Part 16

“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart går du?“

“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“

“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“

“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.

“Den der lilla biljetten.“

“Nåväl?“

“Behöfver du den?“

“Ni vill ha den?“

“Ja, jag har fått en idé, ser du.“

“Hvilken?“

“Jag vill innesluta den i en liten ask af silfver och lägga den till grundplåt under Madelones grafkor.“

“Det var en vacker tanke, fader Simon! ... ni vill derigenom beteckna, att grafkoret skjutit upp ur ett ångerfullt hjerta.“

“Något ditåt“, svarade Hvita Björnen, vänligt blinkande.

“Så tag den“, yttrade Armand, lemnande honom den lilla biljetten.

“När träffar jag dig?“

“Jag går till Bicêtre i eftermiddag.“

“Jag går också dit.“

“Godt! ... då råkas vi der.“

“Hur dags?“

“Klockan sex, ty vid den tiden bör jag ha uträttat mitt ärende för dagen.“

“Och jag slutat mitt dagsarbete ... Således klockan sex hos din far ... Han skall råda mig, hvilken artist jag bör anlita för att få ritningen till monumentet ... jag vill gerna hafva det olikt alla andra.“

“Jag vet redan, hvem min far kommer att utse till ritningens verkställare.“

“Och det är?“

“Hvad säger ni, Simon, om jag redan hade ritningen i mitt hufvud?“

“Du? ... omöjligt, Armand lille!“

“Hvarför vore det omöjligt? ... ni vet ju, att jag kan rita och att jag gjort upp ritningar till flere arbeten både i guld och silfver.“

“I guld och silfver? ... det är något helt annat det ... Nej, min gosse, jag måste vända mig till någon af de större artisterne.“

“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“

“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“

“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“

“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva glömt alla sina gamla sympatier för det demokratiska elementet.

Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. I Frankrike lika mycket som annorstädes har fåfängan spelat demokratien mer än ett spratt.

“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken är emellertid att Madelone får sin grafvård.“

Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur Hvita Björnens åsyn.

Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en blick på de öfriga vinfastagerna; men aldrig förr hade hans öga med sådan andakt hvilat på dem.

Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de prydligaste begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter i marmor och brons. Kanske såg han sig omgifven af alla dessa ståtliga minnesvårdar, som hvälfva sig öfver Abelards och Heloises stoft, öfver Racines, Corneilles, Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af Frankrikes ära som vindragarens tanke i denna stund knäböjande dröjde. Nej! han satt i ett grafkor, hvars like i skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett; han band på kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade med en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes skuggor nedlade sina lyror, sina svärd.

De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom åt Hvita Björnen, som satt så der orörlig och stirrade framför sig; men det begrepo de, att när en kamrat, sådan som Hvita Björnen, icke gör något annat än sitter på vinfastagerna, så blir det desto flere vinfastager att rulla för de öfrige vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med rättvisa och billighet.

Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, der han satt i sina drömmar. De frågade först höfligt huru det var möjligt för en så stark arbetare som Hvita Björnen att blifva trött så tidigt på dagen? Men då intet svar följde, började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som nu vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det klart att drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också började Hvita Björnen se sig omkring och förfärligt rulla ögonen, utan att likväl röra sig ur stället.

Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, hvarför kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar och ben, naturligtvis för att sätta lif och rörelse uti dessa för en vindragare så nödvändiga lemmar.

“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut sig i sin fulla längd.

“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade en af kamraterna.

“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå att Madelone får sin grafvård.“

“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade vindragarne.

Tolfte kapitlet.

Hvita Björnen får också sitt ide.

Klockan var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens grofva gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick in i en bagarbod. En fransk bagarbod ser ej ut som våra svenska. Der finnas bröd ända till två alnars längd och en alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i en svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med det största i midten och vidare allt efter som de äro stora till. Nedvid hvarje af dessa större bröd ligga smärre, formande ett slags fotställning, och ofvanpå de förre ser man några andra smärre, bildande ett slags kapitäl. Följaktligen är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är ganska aptitlig.

“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens se på bagaren.

Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så stort som våra svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt så innehållsrikt som dessa och naturligtvis färskt, ty i Paris hinner ingenting blifva gammalt. Sedan Hvita Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt, gick han, utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren, som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: “Bon soir, monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita Björnen, ty denne var på sin tid känd af alla. Men Hvita Björnen hade aldrig tillförene varit oartig, ty en fransman kan icke gerna vara det.

Hvita Björnen gick derefter in i en annan bod nära invid bagarens och hvaruti funnos viktualievaror. Men smöret är jemväl formadt och uppstäldt i kolonner på disken, i fönstret och vid väggarne. Hvarje smörkolonn, så ren och klar att man åtminstone med blotta ögonen icke kan upptäcka det minsta smolk, har till piedestal en ofantlig ost, denna i sin ordning omkransad af små ostar, som stå på kant, lutande sig mot den stora. Men kolonnen har också sitt kapitäl, ty på en å den liggande blank tennskifva, vidare än sjelfva kolonnen, knyter sig en krans af ägg, snarlik en balustrad, från hvars midt höjer sig en lanternin af de läckraste fläskkorfvar, hvars pyramidaliska spets slutar med en liten krona af rädisor, hvarannan röd och hvarannan hvit. Men det är blott formen som är antik, ty innehållet, liksom bagarbodens, är kärnfärskt allt igenom.

“Smör för en sou!“ sade Hvita Björnen, framräckande sitt bröd, men för öfrigt lika ohöflig mot viktualiehandlanden som mot bagaren.

Viktualiehandlanden fattade en knif med blankt blad och tog med den ett litet stycke ur en redan ituskuren smör-kolonn samt utbredde derefter samma stycke på brödet, så att smörgåsen blef i behörigt skick. Hvita Björnen betalte och gick. Viktualiehandlandens: “Bon soir, monsieur!“ klingade för döfva öron. Vindragaren fortsatte sin väg, ätande på sin smörgås.

Men det är ej blott folk af Hvita Björnens klass som i Paris på detta sätt göra sin måltid. Författaren till denna berättelse har mer än en gång tagit sin frukost på samma sätt, och han har sett personer mycket bättre än han göra detsamma, utan att någon af de förbigående parisarne röjt någon förvåning deröfver.

Vi skulle icke vilja tillråda en bättre klädd person att försöka detsamma i Stockholm. Först blefve han förföljd af en svärm gatpojkar, som, ehuru sjelfva temligen parisiska hvad detta sätt att spisa beträffar, likväl skulle förlöjliga samma sätt hos “bättre“ folk. Mötte han sedan en bekant, så skulle denne genast taga till fötterna, flyende som för pesten en vän, hvilken jemte lorgnett och handskar vore försedd med någonting så hiskligt som en smörgås. Ginge han slutligen upp i ett kollegium eller en rätt, t. ex. kongl. Svea hofrätt, så finge han säkert en skrapa för oskickligt uppförande på gatorna. Han blefve rent af en förlorad menniska, ty hvilken skräddare skulle lemna kredit åt en offentlig smörgås-ätare? hvilken procentare låna pengar åt en offentlig smörgås-ätare? hvilken flicka gifta sig med en offentlig smörgås-ätare? hvilket statsråd förorda en offentlig smörgås-ätare? Den olycklige! han kunde icke ens visa sig, utan att verldens misstänksamma blick skulle haka sig fast vid hans högra hand eller vid hans mun, för att se om han åt eller nyss hade ätit denna olyckliga smörgås, som stämplat honom värre än, snart sagdt, den djupaste last.

Vi erinra oss, och troligtvis mången annan stockholmsbo, den gamle baronen och f. d. guvernören S., mannen med det ungdomliga ansigtet och det yfviga hvita håret, som för några år sedan sprang på Stockholms gator i svart frack och hvita linnebyxor både sommar och vinter. Vi hörde honom ganska litet klandras för det han i sina yngre dagar förstört sin betydliga förmögenhet, men deremot ganska mycket för det han, i saknad af betjent eller städerska, sjelf hemtade sitt dricksvatten från stadens brunnar. Det förra var ingen fläck på hans adliga sköld, men det sednare en outplånlig plump i hans stamtafla.

Vi hemta så mycket från Paris: vi hemta moderna, hemta dårskaperna! Om vi äfven hemtade något af det naturliga, det förståndiga, så skulle vi vinna mycket, i stället för att förlora mycket.

“Bah, hvilken snusförnuftighet!“ svarar man med ett medlidsamt löje; “liksom låge det så mycket förstånd i en smörgås, som förtäres på gatan!“

Det är likväl mycket förståndigt af en fattig menniska att ute i fria luften äta en frukost, som inne hos källarmästaren eller konditorn skulle kosta minst fyra gånger mera; och för öfrigt gäller hvad vi sagt så ofantligt mycket annat, som vi i Stockholm icke känna eller tro på derför att det ej står i de mode-journaler vi hemta från Paris.

Hvad man än må hafva att anmärka emot Paris — och det är, åtminstone i vårt tycke, ganska litet — men fri är man, fri från många af de fördomar, som så mycket bidraga till tvång, vantrefnad och krångel annorstädes.

Hvita Björnen fortsatte sin vandring tilldess han stannade framför ett likörställe, mycket bekant i Paris under namnet “Silfverdisken“, och hvilket en resande icke gerna underlåter att åtminstone en gång besöka.

Berörde likörställe öppnades för omkring tjugo år sedan, men med en anspråkslös disk af trä, hvaruppå endast serverades plommonlikörer för två sous glaset. Efter tvänne års förlopp lemnade nyssomförmälte disk rum för en af tenn och hvilket slags disk är det vanliga på dylika ställen. Men det dröjde icke många år förr än tenndisken i sin ordning måste maka sig undan för en ny af silfver, tack vare tvåsous-likörerna. Sakkännare uppskatta dess värde till 15,000 francs. Men denna dyrbara disk, uti hvilken icke blott madame Moreau, egarinnan, kan spegla sina sköna svarta ögon, utan äfven hvarje kund, som önskar veta hur han ser ut, när han super plommonlikör, denna disk, säga vi, är icke ett pråligt lock på en medelmåttig kassakista, ty denna anses äfven af sakkännare vara värd minst 400,000 francs, prisad vare samma tvåsous-likörer. Må ingen derför tro, att likörerna äro underhaltiga. När man säger den vackra madame Moreau att hennes likörer, liksom hennes ögon, äro oöfverträffliga, så synes hon ingalunda öfverraskad deraf, ty hon känner de enas värde likaväl som de andras. Det är ej en vanlig artighet, utan rena sanningen, och som madame Moreau anser det vara hvarje menniskas pligt att tala sanning, så har hennes vackra mun icke något belönande småleende för den, som egnar hennes ögon och hennes likörer sin hyllning. Madame Moreau har såsom barn speglat sig i silfverdisken, ty det var hennes numera aflidna moder som lät gjuta den; men innan sin död skulle hon säkert, om hon det ville, kunna spegla sig i en af guld, utan att behöfva resa till Californien, utan att behöfva göra annat än utminutera sina tvåsous-likörer.

Sådan ryktbarhet hafva dessa likörer, och silfverdisken har naturligtvis mångdubblat den. Dock måste medgifvas, att madame Moreau icke bygger hela sitt förtroende på silfverdisken.

“Er silfverdisk är ju den enda i Paris?“ frågade henne en gång författaren.

“Ja, monsieur“, svarade madame Moreau.

“Men om det skulle falla någon in att i granskapet öppna ett dylikt ställe med en dylik disk — afunden är i stånd till allt?“

Madame Moreau svarade endast med en blick ... men med en blick, som ... Ja, hon hade rätt, den förträffliga madame Moreau. En sådan blick köper man ej i någon guld- och silfverbod, icke en gång i Paris, och det vill säga mycket.

“God afton, monsieur Simon!“ helsade madame Moreau, i det hon slog uti den frejdade plommonlikören.

Hvita Björnen var då känd på detta ställe. Han var väl mer än det. Han var dess alldagliga kund ända från dess första ögonblick för tjugo år tillbaka.

“I dag kommer ni fem minuter senare än vanligt“, anmärkte madame Moreau, utan att synas stött öfver Hvita Björnens uraktlåtenhet att besvara hennes helsning.

Hvita Björnen brukade hvarje afton klockan half till åtta visa sig framför silfverdisken och taga sin likör, och detta oafbrutet i tjugo års tid. Icke en gång Madelones sjukdom och begrafningsdag hade hindrat honom derifrån.

“Men, i himlens namn, monsieur Simon, hur är det med er i dag?“ frågade madame Moreau, förvånad öfver sin kunds oförklarliga tystlåtenhet.

“Hur sade ni, madame?“ frågade denne, sedan han sväljt likören.

Madame Moreau var ej den som frågade tvänne gånger om en och samma sak, ty hon var ej van vid att vänta på svar: hon hade vanligtvis alltid fått flere sådana än hon önskade sig.

“Jag frågade hur det var med er i afton?“ sporde hon likväl, ty med Hvita Björnen var förhållandet annorlunda. Hon ansåg nämligen sig och sin mor stå i en viss förbindelse till monsieur Simon. Han hade gifvit handsölet på trädisken, handsölet på tenndisken, handsölet på silfverdisken.

Och handsölet hade haft välsignelse med sig, såsom vi känna. Derför var hon mer försonlig mot honom, än hon skulle hafva varit mot hvilken annan som helst.

Ja, madame Moreau var till och med så tacksam för det förflutna, att hon upprepade sin fråga för tredje gången.

“Illa“, svarade ändtligen Hvita Björnen, i det han satte sig på en stol och såg ned på golfvet.

“Illa, monsieur Simon?“ frågade madame Moreau med verkligt deltagande.

“Mycket illa, madame Moreau“, fortfor Simon, synbart besvärad af frågorna.

Madame Moreau hade för mycken granlagenhet att fråga vidare, och dessutom var hon fullt sysselsatt med att lyckliggöra kommande och gående med blickar och plommonlikörer.

Men hvarifrån detta _illa_ på en dag, som utlofvat icke mindre än 15,000 francs till en grafvård åt Madelone?

Klockan half till sex hade Hvita Björnen infunnit sig på Bicêtre, der han precist klockan sex skulle möta Cambon den yngre. Medan man väntade på denne, språkade man oupphörligt om den blifvande grafvården. Cambon den äldre, som sett mycket i sina dagar, hade många goda råd och upplysningar att i saken gifva. Med en blyertspenna gjorde han ett ganska genialiskt utkast, som gillades icke blott af några andra sakkunnige gubbar, hvilka blifvit kallade till rådslaget, utan äfven af Hvita Björnen sjelf, som likväl var den kinkigaste bland alla. Han hade till och med gått in på att Armand skulle få det vigtiga uppdraget om händer, och det återstod blott att högtidligt meddela denne förtroendet.

Men klockan slog half sju, utan att någon Armand Cambon syntes till. Hon slog sju, men ingen Armand Cambon lät sig afhöra. Den unge guld- och silfverarbetaren var känd af alla för sin punktlighet, så att hans frånvaro nu gaf anledning till många nedslående gissningar, många mörka aningar.

Hvita Björnen, billigtvis oroligare än alla andra, gaf sig ej längre till tåls, utan lemnade Bicêtre, tagande samma väg, som han visste att Cambon den yngre brukade gå. Hvita Björnen mönstrade alla han mötte, men ingen af de mötande liknade den han sökte. På detta sätt kom han förbi porten till Jardin des Plantes.

“Aha, se Hvita Björnen!“ ropade en röst från porten.

Denne stannade och upptäckte en i porten stående mansperson.

“Hvad är det om?“ brummade han.

“Snusar ni ännu lika mycket, monsieur Simon?“ frågade samma röst.

“Hvad behagas?“

“Eller, rättare sagdt, ur hvad slags dosa snusar ni, ty jag tar för gifvet att ni ej, utan mitt lof, snusar ur min silfverdosa?“ fortfor rösten, i hvilken läsaren troligtvis igenkänner vår gamle bekante, djurvaktaren i Jardin des Plantes.

Hvita Björnen, icke bevärdigande monsieur Mathieu med något svar, tog ut steget för att gå vidare.

“Har ni träffat monsieur Carlion i dag?“ frågade djurvaktaren.

“Monsieur Carlion?“ upprepade Hvita Björnen, hejdande sig: “hvarför skulle jag träffa honom?“

“Hvem vet det?“

“Nå, hvarför frågar ni mig då?“

“Derför att han har frågat efter er.“

“När?“

“Vid middagstiden.“

“Hvad vill han mig?“

“Det kommer han nog att säga sjelf“, svarade djurvaktaren med en viss vigt på orden.

“Jag har intet otaldt med monsieur Carlion“, förklarade Hvita Björnen.

“Ingen har något otaldt med monsieur Carlion“, sade djurvaktaren; “men monsieur Carlion har otaldt med alla.“

“Det rör mig inte.“

“Inte mig heller, Gud vare lof! ... ha, ha, monsieur Simon!“

“Hvad kraxar ni åt, gamle korp?“

“Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?“ frågade den humoristiske djurvaktaren.

“Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!“ förklarade Hvita Björnen, utan att uppfatta humorn.

“Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon! ... ha, ha, ha!“

“Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu!“ försäkrade Hvita Björnen, närmande sig med knuten näfve sin gamle vän.

Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte han ingen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat.

Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren, ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“

“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf madame Moreau.

Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han kom ihåg djurvaktarens ord.

“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem minuter sedan, just på slaget half åtta, då ni alltid brukar komma hit.“

“Och han som frågade efter mig, var ...“

“Monsieur Carlion.“

“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos er, madame Moreau?“

“Ja, som jag säger.“

“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“

“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han ... Nu kan ni fråga honom sjelf.“

Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart en person, som i detsamma inträdde.

Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med försilfrade knappar, i hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ vapen. Dessutom hade han värja och trekantig hatt. Men den ankomne behöfde knappast denna uniform för att röja sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat se det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och stolta hållning.

Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men deras stads-sergeanter och polis-soldater äro verkliga resar samt dertill utvaldt vackra och prydliga karlar.

Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för stadsvakten i Stockholm Nyström hade icke så orätt, när han inför dåvarande öfverståthållaren, numera likaledes framlidne baron Edelcreutz, föreslog, såsom den enda möjlighet att höja den föraktade stadsvaktens och de nästan lika mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att dertill endast borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.

“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade öfverståthållaren med ett ironiskt leende.

“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man uttager ur de begge gardesregementerna, och förnämligast ur konungens lifgarde till häst, de längsta, vackraste och bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på stadsvakten, ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“

Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han haft en galning framför sig.

“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; “måttliga korfvar ä’ bäst.“

I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta svar, som skulle för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares lekande humor, under det man skrattat af hjertans grund vid föreställningen af den underliga figur, den stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva gjort. Men i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska stor dumhet, medan man gillat kaptenens förslag, såsom det på en gång förståndigaste och nödvändigaste.

För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett det okloka och vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla allmän ordning och personlig säkerhet, sökas ur samhällets drägg.

Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, vilja vi blott som hastigast nämna, att till och med en underofficer af linien skattar sig särdeles lycklig, när han erhåller plats antingen såsom stads-sergeant eller såsom simpel nummerkarl vid de tvänne militära polis-kårerna i Paris, Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka begge kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro både folk och uniformer de vackraste man kan se. För öfrigt trotsa vi hvilken som helst att kunna visa oss mera artiga och förekommande menniskor än polis-sergeanterne och polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven om konstaplarne i London och Berlin. Stockholm har sent omsider fått en ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för att om den kunna gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas naturligtvis det bästa. Förnämsta konsten ligger blott deruti att icke vara för njugg på penningen, när det gäller allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro penningar värda.

Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, såsom åt en gammal vän, och gick derefter fram till silfverdisken, der han tog sig en plommonlikör, han som andra, och betalte den med sina två sous, ty i Paris behöfva ej polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm.

“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började Hvita Björnen samtalet.

“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med samma vänlighet, “jag har verkligen i dag tänkt på er mer än vanligt.“

“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, ni har äfven sökt mig, såsom jag hört.“

“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era bekanta efter er.“

“Ni har då något att säga mig?“

“Utan tvifvel.“

“Är det mycket angeläget?“

“Mindre för mig, än för er sjelf, monsieur Simon.“

“En hemlighet?“

“Åhnej, vi kunna gerna, om madame Moreau det tillåter, språka här om saken“, förklarade stads-sergeanten, i det han slog sig ned på en stol bredvid Hvita Björnens.

“Nå?“

“Ni är nyfiken?“

“Klart.“

“Ni anar kanske?“

“Hvad?“

“Har ni träffat er vän Armand Cambon i dag?“ frågade stads-sergeanten.

“Ja, visst har jag träffat honom“, svarade Hvita Björnen, fixerande skarpt monsieur Carlion.

“Då förmodar jag att han redan sagt er att ...“

“Att?“

“Att ett visst förnämt fruntimmer mycket intresserar sig för er.“