Part 10

“Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse“, började Cambon den äldre; “i motsats till andra män med jättelika kroppskrafter, har han alltid varit häftig, grälig och färdig att hugga till för den allra minsta anledning, och likadan som han var, när jag först lärde känna honom, är han ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck och han är den ende, som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna och municipal-gardisterna, som gerna sett mellan fingrarna med hans öfverdåd och hårdhändta lekar, emedan han alltid står till deras tjenst, när frågan gäller att spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare än någon annan både vädrar upp och griper ... Likväl skulle ingen kunna påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för öfrigt gör den alla möjliga förargelser ... det är blott för att sjelf få göra hvad han vill som han understundom går polisens vilja eller önskan till mötes ... För öfrigt är Hvita Björnen en ärlig menniska, och fast man har mycket att anmärka mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att säga om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt förhållande till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt hans vilda öfverdåd.“

“Jag vet det, min far.“

“Hvita Björnen var ungefär vid din ålder, när Juli-revolutionen utbröt“, fortfor barrikad-invaliden; “och han stred vid min sida. Jag såg honom ensam kämpa mot sex jättar af Carl den tiondes schweizer-garde och nedslå dem alla med sin klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed man drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere sår och bad honom draga sig tillbaka för att låta förbinda sig. “Prat!“ svarade han; “ju mera blod man förlorar, desto svalare blir man, och ju svalare man är, desto säkrare utdelar man slagen“, och för hvarje ord bekräftade han sin sats med ett krossadt hufvud eller ett splittradt ben. När jag stupade, träffad af kanonkulan, var Hvita Björnen vid min sida. Han reste upp mig och bar mig på venstra armen, under det han fortfor att med den högra svänga sin förhärjande klubba.“

“Ja, han räddade ert lif, min far!“ ropade Armand lifligt, “och derför skall jag älska honom så länge jag lefver!“

“Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur striden till det hus, der man amputerade mig ... Han höll i mig under operationen, och jag minnes ganska väl huru han derunder brummade öfver den fördömda kanonkulan, som borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den hindrade honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde jag ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet kastade han oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom den egentliga orsaken till alltsammans ... Men han lemnade mig likväl ej förrän operationen väl var försiggången.“

“Den förträfflige mannen!“ inföll Armand med djup rörelse.

“Derefter återvände han till striden och dröjde länge borta. När han återkom, hade han blott skaftet till klubban qvar i sin hand och syntes mycket misslynt. “Hur är det med dig, Simon?“ frågade jag honom. “Eländigt, uselt!“ svarade han, slängande ifrån sig skaftet; “men det är mitt eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I början gick det gudskelof ganska bra och lyckligt för mig — jag har aldrig haft så roligt, som jag kan minnas — men klubban sprack; det är följden af att inte ha dem af jern, såsom jag alltid påstått: ack, hvarför tog jag inte två klubbor!“ Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp var ett ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda sig. Han svor öfver ödet, som gifvit menniskan ett skinn, hvilket den minsta knappnål kan rispa upp, under det att buffeloxen fått en hud, som trotsar muskötkulor. Slutligen föll han i feber och yrade beständigt om buffelhud och tvänne klubbor.

“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med blossande kinder.

“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, “denne jätte utan nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det minsta ord från en ung qvinnas läppar.

“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde allt öfver honom.“

“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, känner jag ej, men att ingen björn så dansat efter en menniskas pipa som Hvita Björnen gjorde efter Madelones, det var jag ofta vitne till. Hur mången gång har jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone var mycket ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med en mjukhet och artighet, som skulle ha anstått en hofman i Ludvig den fjortondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben, som hon räddat från förstörelse, under de fyra år hon lefde tillsammans med Simon!“

“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte Armand.

“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles nödvändigt“, hörde jag henne ofta säga, “att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon rättighet att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken på att Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen spak som ett lamm: han skulle hellre hafva förlorat sina begge ögon, än sin Madelone, och det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med, enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“

“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande gladan?“ frågade Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicêtre.

“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstod att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis att Madelone var eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och betalte den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade svarta sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags tafter för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, hvilket dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när de voro ute, men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det är klart att Hvita Björnen icke gerna ville se rynkor på en sådan näsa.“

“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, som visste att fadern alltid blef mycket ordrik, när han talade om sin vän Hvita Björnen.

“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du vistades i Lyon“, fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare min, “tog Madelone sin lilla korg på armen och gick upp i ett mycket förnämt hus: jag minnes ej gatan. Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste rum, kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de andra rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket vacker dam i reskläder, vid hvars fötter låg en stor race-hund af utsökt skönhet och med ovanligt stora tänder. Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod på resande fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme sedan, om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som Madelone emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet med de flesta småväxta fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, förklarade helt oförskräckt att hon, i stället för missnöje och klander, gjort sig förtjent både af beröm och särskildt betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den förnäma damen, hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, var mycket stolt af sig, gaf tigande Madelone en föraktlig blick, hvarefter hon började mycket noga granska spetsarne.“

“Och sedan?“

“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones tvätt och klagade bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem hon ansåg ohjelpligt förstörda, allt under en mängd uttryck som måste såra den förnämsta spets-tvätterskan i Paris.“

“Och Madelone?“

“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan små af gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck förklarade hon, att den förnäma damen icke mera förstod sig på tvätt än hunden som låg der på mattan. Det vore utan tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en förnäm dam, huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken hon har i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng, bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon icke förstår sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade också den lilla ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta någon domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon af domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla sysselsatta med anordningen för resan, så att ingen hörde klockans ljud. Madelone, genomskådande afsigten, blef utom sig af harm och förklarade att den förnäma damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes fötter. Förnäma damer sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan anseende dem hafva mera vett än folk i allmänhet; men som de med folk i allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den högväxta damen i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den förolämpade tvätterskan.

“Och följden? ... Ah, jag anar den.“

“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon syntes hörsamma kallelsen, under det att Madelone högljudt skrattar åt hennes vanmäktiga raseri. Jag nämnde nyss, att en stor race-hund låg vid den förnäma damens fötter, men glömde att omtala det hunden redan vid första molnet på herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar och visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde väl björnens älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta för en hunds blickar och tänder! ... Den förnäma damen förlorar emellertid allt sitt tålamod, hela sin besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.“

“Store gud!“

“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars Madelone, som ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet blödande ur flere sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, ger den förnäma damen för sent kontra-order åt sin hund.“

“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande gladan!“ sade Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“

“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog Cambon den äldre; “men hur skulle han hämnas? Den förnäma damen hade rest, efter att hafva skickat Madelone en sedel på några hundra francs till salfva på hennes blessyrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han tänkte endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna sin olyckliga Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; men enögd blef hon för sitt återstående lif och ett stort djupt ärr vanstälde den vackra näsan. Ett år derefter insjuknade ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver sin förlorade skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa belägenhet, ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka eller den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den förnäma damen. Den gången tillfrisknade icke Madelone. Hon dog i armarne på sin björn, som också ensam bar henne till grafven. Han tog hennes likkista under ena armen och bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett barn. Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma slag på gubbarne genom sin högljudda sorg. Han tjöt väl som tio björnar, och fåfängt bjöd jag till att trösta honom. Han har ej kunnat trösta sig än.“

“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade Armand.

“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... För öfrigt bad han mig att ej för någon omtala den rätta orsaken till Madelones olycksöde. Förmodligen hade han sin uträkning med det. Kanske trodde han sig derigenom kunna insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt redan vore glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet. Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin des Plantes. Hon är då återkommen till Paris; men hon må taga sig tillvara för Hvita Björnen, ty han är ej den som afskräckes af ett misslyckadt försök. Han skall ej gifva sig någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika tilltygad som den stackars Madelone var. Något värre vill han henne säkert icke.“

“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej hennes mening att det skulle ta så illa.“

“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att reta arga hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är rik eller förnäm, och den, som man retar på, är fattig och obetydlig, ty man skall lätt kunna komma på den tanken, att brottet härleder sig lika mycket från förakt som från öfverilning.“

“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste man varna den hotade damen ... om man blott kände hennes namn och hemvist.“

“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon den äldre; “envis är han, jag vet det, men jag torde väl träffa på någon sida hos honom, som är känslig för annat intryck än hämndens ... Men min kära Armand, det är tid på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! Gud välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God natt, mitt barn!“

Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå.

“Armand!“ ropade fadern efter honom.

Cambon den yngre stannade.

“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket ifrån dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke min uppmärksamhet, lita på det.“

Armand rodnade och såg förlägen ut.

“Så tag det då, min gosse“, bjöd fadern, i det han räckte silfvermyntet åt sin son, “tag det och göm det gerna, i fall det kan göra dig något nöje ... Vid din ålder är det mycket man gömmer som icke ens är värdt en franc, men som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.“

“Ack nej, behåll det, min far!“ bad Armand, skjutande myntet tillbaka; “det der är ju så barnsligt.“

“Det gläder mig att du är förståndig“, yttrade Cambon den äldre, stoppande fem-francsstycket tillbaka i sin ficka; “men“, tillade han med blicken på den bortilande ynglingen, “måtte det blott räcka länge!“

Sjette kapitlet.

Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grès.

Ofvannämnda gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken byggdes dervid i det nionde seklet, men grusades i det adertonde, blef år 1846 icke blott föremål för befolkningens i Frankrike nyfikenhet och förvåning, utan gaf äfven i alla andra länder vatten på deras qvarn, som tro på öfvernaturliga tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfverfördes snart från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar, och författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss hafva läst något derom.

Besagda år skulle en ny gata öppnas emellan rue S:t-Etienne-des-Grès och rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk ditskickades, men vid det första spadtaget i jorden öfverraskades arbetarne af en mängd stenar, som föllo öfver deras hufvud och äfven sårade några.

Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns ett mindre stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare och hans hustru, ett mycket fattigt, men fromt och stilla folk. Trädgården och det lilla huset undersöktes mycket noga, utan att någon upplysning om orsaken till stenkastningen kunde vinnas.

Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann sig på stället; men spöket hade lika liten respekt för polisen som för arbetsfolket. Stenar fortforo att kastas från samma håll. Man stälde vakt både i det lilla huset och i den lilla trädgården, men ingenting halp. Samma stenkastning och samma fruktlösa forskningar efter orsaken. De som stodo utanför planket kring trädgården, sågo tydligt huru stenarne kommo sättande derifrån högt öfver planket, men de som stodo innanför det, sågo lika litet till stenar som stenkastare. Hela befolkningen inom Paris, till hvars kunskap dessa oförklarliga spökerier snart kommo, strömmade, under loppet af flere veckor, till ifrågavarande gata, och ingen fanns som icke hade sett någon i luften flygande trollsten; men hvem eller hvilka som slungat dem, var och förblef en hemlighet, som ännu ingen lyckats afslöja.

Ingenting kan länge vara nytt i Paris, icke en gång spökhistorier. De nyfiknes antal blef allt mindre och mindre, och snart talade man i staden icke mera om det lilla huset vid rue S:t-Etienne-des-Grès. Men de som egde hus i granskapet af spökhuset, skreko jemmerligt, ty alla hyresgäster flyttade sin väg, emedan ingen ville bo i en trakt, der tunga stenar, helt och hållet förnekande sin natur, flögo i luften som fåglar.

Följaktligen stod icke allenast spökhuset med dess trädgård öde, utan äfven fyra eller fem af de dertill gränsande egendomarne. Detta för husvärdarne högst beklagansvärda tillstånd räckte till hösten 1847, då det ändtligen lyckades dem att finna tvänne personer, som med mod att trotsa spöken, förenade lust att hyresfritt bebo rymliga lokaler. Husvärdarne skulle till och med gerna hafva betalt den eller dem, som ville flytta till deras öfvergifna tomter, för att derigenom småningom locka folket tillbaka.

Den förste af de två — inga flere anmälde sig — som åtog sig det menniskoälskande värfvet att lindra husvärdarnes qval, var Armand Cambon, hvars djerfhet sträckte sig ända derhän att han tog sjelfva det fruktade spökhuset i besittning. Den andre var en prest af omkring trettio år, med blekt ansigte och svart skägg. Denne flyttade in i det hus, som var spökhusets trädgårdsplank närmast. Hvarför han företrädesvis valde detta hus, som till och med var oansenligare än sjelfva spökhuset och dertill på köpet närmast detsamma, under det att de mera aflägsna och mera beqvämliga egendomarne stodo lediga, kunde ingen begripa. Dock trodde sig mången kunna härleda prestens förkärlek för det hus, han bebodde, från dess något klosterlika arkitektur. Man visste att både en kyrka och ett kloster fordom funnits på denna gata, så att det visst icke vore omöjligt att ifrågavarande hus kunde vara ett qvarstående fragment af klostret. En prest måste alltid finna sig hemmastadd i ett kloster, och spöken bör han mindre än någon annan kunna frukta. Vigvatten och korstecken hafva i alla tider varit ofelbara medel, om ej mot djefvulen, åtminstone mot spöken och gastar.

Men hvad som kunde förmå en så ung och vacker gosse som Armand Cambon, hvilken dessutom icke var prest, att taga in och bebo en så ödslig lägenhet som spökhuset i trädgården, var vida oförklarligare. Men i Paris sysselsätter man sig icke länge med hvad andra menniskor hafva för sig, så att de begge enslingarne snart blefvo helt och hållet öfverlemnade åt sig sjelfve, hvarmed de också begge tycktes särdeles belåtna.

Fönsterna till det rum, Cambon bebodde, vette åt den delen af trädgården, hvartill utsigt var från fönsterna i prestens våning. Denne kunde således utan svårighet se när Cambon hade ljus i sin kammare, liksom Cambon kunde se när det var upplyst hos presten.

De begge grannarne tycktes icke vara det ringaste bekanta, och icke gjorde de någon min af att närma sig hvarandra, för att mildra enslighetens enformighet. Kanske trodde de icke heller så mycket på hvarandras enslighet.

Presten, som icke sof alla nätter, borde så lätt kunna se, huru understundom skuggorna af flere hufvud tecknade sig på gardinerna till Cambons kammarfönster, liksom Cambon, hvilken lika litet var någon sjusofvare, icke heller kunde underlåta att någon gång förmärka flere hufvud bakom prestens rullgardiner. Huruvida den ene grannen funderade på betydelsen af så många hufvud nattetid i den andres boning, veta vi icke, men tro dock helst, att någon fundering hvarken från den ena eller andra sidan kom i fråga, emedan, såsom nyss antyddes, nyfikenheten att veta sin nästas bestyr icke är en af fransmannens hufvudsynder. Det der tillhör i allmänhet andra mindre städer och Stockholm isynnerhet.

Den enda folkklass, som i Paris kan beskyllas för nyfikenhet, är polisen med dess vare sig uppenbara eller hemliga tjensteandar; men så länge menniskor finnas att spionera på, skall den säkert låta spöken vara i fred, och som nu rue S:t-Etienne-des-Grès var spökenas högqvarter, så besvärades denna gata högst sällan af polissergeanterna, hvilka hade mer än tillräckligt att syssla med de folkrikare qvarteren i den ofantliga staden.

Dock är det mer än troligt, att polisen, derest den, i likhet med oss, hade lyssnat till Cambons samtal med sin far på Bicêtre, ögonblickligen skulle hafva hastat till spökenas högqvarter och icke lemnat det, förr än den fått fullkomlig reda på betydelsen af de många hufvud, som den andlige grannen sett. Den skulle hafva upptäckt en af de farligaste klubbar, försedd med lika många armar som vapen, och följaktligen gjort sig ett af de lyckligaste kap en polis någonsin kan göra. Men polisen hade icke det minsta väder derom. Den hade visserligen både hört och sett stenar kastas af osynliga makter, men kunde omöjligt tilltro dem förmågan att bygga barrikader.

Huruvida samma slags resultat kunnat vinnas hos den andlige grannen, veta vi ej; men i allmänhet kan man taga för gifvet, att prester icke gerna konspirera mot sådana styrelser, som inskränka folkens frihet på samma gång de gynna och understödja jesuiterne.

* * * * *

Det var en afton ungefär åtta dagar efter de händelser, som de föregående kapitlen innehålla, då Armand Cambon anlände till sitt dystra hem. Han kom ifrån sin far, ty sällan gick någon dag förbi som han ej besökte denne.

Han förde sin nyckel till dörrlåset för att öppna sin kammare, då han märkte att något satte sig emot det införda axet. Han kände naturligtvis efter och fick tag uti en helt liten biljett, doftande af dyrbara parfymer. Inkommen i sin kammare, tände han hastigt sitt ljus och läste följande af en fruntimmershand på det finaste rosenpapper prydligt prentade rader:

“Monsieur Armand Cambon!

Ett fruntimmer, som mycket intresserar sig för er, önskar se er i morgon. Ifall ni å er sida samtycker att råka henne, torde ni underkasta er de vilkor eller försigtighetsmått, hon nödgats föreskrifva och dem ni, såsom en man af heder, skall respektera. Klockan åtta i morgon afton väntar er på Place Vendôme, norr om kolonnen, en vagn med två hästar. En maskerad qvinlig domestik skall öppna vagnsdörren för er och med er instiga i vagnen. Derefter och sedan hon förbundit era ögon, hvartill ni jemväl måste beqväma er, skall hon ledsaga er till det fruntimmer, som, efter hvad ni bör finna, vågar mycket för att skänka er ett möte, som mer än en dödlig skulle afundas er. Lydnad, försigtighet och tysthet!“

Biljetten saknade underskrift.

Man behöfver icke nödvändigt ha tjuguårigt blod i sina ådror för att blifva mer än vanligt varm af en sådan biljett. Men Armand var konspiratör innan han blef älskare. En konspiratör måste vara kall som is, om han också befinner sig midt i remnan af en glödande vulkan.