Part 8

Dessa hafva hvardera tre våningar, den nedersta murad i sten, de två öfre af cederträ, bärande en målad och på olika sätt dekorerad och förgylld träkupol. Endast den nedersta våningen har ingångsdörr. I de öfre våningarna är de aflidna konungarnas aska förvarad.

Dit upp kommer man endast med hjelp af stegar.

Också här står framför hvarje torn stenkaret med sin eviga eld, jemte en stor trumma af ormskinn.

Detta är Mexikos alarmtrumma, som användes, när fara står för dörren.

Tornens nedre rum äro heliga, rikt dekorerade med guld och silfver.

I ett af dessa har den store solgudens bild sin plats. Den är huggen i svart agat och föreställer en ung man -- odödligheten.

Underläppen är genomborrad af ett kristallrör med en grön fjäder inuti. Håret hänger i en fläta ned åt ryggen, upptill samladt af ett guldband. Öronen äro af guld; från deras nedersta kant utgå trådar formade som sicksacklinier, symboler af syndarnas böner, hvilka höras af honom. Hufvudet bär röda och gröna fjädrar, halsen är omgifven af talrika, dyrbara smycken, som hänga långt ned på bröstet. Kring armarna slingra sig ormar af guld.

I venstra handen bär han en spegel af guld, infattad i dyrbara fjädrar, betecknande gudens förmåga att se allt, som tilldrager sig på jorden. I högra handen håller han fyra pilar: straffsymbolen.

Guden sitter på ett säte, klädt med rödt tyg och broderadt med dödskallar.

På fötterna har han klockor af guld. Vid den högra är bunden framfoten af en hjort, symbolen för snabbhet.

Öfver axeln hänger en svart och en hvit kappa.

Framför guden står den stora offerstenen, rikt ornerad och skulpterad.

I de öfriga rummen finnas olika gudabeläten föreställande månen, stjernorna (särskildt Venus), jorden, vattnet, elden, vinden.

Denna senare afbildas som en fågel. Vingarnes sus framkallar åska, ögonen blixten.

Jorden tänkes flat, strandbrädden är dess begränsning.

Aztekerna uppfattade jorden som buren af giganter. När de byta om bärtag, uppstår jordskalf.

I öfrigt äro rummen praktfullt utstyrda. Väggarna äro klädda med stuck eller med ofantligt mödosamt uthuggna reliefer, framställande olika episoder ur gudarnes lif, omgifna af mystiska tecken och hieroglyfer.

Bland annat ser man människans härkomst sålunda förklarad.

I skapelsen är vattnet det första elementet. Af vattnets gudinna, som är alltings moder, föddes jorden, som sedan genom solen blir människornas moder.

Af de öfriga gudabelätena må nämnas eldguden, som är naken, svärtad och har en röd sten i läppen.

Vid de fester, som firas till hans ära, går det mycket barbariskt till.

De olyckliga krigsfångar, som skola offras och af hvilka det alltid finns ett stort förråd, kastas först på glödande kol. Därifrån släpas de till offerstenen, hvarest de fasthållas af män. Därpå träder prästen fram och tilldelar offret med sin skarpa stenknif ett enda djupt snitt i bröstet. Därpå uttager han hjärtat och lägger det framför guden.

Aztekernas dödsförakt tillskrifves de begrepp, de hade om lifvet efter döden.

I vanliga fall trodde de, att de döda skulle företaga en mycket farlig vandring genom bergspass och öknar och kämpa med ormar och aligatorer, innan själen kom till sin hviloplats.

De tappre krigare, som föllo i krig och de krigsfångar, som offrades till gudarna, kommo genast till solens hem, nämligen den östra delen däraf.

Kvinnor, som dogo på slagfältet, kommo till solhemmets västra del.

Hos solguden skulle krigarne bära solskifvan på sina axlar från dess uppgång till zenit, hvarefter den mottogs af kvinnorna, som buro den till dess nedgång för att aflämna den till underjordens invånare, som buro den tillbaka till krigarna.

Den lediga tiden tillbragte krigarna med jakt och kvinnorna med husliga göromål.

Till underjorden kommo alla, som dogo på sjuksängen.

Att vara aztekisk präst var ingen vandring på rosor.

Prästerna invigdes redan vid fem års ålder till sitt blifvande kall. Vid en ålder af femton år trädde de i direkt tjänstgöring. De fingo aldrig gifta sig.

Till hvarje tempelfest måste de bereda sig genom lång fastetid, själfspäkning medels kaktustaggar och därtill genomborrades tungan med träpinnar. De fastade, pinade och plågade sig ända till hysteriskt raseri, under hvilket de ibland sprungo i sjön och försvunno.

Nere i den stora tempelgården funnos utom först nämnda tempel sjuttio till åttio andra pyramidbyggnader samt dessutom bostäder för prästerna, gladiatorstenen och en stor dansplan för tempelfesterna.

Gladiatorstenen var cirkelrund och hvilade på en 9 fot hög afskuren pyramid.

Här placerades vid festliga tillfällen krigsfångar, en och en i sänder, med ena foten fastlänkad vid stenen.

Hvar och en af dessa fångar, som ensam förmådde försvara sig med ett svärd mot ett visst antal azteker, hvilka en efter annan angrepo honom, återfick friheten.

I det vi närma oss utgången, som är midt emot den ingång, genom hvilken vi beträdt tempelgården, se vi ett stort fyrkantigt stenaltare, 15 fot högt, från alla sidor tillgängligt medels stentrappor.

Detta altare är den plats, på hvilken aztekernas kungar och adel samt ledamöterna af den förut omtalta orden efter döden förvandlas till aska.

Det är rätt intressant att lägga märke till, att aztekerna, liksom många andra folkslag, som tillbådo gudabeläten, alltid brände sina döda.

I sammanhang härmed må följande bruk nämnas. När en släkting dött, tillvaratogo de askan och förvarade den i en urna, som de placerade på en hylla i hemmet. Vid högtidliga tillfällen, gästabud och dylikt, framsattes de olika urnorna på bordet, och där, vid glada bacchanaler, tömde de bägarne för sina aflidna släktingar, önskande dem all lycka i striden med alligatorerna i de dödas rike och uttalande den önskan, att de snart måtte som vänner råkas i solens sköte till gemensam jakt å de sälla jaktmarkerna.

När likbränning infördes i Mexiko, vet man ej med bestämdhet, ej heller orsaken hvarför sättet att jorda de döda öfvergafs.

I det vi nu lämna tempelgården, befinna vi oss på en stor, med stenhällar belagd plats.

Midt framför oss se vi kungens palats, som är bygdt på en låg afskuren pyramid, delad i trenne afsatser.

Denna pyramid är målad i bjärta färger. Dess inre innesluter stensatta rum och gallerier. Platsen ofvanpå densamma intages af palatsets byggnader, som äro stora envåningshus, två till tre hundra fot långa.

Byggnaderna bestå ytterst af en korridor, som omgifver alla fyra sidorna, och som genom en mängd ingångar står i förbindelse med de inre delarna af palatset, alltsammans uppfördt af sandsten och prydt med marmor och porfyr.

Kolonnerna äro af sten och uppbära den tunga, rikt dekorerade gesimsen, som, uthuggen i sandsten, framställer blommor, växter, ormar och blad i yppig rikedom samt dessutom figurer i stuckrelief, målade och -- liksom hos egypterna -- endast afbildade i profil.

Den kolossala byggnadskomplexen, som vi genomvandra, innehåller _allt_, som hör till en rik, mäktig och njutningslysten monarks bostad. Den inrymmer rum för uppvaktning, harem, gästrum, badrum, rättegångssalar, hallar och gårdar med trädgårdar och fontäner.

Kungens mottagningsrum äro rikt prydda med ciselerade guldplattor och mångfärgade snäckskal, infattade i silfver. Pilastrar och pelare, mellan hvilka dörröppningarna finnas, äro liksom de yttre pelarna dekorerade och utvisa en tillstymmelse till kapitäl och bas.

Sedan vi passerat utgången, befinna vi oss inom ett ögonblick på en af Mexikos gator.

Dessa äro ej breda, men raka och snygga och belagda med stenhällar.

På båda sidorna om gatan stå envåningshus 25--30 fot höga.

Här och där skäras gatorna af kanaler, hvilka liksom i Venedig genomkorsa staden.

Men under det Venedigs arkitektur utmärker sig för den obeskrifliga prägel af ädelhet, som efterlämnar ett oförgätligt poetiskt intryck och särskildt förhöjes af det majestätiska lugn, som marmorns grundton breder öfver det hela, så ligger det öfver aztekernas Venedig ett bländande skimmer, ett helt fyrverkeri af söderns glödande färger, hvilkas rikedom och naturliga skönhet afhjälper arkitekturens brister.

Byggnaderna äro nämligen uppförda af en naturlig, porös, rödaktig, mycket nyansrik sandsten, som gifver färg och värme åt fasaderna. Fundamentet höjer sig uppöfver gatan, så att golfytan ligger 4--5 fot öfver gatans nivå och 10--12 fot öfver kanalens vattenyta, detta af hänsyn till markens sumpiga beskaffenhet.

På detta fundament hvila envåningsbyggnaderna.

Fasaden består af mer eller mindre fritt stående pelare, mellan hvilka ingången är anbragt, samt smala fönsteröppningar med eller utan rutor af selenit, eller också i själfva muren uthuggna pelare med början till ett doriskt kapitäl.

Hufvudsimsen, som upptill afslutar denna naturstenfasad, består af en vanlig sims jämte fris och arkitrav.

Frisen är dekorerad och skulpterad. Man ser blommor, grenar, ormar och figurer à la grecque, allt utarbetadt med mycken noggrannhet och finess.

Fasadernas olikartade behandlingssätt afbrytes här och där af smärre trappor, som föra upp till taket. Detta har ingen lutning, utan är platt och belagdt med jord eller lera samt omgifvet af ett slags attika åt gata och gård.

Där uppe finnas de s. k. hängande trädgårdarna, i hvilka en mångfärgad och rik blomsterprakt utvecklar de mest tjusande taflor.

Blommor och vinrankor hänga ned öfver murarna, hvilkas vackra färg bildar en präktig relief för hela denna naturpoesi.

Ser man ned åt en sådan gata, smälter det hela tillsammans i horisonten till ett blomsterhaf, som längst bort begränsar de skogklädda stränderna. När därtill kommer befolkningens måleriska dräkter, som här inne i staden utveckla sig i all sin originalitet, så har man framför sig en tafla af sällsynt pittoresk natur.

Låtom oss stiga in i en af byggnaderna! Ingången är ej stängd med någon dörr, men framför dörröppningen hänger en matta af skinn, försedd med små klockor eller metallbitar, som gifva ljud, så fort man vidrör mattan.

Väggar och golf äro glättade i gips och kalkputs. De förra äro smyckade med bildhuggeriarbeten i en fris, eller målade i lifliga, i synnerhet blå och röda färger, eller också dekorerade med mattor af bomull och fjädrar.

Möbleringen är sparsam och består mest af mattor af skinn samt låga trästolar och bord, utskurna af hela trästycken i djurimitation.

Sofplatserna bestå af mattor med kuddar af bomull och äro försedda med sängomhängen.

Angående själfva byggnadssättet bör nämnas, att hvalfkonstruktioner äro okända. Där stenkonstruktioner användas, gifver man öfversta delen af de motsatta väggarna en lutning, så att de mötas i en vinkel.

Rummens form påminner således mycket om våra gamla ryggåsstugor -- dock med den skillnad, att aztekerna ej ha fönster i taket utan på väggen. Genom de smala fönstergluggar, som utestänga det skarpa dagljuset och låta rummen kännas svala och angenäma, ha de utsikt till den kringbyggda gården, hvars bakgrund vetter åt en kanal.

Gårdsfasaderna äro rikt försedda med pelare, som bilda en arkad, hvarest familjen vanligen tillbringar dagen, under det barnen leka kring gårdens stora blomstersmyckade vattenfontän, en prydnad, som alltid finnes i hvarje förmöget hem. Af dekorativa föremål i trädgården se vi olika vaser, och långt inne i en nisch, till hälften gömda i skuggan, gnistra ett par rubinröda ögon fram emot oss. Dessa tillhöra hemmets gudom, hjälparen i nöd och sorg, den alltförmående lifskraften, solgudens representant, som här är installerad, bekransad och smyckad efter råd och lägenhet.

Vaserna äro större och mindre. De större äro fyllda med blommor; de mindre, af växlande former, tjäna till att förvara bröd, majs, frukt, kort sagdt allt, som hör till mat och dryck. De stå vanligen placerade i nischer kring solguden, på det att han själf först må förse sig och sedan välsigna maten.

Men rummet, i hvilket vi befinna oss, är tomt på lefvande väsen. Vi se hvarken män eller kvinnor; inga slafvar, inga lekande barn på gården -- allt är tyst och stilla. Endast fontänens små plaskande vattenkaskader afbryta stillheten. Tomma och öde ligga också gator och kanaler, då vi träda ut.

Förklaringen härtill låter ej länge vänta på sig.

Det är en af solgudens högtidsdagar, och allt, som kan gå eller krypa, har följt signalerna från tempelkrönet och samlat sig i och utanför tempelgården för att närvara vid den stora offerfesten, som börjar vid solens nedgång.

Solen sjunker; dess afskedsstrålar kasta sitt guldstänk öfver sjön. Bergen omkring och i synnerhet de förgyllda kupolerna på tempeltornen glittra i bländande glans.

Af nyfikenhet dragna till samma plats, komma vi just lagom för att få se prästernas och krigarnes procession. De förra äro i full ornat, d. v. s. svartmålade öfver hela kroppen med gula eller röda ränder och utsirningar, med långt hår, bälten om lifvet, svarta kappor öfver axlarna och säfsandaler på fötterna. Krigarne äro i full rustning, och de förnämare af dem hafva högst brokiga fantasirika dräkter. Inom sin blåa och purpurfärgade tunika bära de ett två till tre tums lager af bomull, som i striden är afsedt att hejda stötarna af fiendens spjut och lansar.

Utanpå tunikan bära de ett pansar af tunn guldplåt och utanpå detta en kort, ytterst vacker kappa af sällsynta fjädrar. På hufvudet hafva de en med fjäderbuskar prydd hjälm af trä eller skinn, föreställande hufvudet af en fågel eller ett rofdjur med öppet gap. Vapnen bestå 1:o af sköld, gjord af bamburör och öfverdragen med guld eller silfver, ofta så stor, att den täcker hela personen, 2:o af båge, pilar, lansar, kastspjut och stenslungor.

Långsamt slingrar sig den stora processionen kring pyramiden i högtidlig tystnad upp mot templets helgedom.

Der uppe äro hundratals fångar samlade. De veta, hvilket grymt öde som väntar dem, men ändå är det med ett tindrande förhoppningsfullt uttryck, som deras anleten vända sig mot den nedgående solen, ty de veta, att när dess strålar nästa gång breda morgonglans öfver bergen, äro de upptagna som välkomna gäster i solgudens sköte.

Mörkret faller hastigt på. Stjärnorna tändas och facklorna lysa från templets krön i den blåsvarta natten.

Offrens blod gjuter sig i röda strömmar utför tempeltrappornas branta, slippriga steg.

Intagna af fasa öfver detta naturfolks barbariska seder, lämna vi nu staden. Offrens skri, folkets triumferande jubel och musikens vilda, skärande toner ledsaga oss på återvägen. Hunna till de kringliggande bergens krön, kasta vi en sista blick på staden, som ligger gömd i sjöns hvita dimma. Det tyckes oss, som om den eljes blida och fridfulla vattnets gudinna, alltings moder, nu ville kväfva i sitt famntag allt, som lider och jublar der i den sköna staden.

PYRAMIDERNA I ARIZONA.

Pyramiderna i Arizona.

I nordvästra Arizona, Nya Mexico, Utah och Kolorado finnes i de nu ödsliga öknarne ruiner af ett kulturfolks byggnadsarbeten, som ännu i dag kunna räknas till en ensamstående märkvärdig byggnadskonst. En gång för många århundraden tillbaka var detta ökenland betäckt med storartade städer, och folket själft stod i civilisation högt öfver landets nuvarande invånare. Rester af dessa städer, som med sina ruiner af torn och spiror bilda en mycket karakteristisk arkitektur, ligga som Egyptens forntidsminnen delvis begrafna i ökensand eller äro de likt svalbon anbragta högt uppe mellan Koloradolandets otillgängligaste cañons. Mellan klippor, bestående af marmor, granit och kalksten, hvilka under årtusendens lopp genombrutits och underminerats af den mäktiga Koloradofloden, hvars ström i styrka och otämjbart raseri säkert söker sin like i hela världen, hänga dessa byggnader, täflande i målerisk värkan med naturens fantastiska byggnadskonst.

Deras ålder går tillbaka långt före Amerikas upptäckt, och deras byggmästare tillhöra den s. k. moquisstammen, som liksom Pueblo-stammen i Nya Mexico, möjligen torde ha varit samma folk som mexikanerna vid tiden före eröfringen genom Cortez.

Deras byggnader påminna till formen om Egyptens pyramider: men medan dessa tjänade till att tillfredsställa kunglig fåfänga -- ett jätteskal af sten inneslutande en sarkofag -- så voro de amerikanska pyramiderna afsedda att hysa en stad med ett lefvande pulserande lif. Byggnaderna uppfördes af en sorts soltorkadt tegel eller sten flera fot tjocka, och våningarna höjde sig amfiteatraliskt uppefter, hvilande på en fyrkantig bas af intill trehundra fots längd, sålunda, att golfvet i den öfre våningen bildade undra våningens tak jämte terass eller platform för den öfre.

Sålunda fortsättes det uppåt med hvarje våning något mindre än den under belägna, tills det hela afslutades som en afskuren pyramid. På platformen här uppe voro torn och spiror uppförda, där skiltvakter voro posterade och hvarifrån man hade vid utsikt öfver näjden. I de nedre våningarna funnos inga dörrar åt fasaden, endast små fönster, gjorda af selenit eller kristalliserad gips, som blef klufven i blad.

Pyramiderna voro ihåliga. I midten sänkte sig en borggård, där vattenreservoiren var anbragt.

Äfven inåt gården funnos fönster och dörrar, men mellan ytterrummen och gårdsrummen lågo stora mörka förrådsrum, alla förenade genom passager och korridorer.

Kommunikationsmedlen voro ytterst egendomliga. I hela detta väldiga byggnadskomplex fans ej en enda trappa. Man begagnade endast stegar, ett visst antal för hvarje terrass.

Dessa stegar voro konstruerade som fallrep och kunde uppdragas när som hälst och derigenom hindra obehöriga att inkomma. Skulle man från pyramidens yttersida in i borggården, fick man först klättra upp på stegen till första våningen och derifrån genom en lucka i terassen krypa ner för en annan stege.

Luckorna tjänade dessutom som rökfång för härden, som vanligen var anbragt i samma rum, der luckorna voro belägna. Eller också begagnades sådana rum till kök, sofrum, eller till förmalning af säd.

I byggnaden fans tempel, som dessutom tjänade till församlings- och öfverläggningsrum och till -- badrum. Detta gemensamma kallades Estufa. Det kunde antingen vara alldeles cirkelrundt eller ock omkring femtio fot i fyrkant. Det uppfördes vanligen i borggården, till hälften under jorden, med ett brant sluttande tak öfver; i ganska mycket påminde dess inre om våra nordiska hvardagsstugor. Längs de nedrökta, mörkbruna väggarne löpte bänkar, och i midten var en väldig härd, på hvilken brändes välluktande örter. Väggarne voro målade i kraftiga konturer, föreställande bilder af växter och foglar, räfvar och vargar, ibland krigiska bilder. Det var fullständiga frescomålningar, utförda i hvita, bruna, blå och i synnerhet röda färger, så starka att röken och tiden svårligen kunde tillintetgöra dem.

Ena väggen var helgad solguden. Där funnos sol- och månbilder i form af cirklar, som bröto sig genom halfcirklar och elipser, hvilket betydde moln; men öfverallt lyste blixten fram, målad i mäktiga zigzaglinier med pilspetsar i bjärta färger.

Tvänne människogestalter, som afslutade taflan, föreställde solgudens adjutanter, som med långa trumpeter för munnen anropade om rägn.

I estufan samlades pyramidens befolkning om våren för att under sång bedja om rägn, och efter lyckligt tilländabragta krigståg firade de derinne sina tacksägelsefester.

Detta folkslag, som i forntiden räknades i hundratusenden, försvinner nu mer och mer, dess byggnader ligga alla i ruiner med undantag af en och annan, som ännu bebos, och hvars invånare med orubblig seghet hålla på de nedärfda traditionerna och bruken trots yttre påtryckningar.

Deras religiösa tro är egendomlig. Hvarje morgon stiga moquisstammens medlemmar upp på terasserna, vända sig mot öster i knäböjande ställning och tillbedja solen.

Medan denna ceremoni pågår, hafva många af byns män vid klippans fot omgjordat sig med väskor, på hvilka små klockor äro fästade, och springa som gälde det lifvet å obanade vägar åt öster, solen till mötes, medan klockornas pinglande blandar sig med flodens brus.

När de sprungit en kvarts mil, vända de om, hvarpå befolkningen stiger ned från sina tak och ceremonien är slut.

Guden har en gång, enligt deras utsago, för århundraden till baka, klädd i mänsklig skepnad, vistats bland dem, och vid sin död lofvat att komma tillbaka till dem -- från solen.

I denna tro lefva de ännu i dag. I århundraden hafva de hvarje morgon dag efter dag sändt en deputation att taga emot honom, ifall han skulle komma.

Moquisernas härkomst känner ingen: men bland spillrorna af detta folk lefva sägner om forntids storhet och kraft -- deribland ock berättelsen om nordiska vildar, som fördrefvo dem från deras land ut i Arizonas ökenplatåer och bärgstrakter.

Eget nog är, att hoppet på deras jordiska förlossning sammanhänger med deras bostäder. Ju förr dessa förstöras af naturen och hemfalla i ruiner, dess förr skall solguden komma.

I en ej alltför aflägsen framtid skall denna stam vara utdöd. Endast lämningar af deras sällsamma byggnadskonst stå då kvar. Men längre än så skall nog minnet af detta folk lefve i historien -- ett folk, inför hvars härkomst och lif man står undrande och frågande.

_Följande arbeten hafva legat till grund för förf:s framställning:_

_Prescott_: Perus eröfring.

_Möllhausen_: Vandringer gjennem det vestlige nordamerica.

_Brasseur de Bourbourg_: Monuments ancients du mexique.

_Meyer und Schmitt_: Die Steinbildwerke von Copan und Quirigua.

_Carl Bovallius_: Nicaraguan antiquities.

_A. von Humboldt und Bouplandt_: Reise in die Aequinoctial-Gegenden.

_Garcilasso de la Vega_: Historia general del Peru.

_Squier_: Peru.

_Pedro, C. de Leon_: Chronicle of Peru.

_Reisz und Stübel_: Todtenfeldt von Ancon in Peru.

_Rafn_: Americas opdagelse i det 10:de århundrade.

_Kingsborough_: Antiquities of Mexico.

_Markham_: A journey to the ancient capital of Peru.

m. fl.