Part 7

Kungen tager en bägare och fyller den med en jäst dryck af majs ur en ofantlig, förgyld dryckeskanna. Han stirrar oafbrutet mot den punkt, der solen skall visa sina första strålar; han skuggar med venstra handen för ögonen, som bländas af den strålande reflexen.

Så gör han plötsligt ett tecken. Baldakiner dragas åt sidan, och kungen stiger upp på en mindre plattform, så att han blir fullt synlig för allt folket.

Himlen är nu ett enda eldhaf borta i öster.

Den första fina strålen från den uppstigande solen bryter med ens fram och ilar från himlahvalfvet ner till det väntande folket.

Kungen svingar bägaren öfver sitt hufvud. Signalen är gifven, och ett jubel stiger på en gång från hundratusen strupar upp som en helsning till guden, medan musikens toner blanda sig i jublet, som i stora ljudvågor fortplantar sig i fjärran. Det är en ocean af hänförda rop och toner, som kommer foglarne att förskrämda tiga med sin morgonsång och gömma sig mellan trädens löf. Herdarnes hjordar långt uppe bland bergen skingras och djuren söka ängsligt sin tillflykt i klipphålor och bakom stora klippblock.

Kungen sträcker ut sin hand med bägaren och dricker solen till, hvarefter han lemnar den till sin närmaste släkting, som likaledes dricker derur, och så går den från den ene till den andre inom slägten, så länge den stora kannan har vin att gifva.

Man omfamnar och lyckönskar hvarandra; från talrika behållare rågade med majsbränvin fyller folket sina enkla stop till brädden, dricker, dansar, sjunger, skrattar och fröjdas -- allt enligt lagen, hvilken påbjuder dem glädje från detta ögonblick och så länge festen varar.

Öfverstepresten närmar sig Inca i spetsen för presterskapet, lyckönskar honom och inbjuder honom enligt ceremonielet till coricancha -- solgudens palats.

Kungen vinkar nådigt åt honom, tager plats i sin tronstol, som af hans närmaste slägtingar upplyftes och bäres högt öfver mängden, medan riksbanerets regnbågfärgade tyg utvecklas som ett tak öfver monarken.

En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade familjen.

Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt helsar åt alla sidor.

Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa, medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne monarken.

Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall, imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan begränsas af soltemplets långa ytterfasad.

Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna, att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.

Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda -- enligt ritualen -- barfota ingången till det heliga stället.

Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten, hafvet eller bergen.

Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare, öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter. Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.

Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars ingång öfverstepresten väntar honom.

Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]

Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, aflagt sin hufvudprydnad och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.

[F] Denna byggnad är liksom alla öfriga byggnader i det stora tempelkomplexet uppfördt af trachy och granit i s. k. cyclop-murverk.

Stenarne äro så omsorgsfullt tillhuggna och sammanfogade, att man endast med mycken svårighet kan, med blotta ögat, upptäcka hvar fogarne finnas.

Byggnaderna äro 30--35 fot höga. Taket är öfverallt af strå. Träbalkarna, som uppbära det flata taket, äro fastbundna vid muren medels rep.

Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick; han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom till mötes.

Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.

Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och glänser bilden i gyllene prakt.

I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck. Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning på den från motsatta sidan af hallen inträdande konungen.

Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans, faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot honom med sina guldsmyckade ögon.

Det är Incas förfäder.

På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga förfäderna representerade.

Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga, mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid -- de förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla andaktsöfning.

Kungen går långsamt förbi sina förfäder och närmar sig gudabilden.

Framför denna stå tolf stycken flera fot höga vaser af drifvet guld, alla fyllda med frukter, spanmål och blommor.

Om ett ögonblick har kungen kastat sig ned framför gudabilden och hänsjunkit i bön till sin allsmäktige fader.

Ute på den stora gården, der det blomstersmyckade altaret är beläget, har en rastlös ifver rådt från det ögonblick, då Inca försvann i templet. Presterna ha lemnat sina platser framför templen och äro nu sysselsatta med att träffa de förberedelser, som föregå offrandet af de talrika får, hvilkas inelfvor skola uppbrännas å altaret och hvilkas kött skall utdelas till det väntande folket.

Vid ena ändan af gården dukas ett långt bord med platser för incafamiljen. Der framsättas kötträtter i olika tillredning, potatis, fisk, majs, bröd. Framför Incas plats har lagts ett af soljungfrurna särskildt tillagadt bröd af ofantliga dimensioner, af hvilket Inca skall utdela ett stycke till hvar och en af sin familj jemte en bägare vin.

Öfverstepresten har tillsammans med de honom närmast i rang stående presterna begifvit sig in i ett af templen, nämligen solgudens brudtempel, hvilket nu innesluter den unga qvinna, som denna dag skall invigas till honom.

Framför templet stå tvenne härolder med blickarne fästade på soltemplet, väntande det ögonblick, då Inca skall lemna det.

Så höres en skarp signal: Inca träder ut.

Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en ung, hvitklädd qvinna emellan sig.

Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.

Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.

Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i handen.

De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt läger i altarets midt knälar hon ned.

Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på örter, som ega en stark narkotisk verkan.

Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en egendomlig fuktig glans.

Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt. Hennes läppar röra sig såsom till bön.

Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker ögonblicket derpå tillbaka på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande, känsellöst tillstånd.

Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en enformig, monoton sång.

Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret, under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande menniskomassan.

Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina tungor upp mot den sofvande skogens dotter.

Lågorna stiga allt högre och högre ...

Sången och musiken i tempelgården förenar sig med folkets jublande sång derute. Festens glanspunkt har börjat -- njutningens stund är inne -- köttet, det så ifrigt åtrådda köttet från de slagtade fåren är för folket tillika med majsbränvinet den högsta njutning, som festen kan skänka detsamma.

I en mäktig pelare hvirfla lågor och rök upp i den molnfria luften, och röken drifves i tunna moln långt ut mot skogarne i söder som en sista helsning från en qvinna, som med glädje offrade sig sjelf i hopp om att blidka de hemlandets gudar, som förtörnade öfvergifvit sitt folk. -- -- --

Dagen skrider hän. Festmåltider och sång, dans och upptåg af alla slag sprida glans öfver Inca och hans hof.

På bergen rundt omkring tändas glädjeeldar. Folket drager genom gatorna, sjungande solens lof, uppfylldt af tacksamhet och glädje.

Solen har gått till hvila; redan tindra stjernorna, och Inca har jemte sina anhöriga för länge sedan lemnat solgudens tempel.

Der inne vakar i mörker och tystnad en hedersvakt kring det utbrända altaret.

Det är män och qvinnor af incastammen, som samma dag blifvit af kungen i nåd parvis förenade och som denna natt, enligt lagen, vaka och bedja vid solgudens altare.

Härinne hvilar en ung man; han har lagt armen kring sin bruds lif och stirrar bort mot den lysande vestern. Det är Itos med sin unga brud, Tiraccas dotter, som lugnt lutar sitt hufvud mot hans bröst.

Han stirrar in i den glödande aska, som gömmer qvarlefvorna af en af hans till okänd framtid invigda stam.

I de glödande resterna af den stora offerelden, formar sig den döende elden och den ännu uppstigande röken till fantastiska figurer, af hvilka han söker sluta sig till framtiden; men först och främst letar han efter svaret på den för honom oförklarliga gåta, som lärt honom vända hat till kärlek, blodtörst till vänskap -- denna hos Inca och hans folk outgrundliga förmåga att kunna genom det goda, det blida, tygla och binda menniskans hämndlystnad, binda den i mildhetens och kärlekens olösliga länkar.

Morgonrodnaden kastar sitt fina skimmer öfver staden och nejden. Dagen gryr öfver alla de tusen slumrande varelser, som dansat sig i sömn och nu med de första solstrålarne skola börja från början igen och ånyo fira solens fest.

En flock flyttfoglar drifver öfver staden. Deras vingslag höras som ett enformigt brusande. Högt uppe, der skogen slutar och bergens enformiga konturer taga vid, slår sig flocken ned.

Den ordnar sina vingar och hvilar ut, innan färden åter går framåt -- mot nord. --

Solen stiger upp öfver horisonten. Folket vaknar. Foglarnes vingar bredas ut, upp i höjden bär det åter igen. Vingarnes sus dör bort, i detsamma folkets morgonsång börjar dernere.

Ty dagen har åter börjat -- en ny dag för solens barn.

ETT BESÖK HOS AZTEKERNA

Ett besök hos Aztekerna.

Staden Mexiko hade i det 14:de århundradet ett förtjusande läge. I den stora dalsänkningen lågo stora sjöar blänkande i solskenet; kraftfulla skogar af cypress, ceder och ek kransade bergen; på marken växte majs och aloe, blomsterrika trädgårdar inramade boningshusen och mellan alla dessa blommor och gröna skogar simmade på sjelfva sjön aztekernas Venedig -- staden Mexiko -- med sina hängande trädgårdar, på afstånd lik en stor praktfull blomsterbukett med färger i hundratals skiftningar, hvars glans återspeglade sig i sjöns blåa, lifsglada färg.

Nu hafva sjöarna dragit sig tillbaka och efterlemnat jorden gnistrande af salt. Mexico ligger högt upp på torra landet. Skogarna äro förstörda, trädgårdarna försvunna och af befolkningen har endast en bråkdel hållit sig uppe. Men ännu i dag har den misshandlade naturen nog af skönhet qvar för att påminna om tiden före europeernas skoningslösa förstörelseverk. Låtom oss nu åter försätta oss tillbaka till det 14:de århundradet!

Vi stiga ned för bergen, ned på det förr sumpiga, men tack vare aztekernas energi redan då torrlagda landet. Vi passera mindre byar och öfverskrida välodlade trakter, der män och qvinnor syssla med åkerbruk.

Deras redskap äro dels af trä och dels af koppar. Man håller just på att så majs. Med en träpinne borra de hål i jorden och lägga fröna deri.

I stället för gärdesgårdar plantera de en hägnande växt. Dess rötter, som kokas, lemna ett närande födoämne; af växtsaften bereds olika drycker, och bladfibrerna gifva stoff till kläder och papper.

Utom de gräfda kanalerna, som skära hvarandra mellan åkerfälten, ser man här och der stora fördjupningar i marken. Dessa begagnas i krigstid som fallgropar. De öfvertäckas då, så att man ej anar deras tillvaro. På bottnen af dessa gropar placeras små spjut, hvilkas spetsar äro gjorda af sten eller koppar och neddoppade i en giftig vätska. Detta utgör en del af Mexikos försvar åt landsidan.

Några azteker gå förbi oss. Det är en välvuxen, kraftig ras med ljus hy, svartglänsande hår, tjocka läppar, örnnäsa och bakåtlutande panna. Skägg bäres sällan. Qvinnorna se bra ut, äro välskapade och ha kraftiga former.

Dräkten består för båda könen af en tunika, som når från halsen till knäna och fasthålles af ett bälte kring lifvet. Den har nedtill ett skjortformigt utseende och består af ett lätt bomullstyg af olika färger. Armarne äro nakna. På fötterna bäras sandaler. Qvinnorna bära korallband om halsen, berlocker i öronen samt smärre ringar i näsan.

Folket delas i olika rangklasser. Öfverst står kungen och bredvid honom öfverstepresten. Efter honom komma adeln, presterna och krigarne. Derefter köpmän och handtverkare och lägst slafvarna. Rättskipningen handhafves af en öfverste domare, en domstol på tre man och en underdomare, som väljes för ett år i sänder.

Kungen eger ingen dömande myndighet. Rättsproceduren är muntlig. Sakerna afgöras i allmänhet med vittnen, som måste svärja vid solguden på sanningen af sin utsago.

Eden aflägges sålunda, att fingrarne först beröra jorden och sedan munnen.

Talas osanning inför rätten, är straffet lifsstraff. Låter någon domare muta sig eller försummar att infinna sig i rätten, blifver han första och andra gången varnad, tredje gången offentligen rakad öfver hela hufvudsvålen och afsatt.

Fängelserna äro usla, straffen stränga. Tjufnad straffas med döden.

Kungens regering får ej öfverskrida en viss gräns. Enligt presternas utsago bildar talet 52 en högre tidsenhet, och anse de, att jorden skall förgås vid slutet af en sådan. Kungen får ej regera längre än 52 år. Öfverlefver han denna tid, skall han abdikera till förmån för sin äldste son.

Hvarje 52 års cykel är åter delad i fyra perioder, hvardera på 13 år.

Dessa fyra perioder betecknas med fyra hieroglyfer: _Kanin_, _Rör_, _Flinta_ och _Hus_.

Året delas i 18 månader med 20 dagar på hvardera, efter hvilkas förlopp fem dagar, hvilka betraktas som olycksdagar, inskjutas.

De ha äfven lärt sig, att året ej har jemt 365 dagar. Derför inskjuta de efter hvarje 52 års cykels förlopp en tidrymd af 13 dagar.

Talsystemet är mycket enkelt. Man har särskilda tecken för talen 1, 2, 3, 4, 5, 10, 15, 20, 400 och 8000.

Öfriga tal sammansättas af dessa. Sättas tecknen bredvid hvarandra, betyder det att talen skola adderas, sätter man det ena öfver det andra, betyder det att talen skola multipliceras.

Tecknet för 1 är en cirkel, för 3 tre cirklar; tecknet för 20 hade formen af en flagga, för 400 af en fjäder och för 8000 af en pung.

Bland de många egendomligheterna inom aztekernas kulturlif må särskildt nämnas Kungens ordenskapitel. Aspiranterna till kungens af aztekerna svärdsorden -- Tichutliorden, den enda som fanns -- fingo icke åberopa sig uteslutande på förnäma relationer, utan måste dessutom oundgängligen hafva utmärkt sig i krig.

Den, som skulle upptagas i denna orden, blef tillsagd att infinna sig i krigsgudens tempel på en bestämd dag.

Tillsammans med många inbjudna och en stor hedersvakt aftågade då aspiranten till templet. Efter att hafva kommit dit upp, helsade han på guden. Derpå tog presten genast i tu med att genomborra aspirantens näsa med ett tigerben och en örnklo -- symboler af kraft och hurtighet. I den genomborrade näsan infördes en bit glasagat, som sedermera utbyttes mot det egentliga ordenstecknet, en dyrbar, i guld infattad ädelsten.

Sedan presten sålunda behandlat näsan, började han enligt formuläret att utskälla aspiranten med alla de skällsord, hvarmed språket var så rikligt försedt.

Från skällsord öfvergick presten omsider till handgripligheter, och den stackars aspiranten blef genompryglad enligt alla konstens regler, tills han totalt mörbultad och med sönderrifna kläder nedsjönk vid den upphetsade prestens fötter.

Allt detta måste aspiranten ödmjukt och utan knot underkasta sig. Ingen klagan, ingen ovilja fick höras ifrån honom, ty i så fall hade han ögonblickligen blifvit utkörd, derför att han ej bättre än en kvinna förstod att beherska sitt sinne.

Efter detta profs lyckliga genomgång fördes han till ett rum i templet, der han skulle tillbringa fyra dagar fastande och offrande till guden sitt eget blod, som han fick fram genom att sticka sig med kaktustaggar. Ett helt år hölls han derpå afspärrad från sin familj. Derefter blef han i stor procession med musik afhemtad och förd till krigsgudens tempel, hvarest investituren försiggick.

Hans hår bands upp i en knut på hjessan och pryddes med färgade fjädrar. Han ifördes vackra kläder, broderade med hans insignier. Derefter öfverlemnade presten med ett kort afskedstal båge och pil till honom, och nu var den nye riddaren färdig att visa sig för kvinnornas beundrande och männens afundsjuka blickar. Ett sorl af beundran och lyckönskningar mötte honom, då han med sin juvelsmyckade näsa framträdde för publiken.

Allt eftersom vi under vår vandring närma oss staden, se vi det stora solgudens tempel tydligare afteckna sina pyramidformiga konturer mot himlen.

Detta tempel kunde på den tiden räknas som ett af verldens största och dyrbaraste palats.

I många år arbetades derpå, och allt eftersom aztekernas makt förökades, växte templet i storhet och prakt.

Sedan vi passerat stadens vallar och bryggan, som för öfver vallgrafven, stå vi vid foten af en mur, den s. k. tempelmuren, som omgifver och skyddar tempelbyggnaderna. Den är byggd i fyrkant, flera tusen fot lång och 10 fot hög och består af sandsten och kalk.

Öfverst är den försedd med ett bröstvärn, som midt på hvar och en af de fyra sidorna afbrytes af ett torn, hvars nedre del bildar en ingångsport.

Både bröstvärn och torn äro prydda med ormfigurer i upphöjdt arbete.

Då vi stiga in i tempelgården, finna vi platsen stensatt med flata stenar och ytterligare afputsad med en sort cement, som gör den mycket glatt.

Det är en egendomlig tafla, som tempelgården erbjuder åskådaren. Hvart man än kastar blicken, ser man afskurna pyramider, stora och små, upptill krönta med smärre torn med förgyllda kupoler, framför hvilka röken af den eviga elden, som underhålles på hvarje torn, långsamt stiger uppåt i den sommarklara luften. Solen kastar sina glittrande strålar mot pyramidernas slipade granitytor, hvilka afbrytas endast af trappornas snöglänsande marmorsteg. I detta ljushaf af rena, ädla färger irrar ögat omkring, oroligt sökande en hviloplats, ty man förvirras i början af alla dessa glänsande reflexer.

Vi gå in i denna skog af pyramider. Allt är tyst och stilla. Endast presterna i sina svarta kappor gå in uti eller ur templen.

Der se vi tempelväktaren lägga ny ved på bålet, och der se vi små processioner af barn mellan 8 och 15 år ljudlöst gå ned för tempeltrapporna och försvinna -- det är de blifvande presterna, som redan från sin tidigaste barndom läras till det ansvarsfulla yrket.

Hvilken högtidlig tystnad och hvilket lugn råder icke här inne!

Ingen fågelsång, inga blommor, inga träd, endast stenbyggnader, hvilkas lugna harmoniska former och enkla stil visa oss aztekernas framstående konstsinne och låta oss få ett begrepp om den ihärdighet, hvarmed denna nation slägt efter slägt, århundrade efter århundrade dragit sitt strå till stacken för att få fram en bild af konstens eviga symbol.

Arkitekturen var för aztekerna en fri konst, som ej var underkastad någon byggmästares s. k. ekonomiska kritik.

Den sökte förena teori och praxis till ett samladt helt, som också, om man betraktar nationens dåvarande kulturståndpunkt, höjde den högt öfver den småaktighet, som nu för tiden vanligen kväfver arkitekturen och gör de flesta af dess utöfvare endast till tjenare åt byggmästarne, som sjelfva merendels sakna allt intresse för estetik och konstsinne.

Möjligen insågo också aztekerna redan då, att ansvaret för ett lands mer eller mindre lyckade arkitektur ej endast faller tillbaka på dess arkitekter utan också i första rummet på dem, som af småaktigt lokalintresse uppoffra skönhetens enkla lagar för surrogatets uppstyltade obetydlighet. Arkitekturen var för aztekerna en klenod, bearbetad af forntidens mästare i olika former och kommen för att beskyddas och förskönas, ej för att sönderplockas af en oförståndig ekonomi.

Låtom oss stanna ett ögonblick framför tempelgårdens hufvudtempel, en pyramid i form af en rektangel 250 fot lång och 200 fot bred vid marken. Den är 100 fot hög och består af fem inåt lutande afsatser, af hvilka den öfversta bildar en platform af 8000 kv.-fots yta. Uppför denna mycket branta terasspyramid för en rad granittrappsteg. Dessa börja i det ena hörnet och leda från terass till terass i sned riktning, långs yttersidan, på så sätt, att det är nödvändigt att gå hela bygdnaden rundt fyra gånger, innan man hinner upp till öfversta steget.

En procession på väg till toppen företer ett ytterst måleriskt skådespel, med sina i purpur strålande dräkter, sin rikedom af guld och silfver och sina vackra brokiga fjäderbuskar. Pyramidens inre består af jord, sten och lera, och är, såsom förut nämndt, utanpå beklädt med polerad granit.

I östra hörnet af pyramidens topp stå tvenne torn, 60 fot höga.