Part 1

SAMLADE ARBETEN AF AUGUST BLANCHE.

ROMANER.

I.

SONEN AF SÖDER OCH NORD.

FÖRRA DELEN.

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

SONEN AF SÖDER OCH NORD.

ROMANTISK SKILDRING FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848

AF AUGUST BLANCHE.

“Les révolutions qui arrivent dans un grand état, ne sont pas l’effet du hasard ni du caprice des peuples.“

SULLY.

ANDRA UPPLAGAN.

Förra delen.

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.

Paris den 20 Januari 1851.

Madame Robert och hennes vänner.

Det är klart, att en resande, som för första gången besöker Paris och der uppehåller sig några månader, skall komma i erfarenhet af mycket som han förut icke känt eller kanske ej ens drömt om. Är den resande en författare, om än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig, så är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som möjligtvis förut skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet.

I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, knyter ihop dem i en större eller mindre volym, hvilken man döper till namnet: “Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera sådant, och skickar sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden. Blir barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet, så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. Har barnet ingen lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger till honom: “Pappa! som du ser, är min högra hand alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan ditt, min far; men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till ersättning för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne, och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; då blir fadern icke alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken det ena eller det andra att gifva, då — då tröstar sig i alla fall fadern, ty, tack vare naturens första bud, det finnes ej något barn som icke gjort sin far _någon_ glädje, åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone innan det skickades ut i verlden.

Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man den fyndighet, som behöfs för att uppfinna någon ny pikant form, eller är man ej förmögen af reflexioner lika snillrika eller, rättare sagdt, snillrikare än de som redan äro utgifna öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare än en resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat än hvad andra förut och kanske lyckligare utfört. Jag känner ganska många förståndiga och bildade menniskor, som fått fross-skakningar vid första anblicken af ett “Reseintryck“ eller en “Vandring i utlandet“.

Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något om min resa utan att derigenom skada mina landsmäns helsa, skulle stanna i mycken förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten i formen och snillet i reflexionen samt saknar framför allt lusten att vara tråkig, ty man har sannerligen ingen rättighet att vara det. Må vara att allmänheten kan låta bli att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de arme korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och jag vill icke hafva en sättares eller en korrekturläsares förbannelse på mitt samvete.

Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an att skrifva en roman med parisiska scener och bland dem försåtligt insmyga åtskilligt af hvad jag hade att anföra om märkvärdiga ställen, om konst, om litteratur, om politik och gud vete icke allt som en resebeskrifvare brukar idisla, sig sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och hugnad. Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut, nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag hvilade mig efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom den ofantliga staden.

Men ämnet?

Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på ämnen. Man behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för att få dussintals sådana att välja på, ja, man behöfver knappast mer än gapa, för att med luften få in hela volymer af romaner, helst i en tid som denna, då man, kafvande i svallvågorna efter en stor revolution, endast söker efter medel till en ny och kanske ännu större.

Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att icke längre förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, hvilken kanske i lika hög grad som det öfverlägsna snillet utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène Sue m. fl. Det enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så har man också snart sagdt allt annat.

Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, som man vet, icke är det lättaste, när man har mycket att välja på, då jag en dag satte mig i en omnibus för att fara till Bicêtre, ett af de största fattigförsörjningshusen i Paris, för att taga kännedom om huru man i civilisationens hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den fattiga ålderdomen, som är ännu mera oskyldig.

För sex sous kommer man i en omnibus från och till hvilken trakt i Paris man önskar. I vagnen midt emot mig satt ett fruntimmer, med hvilket jag genast kom i det lifligaste samtal. När jag säger: lifligaste, är det naturligtvis blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss anländ till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, och om jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert aldrig komma till den färdighet i franska språket som den min dam uti vagnen i så rikligt mått innehade.

För att förekomma den af mina landsmän, som skulle kunna draga på munnen åt mitt lifliga samtal med ett obekant fruntimmer och en fransyska till på köpet — ty hemma tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar jag att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, åttiårig, såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var Antoniette Robert. Således madame Robert, enka sedan tjugo år.

Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade haft mycket att beställa både för dennes och dess marskalkars räkning samt särskildt gjort en resa till Sverige för Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige och Bernadotte icke blott derför att jag var svensk — hon hade först tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan alla utlänningar i Paris — utan äfven derför att hon sade sig haft mycken beröring med familjen Bernadotte. Också hade hon en mängd anekdoter om den store marskalken, sedermera Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål, nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de begge höga personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle löna mödan att vid något tillfälle offentliggöra och dem jag gerna ville skänka min vän Crusenstolpe, emedan ingen så skickligt som han skulle kunna använda dem, förutsatt likväl han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar i stället för skuggor i sina snillrika skildringar.

Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus, sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin “tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta ur.

Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes, sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.

Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung. Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne rikens öden.

Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert, gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris. Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk, hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar in på det ifrån franskan eller italienskan.

Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död, voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren, hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne, endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren skall förvalta de omyndiges medel.

Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige, emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af 1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt.

Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett “Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att förakta.

Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och blickarne mot jorden säger: “_Om_ jag en gång blir gift“, så säger deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på något annat ställe samt med trotsiga blickar: “_När_ jag en gång gifter mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som hon älskar.

Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett land, der qvinnans rätt så till alla delar vårdas, och beslöto derför att resa till Paris. Först stälde de så till att de blefvo förklarade myndiga och sedan köpte de sig en fransk parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo de sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra franska sinsemellan.

Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var ett utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en stad, hvilken till och med var större än Göteborg, och dels sågo de aldrig något fruntimmer ute på gatan, som ej hade sin kavaljer att hålla under armen. Också tyckte de att alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än deras systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor i allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De begge systrarna fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, men som de talade svenska med fransmän, så dröjde det länge innan någon fransman bjöd dem armen.

Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition. Den äldre, nuvarande madame Lambert, som af sin salig far, sadelmakaren, lärt sig att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor, tog sig till att sy västar och sticka stoppning å frackar, syrtuter m. m. En skräddararbetare hos samme mästare satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår, men ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den ovanliga styrkan och ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare faderns fotsackar. Han friade genast till dessa ovanliga fingrar och fick på köpet både handen och de ljusa lockarne, för att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde kunna betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den som skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på jorden.

Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade med sin hustru, född Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike med ungefär 205,962 innevånare. Der lefde de ganska lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt. Monsieur Lambert hade nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad och konsumerade ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med ett ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat sitt fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde, med en tår i ögat, att det var många herrans år sedan någon krans lades på den hederlige sadelmakarens graf.

Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven haft sina sorger. Hon hade haft en son, som varit äldre än alla de andre sju, ty madame Lambert, ehuru naturaliserad fransyska, förblef alltid till sitt skaplynne en svensk hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns efterträdare, hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början af detta märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till Paris, för att, till sin familjs och konstens fromma, inhemta en ny snitt på västar, lämpad efter tre knapprader, som då började bli på modet. Ynglingen tog reda på snitten, fick de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad vid samma kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna knappraderna, men fick i stället republiken, ty de gamla snitten äro ändå alltid de bästa.

Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade ej, ty svenskan hade blifvit fransyska; monsieur Lambert, fadern, skröt vidt och bredt öfver att han depenserat sin äldste son till förmån för den goda saken. Hela Lyon strömmade till hans hus för att beundra det sällsynta fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för det allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals nya västar, frackar och paletåer, så att monsieur Lambert måste antaga fyrtio arbetare till samt konsumerar till dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med ett ord, familjen Lambert befinner sig i de mest lyckliga omständigheter.

Men hur gick det väl med madame Lamberts syster, den yngre mamsell Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till henne, ty det är om henne som madame Lambert börjar tala, under det hon oupphörligen torkar sina fyrtifemåriga ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de gjuta tårar öfver enda systerns graf.

Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre syster till Paris, var icke på långt när så skicklig som systern i konsten att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor. Deremot besatt hon en alldeles utomordentlig färdighet uti att blankskura och polera metall. Sadelmakaren Ahlgrens spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade på sin tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva beredt honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes för sadelmakare. Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris och fick inom kort tid ganska mycket att göra, ty det är mycket metall som behöfves skuras och poleras äfven i Paris.

Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk verkstad i södra delen af staden. På denna verkstad fanns en verkmästare med namnet Cambon, en ung man af ädel hållning och martialiskt utseende, någonting som visst icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt varma, öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller annan väg, kunde aldrig möta den unge verkmästaren utan att rodna öfver hela ansigtet. Verkmästaren hade visserligen ingenting emot blå ögon och ljust hår, hvilka herrligheter i södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke lida en hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var så der röd i skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som förtära mycket spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att han tillskref hennes rodnad en sådan ful källa. På sin höjd trodde han att den stackars flickan vore född med ett sådant olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en nationalegenhet för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den blåögda, men alltför rödletta flickan kommit.

Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han en dag upptäckte, att den unga främlingen äfven hade en hy som den renaste snö. Han hade nämligen en dag haft något att anmärka mot några messingspjeser, som den unga flickan polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd i ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så fasligt blek, att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan han derigenom upptäckte att rodnaden icke var, såsom han förut trott, oskiljaktigt införlifvad med skinnet. Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå sin anmärkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie, erinrande sig sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond.

Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och lade den framför sig på ett bord. Derefter böjde hon sitt vackra, men af förtrytelse ännu mycket bleka ansigte öfver den blanka plåten, och började bevisa det ogrundade i monsieur Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med mycken uppmärksamhet på berörde plåt.

“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju verkligen såsom jag genast sade: messingen är för mycket hvit ... Men se, men se, den blir ju allt hvitare ju mera man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju alldeles som silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som silfver ... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för polityr den här gången?“

Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries bleka kinder, så skulle han nog fått reda på polityren; men i stället höll han sig envist vid den välsignade plåten, och kom kanske för tillfället ej ihåg att plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte.

“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror att jag gjort er orätt ... nu tycks det verkligen som om messingen vore något rödare ... nej, men se bara ... nu är den som den bör vara ... besynnerligt ... den är ju alldeles förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men hvad vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller se ut som guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har jag inte heller märkt förut ... det är ett par blåa fläckar i plåten, liknande små blå emaljerade ringar ... Ah, jag förstår!“ utropade han derefter och vände ändtligen sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick derigenom fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, fick förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen.

Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga egendomliga glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare färg. Men Cambon hade svårt att uttala det barbariska namnet Ahlgren, men tyckte deremot mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sätt fick också hon hvad _hon_ tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och madame Cambon, liksom madame Lambert, besvärades aldrig af någon hemlängtan till fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man knappast med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i Frankrikes hufvudstad.

Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter den barnsliga kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt kalla till sig ett af sina barn för att fordra räkenskap, och som Marie alltid varit hans ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så valde han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son, hvilken med en kerubs ansigte hoppade kring sängen, utan att kunna begripa hvarför modern sof så länge, eller hvarför fadern var så bedröfvad öfver hennes goda sömn.

Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde detta namn, undergick både hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke mera någon skymmande tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svärmade hänförelsens språk. Armand, ehuru blott hennes systerson, var hennes hjelte, hennes afgud.

Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, huru Armand Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen för folket försvarat flere barrikader och slutligen jagat Ludvig Philips tappra och trogna municipal-garde ur Hôtel de Ville, hvilket han derefter intog och besatte; jag delade hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru samme Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de Ville emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven eröfrat en mängd barrikader, uppbyggda och försvarade af de tallösa förvillade arbetarne i S:t-Antoine. Armand var med ett ord en krigsgud, hvar och när han visade sig.

Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade ett skälmskt leende kring mosterns läppar). Armand var den vackraste yngling i Paris, liksom han var den tappraste; han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg, hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade han — — —

Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder och Nord“, är hjelten i min roman och att jag, en klok författare åtminstone i det hänseendet, icke bör på förhand i en kort inledning uppenbara öden, som behöfva tvänne hela volymer till tummelplats. Det är således madame Lambert, född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap med Armand Cambon och hans öden, och mina läsare hafva på samma gång henne att tacka för romanen, i fall nämligen det är något att tacka för.