Part 3

-- Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle kunna skrifva några i kväll.

-- Tror du?

-- Ja, om jag får skrifva dem till dig -- på riktigt rena, rama allvaret.

-- Försök då! sade hon tyst och blidt.

-- Men då vill jag ha en kyss för dem.

-- Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och när du skulle skrifva på allvar, som du sa -- -- --

-- Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

-- Nej, det har du inte.

-- Just därför skulle det vara spritter nytt. Men är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen -- det har ingen gett mig förr.

-- Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.

Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.

Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.

-- Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.

-- Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några verser förr.

-- Nå, hjärtat, som jag skulle ha?

-- Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

-- Jaa, du Selma.

-- Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.

Därmed lade hon armarna omkring hans hals.

-- Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda.

Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.

-- Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du glömmer dem själf?

-- Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen -- det har jag aldrig bedt någon annan om eller fått det.

Så kysste hon honom varmt och länge.

-- Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se'n.

-- Nej.

-- Den sista:

»Dör uti sin knopp det skönsta kärlekshopp, som i hjärtat opp rann under lifvets lopp -- samla bladen ömt, ty hvad ditt minne gömt bär alltid sommarfägring, och fagrast är just hvad du drömt.»

-- Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat?

-- Åjo -- där är också höst och vinter -- se'n.

-- Men sommarminnena glömmas aldrig.

-- Mina begynna nu -- låt dem bli så många, att de räcka!

Därför var hon blek.

-- Inte för att det precis kan vara något särskildt nöje just för en så pass ung spoling som dig att komma på begrafning och sitta där inklämd i flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden väl blir den största här har varit här i bygderna på många år, kan du ju där få se hur det går till ute i stora världen. Och så är där så godt om mat -- det spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt. Allaredan i går, när jag var där och svepte häradsdomaren, hade där kommit öfver tretti höns och tuppar till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna kan gå med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte är det väl den, som ska proppa skallen full med all världens kungar och kejsare och påfvar.

Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland begrafningsgästerna.

-- Hvem är hon, som sitter i hörnet under den stora klockan, den där människan, som är så fasligt blek? hviskade jag till mor.

-- Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det är Mårten Espens Kersti.

-- Hvarför är hon så blek?

-- Det är af kärlek.

Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en smula på mun.

-- Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken till nästan? sa jag slutligen.

-- Tyst nu -- det där begriper du inte ännu. Och när en är på begrafning, ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man orkar.

Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt bleka kvinnan, tills jag på kvällen somnade, förtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksröken. När gästerna långt fram på morgonen bröto upp och jag var väckt, bjöd Kersti mor och mig på skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof, kalfvaben och andra härligheter, som vi skulle smörja oss med en hel vecka.

När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon oss stiga in, och så satte hon kaffesurran på.

-- Da'n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lägga sig här på min säng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det är bra många år se'n vi hade en riktigt förtrolig snackestund ihop. Men först ska han ha en kopp, han också -- ofvanpå så mycken mat kan en inte sofva, om inte en får lite kaffe.

Jag fick min kopp, och det var som med ens all sömnighet försvunnit. Jag hade ju också tagit mig en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig till ro på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda ord, de sade. Och jag tror, att om jag så blefve hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt minne.

-- Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet har jag ju reda på, jag som alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du säger kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut i dag, att till och med pojken såg det och sade det i örat på mig. Tala nu! Får du inte luft, så kan du dö af det.

-- Så du pratar! Inte dör en, för det en är olycklig! Då skulle jag vara död för länge, länge se'n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall lätta en smula att få tala lite om gamla tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu en kopp till! Har pysen somnat?

-- Den sofver som en stock, så fort han kommit omkull.

-- Ja, inte trodde jag väl i många år att jag skulle lefva den dag, jag skulle följa _honom_ till grafven. Och ändå ha de myllat ner honom i dag. Vi hade växt upp samman och varit nästan som två syskon. Hans far och min far hade kommit öfverens att vi skulle bli ett par en gång, och det hade jag hört se'n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte med mig och smorde sig med honung, som han var så galen i, så var jag andra dagen inne hos dem och åt gåsflott -- det var min förtjusning.

Esbjörn talte också många gånger om det där att vi skulle bli ett, både under skoltiden och lästiden och sedan. Det var det käraste jag kunde höra -- ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom: Han var ju grann som en solskensdag, stor och härdabred och väldig som en klippa, öm om alla, folk som kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes nå'nting ondt om honom: inte en gång byns värsta sladdermaskor nändes tugga på honom.

Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid mästerprofvet för en hygglig pojke förr i tiden och blir väl så i alla tider. Det var inte heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla och galna, när de skulle rycka in -- det skulle vara karlavändt, förstås, och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro och voro råa i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af många bra pojkar.

Men Esbjörn stod sig -- inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så stolt -- han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom om dagarna och drömde om honom på nätterna.

Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss -- vi hade ju ingenting att vänta på precis, någon af oss.

Så kom midsommarafton.

Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans far skulle flytta in i undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken, som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det.

Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in att smyga mig efter honom: jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid den lilla ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif mig en midsommarskyss till!» Jag glödde i hela kroppen.

Som han kommer midtför parken och jag just ämnade ropa honom an, hoppar han öfver diket. Och där reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och han får henne om lifvet och de satte sig innanför gärdesgården. Först trodde jag att jag skulle dö och föll så lång jag var. När jag vaknade till, hörde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf och kröp närmare så att jag både kunde se dem och höra allt hvad som sades.

Det var dragonens Lotta -- de hade naturligtvis blifvit bekanta under exercisen: då brukade hon hvarenda kväll ränna till lägerplatsen. Det var ett kräk till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom på en dans -- åtminstone inte någon af de hyggliga åbosönerna. Nu hade hon träffat Esbjörn och fångat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa fula lögnaktiga ord om mig. Och de voro öfverens om att vara sams i synd och last, se'n Esbjörn och jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan tänka huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad kvinna.

Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag låg hopkrupen. Var detta verkligen Esbjörn -- min Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för att få klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen. Nej, jag var nog vaken -- Gud nåde mig så visst!

Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade, tills de bröto upp. Då sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, där han stod blek som ett lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade rundt. Så sprang jag hem.

Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna här i lifvet. En karl är ju inte mer än en fattig syndig människa, sa hon. Ack, det är inte en stackars kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse, när hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar och en, som har stått på lur och fått gift i blodet!

Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting till utan att jag var obeveklig. Och så tog han ju Lotta långt om länge, och hon blef hans kvinna. Och du minns nog så'nt väsen där blef hemma och hur fadern hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrån och hyrde in sig hos en husman och steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och det blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef så utskämd bland sina likamän, att knappt någon brydde sig om att umgås med honom.

Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har andras aktning, mister hon snart sin mans. Och det finnes ingen kärlek, som varar i längden, om andra spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen ville hälsa på honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta'n, där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd friskt och gick gladeligen i borgen.

Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen vansköttes och han blef ett kräk, helst sedan det började glunkas om att Lotta hade besynnerliga historier för sig än med en och än med en annan och lät bägge pojkarna både fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte kunde hålla henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från honom nämndemansbefattningen.

-- Så dog hon i behaglig tid då.

-- Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, _hur_ hon dog?

-- Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt.

-- Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit -- det var jag.

-- Människa! Hvad säger du?

-- Spring inte din väg -- jag rörde henne inte med ett finger. Men på bron mötte jag henne en natt och jag ställde mig framför henne och såg på henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans bruk, står bara för mig som en dröm. Men jag visade henne, hvilken eländig varelse hon var och hvilken helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den stackars Esbjörn och hur hon nu höll på att göra honom olycklig för evigheten liksom hon redan hade gjort det för detta lifvet och hur pojkarna en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn nämndes, och tänka på skriftens tydliga dom, att ingen skökoson skall komma i Herrans församling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina olyckliga.

Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.

-- Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem -- det finns kortare väg.

Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån.

Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått och se'n är jag så blek.

-- Men det var ju inte din mening att -- -- --

-- Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det skulle befläckas.

Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller »godnatt» på ett gille.

-- Men att ni inte blefven ett efter hennes död?

-- Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket, kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen. Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom prosten, och om Esbjörn nå'nsin hade en aning om hvem det var eller om pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom, när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag tycker jag är inte rädd för domedag ändå.

Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se'n han är borta, skall jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig -- det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt mitt -- mer kan jag inte göra.

Nå, tycker du att jag är en mörderska?

-- Nää -- --

-- Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt _nej_. Men hur många tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller vågat svara _nej_ på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek. Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte heller, att Gud skall döma mig.

-- Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den där Lotta?

-- Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år? Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager. Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli gladare än mina!

Men, nu se'n Esbjörn är nermyllad blir det kanske lite lättare för mig -- jag tror att han på sistone ångrade sina villors väg och blef en bättre människa. Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn igen från ungdomsdar.

En pojke för sig.

-- Han har alltid varit så egen den pojken -- aldrig som andra utan en pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern -- han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på de två månader som sjukdomen varade. Så sa jag till honom en kväll: »Bed till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund.

-- Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till honom? sa han långt om länge.

Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord.

-- Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen.

-- Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten, men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och mäktig, och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be Gud att få behålla mig: det förstår nog Gud, att mor vill, eftersom mor inte har någon annan, och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se'n jag börjar på att kunna göra någon nytta och hjälpa mor någon gång.

Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald. Han har aldrig varit sjuk en timme se'n -- fast han nu är öfver 25. Men han skötte undan i ett tag -- doktorn sa, att han nästan aldrig hade sett ett barn så inne i dödens käftar. Glädje har jag af pojken också. Hemmanet sköter han som han hade gått på landtbruksskola och läser så mycket böcker och följer med i allting på lediga stunder. Och på landtbruksmöten och utställningar har han gärna varit med, om det har burit sig, och han har haft ögonen med sig och lärt lite här och lite där. Så han har visst varit »min mandoms glädje och min ålderdoms tröst», som där står i ordspråket. Det har han visst och sant.

Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar» som här ä. Det var han som tog ihop med skolan -- den låg ju rent i lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och slita och plita med öfver hundra barn? Prosten ville nog att förbättringar skulle göras, men de gamla stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt att få småskola här.

Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först småskollärarinna och se'n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna.

Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.

Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i flera år -- se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken. Han tyckte de voro för dödbakade och för mycket för grannlåt -- klädhängare, som inte ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, så han står just inte så väl hos töserna, fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle tagit honom med uppräckta händer, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han har alltid varit en pojke för sig.

Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem -- där är både utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när deras far har kunnat bli riksdagsman -- äpplet faller väl inte så långt från trädet, mente jag på mitt vis.

Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att komma och hälsa på där.

När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad tyckte du om dem?»

-- Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder. Han är inte en karl för sig, den! sa Harald.

Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen.

En gång frågade jag honom, hvad han tyckte om prostens Hilma. Det är en rar tös, och han kunde nog få henne om han ville -- så mycket vet jag.

-- Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, både fortepiano och orgel, och är flink i sina händer och är inte rädd att ta i. Men hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig som ett får på blankis. De ha alltid inpräntat hos henne hvad hon får tro och tänka, och hon har hela sitt lif gått och sagt efter andras tankar.

-- Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite stött, för jag tyckte han var orättvis mot den snälla flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna, fast de gå i samma spår som hennes fars.