Part 2

Generalen är så fördjupad i detta arbete, själft en frukt af många månaders ihärdiga kamp, att han ej lagt märke till, att tältets lätta förhänge dragits åt sidan och en budbärare ljudlöst trädt in; denne står nu otåligt väntande, att fältherren skall varsna hans närvaro. Han tillhör de s. k. chasquis eller statslöparne. Deras uppgift är att snabbast möjligt delgifva olika landsdelar konungens eller regeringens i Cuzco budskap. Å hvar fjärde kilometer -- efter nutida mått -- finnas små stationer; mellan tvenne dylika ha löparne att röra sig. De springa fort, och äfven då vägen bär öfver berg och dal, tillryggalägga de sträckan med förvånansvärd snabbhet. Dessa löpare, som vid stationerna aflösa hvarandra, äro alla edsvurna, kraftiga unga män, och njuta i samhället stort anseende.

Löparens flämtande andedräkt tilldrager sig omsider generalens uppmärksamhet; det budskap, som då framlämnas, är inlagdt i ett maquesblad, omviradt med en röd tråd. Åsynen af denna tråd är tillräcklig, för att generalen med otålighet skall öppna budskapet, ty den röda tråden angifver, att konungen själf är afsändaren -- den är så att säga incas sigill och återfinnes i fransen kring den hufvudprydnad, som endast landets herre har rätt att bära.

Brefvet ter sig egendomligt. Hvarken skrift- eller bildspråk är kändt, och man är hänvisad till antingen muntliga meddelanden eller s. k. quipus. Dessa utgöras af ett -- vid pass sextio centimeter långt -- snöre, bildadt af olikfärgade, tätt hoptvinnade trådar, hvarå en mängd kortare trådar fastgjorts som en frans. Färgerna beteckna olika saker -- hvitt silfver, gult guld -- och å hvarje tråd kan göras ett visst antal knutar, som då betyda ett visst antal, ett särskildt begrepp o. s. v.

Den quipus, konungen sändt sin segerrike fältherre, var en brun tråd med fyra knutar; vid den fjärde voro fästa regnbågens sex färger -- de kungliga färgerna -- jämte en röd tråd af samma skiftning som den, hvarmed brefvet varit omlindadt.

Det drager ej länge om, innan generalen tolkat meddelandet. Den bruna tråden betecknar landsvägen, och de fyra knutarne utmärka lika många dagsmarscher. Regnbågsfärgerna antyda, att på den fjärde rastplatsen skall inca möta; den röda tråden framför hans tack till den segerrika hären.

* * * * *

Budskapet föranlåter generalen att snabbast möjligt tåga mot den af konungen utstakade mötesplatsen. Uppbrottet sker inom en timme. Tält, husgeråd och allt annat, som medföres, tages om hand af förrådssoldaterna; fångarne få hvar sin börda efter ålder och krafter.

Peruanerna blifva först färdiga; uppfostrade i sträng manstukt och som soldater vana att lystra till signaler, intaga de strax sina platser vid uppställningen. En del af dem hjälper fångarne att ordna med packningen. De sårade och sjuka bäras. Lastdjur brukas aldrig i deras krig.

Generalen med sin stab går raskt utmed lederna, soldaterna hälsa honom med de långa spjuten -- båge och pilar hänga öfver axeln, dolkar, svärd och stridsyxa äro fastgjorda vid vänster sida. Hufvudbonaden är olika för skilda bataljoner, och de förnämligaste trupperna af infödda från Peru ha sina trähjälmar öfverklädda med koppar. Sköldarne bäras under marsch på ryggen, så att kroppens fria rörelse ej förhindras. Hvarje bataljon har sin fana; de skiljas genom färgen men ha i vänstra hörnet upptill ett märke, gemensamt för alla rikets flaggor -- regnbågsmärket, som betygar, att inca är himmelens son.

Generalen har fullbordat sin mönstring; han har personligen öfvertygat sig om, att allt är i ordning, att trupper och fångar ha tillräcklig förplägning, och att de sårade fått pålitliga bärare. Träpipeblåsarne ge signalen, befallningarna ljuda, manskapet ordnar sig åtta man i ledet, hären sätter sig i rörelse, och i samma ögonblick börja tusenden sjunga; tonerna fortplantas från afdelning till afdelning. Det är folkets krigssånger, som än i glada, än i tungsinta tonfall tolka kärleken till fosterlandet.

Som en ändlös orm slingrar sig hären fram genom urskogens dunkel och ut på en sidoväg till stora kungsvägen, som här går uppåt i bukter från afsats till afsats i höglandet. Lansar och yxor blänka i solskenet. Sången brusar upp och sjunker, dör sakta bort och återkastas i mäktigt eko från fjällsidor af porfyr och granit.

Nejden höjer sig amfiteatraliskt med berg öfver berg; mellan dessa omväxla böljande majsfält med tropiskt rika skogar; och högt uppe mot väster resa Cordillerna sina taggiga tinnar, hvilkas snötäcke af solen förvandlas till ett silfverdiadem, som kröner all denna rika fägring.

Mellan lodräta klippor störtar floden ned, ofta hundratals fot, i afgrunder. Hängbroarnes daning ådagalägger peruanernas snille och energi.[A]

Djupt under de tågande bullrar floden, och skummet yr upp som silfverstänk. Men soldaterna sjunga högre, då de gå öfver bron och söka öfverrösta forsens brus.

Dagen kännes brännande het, helst då kosan styres uppför genom öde nejder, där marken är blott sparsamt bevuxen med taggväxter, jarillabuskar och ludna kaktusarter, som skjuta upp till en höjd af fyra fot. De kala klipporna af röd granit, ja, alla flygande damkorn kännas brännheta. Ingen svalkande skugga, intet läskande vatten. Med rödsvullna ögon, förtorkad tunga och svidande strupe släpa sig nu soldaterna fram; sången har tystnat; men framåt går det -- framåt. Kungen har så befallt.

[A] De byggdes stundom femtio meter långa och utgjordes af fyra stycken 60 centimeter tjocka tåg, flätade af en säregen, seg pilart; mellan dessa tåg voro anbragta tjocka brädstycken, med vidjor fästa vid tågen. Bron var några meter bred, och långs kanterna löpte på ett par meters höjd två hufvudtåg, som med vidjor voro fästa vid plankorna och alltså bildade räcken. Bron var i ändarne omsorgsfullt fastgjord vid genomborrade klippstycken. Den svängde under en truppstyrkas öfvergång och sänkte sig då betydligt i midten.

Morgonsolens första strålar kasta guldstänk på sierrans toppar, och högt uppe seglar kondoren, fåglarnes konung.

Herdarne vakna på sina hviloläger, redda med några filtar i en klipphåla. Vicuñafåren -- en outtömlig rikedomskälla för Peru -- beta däruppe; de tillhöra alla konungen och få ej slaktas eller ätas af menig man. De rista sin ull, från hvars fina trådar daggdroppar falla, och bräka sin morgonhälsning, medan herdarne, vända mot solen -- incas fader -- förrätta sin andakt. Sedan går hjorden till en platå, där det gula pajonelgräset blänker som en gyllene matta.

Solen stiger högre, och dess strålar nå allt längre nedåt bergens sidor, där konstgjorda terasser vittna om peruanernas flit. På sina ställen, där sluttningen varit för brant, ha gjorts uppdämningar medelst klipphällar, så att de därigenom bildade afsatserna likna jättetrappor. Hvarje trappsteg är utfylldt med jord, hämtad fjärran från och tillsatt med gödningsämnen af fisk och fågel.

Här kan odlas allt hvad växtlighet har från ekvator till polcirkel, ty värmegraden ändras med höjden, och någon växling af årstider känner man ej. Potates har satt blom nedom pajonelgräsets trakter och ger i sin ordning vika för majsen, som till grannar nedom sig har tobaken och cocan -- en manshög buske, hvars blad torkas i solen och kunna ersätta tobaken, men som få brukas blott som läkemedel. Och nere i dalarne, som kransas af skog och genomskäras af floder, växa palmer, ananas och bananer vid sidan af mahogny och guajue, i en rikedom, så stor som blott den alstras under tropikernas glöd.

Den doftrika luften vimlar af befjädrade sångare, som fylla den med välljud, medan praktfjärilar i alla skiftningar oroligt fladdra mellan purpurfärgade blommor. Papegojor, araer, kardinalfåglar och legioner af sparffåglar i alla tänkbara brokiga fjäderskrudar hväsa, pipa, sjunga och kvittra den nytända dagen till möte.

Ett stycke uppåt platåerna se vi folket lämna sina torftiga hyddor, som här och hvar samlats till små städer. Det är låga envånings hus af soltorkadt tegel med utrymme för ett par rum; det lutande taket är täckt med halm eller vass; renlighet råder utan och innan. Några enkla husgeråd af lera, en sängbrits, ett par stolar och ett bord är allt hvad den peruanske arbetaren behöfver till sitt bo.

Den plog, hvarmed han plöjer sin teg, är en stark, skarpspetsad påle med ett tvärstycke på fotshöjd från spetsen; på detta sätter plöjaren sin fot för att tvinga ned redskapet i jorden. Sex till åtta starka män draga medelst rep pålen framåt; de sjunga i takt under arbetet, och kvinnorna följa efter för att med räfsan bryta sönder torfvorna.

* * * * *

På en af de stationer, förbi hvilka vägen till Cuzco går fram, utvecklade sig denna morgon ett lifligt skådespel. Man hade här äran att hysa konungen som gäst. Sådana stationer likna snarast fästningar. De ligga längs hela hufvudvägen på en dagsmarschs afstånd och äro mer eller mindre förskansade men alla rikligt försedda med hvad som kräfves till härens underhåll. Den ifrågavarande utgöres af amfiteatraliskt ordnade byggnader, som skjuta öfver hvarandra, ju mer man närmar sig midtpunkten.[B]

[B] Hvarje byggnad hade ett inåtlutande ytterverk i cyklopstil af porfyr och granit med hörn af huggen granit; kanterna voro så omsorgsfullt inpassade, att fogarne svårligen kunde upptäckas, och stenarne -- flere meter höga -- sammanhöllos af en beckaktig lera. Marken bakom hvarje ytterverk låg tio till femton fot högre än marken framför muren; denna bildade sålunda ett bröstvärn, bak hvilket försvararne voro väl skyddade, om angrepp inträffade.

På den yta, som kringslöts af murarne -- ett utrymme af flere tusen kvadratmeter -- lågo fyra aflånga byggnader, som sins emellan bildade fyrkant; de inrymde förråder och sofplatser.

Dessa byggnader voro uppförda i samma stil som de yttre och i den för peruanerna egendomliga arkitekturen -- fönsterlösa väggytor med nischer, delvis uthuggna i graniten, med sockel nedtill och upptill försedda med lister, som utgjorde ett försök till hufvudgesims. De fyra hörnen voro försedda med portar af samma form som portöppningarna, breda nedtill och smala upptill, och med samma lutningsvinkel som yttermuren. Taket hade svag lutning och var täckt med blad och säf; bjälkarne, som hvilade på yttermurarne, voro fastgjorda medelst agavesnören -- spik och andra byggnadsmaterial af järn och stål voro alldeles okända. Alla fönster vette åt den inre, stora borggården.

Midt på den inre borggård, de bildade, låg ett större envåningshus, hvilande på en pyramidformig bas: det var slottet, som i sin ordning omslöt en mindre gård. Denna den förnämsta byggnaden var uppförd af granit och adobes -- ett slags soltorkadt tegel -- och dess ytterväggar voro smyckade med frescofärger i gult, rödt eller blått. Själfva slottsgården hade en kringgående arkad med fristående kolonner utan bas och kapitäl. Dörrarne påminde som vanligt om egyptiska motiv, fönstren hade nischform, taket var täckt med gräs eller strå.

Denna utgöres af slottet, på hvars ena gafvel incas banér, det regnbågsfärgade, är hissadt.

Det vimlar här uppe af krigsmän, från guvernörer öfver närliggande landsdelar och herrar i hofvets galadräkt till menige man i deras enkla uniform. Och traktens folk har strömmat till för att få se en skymt af incan. Löpare och tjänare ila fram och åter, bringa bud eller tillföra konungens bord läckerheter från när och fjärran.

Hela karavaner af lamadjur, peruanernas enda lastdragare, äro uppställda i sina bås; de ha fraktat den kungliga packningen.

Slottet är afsedt att hysa incan, då han är stadd på rundresa i landet, där han å hvarje ort tager del af och sätter sig in i allt som rör dess välstånd. Det är den nu regerande konungen som låtit uppföra såväl slott som fästning. Vid hans död förseglas hela byggnadsverket, och allt hvad som dit hörer står sedan obegagnadt. Denna vördnad för den dödes kvarlåtenskap grundas på tron, att själen en gång efter döden skall vända tillbaka från solen för att åter ta sina jordiska ägodelar i besittning.

Slottets inre är lika praktfullt som det yttre. Genom förstugor och korridorer får man inblick i talrika gemak, som alla erhålla sitt ljus från den inre gården. Salarnes golf äro lagda i mosaik, väggarne äro klädda med cicelerade guld- och silfverplattor med växtmotiv i klar metall -- en skimrande skörd, som växer upp från golfvet och sträcker sina fina stänglar ända till de utsökta väfnader af vicuñaull med mönster i guld- och silfvertråd, hvarmed taken till hela sin längd äro behängda. Bänkar, stolar och bord äro omsorgsfullt utarbetade i dyrbara träslag och klädda med värdefulla täcken eller ädel metall. Öfver allt en rikedom, hvars prakt efterlämnar ett oförgätligt intryck.

I dessa gemak bida incans närmaste och hans befallningsmän signalen från härolderna, som likt stumma bildstoder hålla vakt vid förhänget till det rum, där konungen nu ger företräde åt sina höfvitsmän och den fångne fursten; den stund är snart inne, då inca skall visa sig för sin segerrika här.

* * * * *

Solen stiger högre upp mot zenit. Soldaterna stå uppställda i en stor halfbåge framför lägret med fångarne inom sin krets. Dessa hade i början blickat trotsigt och vildt. Alla hade de dock gripits af undran öfver hvad de här fått se; de hade i själfva verket gått i ständig förvåning öfver hvad de fått upplefva alltifrån den dag, då de efter tapper fejd dukade under för peruanernas krigslist och öfvermakt. Väntar dem nu döden? Skola männen offras på krigsgudens blodiga altar, kvinnorna skändas och barnen styckas till spis åt segerherrarne? Så hade varit deras egen sed. Lif för lif! De öfvervunnas jämmer och deras egna jubelsånger hade mängts i hemmets tempelgård. Skola de nu drabbas af samma dom?

Den goda förplägningen under vandringen genom okända trakter, den hänsynsfulla vården om sårade och trötta hade förefallit dem som en gåta. Hvarför hade man ej genast dräpt dem, som voro blott till besvär?

Deras höfding hade hämtats till fiendens konung. Från fångarnes led sökte många blickar fästningsmurarne -- skulle de snart få se den älskade furstesonens lik som en blodig trofé fästas på vallens krön?

Trots tanken på det öde, som måste förestå dem, är det mest förvåning, som råder hos de fångna; den röjes i hviskningar, som smälta ihop till ett doft sorl. Majs har rikligt utdelats ibland dem, de sårade äro förbundna, och de sjukaste ha bäddats ner i ett magasins svala rum, där de behandlas med läkande örter.

Nu tona plötsligt signaler från borggården, det blir lif i soldaterna, som under väntetiden haft det nog så bekvämt, kommandorop ljuda, fanorna vecklas ut, portarne slås upp på vid gafvel. Tjänare och löpare träda ut; deras dräkter äro festligt sirade med mångfärgade band. Musikens gälla toner höras allt tydligare. Flickor och barn strö blommor på den väg, konungen skall gå. Nu komma landets adel och incans lysande stab. Det stora riksbanéret glänser i solen, vapen och ädelstenar blixtra.

Men högt öfver den brokiga samlingen strålar i all sin storhets glans under guldklädd baldakin inca, solens son och ställföreträdare på jorden, buren på juvelbesatt tron af fyrtio högresta, muskelstarka män. Efter honom följer ett långt tåg af krigare.

Blomsterregn, jubelrop ur tiotusentals strupar, lansar och svärd och brokiga hufvudkläden i svaj, medan tåget sakta skrider fram till midten af den rund, hären bildar.

Inca har rest sig och står framför sina trupper. Han är en högväxt, smärt och skägglös man på trettiotalet med kraftiga, nakna armar, små händer och fötter. Ögonen ligga i en linje och ha ett godt, vänligt uttryck, ögonbrynen äro starkt hvälfda, pannan är hög och något bakåtlutande, kindbenen äro breda, näsan är starkt böjd, läpparne äro tjocka, hakan är liten, håret kort och mörkt; i öronen bär han hjulformiga hängen, som nå ända ned till axlarne.

Hans dräkt är väfd af finaste vicuñaull, prydd med guld och ädla stenar; på hufvudet bär han en turban af mångfärgadt tyg med två fjädrar af någon sällsynt fågel och med nedhängande, skarlakansröd frans.

Inca blickar med tillfredsställelse ut öfver mängden; därpå gör han ett tecken med vänstra handen, och en skärande signal bjuder tystnad. Med klar och stark röst, som höres vida omkring, tager han till orda:

»Soldater! Ett halft år har svunnit sedan den dag, då jag bjöd eder farväl vid Cuzcos murar; tiden har för er gått under kamp och försakelse, för oss under spänd väntan och fast förtröstan. Tack vare solgudens hägn har ett nytt ärorikt blad lagts till våra häfder och ett nytt land tvungits in under vår lyckobringande spira. Det är med stolthet och tacksamhet, jag i dag hälsar eder välkomna åter till fosterjorden; men i främsta rummet gäller mitt tack Honom, hvars strålar i dag flöda rikligare öfver det folk, han älskar och vill skydda mot barbarernas anslag. Mina härförare ha förtalt, att I han kämpat med tapperhet, och att I ej hafven glömt att i fiendeland vara skonsamma men fasta, att vårda de sjuka och att tukta de uppstudsiga, dock icke med hämndens utan med rättfärdighetens glafven. Ett fiendeland, som härjats med eld och svärd, blefve för oss själfva den största förlusten. Med mildhet ha vi vunnit våra största segrar.»

»Och I» -- här vände sig konungen till de fångna -- »söner och döttrar af en främmande stam! Solguden, den barmhärtige, har sändt eder hit att lära den tro, som förer till solens ljusa hem. I han dyrkat falska gudar och ägnat dem blodiga offer, I han plundrat och härjat vid mitt rikes gräns, dräpt mitt lands söner och kränkt dess döttrar. Arbetets välsignelse har för eder varit förborgad; roflystnad och lättja ha stämplat ert släkte. Därför har nu vedergällningens timma slagit. I ären vanmäktige, i vårt våld, och vi kunde skipa blodig hämnd. Men vår lag förbjuder oss att löna ondt med ondt; af det goda skall det onda fördrifvas. Ert land skall nu befolkas af våra stammar; dess gudabeläten och tempel skola stå kvar, tills edra efterkommande en gång själfva vilja förstöra dem, sägande: det finns blott _en_ gud, och Inca är hans son! Detta må vara vår hämnd. I mitt rike fån I lära arbetets fröjd; det skall visa er den sanna vägen till mänsklig lycka. Från denna dag ären I mina barn och skolen i mig finna en rättvis fader. Glömmen aldrig, då regnbågsmärket lyser på fästet, att _en_ finnes som ser, hvad I döljen för mig, och att jag är satt att på jorden utföra hans vilja! Och varen så välkomna i ert nya hemland!»

Musiken blåste upp, och det vardt ett väldigt dån af hurrarop och slag på sköldarne. Inca steg ned från sin tron och vandrade bland soldaterna, som alla ville kyssa hans händer; för fångarne hade han uppmuntrande ord.

Då han återvändt till slottet, började folkfesten. Man sjöng, dansade och lekte dagen i ända, det vankades extra kost, och majsbrännvinet, peruanernas älsklingsdryck, flöt i strömmar.

Men i de kufvades läger rådde tystnad. De sökte fåfängt göra sig förtrogna med tanken på allt det nya, som nu väntade. Ännu då glädjeeldarne tändts hos peruanerna, sutto de tigande och grubblade på förlusten af sitt land ... Arbetets väg till lycka -- det var för männen ett dunkelt och oroande tal.

II.

Cuzco.

I den stora, svala sängkammaren i ett af de prydligare husen i Cuzco -- hufvudstaden i det mäktiga incariket -- satt i arla morgonstund en äldre dam, strängt upptagen af sitt svåra men icke obehagliga arbete att söka genom konstiga medel åt ansiktet skänka något af den ungdomliga fägring, det med åren förlorat. Rummet, som låg i bottenvåningen, var högt och stort; det var utan fönster, men två dörröppningar vette ut åt en kringbygd gård med springkälla och blomsterrabatter. De tjocka, med mycken smak väfda förhängena voro dragna tillbaka, så att det skarpa solljuset silade in och upplyste rummet. Dörröppningarna voro efter landets sed bredare nedtill än uppåt, där de begränsades af en stark granitbjälke.

Hela byggnaden var för öfrigt af granit. De stora blocken voro omsorgsfullt hopfogade och åt gatan blott ytterst sparsamt försedda med nischer och dörrar, som gjorde afbrott mot den enformigt mörka färgytan, ofvan hvilken ett litet utsprång tjenstgjorde som taklist.

Möblerna voro enkla men dyrbara. De utgjordes af bl. a. en stor, låg brits med sänghimmel, hvars kronlika afslutning uppåt gick ihop med en väfd bonad i gult och brunt, som sträckte sig under hela taket och icke blott gjorde tjänst som prydnad, utan ock dolde takkonstruktionen af granitstenar, som från ömse sidor sköto öfver hvarandra, tills de möttes i en bred ås, utvändigt klädd med halm och säf. Ett ovalt stenbord af trä med granitskifva stod midt i rummet. Å väggen midt emot dörröppningen voro flere små nischer inhuggna, och mellan dem hade hängts brokiga mattor. Den stockklädda muren var hållen i mörka, varma färger, hvilkas grundton öfverensstämde med väfnadernas. Nischerna voro målade i rödt; de tjenstgjorde som hyllor och uppburo olika föremål, bland hvilka sågos lervaser med inbrända stenar, tunga i formen men icke utan originalitet. I en af nischerna stod husguden -- »huaca» -- utförd i silfver med stora, gula ögon af agat. Hvarje familj har en sådan skyddsgud, medlare mellan jordens barn och solguden. Kring bordet och längs väggarne funnos stolar, utskurna i ett trästycke eller af trä och metall; de voro utan ryggstöd men belagda med mjuka kuddar och täcken, å hvilka husets kvinnor inväft fantasiornament.

På hvardera sidan om huacan hängde en quipus. Den var husets stamtafla och största klenod, ty den utvisade, från hvilken inca husfadern härstammade. Hvarje inca hade blott en hustru -- som enligt lagen skulle vara hans syster -- men därjämte flera hundratal medhustrur, hvilkas barn af mankön räknades till incasläkt och utgjorde rikets adel, som egde stora företrädesrättigheter framför den öfriga befolkningen. På detta sätt bildades efter hand en väldig incasläkt, hvars medlemmar strängt höllo på ärfd sedvänja och framför allt med yttersta noggrannhet vakade öfver, att inga äktenskap knötos mellan solens ättlingar och vanliga ofrälse dödlige. Endast konungen egde rätt att välja till medhustrur hvilka han behagade, men oftast tog han dem ur sin egen släkt eller bland kufvade höfdingars döttrar. Cuzco med sina hundratusentals invånare var säte för inca och hans oräkneliga familj, hvars manliga medlemmar innehade alla de förmånligaste platserna inom rikets invecklade förvaltning.

Husets fru hade slagit sig ned vid ena dörröppningen, så att det mörkhyade ansiktet skarpt belystes. Hon var iklädd en mörk tunika, som lämnade de ännu välformade armarne synliga. Framför henne stod ett mindre bord med allehanda toalettsaker; i spegeln af poleradt silfver mönstrade hon med kännarmin frukten af sina bemödanden, under det hon allt emellanåt doppade en pänsel och därmed strök öfver ögonbrynen för att gifva dem större glans. De eljes något hårda dragen hade utjämnats. Det mörka håret, som i sitt naturliga, krusade skick alldeles stred emot dagens mode, var glattstruket och hade kammats högt för att ge intryck af större rikedom; det var i nacken uppfästadt i en knut, fasthållen af ett bredt, hvitt band med inväfda guld- och silfvertrådar, som åt det blåsvart glänsande håret gaf en ännu djupare ton. Framför henne stod en vas med saft af magney-plantan, som ensam kunde framkalla den blåsvarta modefärgen på håret. I de vackert formade men tämligen stora öronen, som delvis doldes af hårbucklorna, blänkte ett par omfångsrika guldhängen. Kring den fylliga hakan hängde ett vackert silfversmycke med en medaljong, som i guldfattning inneslöt två majskorn, vuxna på helig mark framför solens jungfrukloster i Cuzco; de egde enligt sägnen en öfvernaturlig skyddskraft.