Part 17

Hvita Björnen fick stora ögon. Madame Moreau’s ögon blefvo också större än vanligt. I detta ögonblick hade hon alltför väl kunnat begära två francs för plommonlikören, utan att någon skulle ha förvånat sig deröfver eller prutat deremot. Men hvarken Hvita Björnen eller stads-sergeanten märkte de granna globernas förstoring, ty den ene tänkte på Madelones grafvård och den andre på — vänta, vi få väl se.

“Men det der känner ni ju redan genom er vän Armand Cambon“, återtog stads-sergeanten.

“Ja“, svarade Hvita Björnen, darrande af glädje, “ja, han har berättat mig ...“

“Att markisinnan d’Estelle vill göra något för er“, inföll monsieur Carlion, klippande med ögonen.

“För mig? ... visserligen ja ... men egentligen var det för ...“

“Ja, jag förstår ... jag hör att Armand Cambon redan sagt er allt ... Nå, hvad säger ni sjelf derom?“

“Hvad jag sjelf säger?“ upprepade Hvita Björnen; “ni begriper väl, monsieur Carlion, att markisinnans godhet på det högsta rört mig ... och att jag, långt ifrån att känna någon ovilja mot henne ...“

“Ja, ni har verkligen hyst den största ovilja mot markisinnan“, tillade stads-sergeanten; “er ovilja hade till och med kunnat bli farlig för hennes lif ... det hade kunnat bli ganska vådligt för henne det der uppträdet i Jardin des Plantes.“

“Uppträdet i Jardin des Plantes! ... hvad är det för uppträde?“ frågade Hvita Björnen, som var för klok att bekänna ett kort, utspeladt af en stads-sergeant.

“Ni tror icke att jag känner det“, yttrade denne; “ni har alltid så underliga idéer för er, monsieur Simon ... Markisinnan har, som ni väl kan förstå, berättat allt för mig, och äfven den unge Cambon ...“

“Hvad har den unge Cambon berättat?“

“Detsamma som markisinnan ... det måtte ni väl också kunna begripa.“

“Har han berättat ... Armand Cambon skulle för er ha berättat ...“

“Att monsieur Simon hyser en stor förkärlek för lejonen i Jardin des Plantes.“

“Ha!“ utropade Simon, slående knytnäfven mot sin breda knäskål, så att den vackra madame Moreau hoppade upp från sin stol bakom silfverdisken.

“Men min Gud, hvad ni alltid är häftig“, förebrådde stads-sergeanten med vänligaste stämma; “ni är ond på den beskedlige gossen, som ni snarare borde tacka, ty hvad nu markisinnan tänker göra för er, är i alla fall hans verk.“

Hvita Björnen lugnade sig, ty hans tanke återfördes till grafvården.

“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ frågade stads-sergeanten.

“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela tacksamhet“, försäkrade Hvita Björnen.

“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å sin sida monsieur Carlion; “jag sade också genast, att ni skulle med största tacksamhet uppfylla hennes önskan.“

“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ undrade Simon med ett verkligen sublimt leende.

“Och likväl gjorde hon det i början.“

“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan skrattande; “hon tror då mig vara en verklig björn.“

“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; “men när Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, att hon gick ert hjertas innersta önskan till mötes ...“

“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll Simon, med tilltagande munterhet.

“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade icke längre“, fortfor stads-sergeanten.

“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen.

“Och det är?“

“Att hon vände sig till er i denna sak.“

“Finner ni detta så underligt?“

“Ja.“

“Markisinnan är, skulle jag tro, berättigad att vända sig till hvem hon vill.“

“Visserligen, men ...“

“Och för öfrigt kan det ju göra er detsamma, allenast det blir såsom ni önskat.“

“Nå må göra då ... det är då åt er hon lemnat detta uppdrag.“

“Ja, och ni kan vara viss om att jag icke skall underlåta något, som kan bidraga till den lyckliga utgången.“

“Godt! ... jag får väl då rätta mig derefter.“

“Det är gifvet, monsieur Simon.“

“Det är då åt er hon lemnat pengarna?“

“Ja.“

“Hela summan?“

“Ja.“

“Femtontusen francs.“

“Var det så mycket?“ frågade stads-sergeanten, synbart förvånad.

“Ja visst var det femtontusen francs“, försäkrade Hvita Björnen med ifver.

“Och hon har lofvat er så mycket?“

“Ja ... vänta så skall ni sjelf få se“, yttrade Simon, tagande fram den lilla rosenbiljetten, som Armand Cambon på förmiddagen lemnat honom; “det här är markisinnans egenhändiga skrifvelse.“

“Och der stå femtontusen francs?“ frågade monsieur Carlion, ånyo klippande med ögonen.

“Nej, jag ser att der står ingen uppgifven summa“, svarade Hvita Björnen.

“Nå?“

“Men Armand Cambon sade, att hennes löfte gick ut på den summa jag nämnt.“

“Och Armand Cambon har sagt femtontusen?“

“Ja, monsieur Carlion.“

“Det måtte vara missförstånd, ty markisinnan påstod, att den unge mannen just varit den, som föreslagit hela affären och sjelf uträknat hvad den skulle kosta.“

“Emellertid är det såsom jag sagt.“

“Men så mycket kan ju icke behöfvas, käre monsieur Simon.“

“Det är visserligen sannt att det låter sig göra för mindre ... Nå, det är detsamma, bara det blir vackert och värdigt“, medgaf Hvita Björnen, fogligare än man af honom kunnat vänta.

“Nå är ni färdig nu då?“ frågade stads-sergeanten.

“Färdig? ... visst är jag färdig“, svarade Hvita Björnen med återtagen glädtighet.

“Genast?“

“Ja visst, om det också vore på ögonblicket.“

“Jag kunde väl tro det ... Men ... men hvar har ni era saker?“ frågade stads-sergeanten, skådande sig omkring.

“Saker? ... Visserligen har jag en ritning på tapeten; men ...“

“Ritning? ... Ni har då sjelf gjort upp er marschruta ... Så mycket bättre ... men hvar har ni er kappsäck?“

“Kappsäck! ... Är ni galen, monsieur Carlion!“ ropade Hvita Björnen, skrattande.

“Hvem är galen?“

“Ni, med all respekt.“

“Men vet ni då icke att jernvägståget till Lyon afgår klockan half tio?“

“Hvad rör det mig, monsieur Carlion?“

“Ni måste ju först resa till Lyon“, upplyste stads-sergeanten.

“Hvartill det? ... Man får ju arbetet lika godt, ja till och med bättre i Paris ... Hvad har jag då i Lyon att göra? ... Det är ju ett spektakel, min bäste monsieur Carlion.“

“Hur kan ni säga så, min allra bäste monsieur Simon? ... Från Lyon afgår man ju till Marseille?“

“Marseille!“

“Och derifrån med ångbåtsledighet till Alger.“

“Alger!“

“Ja, jag tror att om fyra dagar någon af ångbåtarne går från Marseille till Alger.“

“Men hvad vill då allt det här säga?“ frågade Hvita Björnen, som nu icke rätt visste om han borde skratta åt eller förarga sig öfver stads-sergeantens skämt, ty för ett sådant antog han det naturligtvis.

Men att skämta med Madelones minne var redan väl starkt i Simons ögon.

“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt er att ni skulle resa i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten.

Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten.

“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala er resa till Alger?“ fortfor denne.

Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur Carlion.

“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det är ju från honom som förslaget egentligen kommer, och ni sade ju nyss sjelf att ni var nöjd dermed ... Hvad kommer nu åt er, monsieur Simon?“

“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita Björnen med svag röst.

“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men tydlig stämma.

“Hvad är det för slag?“

“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det han reste sig från stolen och närmade sig silfverdisken.

Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren.

“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, torkande med rockärmen svetten ur sin panna.

Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att hälla uti glaset, ty hennes ögon hvilade på Simons bleka ansigte.

“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, “hvad betyder allt detta här?“

“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra denna fråga“, förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er bara: en förnäm dam, som alltid omfattat monsieur Simon med mycken ynnest och nåd, får höra att han, ledsen vid Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa till Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas der och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna land, der man aldrig vet hvad köld är ...“

“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame Moreau, som aldrig hört Simon klaga öfver kölden, men deremot nu ganska tydligt såg att han var blossande varm.

“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig en summa pengar för att ombestyra monsieur Simons resa, och jag har redan köpt biljetten till resan.“

“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke beredd på att resa“, anmärkte den beskedliga madame Moreau.

“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; “och likväl har hans bäste vän, Armand Cambon, som madame säkert känner, icke allenast beredt honom derpå, utan äfven sjelf meddelat den förnäma välgörarinnan hans önskan först och samtycke sedan ... Följden är också den att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört mig om och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom en säker följeslagare, på det han ej måtte få för tråkigt under den långa resan ... ja, icke nog dermed, jag har äfven förskaffat mig polis-prefekten monsieur Rambuteau’s egenhändiga order.“

“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, kastande de tvänne sou-styckena på silfverdisken.

“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade madame Moreau, “och jag har glömt att hälla i den.“

Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, ty han tog ett steg närmare dörren.

Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann sig emellan Hvita Björnen och samma dörr.

“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett försmädligt leende.

“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga order“, påminde Carlion, i det han tog fram ett papper, som han höll framför Hvita Björnens ögon.

“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara god och maka åt er något, ty annars ...“

“Ty annars?“

“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag har skor med dubbla bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen.

“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar jag?“

“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i vägen“, förklarade Hvita Björnen.

“Ni är för tung och ovig till saltomortaler, monsieur Simon ... Ni hoppar icke ens öfver sex man med påskrufvade bajonetter.“

Dervid tog stads-sergeanten ett nytt steg baklänges mot dörren.

Hvita Björnen följde honom icke, ty han hörde vapengny och upptäckte i den öppnade dörren flere män i municipal-gardets lysande uniform.

“Ni har gjort er mycket besvär, monsieur Carlion“, anmärkte Hvita Björnen.

“Det är visst icke något besvär, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med en bugning; “ni är för öfrigt icke den förste betydande person, som lemnat Paris med eskort.“

“Men ni har glömt att jag år 1830 ensam fälde till marken mer än två dussin af Carl X:s schweizer-garde och hvilka alla voro halfva hufvudet längre än era gardister“, erinrade Hvita Björnen.

“Hvem kunde glömma det?“ yttrade monsieur Carlion; “men på den tiden var ni en oförståndig och hetlefrad yngling, då ni deremot nu är en äldre och sansad man.“

“Det är således med våld man ämnar föra mig från Paris?“ frågade Hvita Björnen.

“Med våld? bevare oss Gud derifrån!“

“Utan ransakning och dom släpa mig till Alger?“

“Hur kan ni tro oss om något sådant?“

“Men om jag vägrar att följa er? ... om jag protesterar mot detta angrepp på den personliga friheten?“

“I fall det är ett angrepp mot den personliga friheten, så är det klart att ni måste protestera.“

“Nåväl, jag protesterar.“

“Det måste ske skriftligen.“

“Godt! jag gör det skriftligen.“

“Det är i sin behöriga ordning, men protesten måste dateras Alger.“

“Monsieur Carlion!“ röt Hvita Björnen till, antagande en hotfull ställning.

“Klockan är redan half nio och ni vet att half tio afgår bantåget.“

“Det kommer en gång att utkräfvas en blodig vedergällning för detta godtyckliga förtryck.“

“Det är icke omöjligt, men detta kan icke uppskjuta en så angelägen resa.“

“Ni går att fullända en af de svartaste intriger, som någonsin blifvit spunnen.“

“Hvad är en färd till Alger emot en resa in i lejonets gap?“

“Ha, monsieur Carlion!“

Hvita Björnens blickar irrade sökande kring rummet och stannade slutligen på silfverdisken, i hvilken jemväl hans breda händer fattade. Men om också hans begge armar med all säkerhet kunnat lyfta denna silfverskifva och begagna den som vapen, i trots af de 15,000 francs som den kostade, så var den likväl “till förekommande af all säkerhet“ fastnitad vid sjelfva disken, hvilken jemväl i sin ordning var med grofva jernskrufvar fästad vid golfvet. Hvita Björnen drog tillbaka sina händer, ty Simon var ingen Simson.

Madame Moreau, som med synbar ängslan följt Hvita Björnens blickar och rörelser, lade sina runda armar öfver silfverdisken, för att beskydda den, liksom hade hon verkligen fruktat för en ny Simson.

“Gör er icke olycklig, monsieur Simon“, bad hon; “det är kanske icke så farligt som ni föreställer er ... men ett fruktlöst motstånd vore både vansinnigt och olycksbringande för evigt.“

“Madelone! Madelone!“ mumlade Hvita Björnen med knutna handen mot pannan.

“Är det detta som oroar er, stackars Simon“, yttrade madame Moreau med det mest deltagande uttryck; “var då lugn, ty så länge jag lefver, skall ingen vissnad krans ligga på Madelone’s graf.“

En blick af tacksamhet från Hvita Björnens ögon belönade madame Moreau för hennes tröstrika löfte. Derefter vände han sig mot stads-sergeanten och municipal-gardisterne, hvilkas bajonetter hotande glittrade mot hans bröst.

“Jag följer er“, ropade han, “derför att jag _vill_ det ... derför att jag behöfver denna nya olaglighet, för att få er merit-förteckning full ... Fören mig öfver hafvets vågor ända till yttersta gränsen af Afrikas öknar! ... Jag skall gräfva mig genom de sednare och klyfva de förra: jag skall återkomma ... Men ve då, ve er alla! ve, ve!“

Efter dessa ord öfverlemnade han sig med högburet hufvud åt vakten och försvann med den.

Sålunda fick Hvita Björnen äfven sitt ide.

Trettonde kapitlet.

Queue’n.

Men hvarför kom icke Armand Cambon, såsom aftaldt var, klockan sex till Bicêtre? hvarför bröt han sitt till Hvita Björnen gifna högtidliga löfte? hvarför glömde han någonting så vigtigt som Madelone’s grafvård?

Armand Cambon kunde icke komma till Bicêtre klockan sex. Han kunde icke komma sju, icke heller half åtta, ja troligtvis icke ens på hela aftonen, ty han stod i queue på rue Lepelletier utanför l’Académie Royale (numera Nationale) de Musique.

Denna queue, flere timmar gammal, tycktes förlora sig i oändligheten. Krökande sig i flere bugter, var den ännu orörlig som en mättad orm; men den var långt ifrån att vara mättad, ty den började vid biljettluckan, och denna var ännu icke öppnad. Dess orörlighet var en följd af ordningens vana, denna blott bevakad af en enda stads-sergeant, som icke ens behöfde öppna munnen, för att hålla lugnet vid makt.

I Stockholm har man, oss veterligt, endast vid tvänne tillfällen sökt bilda queue. Det första var då högstsalig konung Carl XIV Johans lik visades; men då gick det så oregerligt och lifsfarligt till, att en viss grefve, känd för sina naiva infall, fann sig föranlåten yttra: “Det är aldrig värdt att bereda stockholmsborne något nöje“. Det andra tillfället var, när Jenny Lind för några år sedan för första gången efter en hemkomst till fäderneslandet skulle uppträda såsom “Regementets Dotter“; men då, ehuru queue’n bildades midt framför en högvakt samt från början till slut bevakades af polisbetjenter, uppkom en sådan oordning, att nästan hvarje deruti stående person fick sina kläder sönderrifna och ganska många blefvo så illa skadade att de sanslöse måste bäras från platsen. Endast i Stockholm kunde det gå an för ett par handfasta vindragare eller jernbärare, att, sedan de sjelfve hela natten sofvit i god ro, om morgonen inställa sig för att bryta queue’n och intaga första ledet framför de många hundra, som stått der hela natten. Men det blir väl bättre med tiden. Efter ett halft sekels förlopp kunna nog våra barnbarn bilda queue lika bra som alla andra, och det vore åtminstone något.

Den queue, om hvilken vi nu tala, har, såsom äfven nämndes, stått der flere timmar, ja långt före den vanliga timmen för middagsmåltiden, som är klockan fem; men man behöfver derför icke hungra eller törsta. På begge sidor om queue’n röra sig en mängd minuthandlare af gatan, serverande all slags kallmat, alla sorters dryckesvaror, jemte snus, cigarrer och stoppade tobakspipor med sina dertill hörande brinnande fidibussar, ja till och med sko- och klädesplagg med mera, som tillhör ordentlig toalett. Man säger att man naken kan inträda inom murarne af Palais National (f. d. Royal) och inom en qvarts timme gå ut derifrån “comme il faut“, och detta är visserligen sannt. Men man kan också, en fallen ängel lik, störta ned från himmelen midt i en parisisk queue och efter några minuters förlopp träda lika hygglig och snygg som annat folk in i den granna teatersalongen, för att vid Fanny Cerritos dans eller Julia Grisis sång drömma om sin förlorade himmel.

Men utom dessa köpmän af gatan, kringsvärmas man äfven af en tallös mängd utbjudare af texten eller programmet till det teaterstycke, som samma afton skall uppföras.

Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen ganska långt ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd af följande rop från alla sidor.

“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme de la pièce: le violon du diable, trois sous ... voici le programme! ... tout le contenu de la pièce, la pièce entière, un franc! ... voici le programme!“

Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen texten eller programmet.

“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade han den som stod bredvid honom.

“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till svar med en medlidsam blick på den okunnige.

“Nej, monsieur.“

“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för första gången?“

“Nej.“

“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda deruti?“

“Nej.“

“Hm!“

Armand Cambon hade således, i stället för att hålla sitt löfte till sin f. d. lärare, stält sig i queue utan att känna hvilken pjes skulle uppföras och utan att hafva Fanny Cerrito att skylla på. Vår hjelte var då en blind teatervurm.

“Skall vara alldeles utomordentlig, den der italienska dansösen“, återtog grannen.

“Jaså“, svarade Armand, temligen liknöjdt.

“Skall vara till och med bättre än Maria Taglioni och Fanny Elsler.“

“Jaså.“

“Monsieur tycker inte särdeles om balletter, tror jag?“ yttrade grannen något förvånad.

“Så der“, svarade Cambon med ett uttryck, som bevisade att grannen trodde rätt.

“Monsieur är kanske mera road af musiken?“ frågade denne; “ni är en stor beundrare af operan, monsieur?“

“Det kan jag just inte säga“, svarade Cambon mycket tankspridd.

“Hm!“ mumlade grannen, som fann det vara förspild möda att tala med en sådan barbar.

Om Armand Cambon hvarken tyckte om operamusiken eller balletten, hvad hade han då i queue’n utanför operahuset att göra? Hvarför tog han upp platsen för en annan, som bättre än han förmådde uppskatta dessa himmelens gåfvor, och detta vid ett tillfälle, då han visste sig vara väntad och efterlängtad på Bicêtre?

“Det skulle emellertid lätt kunna hända att vi i afton gå miste om biljetter“, yttrade grannen.

“Gå miste om biljetter!“ upprepade Armand häftigt; “ni tror då, monsieur, att ...“

“Att innan vi hinna till biljettluckan, kunna möjligtvis alla biljetterna vara sålda“, menade grannen.

“Hur då? ... hur kan ni tro det?“ ropade Cambon med en ifver, som borde förändra grannens förra tanke om hans kärlek för opera-musiken och balletten.

“Jo“, svarade grannen, “för det första hafva vi mera än hundra personer framför oss i queue’n, hvilka naturligtvis skola köpa biljetter innan vi hinna fram.“

“Än sedan?“

“För det andra har det hela förmiddagen varit stark efterfrågan på biljetter ... det är möjligt att det blott finnes ett mindre antal qvar, i fall det ens finnes någon ... fem äro alltid mer än fyra.“

En biljett till teatrarne i Paris kostar på förmiddagen 25 procent mera än på eftermiddagen, då man, medföljande queue’n, köper i biljettluckan. Detta gäller alltid de förnämsta teatrarne. En parterrbiljett till operan t. ex. kostar före middagen fem francs, men efteråt i queue’n endast fyra, hvarför det också händer att queue’n icke får biljetter, isynnerhet när sådana pjeser gifvas, hvilka, såsom det hos oss kallas, förorsaka “rusning“. Men hvad de mindre eller folk-teatrarne beträffar, är det vissa rader eller loger, som aldrig få säljas förut, på det att arbetsklassen, som icke har tillfälle att köpa på förhand, icke förgäfves må ställa sig i queue. Att stå förgäfves i queue är emellertid en stor obehaglighet, det kan ej bestridas; men dock händer sådant, ty fransmannen är för stor hushållare för att på förmiddagen betala en sak med fem francs, som han på eftermiddagen kan få för fyra.

“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade Armand nästan med hjertat i halsgropen.

“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar jag att jag ej köpte på förmiddagen.“

Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken genast intogs af en bland de två, som förut stått bakom honom. Det var nu ändtligen förståndigt af vår hjelte. Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna till Bicêtre innan det stängs.

Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han springer endast förbi queue’n och stannar vid dess första led.

Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. Han skulle tillbakavisas och, om han föröfvade våld, tillbakakastas midt i skötet på stads-sergeanten, och det är icke fader Abrahams sköte. Icke en gång en prins skulle våga detta försök.

Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i queue, utan att någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis de första leden och skryta ganska högljudt med sin lycka. Men när biljettluckan öppnas, smyga de sig understundom förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig af denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue?

Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris gör man sig hvarken tid eller besvär att förarga sin nästa. Man lemnar denna fullkomligt i fred. Det är visserligen sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet för sina medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; men så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller -syster med sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet bland de mera hjertliga folken.

Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda de första leden för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, kunna bevaka platsen åt hugade spekulanter. Den som vill betala dem hvad de begära, får också deras plats. Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller någon som bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger sig med bortvändt ansigte förbi biljettluckan. Men man förlorar icke modet. Man ställer sig utanför porten till teaterhuset och passar på, när någon pjes eller akt är slutad. Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig, om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans rynkor eller svettdropparne, och summan blir att man bjuder några sous, men allra helst ingenting för kontra-marken, den man sedan, i fall det blir affär af, säljer åt en annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas äfven denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig icke för det. Man lägger sig att sofva, antingen man har eller icke har tak öfver hufvudet, och drömmer om nya queuer och lyckligare teaterportar, om mycket goda eller mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af beggedera. Det är endast medelmåttan man hatar.

Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon vände sig.