Part 15

“Jag sade också icke att förhållandet är det allra sämsta.“

“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“

“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“

“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“

“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“

“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid mattan.

“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom dertill“, förklarade Denise.

“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.

“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“ bedyrade kammarjungfrun.

Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.

“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja, ni ljuger, qvinna!“

“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton; “och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“

Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade det åt Cambon.

“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan att jag ljugit!“

Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i biljetten.

Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne, som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.

“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan tänderna.

Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan.

“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“

Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet.

Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm, vid hvilken hon hängde sig fast.

“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf! ... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I himlens namn, lugna er!“

Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke.

“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“

“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ... gif mig tillbaka biljetten!“

Cambon stoppade den i sin bröstficka.

“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna.

“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda flicka!“

“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise, något tröstad af hans vänliga ord.

“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten af detta vidunder?“

Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.

“Ack, jag är fästad vid henne med de starkaste band“, bekände Denise; “utan er hade jag kanske blifvit hennes medbrottsling; men min vänskap, min ömhet för er var starkare än min tillgifvenhet för henne ... Dock skulle jag kunna trotsa hennes vrede, om jag blott ... om jag visste ... Ack, monsieur Armand!“

“Men hur skall jag komma ut härifrån, utan att möta henne?“ frågade Armand, som nu började få ett skäl till att lemna huset; “ty jag bör icke möta henne.“

“Nej, nej! ni bör icke möta henne, ni bör icke se henne mera!“ medgaf Denise ifrigt, liksom fruktade hon att ett nytt möte kunde förändra allt; “men hon skall bli ursinnig för det jag tillåtit er gå.“

“Hur skulle ni kunna hindra mig, om ni också toge alla hennes lakejer till hjelp! ... jag är karl och dertill beväpnad ... markisinnan vet att jag är beväpnad ... Säg henne, att jag med terzerolen på ert bröst tvungit er att öppna dörren.“

“Men hvad skall jag hitta på för skäl till ert aflägsnande, monsieur Armand?“

“Säg att jag mådde illa, säg att jag var förargad för det hon lemnat mig ensam, att jag var ursinnig för det hon satt så länge i salongen med en annan karl, den bofven, den nidingen! ... säg allt hvad ni vill!“

“Så skynda då!“ uppmanade nu Denise, i det hon öppnade samma dörr, genom hvilken hon kommit; “i denna farstu är en trappa, som bär till trädgården samma väg ni kom ... Men hur skall ni hitta i ett sådant mörker? ... Ack, om jag blott vågade följa er, om jag ...“

“Nej, Nej!“ nekade Armand; “jag har ögon som en katt, som en tiger ...“

“Ack, den der tigern, monsieur Armand!“ suckade Denise med tanken på menageriet och det första mötet; “den der tigern ...“

“Ja, den der tigern“, medgaf Armand; “men släpp mig, bästa Denise, hon kunde komma!“

“Ja, ja, hon kunde komma ... bevare oss gud för det, gode Armand! ... Men hur kan jag träffa er, för att underrätta er, för att säga er ...“

“Det är gifvet att vi skola träffas ... Jaså, det här är farstun, som ...“

“Ack, Armand!“

“God natt, goda flicka! ... aldrig skall jag glömma ... Ah, der är första trappsteget.“

“Jag ville göra allt för er, Armand!“

“Hvad ni är god ... Och det här bär till trädgården, säger ni?“

“Och ni skall aldrig glömma mig, gode Armand! ... det är ju så?“

“Lita på min tacksamhet ... Här är ledstången, tror jag ... God natt, god natt!“

“Trohet i lif och död!“ utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun.

“Skrik, så tror hon att jag ville strypa er!“ tillrådde henne Armand, i det han störtade utför trappan.

Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.

Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt byte för den skönaste af eröfrarinnor.

Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje välsignade han natten, regnet och stormen.

Elfte kapitlet.

Madelone får sin grafvård.

Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval.

Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick emottagande sin fosterson.

“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de gröfsta händer i verlden.

“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla af belåtenhet.

“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit illa i natt, käre Simon!“

“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d. lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“

“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit hit i dag.“

“En glad nyhet! ... hå tusan!“

“Ja visst, en mycket glad nyhet.“

“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita Björnen, fortfarande att rulla fastaget.

“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er mycket mera.“

“Och det är?“

“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag då talte med er om en viss sak?“

“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“

“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres son.

“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen hånskrattande.

“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.

Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete.

“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den oartige f. d. läraren.

“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget, till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig fostersonen.

“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med genomborrande ögonkast.

“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“

“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande egenskap.

“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det, fader Simon?“

“Du säger att du varit hos henne?“

“Ja.“

“När?“

“I går.“

“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ... hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“

“Hvad är det ni förstår?“

“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag borde _draga_ vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän djurvaktaren i Jardin des Plantes.“

“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som visste hvar hon bodde!“

“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara glad, Armand lille!“

“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper, och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre ... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“

Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af sin f. d. lärjunges ord.

“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon.

Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.

“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand.

“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena sidan.

“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare grafvård åt Madelone?“

Hvita Björnen spärrade upp ögonen.

“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.

Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och förmaningar i lifstiden.

“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken, var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“

“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“

“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är det icke sannt?“

“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina fickor se väl tunna ut, tycker jag.“

“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“

“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ... ha, ha, Armand lille!“

“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre, dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i låset till min kammare denna lilla biljett.“

Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän Hvita Björnen.

Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll.

“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon tid inte varit rätt bra i ögonen.“

Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern, tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna. Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande, desto ljusare blir det i samhällets dälder.

Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon, uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll:

“Monsieur Armand Cambon!

Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa rader.“

“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med särdeles förnöjdt utseende.

Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:

“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så vackert.“

“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och samvete äfven bland denna klass.“

“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“

“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars Madelones öde?“

“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga skrifvelse.“

“Står hennes namn under biljetten?“

“Nej.“

“Det var besynnerligt.“

“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“

“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig tvätterskas graf?“

“Nej, käre Simon.“

“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken ... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du räddade.“

“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en annan biljett, som han hade i en annan ficka.

“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i Père-Lachaise?“

“I Père-Lachaise, ja visst.“

“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“

“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans.

“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“

“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå dit med era kransar.“

“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt enda nöje, ty det är ...“

Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras och mensklighetens ära.

“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu känner er lyckligare än förr“, sade Cambon.

“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“

Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen.

“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för hastigt.“

“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd.

“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och Madelone så nära.“

“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till belåtenhet med hvad jag gjort.“

“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam måste storma Tuilerierna.“

“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i Madelones grafkor.“