Part 1

Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was produced from images generously made available by The Internet Archive)

SOLENS BARN

BILDER

FRÅN AMERIKA FÖRE COLUMBUS

AF

CARL NISSEN

GÖTEBORG WETTERGREN & KERBER 1896

GÖTEBORG WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI

Bland alla de folkslag som befolkade Amerika före landets upptäckt af europeerna äro Peruanerna och Aztekerna de märkligaste --.

Peruanerna, hvars rike i århundradet före spanjornas inkräktande var på höjden af sin makt, omfattade det mesta af det nuvarande Ecuador, Bolivia, Peru och Chile eller landet mellan 2:dra och 37:de breddgraden.

Detta mäktiga rike begränsades mot norr af Cordillernas taggiga krön, hvars imposanta höjder satte gräns för rikets utvidgning norrut.

På andra sidan Cordillerna, från Panamatången till midten af Mexico, herskade ungefär under samma tidsperiod en mäktig krigarstam, Aztekerna. Dessa två folkslags utvecklingshistoria går långt tillbaka i forntiden.

I denna trakt hafva enligt historiens vittnesbörd under tidernas lopp stammar vuxit upp och förökat sig och slutligen med ohejdad kraft och våldsamhet kastat sig öfver andra stammar, dödat och tillintetgjort många års kultur och sedan byggt upp nya murar på de spillror, deras eget förstörelsearbete lämnat efter sig.

Därefter har, tack vare landets oändliga rikedomar och lätta tillgång till förvärfskällor, en ny kultur uppblomstrat för att i sin tur tillintetgöras och gifva plats för nya stammar, som å nyo från början.

Och midt under detta nedrifvande och uppbyggande, som närmast bör tillskrifvas mäktiga höfdingars stridslystnad, fåfänga och sträfvan efter att utvidga sitt land, se vi dessa olika folkslag förenade i offrandet till en gemensam gudom: Solen.

Till dess ära hafva strömmar af blod flutit från offerstenar och tempel. Till dess ära har arbete i fredliga dagar nedlagts på byggnader, hvilkas egendomliga stil fortlefvat till våra dagar.

Solen var lifvets symbol.

För att försvara hennes gudabeläte uppfostrades barnen till krigare och präster.

Hennes glädje väckte man genom jubeloffer af människor. Hennes missnöje förebådade krig; solen var förtörnad, solen ville hämnas.

Och där, hvarest denna kultur, en tropisk naturs alstringsrika värld lefvat, lidit och gått under, där, hvarest dessa städer med sina mäktiga pyramider och sagolika tempel funnos, där har urskogens tätaste, mest ogenomträngliga och vilda natur byggt upp sitt värn mot nutidens forskningsarbete. Att nå in till en sådan härd af ruiner sker endast genom ett svårt rödjningsarbete i urskogen.

Fot för fot, steg för steg går vägen dit, och säkert skola många år gå förbi, innan dessa massor af forntida byggnader hunnit att dragas fram i ljuset.

Hvad som till dato kommit i dagen och blifvit undersökt, är ej mycket i förhållande till det arbete, som därå nedlagts. Men å andra sidan är det, man nu känner, af så stor betydelse, att man däraf kan bilda sig en bestämd åsikt om forntidens byggnadssätt, om arkitekturen såväl som om de materialier, som begagnades. En del aztekiska bildstoder hafva äfven funnits och studerats.

Förnämsta källan till vår kunskap om de olika stammarnas lif och kultur hafva vi att söka dels i missionärernas berättelser, dels i muntliga traditioner från de äldsta infödningarnes afkomlingar.

Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. -- Å hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt egendomliga, men mycket olika kulturlif.

Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen -- ty skriftecken voro obekanta -- härstammade från Solen.

Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.

Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de kringboende stammarne för sig.

Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande folkstammar karakterisera incakungarne.

Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med infödingarne.

Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.

Aztekerna, hvilkas djärfhet och grymhet trotsa all beskrifning, utvecklade i sina mångfaldiga religiösa ceremonier en håg för människooffring, hvarom deras hieroglyfberättelser kraftigt tala. Peruanerna offrade däremot endast vid mycket högtidliga tillfällen menniskor, under vanliga förhållande gåfvo de solen frukter, korn och blommor i offergåfva.

Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket och omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.

Incakungarne voro bland de största envåldshärskare, historien har att uppvisa.

Incan var lagstiftaren och lagen, han var incarnationen af solens guddom på jorden, den gode och gifmilde fadren, som gaf det arbetande, trälande folket, hvad det behöfde. --

Han var moralens väktare och de sjukas hjälpare; med samma mjuka hand, hvarmed han utdelade kläder och lifsmedel till alla sina undersåter hindrade han dem från all fri verksamhet, och han dödade hvarje själfständighetskänsla hos dem.

Det peruanska riket påminner i mångt och mycket om den ideella stat, socialismen sträfvar att uppbygga, med upphäfvandet af all individuell egendom, statens insamling af allt råmaterial och på samma gång undvikandet af förmögenhet och fattigdom. --

Aztekernas historia går tillbaka ända till tiden vid Kristi födelse, då där existerat ett mäktigt mayarike, kalladt Zibalba.

Inom detta rike uppkom en mäktig stam, kallad nahuastammen. Denna bekämpar mayariket, och kriget slutar med rikets upplösning, under det nahuastammen sprides åt alla håll. Det stora Zibalba delas nu i många småriken, som ömsom bekriga hvarandra, ömsom sluta sig tillsamman.

Riken bildas nu bland annat i Yucatan och Guatemala, men hufvudmängden af den från Zibalba utvandrade nahuastammen går mot nordväst under namn af tolteker. Den kommer till de ofantliga dalsträckningarna vid Mexikosjöarna, hvarest den genast börjar angripa de där bosatta stammarna, fördrifva invånarna, anektera landet och behålla allt, som har värde. Detta försiggår i sjette eller sjunde århundradet.

Toltekernas författning, som till en början säges hafva varit hieratisk med präster som maktinnehafvare, skiftar sedermera karakter, så att de få kungar till härförare. I det tionde århundradet börjar toltekerrikets upplösning, framkallad af de förnämas moraliska förfall.

Tvenne folkstammar rycka nu in i Centralamerika: chichimekerna och aztekerna, och dessa båda besegra toltekerna.

Aztekerna fördrifvas i det elfte århundradet af sina forna bundsförvanter ända ned till de sumpiga trakterna vid Mexikosjöns stränder.

I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi, deras förste konung.

Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden tilltog, kulturen uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.

Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.

Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.

Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för åkerbruk och fiske -- kort sagdt, allt, som hos andra nationer är kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling -- så har man svårt att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera uppåto.

Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. -- När solen gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i fullt utbrott. --

Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de voro, och hvars lära de sökte utbreda.

Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som föddes af solens dyrkan.

I.

På väg till Cuzco.

Marañonflodens breda vatten glider långsamt förbi skogrika stränder, vattenväxters mångtrådiga nät slingrar sig kring kullvräkta, urgamla stammar, från hvilka mörka, nakna grenar höja sig öfver vattenbrynet likt jättearmar, stelnade i den tropiska naturens kväfvande famntag.

Naturen ligger sömntung i solgasset, ingen fågel flyger kvittrande utmed floden -- stora, brokigt färgade insekter svärma ljudlöst öfver ytan och gripa emellanåt en vilsekommen fluga eller mygga, som seglar på ett lösryckt blad, hvilket sakta glider fram, tills det försvinner i en sorlande fors -- den ende störaren af naturens dödslika tystnad.

Det hviskar i säfven; en mild bris drager öfver floden. Strändernas praktfulla, färgrika men doftlösa blommor buga sig för spegelbilden i vattnet, resa sig åter och stirra med stora, förvånade ögon upp mot ett hvalf af palmer, lianer och evigt grönskande löfträd, genom hvilket här och hvar en flik af djupblå, glänsande himmel tittar fram.

Vid stranden något högre upp, där en ljusning mellan träden förråder en öppen plats, står en högrest, kraftigt byggd, mörklagd krigare. Hans dräkt utgöres af en mörk bomullstunika, som når halfvägs till knäet och öfver länderna sammanhålles med ett bredt bälte; armar och ben äro nakna; på hufvudet bär han en hjälm af trä, öfverklädd med skinn och prydd med fjädrar i sällsamma färger; på fötterna mockasiner, fästa med remmar, snörade ända upp till knäet.

Blod sipprar ur ett sår under venstra armen, som är omlindad med ett säfblad, hvars blodstillande kraft ej ännu hunnit verka; det har delvis lossnat och hänger ned som en bred, röd strimma.

Han stirrar med ett sorgset uttryck öfver till andra stranden, där urskogens dunkla kronor spegla sig; bortom dem, långt därinne ligger hem, frihet och framtid i spillror. På andra sidan vattnet hviskar det i säfven och susar det i kronorna -- det är vaggsång och visa från de otaliga sjöarnes och de skogkransade flodernas land, som han aldrig skall återse ...

Vid tanken på fångenskapen skälfva de seniga armarne, händerna knytas, ögonen låga, och de breda näsborrarne vidgas; blodet flyter ymnigare från hans sår.

Krigaren går ett par steg framåt och trampar i vredesmod ned de blomster, som här växa på fiendemark. Med den obändiga lidelsen hos en halfciviliserad ras hatar han denna nation, som trängt in i hans hemlands bygder, öfvermannat och fängslat den stam, han tillhört, och som fört den bort för att i främmande land lyda andra lagar och omfatta en ny lära.

Förbannelse öfver incas, förbannelse öfver denna hjord af slafvar, som förstört hans hemland, dess seder och tro!

Han tar fram en amulett, som han bär i kedja kring halsen, och betraktar med mörka blickar den otympliga bilden af sitt hemlands gud -- den förtörnade, som i nödens stund prisgifvit sina trogna, fastän till hans blidkande strömmar af blod gjutits på prästernas altaren.

* * * * *

Han tillhör en mindre folkstam vid det nuvarande Bolivias gräns, en stam, som i slutet af femtonde århundradet tillfångatogs af peruanerna, hvilkas konungar -- incas -- ständigt utvidgade sitt rike, så att detta på höjden af sin storhet omfattade hvad vi nu kalla Peru, Bolivia, Ecuador och större delen af Chile. Den krigshär, som nu efter sex månaders lyckosamma strider återvändt hem, har slagit läger på en öppen plats, på trenne sidor omgifven af skog, under det att den fjärde sluttar jämn ned till flodbädden.

På denna plats rymmes det eröfrade landets hela befolkning, som med kvinnor och barn uppgår till tio eller tolf tusen. Fångarne skola enligt incas befallning föras till någon mindre tätbyggd del af hans rike, medan deras forna land tages i besittning af peruanska nybyggare. Detta sätt att gå till väga afser att trygga gränserna medelst en pålitlig befolkning; de underkufvade flyttas till sådana trakter af det inre, der klimatet i möjligaste mån motsvarar hvad de voro vana vid.

Den peruanska hären har till ett antal af trettio tusen man lägrat sig i skuggan vid skogsbrynet och har från alla håll ett vaksamt öga på fångarne, som fritt röra sig på den stora slätten med sin ram af skog och flod.

* * * * *

Den sårade krigarens blickar hänga fast vid kronorna på andra stranden, hvilka tyckas vinka honom hem igen. Hans längtan växer och växer. Bilder af fosterlandet taga allt klarare gestalt för hans själs öga. Hans törst efter frihet ökas och framkallar ett hägrande hopp, som kommer hans pulsar att flyga fortare ... Om han med sitt lif, med sitt eget blod kunde blidka den vredgade guden genom att offra sig själf som en sista försoningsgärd vid hans altare i den öfvergifna hembygden!

Han drömmer sig vara på väg tillbaka dit, ila på välkänd stig i sitt lands skogar och nå fram till det öde templet såsom sin stams ifrån döden uppståndne befriare.

Han griper å nyo det otympliga gudabelätet och tror sig i de klumpigt formade dragen läsa en uppmuntran men på samma gång den domen, att blott öfver hans lik går vägen till fosterlandets räddning. Om han skulle misslyckas ... Hvad mera? Hvad värde har lifvet för honom, sonen till en höfding utan land?

Han ser sig omkring. Långt uppe på slätten sitta de äldsta af hans stam allvarsfulla kring sin nye höfding, hans ende broder, den fallnes äldste son. Hans blick glider sökande öfver klungan af kvinnor och barn, tills den plötsligt fäster sig vid en ung flicka, som sitter och stirrar mot trädens löfverk med ett sorgset, frånvarande uttryck. »Yelva!» hviskar han, och den tända glöden i hans öga slocknar; läpparne röra sig med ett smärtsamt uttryck, och han besluter att offra sin hemliga kärlek för plikten mot fosterlandet.

Dystert tigande sitta eller ligga de alla, hela hans stam, kring slocknade eller rykande eldstäder. Peruanernas sång ljuder entonig från den solbegjutna slätten -- de hemdragandes segersång.

Hans blick glider än en gång öfver den stora taflan, som ville han i minnet inprägla hvarje drag, och dröjer än en gång vid den unga flickan. Så vänder han sig om med ett uttryck af fast beslutsamhet, tar ett par steg framåt, lägger af sig hufvudbonaden, som nu skulle vara blott till hinder, och glider försiktigt in i den manshöga säfven, som knappast rör sig, då den smidiga kroppen arbetar sig ut mot strömmen. Han tänker stanna i vassbrynet, tills det mörknar, och då drifva ned mot floden.

* * * * *

Han går sakta framåt, och han lyssnar spejande vid hvarje steg. Plötsligt skär en gäll hvissling genom luften, och inifrån strandens löfmassor ljuder ett högt befallande: »Vänd!» -- »Vänd tillbaka!» upprepa en massa röster från ofvan och från sidorna. Fången stannar förtviflad och ser upp. På detta var han ej förberedd. Till höger och vänster skymta peruaner mellan trädens grenar. De ha suttit där tysta och utan att med en rörelse förråda, huru de följt hans gång genom säfven.

* * * * *

Han står först rådlös -- men så ljungar det till i hans ögon, hans beslut är fattadt. Då han gör en rörelse som för att återvända, ser han pilarne tagas bort från vakternas bågar -- det är på detta ögonblick han räknat -- och han dyker blixtsnabbt ned i vassen.

Ett regn af pilar slår dock snart ned på den plats, där han försvann, och femton till tjugo krigare störta sig i vattnet för att fånga rymlingen. Ute i strömmen höres ett halfkväfdt skri, följdt af ett stönande. Peruanernas alltid träffsäkra bågar ha sändt den flyende en varning.

Vakternas signaler och rop kalla till stället allt flere höfvitsmän och soldater, medan fångarne uppe på slätten till hälften resa sig ur sina hvilande ställningar och slött följa rörelsen vid stranden. En officer har tagit befälet därnere, och snart är den illa sårade krigaren bragt i land. Som en löpeld går det då genom lägret, att den fångne höfdingens broder sökt rymma och blifvit gripen.

De underkufvade strömma till och åse dystra, huru den afhållne unge mannen blodig och nedsölad bäres genom lägret. Småbarns skrik och kvinnors klagorop blandas med höfvitsmännens högljudda befallningar.

Den döende bäres fram till ett af de få träd, som enstaka växa på slätten. Soldaterna drifva fångarne tillbaka, alla utom en -- en ung kvinna, ännu halft ett barn. Hon tränger sig igenom leden, kastar sig framför den döende och slår förtviflad sina armar ikring honom. Hennes sorg är liksom hela hennes natur häftig och hejdlös. Genom den tunna klädningen, som räcker blott från bröst till knä, ser man den unga, ädelt formade kroppen skälfva och rycka, medan pinglet af guld- och pärlsmycken i hår, kring hals och armar ledsagar hennes rop af smärta.

Den befälhafvande peruanen, som med en blandning af undran och medömkan åsett uppträdet, söker skilja den unga kvinnan från krigaren och söker samtidigt lugna henne med några goda ord. Fången tages omsider ifrån henne och bindes vid trädet; enligt incas lag, som är bjudande sträng och i detta fall drabbar hög och låg lika, måste han genast dö.

Peruanska trupper omgifva på tre sidor stället; på den fjärde, som vetter åt floden, finnes blott trädet med den bundne. Tjugo bågskyttar kommenderas fram, lystringsordet ljuder, och den döende är befriad från de gräsliga plågor, om hvilka krampryckningarna i anletsdrag och lemmar förut burit vittne.

Å de små kullarne på slätten ha fångarne varit stumma åskådare till afrättningen, som försiggått så snabbt, att nu en viss häpnad hos dem blandas med sorgen -- helst de väntat ett upprepande af den tortyr, de själfva plägat bruka mot krigsfångar.

Peruanerna draga sig tillbaka till skogsbrynet, och liket öfverlämnas af en officer med några deltagande ord till de fångnas höfding. Den dödes broder och stammens äldste stå i tyst sorg kring liket, vid hvars sida den unga kvinnan knäböjer, medan hon åter sätter på hans hufvud krigarhjälmen, som man funnit i vassen ...

Men de undertryckta skocka sig allt tätare, och ett doft mummel höres från deras led.

Liknöjdheten har vikit, och grofva, vapenlösa händer knytas i vredesmod. Blickarne dragas oemotståndligt till hemlandet, hvars strand glittrar i solsken. Kanske guden, som öfvergifvit dem, skulle komma dragande öfver det breda vattnet och gifva seger åt en ny förtviflans kamp! ...

Så småningom slappas de spända musklerna, och ögonen återfå sitt liknöjda uttryck; slöheten har på nytt tagit herraväldet, och fångarne uppsöka tysta sina lägerplatser rundt ikring stoftet af den man, som offrat sig själf vid det sista försöket att åt dem återvinna ett fosterland.

* * * * *

I ena utkanten af den öppna platsen står på en kulle, öfverskuggad af en väldig ek, en tältbyggnad i form af en afskuren kon; tälttygets ljusgröna färg smälter alldeles samman med småskogens grönska. Framför tältet gå två skyltvakter i peruanernas vanliga krigsdräkt: ett hvitt skynke, som ett par hvarf virats kring länderna och på ena sidan hänger ned som en bred tofs, samt en bomullstunika, kring midjan fasthållen af ett bälte; hufvudet skyddas af en skinnklädd trähjälm; armarne äro nakna; på fötterna remfästa sandaler. Vapnen äro lans och svärd, pil och båge samt stridsyxa och sköld: alla eggar och uddar äro af koppar, ty stål eller jern känner man ej.

Tältet består af ett enda rum, hvars ljus kommer uppifrån genom en slöja af genomskinligt tyg, som dock är tät nog att afhålla insekter och att sprida blott en för ögat välgörande halfdager.

Vid bordet i tältets midt sitter en femtioårig man, klädd i en dräkt, som är lik menige mans, blott af finare slag med inväfda guldbårder. Det är den högstbefallande öfver hären, en af incas generaler.

Framför honom ligger en karta öfver incas rike, hvars gränser och indelning utmärkts medelst upphöjda linjer. Ehuru kartan -- gjord af sammansydda torra blad af maquesplantan -- icke är något mästerverk, ger den en god öfversikt af det väldiga riket. Man ser Cuzco, den heliga hufvudstaden, afbildad som en sol, från hvilken utgå fina strålar, inlagda med guld. Titicacasjön sydost därom är utmärkt med en blå fläck med gyllne kant, hvarifrån andra fina guldstrålar möta dem, som utströmma från Cuzco. Vattnet i denna sjö, belägen i hjärtat af Peru, är heligt.

Efter den stora syndafloden -- solens straffdom öfver urfolket för deras syndiga lefverne -- torrlades först af alla ställen på jorden en ö i Titicacasjön. Där skapades två incas, bror och syster, man och hustru. Af solen, sin fader, fingo de en guldvigg och befalldes att med den vandra mot norr, tills den borrade sig ned i jorden. Där skulle de stanna och samla kvarlefvorna af ett fordom talrikt folk samt lära det att vandra i solens beläte, blifva goda och rättskaffens människor, att odla jorden och bygga städer. Detta timade i Cuzcos dal.

På detta sätt framstod den förste inca som solens son, den allsmäktiga gudomens ställföreträdare på jorden, och det lyckades hans efterkommande att underkasta sig hela Peru och närgränsande land. Den lära, de förkunnade, och deras kloka styrelse gåfvo upphof till en kultur, som småningom förenade millioner människor till ett stort samhälle. Omgifvande stammars kannibalism och andra råa seder utplånades, allt eftersom de bragtes under incas ordnade välde.

Tvärs öfver kartan, nästan i korsform och med krysspunkten i Cuzco, äro dragna två mörka streck. De beteckna tvenne landsvägar, de enda af betydenhet i landet. Den ena går i linje med Stilla oceanen, hvars kust delvis utgöres af en bred låglandsplatå med öknar och öde ängder mellan hafvet och Cordillerna. Den andra vägen leder högt öfver dessa berg, sluttar ned åt öster, går öfver floder och bråddjup på hängbroar, är på sina ställen insprängd i snöfjället och har murats utmed svindelhöga stup på en grund af stenar, som brutits ut bit för bit, sedan klippan gjorts skör vid eld, och som störtats ned i djupet för att hvarf på hvarf tornas upp till fundament.

Kartan företer vidare en mångfald cirklar, ljusare närmare Cuzco men mörknande mot landets gräns; de senare utvisa nyvunna sträckor, hvilkas befolkning ännu icke fullständigt uppgått i solens ljusa rike.

Generalen har ur en hylsa tagit fram en fin bennål jämte några tuber med mörk färg, åstadkommen af växtsaft. Han har under fälttåget uppmätt det eröfrade landet och på kartan inristat dess läge; han ämnar nu afsluta detta arbete genom att färglägga gränslinjen.