vighet hoppa på parterren från ena bänk-karmen till den andra emellan och öfver åskådarnes hufvud och skuldror, upprepande med de mest skärande nasal-ljud rubrikerna på hvad de utbjuda. En främling har svårt att vänja sig vid dessa öfversväfvande figurer, ständigt befarande att bli trampad på hufvud eller axlar, hvilket likväl högst sällan lärer inträffa, åtminstone på de bättre teatrarne, dit ingen dylik köpman gerna släppes, som ej förut öfvat sig på de mindre s. k. folkteatrarne, der det visserligen kan hända, att en sådan debutant trampar ned några dussin chevelyrer, innan han hunnit erforderlig färdighet i konsten. Men dessa chevelyrer tillhöra folk, som icke ens äro rädda om sjelfva hufvudet, och hvilka för öfrigt hellre underkasta sig ifrågavarande lilla olägenhet, än de gå miste om programmet för aftonens spektakel.

Den franske arbetaren är en stor vän af teatern. Han hindras knappast derifrån af emöten, som annars anses vara hans hufvudnöje. Han skulle kunna från sin barrikad, så sönderrifven och blödande som han är, springa ned i en teaterparterr för att, sedan han några minuter uppfriskat sig med det hjertligaste skratt, störta ut igen bland farorna och döden samt emottaga den dödande kulan, ännu i minnet leende åt det infall han hörde från scenen.

Armand Cambon, i fullkomlig motsats till andra arbetare, tycktes hafva köpt berörde program mera af tankspriddhet eller derför att det skulle så vara, än af nyfikenhet att lära känna namnen på de uti balletten uppträdande personerna, ty äfven sedan han bekommit det, egnade han deråt icke den ringaste uppmärksamhet. Tvärtom riktades hans blickar uteslutande uppåt första raden, liksom väntade han att der finna någon bekant.

Men huru kunde väl han, den simple arbetaren, hafva någon bekant på en plats, som kostade åtta francs? Detta var knappast troligt, och likväl voro hans blickar på ständig upptäcktsresa, börjande vid ena avantscenen och, efter att hafva gått hela raden omkring, slutande vid den andra, hvarefter de åter började och fortsatte samma färd, utan att ännu hafva fått någon bestämd punkt att hvila på.

Men detta ströftåg gjordes icke blott en gång eller två: det gjordes sex gånger och hade just börjat den sjunde, när första anslaget till introduktionen för balletten gjordes af orkestern. Det var ett kraftfullt anslag, tack vare pukorna och basunerna. Det förde med oemotståndlig styrka allas blickar till ridån, allas, utom Cambons, ty dessa, som nu tycktes hafva funnit hvad de så länge sökt, voro oskiljaktigt fästade vid några personer, hvilka hade sina platser på högra sidan af samma rad.

Dessa personer voro bankiren Géronnière, dennes brorsdotter Adelaïde och hennes fästman hertig Rigobert de Beaudreuil, med hvilka läsaren redan vid början af denna berättelse gjort en flyktig bekantskap.

Ifrågavarande personers toalett var naturligtvis den mest utsökta man kunde se. Den får också icke vara annorlunda, när man intager en sådan plats inom l’Académie Nationale de Musique. Första radens galleri är uppbygdt icke blott derför att man derifrån må kunna se bra, utan äfven för att man der må kunna ses, begapas och beundras antingen för skönhetens skull eller för toalettens. Det är en sköldborg, så långt galleriet räcker, af de grannaste och dyrbaraste solfjädrar, hvilka äro i beständig fläktande rörelse, antingen det är varmt eller kallt i salongen. Solfjädrar hafva en helt annan kallelse än den att befordra svalka, såsom de enfaldige föreställa sig. De skola vara för ansigtet hvad ögonlocken äro för sjelfva ögat, tillslutande sig emellanåt för att göra blicken desto mera blixtrande, fängslande och oemotståndlig. Solfjädern aktar sig för att dölja en vacker mun eller en fint bildad näsa, ty om den betäcker ett ansigte så att endast ögonen och pannan synas, då kan man vara säker på, att munnen är för stor eller näsan för trubbig. Derför kan man vara viss om, att en loge-rad med solfjädrar endast bjuder på sköna partier.

Men solfjädrarne äro också telegrafer för kärleken. Dock hvem kan läsa deras mystiska chiffer! Försökom likväl! Följom dessa glänsande blickar, som, ilande midt öfver parterren, dröja vid ansigtet på en ung elegant man, som, egande sin plats inom samma galleri, ehuru på motsatt sida, i samma stund riktar dubbelkikaren på henne med blickarne. Den unge mannen stryker med handen hårluggen djupt ned öfver pannan. Att det betyder förtviflan, det veta vi alla, ty på detta sätt förtviflar monsieur Fechter på Théâtre Historique och herr Dahlqvist på kongl. svenska scenen. Men hvarifrån denna förtviflan? Jo, damen med de glänsande blickarne fläktar med en hopvikt solfjäder. En hopvikt solfjäder måste således betyda hopplöshet. Hastigt ser man den unge mannen stryka hårluggen tillbaka till dess förra plats, hvarför? Jo, den sköna har nu till hälften utvecklat den granna solfjädern. En till hälften utvecklad solfjäder betyder således hopp. Den unge mannen vidrör ånyo sina lockar, men stryker dem alla uppåt hjessan så att pannan blir helt och hållet fri, helt och hållet glänsande som en halfmåne, och hvarför? Jo, solfjädern, helt och hållet utvecklad, skimrar nu af regnbågens alla färger, hvilket, som man vet, betyder seger öfver ovädret och stormen, betyder lycka och leende himmel. Ack, de solfjädrarne! huru hafva de någonsin kunnat vara ur modet! Hvem, om ej de, har lärt oss bruket och nyttan af den elektriska telegrafen?

Men icke är det Armand Cambon som gör dessa anmärkningar, ty det är blott åt ett enda ställe i den stora lysande salongen han egnar sin uppmärksamhet; han har blott ögon för den förtjusande Adelaïde, der hon sitter emellan bankiren och hertigen. Skönheten borde icke gerna kunna trifvas emellan rikedomen och börden, emedan den förra är för hård och den sednare för stolt, och begge äro lika ogenomträngliga. När Afrodite uppstiger, uppstiger hon ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande för bergens och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af hennes kinders brand och de sednare återspegla gudablicken.

Armand tyckte att bankirens arftagerska och hertigens brud riktade sin kikare ned på parterren och företrädesvis på hans egen obetydliga person. Borde han röja att han kände igen henne? borde han helsa på den vackra och rika flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar på första radens galleri. Det är icke “comme il faut“, om en biljett, som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett som kostar åtta. Adelaïde, hon lika litet som någon annan, visste ej att Armands biljett kostade till och med tio francs, emedan fyra ströko i biljettluckan, två för fjerde ledet af queue’n och fyra för hyran af den garderob, hvaruti arbetaren nu nödgades visa sig, enär en blus icke passar för de förnämare teatrarnes parterrer.

Valspråket: “liberté, égalité, fraternité“ hade ännu icke ljudit öfver landet, stod ännu icke måladt på de offentliga byggnaderna. Det ljöd och målades år 1848. Då omfamnade också kasimirsrocken blusen, liksom sidenrocken kysste bomullskoftan. Men Judas-kyssar hafva ingen välsignelse. Nu står visserligen valspråket qvar på murarne. Men den förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige le också deråt. Man vet att om också ståndsprivilegierna kunna, såsom äfven skett, falla för _en_ revolution, så stupa fördomarne kanske icke en gång för tio. De bita sig fast i sederna som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur mycket det sednare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit så långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan att genomtränga den, så sitter också jemlikheten på ytan af samhällslifvet, utan att ännu förmå genomglödga det. “Monsieur“ är gemensamt för grefven och kolbäraren, liksom “mademoiselle“ för prinsessan och grisetten. Artigheten i Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan. Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon tid, tilldess hon slagit alvarligt rot, och hon skall en gång spränga den.

Armand kände mycket väl igen Adelaïde; men kände väl hon igen honom? Han tyckte väl att ett vänligt leende spelade på hennes vackra läppar, han trodde sig äfven förmärka, att hon hviskade något till sina begge grannar, och att dessa derefter riktade sina dubbelkikare ned emot honom; men han hann ej förvissa sig derom, ty i detsamma uppgick ridån, hvarvid allas blickar flögo mot scenen, ty nu börjas balletten.

Det är en liten sal i värdshuset Hvita Hästen man först skådar. En mängd folk, tillhörande en liten by i Brétagne, är samlad derinne. Man dricker vin, spelar kort och dansar naturligtvis. Menniskan roar sig ungefär på samma sätt i söder som i nord. Oförmodadt störes glädjen af ett våldsamt oväder, åska och regn, det förstås. Allmän oro.