Part 4

-- Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf, har aldrig precis likadana tankar som någon annan. Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne utantill.

Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag är så glad, så glad -- en börjar ju ändå bli gammal så smått, och det känns i alla fall bra skönt att veta honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska skiljas hädan.

För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten Anders i Stendala. Och där var mycken ungdom samlad både från fjärran och när. Bland många andra voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bägge döttrar. Modern var i unga dar den grannaste tös i hela häradet, och döttrarna brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros och en lilja i Saron. Och hon dansade lätt som en solstråle på ett löfverk; det var en lust och glädje att se henne och Harald svinga om.

När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där blef ett bunkalag här och ett annat där. Inne där prostinnan och hennes döttrar och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor och jag och några andra bastanta gummor hade trängt ihop oss, kommo vi att prata om nymodiga påfund och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet voro öfverens om att det var en styggelse när flickor åkte på velociped. En karl -- det kunde gå an men en flicka -- usch då!

Men Ingrid bara skrattade.

-- Jag har kommit hit på velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle få plats på vagnen, skulle jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt »rockahjul». Den sommaren, jag gick på folkhögskolan, for jag hvarenda dag fram och tillbaka på hjulhästen. Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara tiden och spara sina ben, om hon kan?

Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör ändå till den gamla tiden. Hon såg på Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.

-- Inte skulle en flicka, på den tiden jag var ung, velat sitta och visa sina strumpor för hvar enda själ, som strök landsvägen fram, sa hon.

-- Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se att de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af gässen på fäladen, sa Ingrid.

Harald började skratta. Och många med honom.

-- Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade -- komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta kläder, fast vi ä alldeles barfota.

Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti. Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor.

Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt, men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.

Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så där fundersam och tyst.

Och så en dag säger han:

-- Hvad tyckte mor om henne?

-- Hvilken? sa jag så oskyldigt.

-- Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!

-- Du menar Ingrid Bengtsson?

-- Hvem skulle jag annars mena?

-- Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så rent ut, men --

-- Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf åbotöser och ställer dem i en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man säger att nånting fult är vackert eller något vackert är fult, så stämma de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid förargat mig öfver den där rädslan och fegheten hos allmogen -- det är den, som gjort att de förnäma så många och långa tider ha haft bönderna till apespel och gyckel. För karlarna ha i allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna. Jag har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra bak öronen, klifva upp och göra sig viktiga och »blaffa» om hvad de inte begripa. Men det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart, Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna, som gnatar, måste vara ryslig, men en, som bara sade _javisst_, skulle ta lifvet af mig, för jag skulle begripa, att hon sade så bara därför att hon inte gitte tänka.

-- Men hon kunde väl få säga _ja_, när du friade, sa jag.

-- Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste att hon skulle säga _nej_, när hon menade det. I alla fall ska jag väl ta och åka ner där en af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när hon inte går i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de då ta mot mig.

Han reste.

När han kom, såg han rent förtjust ut.

-- Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet. Hon satt och mjölkade. Jag steg af och gick bort och pratade med henne. Och se'n gingo vi in i sällskap bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen, och hon den andra. Hon bad mig stiga in, och där var fint och i ordning, så tidigt det var på dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, både gubben och jag och töserna och kvinnan och gamla farmor. Och när jag reste, följde hon mig ut, Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen. Och hon såg så rar ut, skälmungen, när hon sa: »Du skulle ju haft 'molkedrick', men jag glömde det rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!» Och så sprang hon in.

-- Nå, du sa ingenting? frågade jag.

-- Det var ju första gång jag var där, sa han.

Se'n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting sagt och jag har inte velat fråga.

Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.

Se'n satte hon och Harald sig i trädgården och snackades vid en lång stund. När de så kommo in, såg jag, att allt var klart dem emellan.

När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå? Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på hjärtegrunden.»

Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa:

-- Nej, han är en pojke för mig.

Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så blef allting aftaladt.

Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo på hvarandra.

När de skulle resa, sa Ingrid:

-- Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma.

-- Det var snällt af dig -- jag hade ändå varit orolig för att du skulle råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.

-- Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.

Mörksens gärningar.

På skånska slättbygden har man en sägen om en gammal friherre Bennet. När han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket obehagligt!»

En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles stela i det vaxgula anletet. Det var klart för både honom och alla, som sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika obehagligt som gubben Bennet.

Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som ett växlande panorama.

Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett långvarigt aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med vildlif och mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades, hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ.

Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon satt inte ensam. Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare husbondefasoner.

Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke. De vände inte ens på hufvudet, när han stönade, och han hörde med vanmäktig ilska hur de kysstes och fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga stod på tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt den dödsdömdes öra.

-- När tror du kräket storknar? sa Flint.

-- Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han väl hålla ut natten öfver! sa hon.

Och så begynte de tala om hur de skulle ställa det efter gamlingens död, och hur hans släkt ingenting skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det lilla, som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva sin far. Och så skrattade de.

Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat göra hvad som helst för att hämnas.

-- Har han alltsammans i det där lilla skrinet?

-- Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker. Det är en idé hos honom att han ska ha det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju unna den gamle skråpuken -- han kan ju i alla fall inte ta det med sig i grafven. Och han kan ju knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen rent djäfligt på honom.

Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen på honom.

-- Nu har han snart legat på det sättet ett halft år -- en borde nästan ha hjälpt honom ett stycke på väg, sa hon.

-- Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer alltid surt efter. Hvad gör han oss för ondt, där han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller salen -- där hör en inte knyst af honom, om han lefver eller han dör. Så låsa vi dörren -- vänta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en tröstetår, när man väntar.

Han tog buteljen, och så gingo de.

Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans första hustru stod med ens så lefvande och klar för honom. Henne hade han utan hänsyn bedragit -- nu mättes honom med samma mått. Åh, att han skulle ligga så här hjälplös som ett barn! Han skulle velat vråla som ett vilddjur, men tungan vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville kväfvas -- -- --

Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt klädd man med skygg blick och ljudlösa steg. Han närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade blick.

-- Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad. Så du ser ut, käre Anders! Och så låta de dig ligga här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen mig? Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid varit så hög och stram och inte velat kännas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig, så fattig jag är.

Anders började mödosamt röra på ena handen och kunde slutligen sträcka fram den mot brodern. Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge förgäfves, men slutligen fick han fram ordet: »hit!»

Han höll ögonen riktade på skrinet.

Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke började röra i det, vände det upp och ner, pekade på en stor bundt sedlar, såg på brodern med tindrande ögon.

Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem på sig och strök sedan reverser och sparbanksböcker ner i skrinet igen.

Han följde sedan broderns brinnande blickar. De voro fästa på ett paket fosfortändstickor, som lågo på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade dem i skrinet.

-- Är det mer du vill? hviskade han.

-- Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil smög sig ut som en skugga och drog igen dörren.

Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda upphetsning fått en smula krafter och rörelseförmåga igen. Han vred sig så att han kunde stödja sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strök och strök -- --

Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur sina hålor, bröstet flämtade och rosslade -- -- --

Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista ansträngning vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt ner under dynan han kunde.

Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen i sängen rörde sig icke.

Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han högg drickeskannan och slog den öfver skrinet, som stod i ljusan låga. Röken blef svart men elden släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken strömmade ut. Så rusade hon bort till sängen och ryckte undan dynan.

Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans mun var förvriden till ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen död? Det såg snarare ut som han legat och hånlett mot dem.

De stodo där stumma och förstenade. Hade han varit oppe? Dynan låg snedt i sängen.

-- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek som liket i sängen. Han har hört allt hvad vi sagt, och nu har han hämnats. Åh, hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma åsnefä!

-- Jag!

-- Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet. Åh, jag skulle kunna lägga upp dig och klå dig, ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu äger du ingenting, och alla förakta dig -- mig med för resten.

-- Gården är väl värd något! sa hon spakt.

-- Nog är den värd mer än du, förstås. Men hvad är det för skräp att sälja heder och sin själs salighet för? Undras, om han är död.

-- Se du efter! Jag -- jag törs inte.

-- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får du själf eller pigan titta efter. Låt henne inte komma in förr än röken har dragit ut -- annars kommer det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg, att vi i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!

Och därmed sprang han på dörren.

Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära henne.

Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död. Hon öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren »för att få frisk luft» som det heter, när någon dött, torkade opp fläckarna på golfvet efter drickat, slängde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in skrinet i den stora byrån och sprang sedan ut på vången och viftade mot pigorna.

När de kommo hem, låg hon med hufvudet i händerna på stenbordet och snyftade högljudt. De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan! Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det sättet. Men se det är nu så att många människor inte förstå sitt eget bästa -- -- --

Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid efter mannens död gifte hon sig med Flint. Hennes barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon ju, så att hon var ett godt parti.

Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten fick äfven hon erfara efter hvad som allmänt påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när han kommit rusig hem från staden, talade han i yrsel om att röka ihjäl folk och trodde sig se spöken.

Där gick också man och man emellan en otäck historia om att, när hon låg sjuk efter att ha födt ett barn i andra giftet, satt han en kväll och skämtade med tjänstflickan och tog denna på sitt knä. Då skulle den stackars hustrun ha sagt:

-- Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag blir död.

Då hade han gått bort till henne och sagt med ett otäckt flin:

-- Du vet väl själf, att det inte är så godt att vänta, när det dröjer för länge!

Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.

När de ut på natten sågo på henne, var hon död. Barnet hade hon tryckt så tätt intill sig, att det var kväfdt och blåsvart i ansiktet.

Hur det nu var, började rysliga rykten att gå om Flint. Tösen, som han hade haft kurtis med, blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville längre vara i lag med Flint, och han bjöds aldrig mer på gillen, fast han hade så stort hemmantal. Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull inom fyra väggar hela veckor.

Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker.

Och ändå fanns han en morgon liggande död i sin säng, till hälften förbränd. Rummet var fullt med rök, och elden hade börjat i sänghalmen utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet ingen.

Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt kvar, och det dröjde länge innan någon ville flytta in i gården, ty det påstods, att där alltjämt spökade och att hemska läten, suckar och stönanden hördes därinne vid midnattstimman.

När man ska ritas af.

Bilder från fotografiens barndomsår.

-- Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet af 1850-talet: först fick Sissa Bengt Mårtens trillingar, och något sådant hade aldrig händt förr här i Magerdala. Se'n kom den stora kometen, och om han nu var ett Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen stjärna, som andra små vilsekomna stjärnor rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en vinkelpredikant -- som skolmästaren sa -- ett är visst: den hade nödår i spåren, och på många ställen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog ärtabröd eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade klockaren i Magerdala en gång.

Men så en sommar kom någonting, som var vida märkvärdigare än både kometer och missväxt samt bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt hviska om den antikristiska nöden eller världens undergång. Det var ett förfärligt vidunder, som drog fram på Skåneslättens vägar och skrämde skjutsar i sken.

Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar för de sedan så sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen rullade mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade ett litet hus eller godsvagn. På dess ena sida stod: AUSTRALIA.

En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på orten, förklarade, att det måste vara de märkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar, örnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som stå i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som hade onda samveten att bära på, och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen tillägnat sig från Karnas höna, när denna gick och värpte i grannens potatisland.

Fantasien växte: en kom hem och berättade, att det var Noaks ark, som kommit loss från berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde själf, som var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken var allmänt utbredd på slättbygden.

Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia» ägdes af en »fortigraf», som reste omkring och »tog af» folk. Det var nästan ändå märkligare än Leviatan. Många hade ju hört talas om »påträck»: prosten hade låtit »rita af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort på samma sätt. Men för den skull kunde det då vara lika galet, för han hade gått in i frimureriet och annan dålighet också. Men själfva kungens »poträtt» fanns att köpa i bokhandeln i sta'n, och om båda Herrans smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera» sig, måste det åtminstone inte vara någon stor synd.

Hur väl jag minns, när »Australia» stannade utanför Fader Mårtens gård uppe på backen! Jag satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in genom stugudörren och stod på näsan öfver två väldiga »mullstöflar», som far hade lagat och jag nu nyss burit hem.

-- Vilddjuret är här! skrek pojken.

-- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mårtenskan och tappade hornskeden i filbunken.

-- Det, som tar af folk! bölade han.

»Han hade hört att byn hette snärpa men visste inte hvar den snärpte hän,» säger ordstäfvet.

Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i gummans kjortlar.

-- Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara »påträcker» af folk.

Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna klämde i en ters högre, och det dröjde en god stund, innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem tysta och lugna.

Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt snacketyg hade han, som danskarna gärna ha. Han sporde, om han inte kunde få fotografera någon.

En skånsk husmor skulle inte för allt smör i Småland svara _ja_ genast på en sådan förfrågan. Hon upplyste därför, att far var ute på vången, och själf hade hon förstås inga pengar -- det ha ju nästan aldrig kvinnorna, som hon sa.

Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat snack före, bad att få köpa mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och låtsade som det regnade. Och mat fick han.

Så dök han ner i sina fickor och plockade upp en hel hög af fotografier. Svarta och suddiga voro de, så inte prisade verket mästaren. I stället kunde mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora och små storbligande på hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram, häpnade öfver karlens öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant präst. Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden sig. Ett ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa åstad med ett par tjog ägg bak mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».

Så sporde hon efter priset.

Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och två riksdaler för ett halft dussin. Flera hade aldrig någon tagit.

Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt! I nödfall finge hon i år neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade köpa af Kalle Västgöte.

Så kommo far och folket från marken för att äta merafton. Dansken började prata, och det blef nya frågor och nya svar, upplysningar och uppmaningar. Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga funderingar.

Den, som först resolverade sig, var drängen -- Siver Soneson.

-- Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.

-- Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de röda kinderna hur glad hon blef.

-- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.

-- Det skulle justament vara en däjelig kungens markatta att rita af! sa hon.