Part 11

“Kan det vara en snara?“ frågade han sig sjelf; “och om det så är, hvad är meningen dermed? ... Man vill kanske narra mig från min bostad, för att, under min frånvaro, anställa en undersökning ... Men om man det verkligen vill, hvartill väl så många omständigheter? ... Jag är ju borta största delen af dagen, så att, ifall man hade någon aning om att ... Nej! det är ej någon polisens tjensteande som skrifvit denna biljett ... ingen polissergeant skrifver på rosenpapper och har så fina parfymer ... Men hvem är det då? ... Det är ett fruntimmer och ett så kalladt bättre fruntimmer till på köpet ... Jag vet endast tvänne sådana som möjligen skulle intressera sig för mig, åtminstone blott tvänne som kunna ha råd att begagna vagn med två hästar och kammarjungfrur med mask för ansigtet ... Men hvem af dessa två är det? ... Ljufva högblå ögon kunna omöjligt skrifva en sådan biljett, men väl de svarta blixtrande, ty det är så likt svarta ögon det der.“ (Armand hade, såsom vi höra, en bättre tanke om de blå. Var det derför att de erinrade om hans mor och hennes ursprung från norden?) ... “Ja, det är min dam i Jardin des Plantes“, fortfor han, “jag är säker på det. Jag var ej så blind, att jag icke såg hur hon betraktade mig den der dagen, och nu är hon rörd af tacksamhet för det jag ryckt henne ur lejonets gap ... Men bör jag gå? ... bör jag blindt kasta mig i ett äfventyr, som kan hafva ganska betänkliga följder? ... Men den sköna damen har säkert haft mycket besvär att få reda på min bostad, och detta bevisar hur angelägen hon är att råka mig och huru gränslös hennes tacksamhet är ... Det vore derför mycket orätt af mig att icke gå, helst hon i morgon enkom för min skull ställer en vagn på Place Vendôme. Det der visar mer än vanlig välvilja, det visar en erkänsla, som ... De milda blå ögonen hafva minsann icke lagt två strån i kors för att ... Jag börjar verkligen tro att svarta ögon äro skyltar för mycket känsligare och ömmare hjertan ... Men jag bör icke vara orättvis mot de blå ... Ett oskyldigt hjerta skulle ej skicka hästar och vagn för att i skymningen hemta en karl; skulle icke heller nyttja maskerade kammarjungfrur, som knyta bindlar för ögonen på en ung man, och skulle, framför allt, icke låta förstå, att den ynnest, de visa en karl, kunde väcka afund hos mer än en dödlig ... Nej, jag bör icke infinna mig på Place Vendôme, jag vill icke vara ett blindt redskap för en förnäm dams nycker, jag har verkligen mycket vigtigare saker att tänka på än att ... Men var det icke min bestämda föresats att varna den der damen för det försåt, som Hvita Björnen ytterligare kunde ställa mot hennes lif eller lemmar? Om någon olycka från det hållet hände henne, skulle icke jag med skäl förebrå mig att ej i tid ha underrättat henne om faran? ... Ja, det är nödvändigt att jag inställer mig, det är af högsta vigt att jag i morgon afton klockan åtta stiger in i vagnen och låter mina ögon förbindas, ty endast på detta sätt blir det mig möjligt att rädda den sköna okända från Madelones sorgliga öde.“

Så resonerade Cambon för sig sjelf, gående af och an i sin lilla tarfligt möblerade kammare. Hastigt spratt han till och stannade. En helt och hållet ny tanke hade fattat honom. Han skyndade till dörren, den han tillriglade, hvarefter han sprang till fönstret och fälde ned rullgardinen. Derefter drog han sängen från dess vanliga plats och stälde den framför dörren. Vidare förde han ett skåp från dess plats vid ena sidoväggen till fönstret, hvilket snart doldes af samma skåp.

Sedan dessa försigtighetsmått blifvit vidtagne, tog han ljusstaken och närmade sig den plats, hvarpå sängen stått. På denna plats knäföll han och lade ögonen mycket nära till golftiljorna. Han fann snart i en fin golfspringa en ståltråd, som med flit tycktes vara krökt och vikt öfver ena tiljan. Varsamt vidrörde han ståltråden och rätade ut den. Derefter petade han ned samma ståltråd, så att den icke mera syntes. Förmodligen för att öfvertyga sig att den icke längre fanns i springan, upptog han ur fickan en nål, hvilken han stack ned i samma hål, som ståltråden nyss hade fylt. Nålen gick obehindradt både ned och upp. Derefter flyttade han sina ögon och händer till en annan tilja och fick rätt på en nästan omärklig rigel af jern. Sedan han vidrört denna rigel, förde han ett knifsblad ned i en springa och bände på detta sätt upp en lucka, som fylde en så stor öppning, att en menniska derigenom kunde stiga ned under golfvet.

Cambon tog ljuset och nedsteg derefter genom samma öppning. Han befann sig nu i en källare, så låg att han måste krypa för att kunna röra sig derinne. Han letade efter något på stengolfvet och fick ånyo tag i samma ståltråd, som han nyss förut skjutit ned genom golfvet. Med mycken försigtighet efterseende att han ej med benen vidrörde denna tråd, som tycktes sträcka sig längst bort till slutet af källaren, kröp han i samma riktning, hållande ljuset framför sig och alltid med ögonen fästade vid den besynnerliga ståltråden.

Ståltråden förlorade sig i en vägg. Denna vägg blef också föremålet för Cambons synnerliga uppmärksamhet. Vid skenet af ljuset upptäckte han äfven på denna vägg en liten rigel, som han vidrörde. Derefter sköt han med handen på muren och det med den verkan, att fyra sammanfogade stenar af murens tjocklek böjde sig inåt, beredande på detta sätt en öppning så stor att Cambon derigenom kunde krypa, efter att förut hafva qvarlemnat ljuset i den låga källaren.

Cambon hade nu kommit in i en källare, ojemförligt djupare och längre än den han nyss lemnat, samt svagt upplyst af ett sken, som tycktes komma från djupet. Cambon, efter att hafva gått utföre tio eller tolf trappsteg, befann sig snart på en fuktig jordbotten. Han närmade sig det ställe, hvarifrån ljusskenet kom, och böjde sig snart öfver en öppen lykta, den han varsamt drog till sig och hvars lilla glaslucka han tillsköt. Derefter undersökte han handtaget på lyktan, vid hvilket var fästad en ståltråd, troligtvis densamma, hvarom man nyss talat och hvilken gick igenom begge källarne. Cambon löste oftanämnde tråd från lyktans handtag och började derefter se sig omkring i den underjordiska boningen.

Nära invid det ställe, der lyktan nyss stått, stod en fjerding. Framför denna stannade Cambon, upptagande ur sina fickor flere små paket, som han lade i fjerdingen. Att denna var fyld förut bevisades deraf, att de paket som Cambon nu ditlagt, snart bildade en råga på hvad som förut fanns i fjerdingen. Sedan Cambon sålunda tömt sina fickor, upphöjde han lyktan och skred med samma varsamhet utefter väggarne, vändande lyktans sken mot dem. Skenet föll på en mängd musköter, pistoler, pikar och sablar, som dels hängde på väggarne och dels stödde sig mot dem.

Det var således en fullkomlig rustkammare, hvaruti Armand Cambon befann sig. Den unge mannen tycktes njuta vid åsynen af alla dessa dödens verktyg. Än blottade han en sabel och gjorde några hugg i luften åt venster och åt höger; än spände han hanen på en musköt eller pistol; än ruskade han på jernet till en pik, för att pröfva dess styrka. Med ett ord, han tycktes med mycken förkärlek dröja vid denna vapenmönstring.

Han hade redan undersökt eller profvat tolf vapen af olika egenskap och skulle just fatta tag i det trettonde, en bössa med dubbla pipor, då han hastigt och utan att vidröra bössan drog handen tillbaka, vändande sina blickar mot den mest aflägsna af källarens väggar.

“Återigen samma buller!“ mumlade han; “det är nu säkert den fjerde aftonen jag hört det ... Hvad kan det väl vara för ett slags rum härintill? ... Hvem kan besöka det och hvad kan man der ha för sig?“

Cambon stod en lång stund tyst och öfverläggande med sig sjelf.

Slutligen tog han sitt parti. Han närmade sig den vägg, hvarifrån han trott sig höra de ljud, som för fjerde gången väckt hans uppmärksamhet och förvåning, och lade sig ned med örat tätt intill väggen. I denna ställning förblef han länge.

“Det låter alldeles som om man hamrade metall“, sade han efter en stund; “troligtvis är det derinne en källare, liksom denna ... men hur kommer man ned till den? ... Nedgången dertill är ej från det hus jag bebor ... Men från hvilket då?“

Cambon tänkte efter att af de närmaste husen endast ett för det närvarande var bebodt, det nämligen som var beläget midt emot hans trädgårdsplank. En del af den källare, hvari rustkammaren var, låg under trädgården och det var ganska möjligt att denna källare endast genom en mur skildes från en annan, hvilken ginge under samma trädgård och på något sätt vore förenad med den grundval, på hvilken det ifrågavarande bebodda huset stod.

I detta hus bodde, som vi redan känna, äfven en annan person, nämligen en prest, lika litet spökrädd som Armand Cambon.

Cambon fortfor att lyssna och han stärktes fullkomligen i sin tro, att ljudet kom från hamrandet af metall.

Efter en stund upphörde detta ljud, hvarpå följde några minuters tystnad.

Cambon bibehöll icke desto mindre sin lyssnande ställning. Efter några minuters förlopp tyckte sig Cambon höra ett annat ljud, liknande det som en jerndörr förorsakar, när den upplåses, gnisslar på rostade gångjern och sedan tillslutes. Derefter blef det tyst.

Cambon dröjde qvar med örat intill väggen en god qvarts timme, men tystnaden fortfor att vara oafbruten.

“Skulle den, som nyss varit der, gått sin väg?“ frågade sig Armand; “var det ljud, jag sist hörde, verkligen af en jerndörr, som min hemlighetsfulle granne öppnat och igenlåst efter sig?“

Ytterligare en qvart stod Cambon qvar vid muren, men ingenting vidare hördes derifrån.

Öfvertygad således att ingen lefvande varelse för närvarande funnes i hans granskap, tog han sig nu till att noga undersöka sjelfva väggen, för att se huruvida de begge hvarandra så närbelägna källarne hade någon gemensam dörr eller lucka. Krypande på händer och fötter letade han utefter väggen, icke lemnande någon fläck deraf ovidrörd.

Döm då om hans förvåning, när han på muren tätt invid marken upptäcker en rigel, alldeles lik den, som fanns på den lucka, genom hvilken han inkommit i rustkammaren från den lägre källaren derutanför.

Cambon stiger upp, skyndar till vapensamlingen och väljer sig derutur ett par små pistoler och en lång dolk. Pistolerna stoppar han på sig, men dolken begagnar han för att skrapa undan den jord, som hindrar rigeln att löpa. Snart är hindret undanröjdt, och nu fattar Cambon med begge händerna i det jernbleck, hvaruti rigeln sitter, ty det är verkligen en lucka, också af sammanfogade stenar, som han håller uti.

Luckan ger icke vika, men den följer med Cambons händer, hvarefter han genom öppningen sticker in den långa dolken, som icke möter något motstånd.

Han har således beredt sig ingång till den källare, hvarifrån han hört bullret. Men det är icke nog med att ha funnit ingången: man måste äfven undersöka hvad märkvärdigt kan finnas derinne.

Det är icke blott af nyfikenhet man måste göra det; försigtigheten fordrar det äfven, ty en källare sådan som Cambons, en källare med sådant innehåll, kan icke nog betryggas.

Cambon är långt ifrån att känna sig glad öfver den upptäckt han gjort. Fast mer bäfvar han för den och han svettas af ångest vid blotta tanken på ett så farligt granskap.

Emellertid är ej ett ögonblick att förlora. Han måste passa på, medan den mystiske grannen är borta, ty att denne är borta, slutar han icke allenast af tystnaden, utan äfven af mörkret derinne.

Men om den mystiske grannen skulle komma tillbaka, under det att Cambon vore der, en säkerligen lika oväntad som ovälkommen gäst, hvad mer?

Hvad annat, än en strid på lif och död emellan de begge grannarne!

Cambon ryste, men icke för striden, icke ens för sin egen död. Han ryste vid den tanken, att kanske nödgas döda en menniska, för att derigenom bevara en hemlighet, hvars yppande bestämdt skulle medföra icke blott hans egen, utan äfven trehundra tappra ynglingars undergång, för att icke tala om sjelfva den sak, för hvilken man väpnat sig och hvilken var Cambon till och med vida heligare än hans och hans kamraters lif.

Cambon tvekade icke länge. Han vidgade öppningen och sköt först in lyktan.

Derefter kröp han sjelf in. Inkrupen, var han ögonblickligen på benen, hållande lyktan i venstra handen och dolken i den högra, beredd att försvara sin plats eller dö.

Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra och ingen arm höjde sig mot hans bröst.

Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade han att undersöka lokalen.

Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika hög och bred som rustkammaren, men betydligt längre och sträckte sig, såsom Armand redan förmodat, under trädgården, och var sålunda blott en betydligare fortsättning af den förra källaren.

Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, hvilken, nu tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom hvilken den hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig.

Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna dörr ytterligare kunde leda, utan började i stället att undersöka sidoväggarne.

Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, och han höll lyktan deröfver.

Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid sett många gånger.

Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd deglar, alltsammans sådant som guld- och silfverarbetare använda till de ädla metallernas nedsmältning.

Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke svårt för att igenkänna den ädla metallen.

Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin upptäcktsresa.

Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det han närmade sig den andra sidoväggen, ty tätt invid denna blänkte en verklig hög af guld och silfver.

Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske denna skatt under medeltiden blifvit till förvar nedburen i denna källare, hvilken utan tvifvel tillhört det kloster eller den kyrka, som då funnits derofvan?

Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en betydlig skatt till på köpet; men den bar visst icke någon prägel af medeltiden.

Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor och fat, armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida form, att Cambon, vid närmare betraktande af herrligheten, icke kunde vara rätt säker på om ej flere af dessa dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var Armand Cambon en utmärkt skicklig arbetare i guld och silfver. Säkert är att Cambon igenkände flere stämplar af de fabrikanter, som på den tiden voro mest “en vogue“.

Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde en äldre tid, och hvilket blott bevisade att deras egare icke var någon ensidig beundrare af det gamla eller det nya.

Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var att åtskilliga pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem blifvit nedlagdt, voro på ett högst skonlöst sätt hopklämda eller hopslagna, hvaraf man skulle kunna sluta till att metallens värde egentligen vore det som låge dess egare om hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen af den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning och så mycken möda i arbete.

Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga betraktelser öfver sättet att behandla konstarbeten i guld och silfver.

Det är klart att Cambon först och främst önskade svar på dessa frågor: hvem är den lycklige egaren till allt detta guld och silfver? och hvarför har han burit det ned i källaren? samt slutligen, hvarför vill han smälta ned alltsammans?

Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som stulit på flere ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, för att smälta ned det samt derefter under hand afyttra det.

Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon eller några, som, af fruktan för en stundande revolution, gömt sin egendom i källaren, såsom man i äldre tider brukat göra, och man vill smälta ned den, för att lättare kunna dölja eller medföra den.

Begge dessa fall voro lika möjliga.

Men, i detta sednare fall, hvem var egaren? eller ifall egaren till så mycket guld och silfver ej sjelf ville synas — hvilket var troligt — hvem var kommissionären?

Husen i grannskapet voro ganska anspråkslösa och några af dem, efter hvad bekant är, så illa berygtade, till följd af den der spökhistorien, att ingen ens hyresfritt ville bebo dem. Det var således knappast rimligt, att någon af de olycklige hyresvärdarne kunde för egen räkning innehafva så mycket guld och silfver. Således var någon af dem blott kommissionär.

Men kommissionär kunde endast den vara, som förfogade öfver det hus, till hvilket källaren hörde, och hvad kunde väl detta vara för ett hus?

Det fanns ingen närmare egendom än den hvarut presten ensam bodde, hvartill kom, att källaren, som hvälfde sig under trädgården, hade riktningen mot samma hus. Det var således presten, som antingen för någon gynnares eller något skriftebarns räkning till förvaring emottagit detta dyrbara gods.

Men var det väl också presten som ditfört smältugnen och deglarna? Var det äfven han som hamrat ihop dessa vackra dyrbara arbeten? Utan tvifvel, ty prester kunna allt, tänkte Cambon i sin fromhet, på samma gång erinrande sig, att han en och annan natt sett skuggorna af åtskilliga hufvud på paterns rullgardin, hvaraf han redan förut dragit den slutsats, att den andlige mannen icke var så allena i verlden som han syntes vara.

För öfrigt, hvem kunde så noga veta, om ej den andlige mannen sjelf vore egaren till skatten? De andlige hafva i alla tider icke blott känt flere vägar till saligheten än andra dödlige; de hafva derjemte känt flere kanaler till förvärfvandet af äfven det timliga goda, än mången uteslutande verldsligt sinnad. Med ett ord, ingenting var omöjligt för mannen af svarta rocken.

Ett var dock säkert: att egaren till skattkammaren icke kunde vara mindre rädd om denna än Cambon var om sin rustkammare.

Men Cambon kunde icke tillbringa hela sin tid i denna skattkammare eller i evighet reflektera öfver den möjlige egaren dertill. Derför, och sedan han ånyo kastat en blick öfver dyrbarheterna, kröp han tillbaka in i sin källare och tillsköt derefter mycket sorgfälligt rigeln till blindluckan. Icke nog dermed: han stötte ned i jorden framför ingången tvänne grofva värjklingor och vände deras fästen mot samma lucka, för att understödja rigeln och försvåra ingången, för den händelse det kunde falla egaren till skattkammaren in att göra ett motbesök i rustkammaren.

Sedan detta väl var undanstökadt, fästade Cambon ståltråden vid lyktan, hvilken med öppen lucka återstäldes på sin plats nära fjerdingen. Derefter tog han ett af de små paketen, som utgjorde rågan på fjerdingen, och hälde på jorden, emellan lyktan och denne, något som liknade krutkorn. Den som närmare betraktat fjerdingen skulle vid dess botten hafva upptäckt ett litet hål, hvarutur några svarta korn framtrillade, förenande sig med dem som Cambon utstrött. Cambon, efter att än en gång öfver denna tillredelse hafva kastat en pröfvande blick, kröp tillbaka in i den låga källaren och passerade den, såsom förr, på fyra fötter och alltid med ögonen på den medföljande ståltråden. När han kommit till den första luckan förde han ståltråden med verkligen darrhändt försigtighet genom det fina hålet på ifrågavarande lucka samt vek dess yttersta ända öfver en af luckans tiljor. Derefter höjde han sig på armarne upp i sin sängkammare. Sedan han på detta sätt väl kommit upp, tillslöt han luckan efter sig, men så omtänksamt att, om man också ej haft för ögonen Cambons dervid något bleknande ansigte, man likväl kunnat märka att någonting högst vigtigt och farligt förknippade sig med oftanämnde lucka.

Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon att ställa sängen öfver den samt flytta skåpet från fönstret till dess vanliga plats vid väggen.

Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde han af sig och intog sängen. Men innan han somnade, genomläste han åtskilliga gånger den lilla parfymerade rosenbiljetten, som den okända sköna skickat honom, ehuru han redan kunde den utantill.

Ändtligen släckte han ljuset och insomnade.

Han drömde om högar af guld och silfver, så stora som berg, och om svarta drakar, som vakade deröfver; han drömde om barrikader, icke mindre höga, på hvilka han sjelf stod i blod till midjan och af krutmoln omhvirflad; han tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans i den högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta lockar, hade det mjukaste bruna hår och, i stället för nattsvarta ögon, de mildaste högblå. Slutligen tyckte han, att någon smög sig under hans säng och ryckte upp blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. Han hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, jemte det hus han bebodde, uppslungad i rymden högt öfver Notre-Dame.

Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten ur sin panna.

“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han och lade sig ånyo.

Han insomnade för andra gången; men om han drömde något mera, känna vi icke.

Sjunde kapitlet.

Vendôme-platsen.

Vendôme-platsen, bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en qvadrat med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de vackraste i Paris; men kronan af dess skönhet är naturligtvis Vendôme-kolonnen, en, åtminstone hvad det yttre beträffar, värdig medbroder till Juli-kolonnen. Vi säga: till det yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett lysande minne af en ärofull frihetskamp, invigdt af segrande medborgares blod, så är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, som invigt begge dessa olika minnen, ropar också med olika röster från jorden.

Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet, uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på historiska minnen, och hvilken plats i Paris är icke det! Den egdes och beboddes år 1720 af irländaren Law, den på en gång mest snillrike och mest olycklige vinglare verlden känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan hela Europa, dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten.

Der störtades, under den första stora revolutionen, från sin piedestal Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått der sedan år 1699, och det i samma ögonblick Ludvig XVI såsom fånge fördes öfver platsen för att insättas i det sorgligt bekanta Tempeltornet.

Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation general Bonnaire, den tappre försvararen af la Place de Condé, midt framför Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer framstälde flere af hans egna krigsbedrifter.

Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade i Paris, nitiske rojalister uti de linor, som, fästade kring halsen på Napoleons staty, skulle nedrycka den från kolonnen, och drogo af alla krafter samt svettades af hjertans grund för den goda saken, utan att likväl på detta sätt kunna böja den envisaste af bronshalsar.

Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes år 1810 för att föreviga minnet af franska härens bedrifter under 1805 års fälttåg. Vendôme-kolonnen, i likhet med Juli-kolonnen, helt och hållet af brons, är likväl högre än denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och statyn inberäknade. Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna metallkanoner. Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad med troféer af alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. Öfver ingången till kolonnen sväfva tvänne segerns genier, uppbärande en tafla, hvars latinska inskrift erinrar om monumentets uppkomst.