# Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/sockerpullor-och-pepparkorn-sma-bilder-ur-skanska-folklifvet-fo-952c073a/index.md

-- Hvad behöfs det också? Gå du bara och kläd dig i det bästa du har och se inte arg och sur ut -- tänk, att du är säker om honom -- ja, dra så där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när du bara skrattar. Jag ska sköta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, så resa vi.

Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver.

* * * * *

Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll, belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i händerna för att »lukta som folk om näfvarna».

Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska och kragstöflar. Och så bar det af.

Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela dagen.

I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster fot, och räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i nacken. Men i alla fall gick han ut -- »Fiffen» var ju en välbetrodd man.

-- Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade fråga.

Evangelina såg förstulet på honom.

-- Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen.

-- Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.

-- Usch nej, jag kan inte, far!

-- Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det, att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte komma och vålla omak och stanna inte -- jag ville bara köra in och se hur här såg ut nu för tiden här på gården.

-- Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren!

-- Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min sak.

Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.

Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura».

Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp -- som alla människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom aflidna Kajsa Britas -- ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr, fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit »Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf, där Kristina Nilsson blef född en gång i världen, hon som kan sjunga som himmelens änglar.

Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte en syl i vädret. Och när de hade lagt in tillräckligt med lammalår och »stångjärn» -- som brännvinet då för tiden kallades -- steg »Fiffen» upp, gick bort till gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt gammaldags sed ljudligt på kinden och sa:

-- Många gånger har jag farit här förbi, men jag har aldrig kört in -- jag visste ju inte så noga, hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hälsickes synd om dig att du ska gå här som en pelikan i öknen och inte ha någon att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig. Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar hon sitt hjärta. Och så har hon sagt så: en sådan rask och rustande karl i sitt arbete som han -- det få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har välsignat hans arbete -- se en sådan massa nötkreatur han har på bete år efter år. Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung, du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna galet på dig. Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund -- ingen vet hur ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på henne i dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter, när hon tänker på din enslighet, Kristoffer, och hon ska få bli din maka, trösta dig och förljufva dina dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår, att du känner dig schönerad, men ser du, mitt barn, jag är en rättfram man och säger min mening. Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min -- tag honom i famn -- jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig stund.

Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans.

-- Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge honom en kyss! Jag har ju så tidt hört hur mycket du har tänkt på honom.

Hon lydde, förstås.

Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat honom. Han hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen var med »Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände kyssen på sina läppar. Först höll han på att fråga, hvad i hundingen det här var för spektakel och om han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus. Men han fick inte fram ett ord förrän han stod omsluten af två mycket senfulla kvinnoarmar och med »Fiffens» hand välsignande på sin kala hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han -- lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas knä och kroppen i kakelugnsbänken.

-- Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt! sa »Fiffen». Han dånade af. Jaja, en sådan öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det finns de, som ha dött som torskar på fläcken af salighet.

Om en stund kryade den lycklige fästmannen till, vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter om hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja från år 1749 och sa smeksamt:

-- Din väntans tid ska inte bli lång, och se'n ska vi aldrig skiljas mer.

From som ett lamm, det till slaktning ledes, lät Kristoffer henne göra med honom som hon ville. Först efter en lång stund bemannade han sig så pass, att han kunde ropa:

-- Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet?

Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade, så att Kristoffer visste inte hvarken ut eller in. Och emellanåt kysste och kelade Evangelina med honom. Så småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan »Fiffen» och Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit så uppiggad och varm, att han själf kysst tösen två gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra besök hos sin trolofvade.

* * * * *

Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen efter och bullade opp allt hvad tänkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte också gått i borgen för nå'nting, fast han inte kunde begripa hvad det kunde ha varit. Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta främmande människor -- och allraminst kyssalystna töser -- komma in på hans gård mer. Ånej -- han skulle allt veta hvad han gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och plocka fram sin gamla rom -- den hade ju gått till de galater.

Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på gården. Antagligen skulle där aldrig blifvit något af hela historien, om inte den där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt, hade kommit med i historien.

Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tålte honom och inte sig själf och inte någon annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen och gick ner till Kristoffer och seglade in genom något torfhus eller på annan bakväg. Och när hon kom in till den dödskrämde Kristoffer och skällde ut honom för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett på.

Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick på grafvens brädd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han sig i söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».

»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt. Han tog mycket kyligt mot Kristoffer.

-- Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står under förmynderskap af dina mostrar eller fastrar, så ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara lika goda vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med en käring utan med en, som är karl för sin hatt och vet hvad han vill. En vacker dag skulle de komma och bestämma hur du skulle klä dig och när ni två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än femtio öre kaffe åt gången. Sådant ligger inte för hvarken mig eller min tös, ser du! Den som ska in i vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som han själf vill.

Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade gamla käringar. Och nu var det bara en sak han ville: »Fiffen» och Evangelina skulle just i dag -- genast -- på fläcken resa till prästen och ta ut lysning.

-- Du får förlåta honom och vedergälla ondt med godt! sa »Fiffen» till Evangelina.

Hon snyftade.

-- Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en tid! tröstade gubben. Tänk på hvad kvinnan förmår!

-- Ja, Gud gifve det! sa Lina.

-- Bara för att förarga dem, ska jag ta dig -- är du nöjd nu? sa Kristoffer.

-- Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog lycklig, Lina.

»Kluddarens» midsommarsgille.

I.

»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall. Hans kvarn låg djupt nere vid den lilla forsen och tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa vägar ifrån för att se den och rita af den. För resten var Strömvall en kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt. Man kunde aldrig lita på honom, och det mesta han gjorde här i världen, var att han fattade en massa stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte hem dyra saker för kvarnens drifvande men lät dem ligga och fördärfvas i ett skjul ute på gården. Han skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen kom för att göra utmätning. Han var allmänt ansedd för en stolle.

Och ändå gick det honom ganska väl i handom. Guds barn har, som bekant, ingen tur i kortspel, men »kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela knack en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla tre spelen; han kunde köpa »tre friska» och få trumfess. Dessutom var han af aktad släkt och treflig i ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn. Så'nt kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara inte gör för stora dumheter eller läser Sveriges rikes lag bakvändt.

Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och det är synd om er. För en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för resten aldrig -- hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln: Till och med den gamle malätne pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en gång till klockaren, att ingen karl med något så när mänskliga krafter behöfde riskera att begå mened, om han inför Herrens altare lofvade att bära henne på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när den gamle enstöringen slutligen liknade henne vid en ceder på Libanon, ville inte klockaren vara med längre: hon var ju ganska liten till växten och inte var hon tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle vara, efter hvad där stått i en tidning. Det skulle klockaren för resten hållit inne med, för följden af hans lösmynthet blef den, att han därefter fick larfva till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med pastorn, som inte ville ha en gudsförnekare på sin skjuts, som han sa. »Att fåglarna i luften flyga öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men du kan hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han trodde inte klockaren mer än jämt, för denne var god vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för folket».

II.

»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn utan ett hedersnamn. Så är det ofta nog med sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms.

Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen. Drack han mjölk eller kaffe och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog för sed hafva, var det hans förtjusning att sitta och peta med fingret i våttet, tills han fick fram en gris, en ko, en häst eller en höna, allt efter som det föll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro så lätta att skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr på svansen.

När pojken var 7--8 år gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och märkligare kreatur med träkol eller tjära på faderns hvita stugulänga, så långt den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett utan all ände, men det var som att slå vatten på gåsen.

I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn» på svarta taflans framsida och den grannaste tösen på baksidan. Och det lyckades så bra, att han snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han nu fått smörj för den första bilden och glåpord af den afritades afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell af den afbildade tösen. I nödfall höll han till godo med en kyss. För sådana hade han nämligen redan tidigt en utpräglad smak. Klockaren, som visste allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, påstod att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till en början mest lefde på kärlek och fåglasång, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt äktenskap.

Med tiden blef han för resten »mästers» favorit. När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader:

»Af hjärtat nu vi önska, att läraren måtte grönska. Ty han är vår älskade lärare, och ingen är oss kärare. Må städse han bli rask och frisk och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.»

Det syns genast att detta kväde gick _från_ hjärtat eller kanske snarare från ryggtaflan, som hade svårt att glömma gamla minnen, som tydligen gjort ett djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är ju sista versen mycket längre och innehållsrikare än de andra.

Men kvädet gick också _till_ hjärtat. I glädjen och förtjusningen öfver dessa däjeliga, rimmade rader och den väldiga spettkaka, som de andra barnen för sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons fru, som var konstnärinna i konsten att baka spettkakor, gick läraren så långt att han vid kafferepet i skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen. Men han sa också: »Ve den människas barn, för hvars skull den sedan varder åter framtagen och ve det barnets ändalykt!»

Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och undersökte utan barmhärtighet hans kläder, innan han skulle gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit undangömd ens på de märkvärdigaste ställen, blef den utan miskund anammad. Hon var nämligen rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn också, bli bortkörd från konfirmationen och utskämd för alla sina dar i jordelifvet samt evigt fördömd i det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt slapp fram.

Sedan börjades emellertid en period af tallösa kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga som andra sågo hans framgång med lugn. Hans visor såväl som hans bilder voro roliga, någon gång lite »klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu gällde ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad.

-- Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om mig? sporde mer än en af byns täcka tärnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst om tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön uti samma mynt, som han varit van att för sina bilder på svarta taflans baksida få uppbära under skoltiden.

Därför svärmade han också kring alla flickor, yr som en snurra, bara de sågo bra ut eller voro riktigt glada. Och därför hade nästan alla töser i byn en liten versstump af honom eller några kostliga bilder från dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde hemma öfverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera välkommen än de två sistnämnda. Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor blefvo som unga jäntor, när de sågo och hörde honom. I prästgården var han som barn i huset och kallade prosten för farbror.

III.

»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför »Kladdarens» kvarn. Gubben Ingvar hörde till dessa gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa slättbor, som voro så vanliga förr i världen, då sekterism, fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga blott, då den fäderneärfda tron var för helig att ställas under debatt, om också den för de allra flesta var mest ett ord, då en cession väckte ordentligt uppseende och stämplade den, som gjort den, såsom en människa, den där visserligen ej förlorat medborgerligt förtroende, men som ingen kunde hysa förtroende till, och då en af de gamla släkterna i en by skulle ansett det som en evig skam att låta stamhemmanet gå ur släktens händer. Alla nyheter såg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte höra talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader och förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent utan både dränering och »säckagödsel», sa Ingvar och nickade sakta.

Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman under uppväxtåren.

Emil sa en gång till sin mor:

-- Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.

-- Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne?

-- Inte kysst henne en gång -- och hon är väl nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga det om.

-- Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!

-- Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.

-- Inte har jag något mot Selma -- tala du vid henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker på: att ingen tös skulle behöfva gå och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke tar dem i hand. Men de äro glada vid dig -- inte för din egen skull utan för de gåfvor, som vår Herre har gett dig -- det ska du aldrig glömma. Och nu ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i år, och här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid något lämpligt tillfälle, kläm in henne i något hörn och släpp henne inte, förrän hon har svarat!

IV.

Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda könen allt emellanåt -- ungdomen i allmänhet hade sina bord med »sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången. Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.

Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger» -- som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.

Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. Röd och flämtande efter dansen -- det riktigt ångade af henne.

Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden -- bara för att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.

-- Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

-- Nå?

-- Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt -- höll jag på att säga -- fast jag aldrig fått några, har du inte någon gång skrifvit några kärleksverser?