Part 5

De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava sålts till förste bäste köpare. Den som köpt Fröjdtorpet är en gammal bekant, det är Janne Fröjd, nu en berömd och lärd doktor, som, eljest bosatt i huvudstaden, tillbringar sina somrar här i sitt gamla barndomshem. Nära intill har han låtit bygga en vacker vit villa, där hans svärföräldrar, översten och överstinnan Sprengel, bo. Det är kanske litet svårt till en början att i den högreste grånade officeren igenkänna den unge löjtnanten ifrån förr, men Janne som ännu är i sin bästa mannaålder känna vi genast igen, och hans fru är lika glad och munter, som då hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom »lilla Trummis».

Allt är sig likt vid det gamla Fröjdtorpet. Träd och buskar växa som förr, till och med den grönmålade bänken under äppelträdet står kvar. Där sitta i de tysta och vackra sommarkvällarna de gamla makarna Sprengel och doktorn och doktorinnan Fröjd, och äro doktorns småttingar med, så sitta de nedanför i gräset, ty de få icke rum på bänken. Då kan det hända, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militär som morfar, tigger och ber:

-- Pappa, slå en virvel för oss, och då ler doktor Fröjd så ljust och gott och går in i kammaren efter sin gamla trumma, och så låter han takter och virvlar ljuda, så att det ekar långt bort i skogen, och medan han så rör pinnarna, står han och ser ut över sin väna hembygd och tänker på, huru lyckligt det var, att han den där kvällen, då amerikabrevet kommit, lät sig fångas och hållas fast av sin hembygds skönhet och sin faders sista vilja.

Illustratör: _Carl Riddersporre_.

En kärlekstjänst.

En julskiss för Snövit av _Ernst Jotson_.

En julafton för många år sedan, när »frid på jorden, och människorna en god vilja», rådde mera i världen, än nu tyckes vara fallet, gav Margit Ekgren från vindskupan i ett högt hus akt på, hur de duniga flingorna föllo lätt ned på de omgivande taken och skorstenarna och beklädde dem med en bländande renhet. Jorden införde sig en vit högtidsskrud för att välkomna Kristusbarnet, och snart skulle talrika julgranar, tindrande med många ljus, upplysa de olika hemmen, prydda och smyckade för Jesu ankomst.

Skulle han komma även till denna kulna vindskupa? Margit gjorde sig denna fråga och suckade tvivlande. Det föreföll omöjligt.

-- Men julen är underverkens tid! mumlade hon förhoppningsfullt.

-- Vad säger du, Margit? frågade en klagande röst från den torftiga sängen i rummets bortersta hörn, där en ung flicka kastade sig oupphörligt av och an och grät över sin nöd och sjukdom.

-- Jag tänkte, att nu var rätta tiden för ett underverk att hända. Min far sade alltid, att Kristus kom till oss alla på julafton.

-- Han kommer ej hit, sade den trötta rösten retligt. Naturligtvis, eftersom du är prästdotter, tror du på sådant. Jag gör det ej. Det är bara inbillning, kära du. Ett hopp mot allt hopp!

-- Nej, nej, nej. Margit lämnade fönstret för att knäböja bredvid sängen. Vi hava förlorat allting utom tron, Gertrud. Låt oss behålla den.

-- Jag kan det ej längre, snyftade den andra vid Margits bröst och i Margits tröstande armar. Vi ha studerat sång så flitigt och så länge och utgivit allt vad vi hade för att lära. Och likväl ha vi ej lyckats skaffa oss någon anställning ens som korister. Nu svälta vi och bliva snart utkastade på gatan, emedan vi ej kunna betala vår hyra.

-- Åh, fullt ut så farligt är det väl ej, Gertrud lilla, sade Margit lugnande. Fru Ström låter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig det i går, och vi hava ännu tio kronor kvar till mat.

-- Men när de äro slut, vad då? utbrast Gertrud och satte sig upp med ett förtvivlat uttryck i sitt unga ansikte.

-- Något skall hända, kära du, det är jag säker på.

-- Åh, det är endast prat, genmälte den sjuka otåligt. Det är endast din enfaldiga tro. Vem skulle vilja hjälpa två stackars föräldralösa flickor. Vi ha ingen vän!

-- Vi ha en vän, yttrade Margit bestämt, och han skall komma och hjälpa oss i afton. Jag vet det. Jag känner det som visst i mitt hjärta.

-- Varföre går du då ej ut och möter honom? sporde Gertrud snäsigt.

Margit tog sin hatt och kappa.

-- Kanske skall jag finna honom, sade hon, mera till sig själv. Några kalla honom slumpen; jag kallar honom Gud.

-- Gud!

Gertrud stirrade. Därpå skrattade hon bittert.

-- Du är tokig, Margit -- alldeles tokig.

-- Men det finns metod i min galenskap, svarade Margit och svepte väl om sin väninna och kysste henne ömt. -- Jag skall gå ut för att köpa oss litet té och kakor, så att vi också må komma i ett slags feststämning.

-- Den enda feststämning, som jag önskar, är en anställning. Direktör Kruse arbetar på kyrkosångens höjande, uppför ett nytt oratorium i nästa vecka. Men det är för sent, stönade Gertrud. Alla stämmor ha blivit besatta vid den här tiden. Gå ej Margit. Vi ha ej råd att bestå oss med té och kakor.

-- Vi skola likafullt bestå oss därmed, sade den andra leende. En kopp té skall ge dig mera mod och tillit. Farväl, kära, jag skall vara tillbaka om en halvtimma. Och kanske, fortsatte Margit halvt skrattande och halvt gråtande, kan jag vid min återkomst berätta för dig, att jag mött honom på vägen.

-- Margit! Margit! Men Margit var borta, och bristande ut i bittra tårar begrov patienten sitt magra anlete i kudden. Hon trodde ej på julen, ej heller på underverk eller på något annat än sin nöd.

-- Jag önskar, vi voro döda, snyftade hon.

Hade det ej varit för sin tro, skulle Margit ha önskat detsamma, ty ställningen var hjärtslitande, och trots sina muntra ord kunde den unga flickan ej se någon utväg till bättring. Vad vore också två ensamma, om än kunniga flickor i stånd att uträtta i den stora staden, utan vänner, inflytande eller penningar? Margit skulle hava gråtit av förtvivlan, hade ej hennes uppfostran i ett kristligt, lantligt hem stålsatt henne mot motgången. Hjälp måste komma, måste komma. Gjorde den det ej snart, skulle Gertrud dö, och sedan stod hon alldeles ensam i den hårda bittra världen. Hon hade anropat Gud, men intet svar hade kommit på hennes böner. De klappade, så föreföll det nästan, fåfängt på himlens stängda portar. Nio flickor utav tio skulle ha tappat modet, men Margit höll sig förtvivlat fast vid sin tro, fastän ej uppehållen av något synbart bevis. Hjälp skulle komma, och det snart. På julens kväll nedsteg barmhärtighetens Herre i skepnaden av ett litet barn. Margit och Gertrud skulle helt säkert få sin del i den välsignelsen. Han vårdade sig om de föräldralöse. Han hjälpte de fattiga och betryckta. Han helade de sjuka och tröstade de övergivna. Vid hörnet av en tyst gata lyfte Margit upp sitt bleka ansikte och bad tyst:

-- Åh, Herre, hjälp oss! Vår lit står till dig. Låt mig få taga hem goda nyheter till Gertrud, så att hon må känna, att dina kärleksfulla armar städse äro omkring oss. Julafton, det är julafton. Åh, hjälp oss, hjälp oss!

Men fortfarande kom det intet svar. Från den tunga skyn rent av öste snön ned, och frusen och hungrig lutade sig Margit mot en vägg, medan en sjuklig ängslan grep om hennes värkande hjärta. I denna vita, snööken kände hon sig allena och övergiven. Hon undrade, om det fanns någon olyckligare varelse än hon i hela huvudstaden.

Jo, det fanns en. På trottoaren stod en trasig, tolv års flicka och försökte att sjunga för att draga uppmärksamheten och givmildheten till sig. Men hennes röst var så svag och så kvävd av tårar, att de förbigående ej aktade på henne. Vid åsynen av Margit antog den lilla flickans ansikte ett förhoppningsfullare uttryck, och hon sjöng sin sång litet högre än förut, fastän den alltjämt lät blott som en fågelunges pip. En hel vers sjöng hon tappert, men vid den andra versen kvävde snyftningar hennes stämma, och hon utbrast klagande, i det hon torkade sin stackars blåfrusna näsa och sina tårade ögon med fliken av en tunn sjal, nästan det enda varma plagg hon ägde:

-- Snälla fröken, ge mej en slant. Mamma kommer att slå mej fördärvad, om jag kommer tomhänt hem.

Margit hade ej råd att skänka bort någonting, men flickans elände gick henne så till hjärtat, att hon tog fram sin magra börs.

Men plötsligt kom det en ingivelse till Margit, och hon stack åter ned sina slantar. Hon skulle hjälpa denna lilla stackare på ett bättre sätt och rädda henne från den hotande misshandeln. En psalm, som hon för länge sedan hade lärt sig vid sin moders knä, dök upp i hennes minne, och hon rörde vid flickans skuldra för att få henne att hålla sig tyst. I nästa ögonblick stannade många av de förbigående och tittade nedåt den snöiga gatan. En härlig röst manade dem att lyssna.

Den silverklara rösten klingade härligt ut i den bitande luften, medan hon sjöng den vackra psalmen med hopknäppta händer och upplyftat ansikte. Män och kvinnor och barn slogo en ring runt kring Margit för att lyssna till detta himmelska budskap och denna underbara sång, som gick rakt till deras hjärtan. Många smålogo lyckligt av förtjusning över den medryckande melodien, medan andra gräto på grund av de minnen, den återkallade, men alla blevo på något outrannsakligt sätt plötsligt medvetna om, att det var verkligen och sannerligen jul. Ej en blott vanlig högtid, angiven i almanackan, utan en hjärtats högtid, i vilken barmhärtighetens och kärlekens ande gjorde sitt inträde. Kristusbarnet skulle stiga ned, och hans härolder förberedde hans väg. -- »Frid på jorden, och människorna en god vilja.» Guds röst andades genom den hymnen, sjungen på en trång gata bland fallande snö.

Margit tystnade och slantar haglade ned i den lilla flickans trasiga förkläde, som hon höll upp för att insamla den oväntade rikedomen. Ännu mera folk tillströmmade och bådo att få höra sången än en gång. Margit gjorde dem till viljes, och när hon hade slutat, inhöstade den fattiga flickan en så riklig skörd, att hon raskt sprang sig väg och glömde i sin iver att tacka sin välgörarinna. Margit brydde sig ej om hennes flykt, ty hon visste, att flickan var utom sig av glädje. Hon hade i själva verket ej tid att tänka längre, ty en gråhårig herre, klädd i en tjock päls, trängde sig plötsligt fram till henne, grep hennes arm och drog henne burdus med sig ett stycke väg.

-- Vem är ni? Vad är ni? sporde han den förvånade Margit i en upprörd ton. Och var har ni hållit eder gömd med denna underbara röst?

Margit kunde i sin förvirring och sitt svaghetstillstånd knappt framstamma ett svar.

-- Jag är sångerska, som söker anställning. Mitt namn är Margit.

Den gråhårige mannen väntade ej på att höra mera. Kom med mig! utbrast han, i det han ånyo grep om hennes arm. Att tänka sig, att om jag ej hade gått förbi här, skulle jag aldrig hava upptäckt denna enastående röst. Jag är direktör Kruse!

-- Direktör Kruse? nästan skrek Margit.

-- Kom! Kom! Han ryckte henne brådstörtat med sig -- nästan bar henne till rykte och lycka, bekvämlighet och överflöd.

I det kalla vindsrummet hade Gertrud snyftat sig till sömn. När hon öppnade sina ögon upptäckte hon, att kammaren strålade av ljus. Ej allenast en lampa fanns där, utan också ett grenljus, som upplyste det präktigt dukade bordet, uppå vilket sågos allehanda matvaror, frukter och sötsaker. På golvet satt Margit, omgiven av paket, som hon var upptagen med att ordna. Strumpor, skor, blusar, handskar. Gertrud öppnade sina ögon på vid gavel och trodde sig drömma.

-- Margit! flämtade hon och satte sig upp i sängen.

-- Kära! Kära! Margit hoppade upp, sprang fram till sängen och tryckte Gertrud i sina armar.

-- Jag ville ej väcka dig, förrän --

-- Margit, avbröt Gertrud och stirrade på de utbredda rikedomarna, var har du fått --?

Nu var det Margits tur att avbryta, och hon svarade vördnadsfullt i en låg röst:

-- Jag mötte honom och vad jag gjorde honom, det gjorde han också mig! Nej, jag är icke tokig. Lyssna, och du skall få höra, huru min tro har blivit rättfärdigad.

Hela den underbara berättelsen var snart omtalad, och Gertrud fick veta, att direktör Kruse hade ej allenast fast anställt Margit som solist för sin kyrkokör och givit henne ett välbehövligt förskott, utan även, när han fick höra de båda flickornas historia, lovat att anställa Gertrud vid kören, så snart hon hade tillfrisknat.

-- Hur underbart! viskade Gertrud, sedan Margit hade slutat, och knäppte ihop sina händer, full av helig bävan. Också i hennes hjärta hade tron nu gjort sitt intåg.

Illustratör: _Einar Torsslow_.

_I vissnad lund._

_För Snövit av Lars Lunell._

Du lilla blomma, som, mot jorden böjd, Nu gråter bort din sista tår. Lär dig att vissna glad och nöjd, När livets höst mig också når!

Du lilla fågel uti skogens trän, Som flyttar bort till palmers land, Lär dig att längta bort, ja längta hän Till ljusets sälla, sköna strand!

Du vackra stjärna, som där uppe ler, Du sköna underbara ljus, Lär mig att blicka uppåt mer och mer Ja, blicka hem till Faderns hus.

Barfota-Lisa.

För Snövit av _Helfrid Sjögren_.

Barfota-Lisa från backstugan hade inte råd att få sig några nya skor, som annat folk hade, utan jämt gick hon barfota hela somrarna igenom, och om vintern hade hon träskor, bara träskor. --

Men frisk och stark var hon och alltid glad som en lärka. De förmögna, välklädda bondbarnen föraktade henne nog ibland. Men Lisa hade sina vänner ändå ibland kor och kalvar, får och grisar, och de bästa bärställena visste hon om, ty dem såg hon, när hon gick för att mjölka, och ingen kunde sjunga och drilla så vackert som hon, när hon körde korna i vall. Snart var Lisa vuxen och vacker som en majblomma. Och nu skulle hon äntligen få sig ett par nya skor, riktigt nya skor, ty byskomakaren hade tagit mått av henne till ett par sådana, och Lisa var nu hela femton år, så det var just på tiden, att hon blev lite hygglig om fötterna -- sa' moran, där hon tjänte sommarpiga.

Men när skorna kom på, så voro de rent för små.

-- Jag ska se efter, om mor har några skor -- sa' Lisa -- annars får hon dessa, och nog kan jag gå barfota lite till; det gör mig rakt ingenting. Kor och kalvar tycka inte sämre om mig för det, och några andra vänner har jag inte, å mor älskar mig då inte mindre -- tänkte Lisa.

Och så fick mor skorna, ty hon hade mindre fötter. Och ännu en sommar gick Lisa barfota. Men nu var hon sexton år och skulle »läsa fram sig». Och då måste hon ha skor. Men när hon kom hem och fick se, hur mor, som var änka, och de sju småsyskonen hade det, så hade hon rakt inte hjärta att själv behålla alla de penningar, hon tagit upp på sin lön för att köpa sig ett par nya skor, utan hon köpte ett par gamla och begagnade i stället, fast de voro för stora och just som lite snedgångna.

-- Ska jag då aldrig få se dig hygglig om fötterna? -- tyckte moran, som hon tjänte hos. -- Folk tror väl, att du inte får nå'n lön, efter du jämt sir ut som en slase, å värst om fötterna.

-- Det gör mig rakt ingenting -- sa Lisa -- för jag tror, att Gud tycker bättre om mig, om jag ger mor det hon behöver -- så har jag fattat det fjärde budet.

Och nu var Lisa stor. Hon hade »läst fram sig». Den söndagen fick hon vara hemma hos mor och alla småsyskonen i den lilla grå backstugan. Hon behövde inte ens gå och mjölka. I stugan var det lövat och fint, och de slitna men rena helgdagskläderna sutto på. Mor bjöd på kaffe och dopp -- vofflor! alldeles som när far levde.

-- Du har alltid varit min glädje, så Gud välsigne dig, barn, sade modern med tårade ögon.

Och den välsignelsen blev grundstenen till eget bo och många par nya kängor för »Barfota-Lisa» från backstugan.

Illustratör: _Tycho Ödberg_.

Stjärnedansen.

Ett 50-årsminne av _Lars Lunell_.

Det såg bekymmersamt ut i Dalabygderna år 1868. Under den flydda sommaren hade det på själva midsommardagen snöat, så att bergen voro vita, och när hösten kom, blev det mycket litet korn och kärna. Och nu kom han igen, den kära julhögtiden, med sina heliga minnen, och man såg även nu små, av nöden blekta barn, draga åstad med sina kälkar för att hämta julgranar. De hade nödbröd, berett av islandslav, i sina hem, men julen skulle dock komma lika minnesrik, lika ljus och betydelsefull trots all jordens nöd. Även de äldres drag ljusnade, när julveckan kom, ehuru mjölpundet kostade fem riksdaler, och den enda samfärdsleden genom allt Öster- och Västerdalarna, landsvägen, lade stora hinder i vägen att få livsmedel även för dem, som hade penningar. Barmhärtiga människor i södra Sverige -- Gud signe dem alla -- hade till Dalarnes fattiga sänt åtskilligt med matvaror för att i någon mån lindra nöden. Men det räckte ej långt i de torvtiga hemmen, där rikedom då som alltid fanns på matfriska barnamunnar.

Vad nu särskilt mitt hem beträffade, så var det även där bekymmersamt i den lilla, röda stugan, som inneslöt mor och syskon små. En rik bryggare i socknen, det minnes jag, skänkte oss mäsk, och därav blev så gott bröd, tyckte vi, som förut i småbarnsskolan ätit nödbröd. Men även till vår hydda vid det skyhöga bergets fot skulle julen komma med sina heliga minnen, och var man fattig på allt annat, så var man dock rik på barnaglädje.

En dag inkom till oss -- det var strax före jul -- en fattig gumma, som, jagad ut av den allmänna nöden, begärde bröd till högtiden. Bland annat, som hon vid brasan berättade, var även det, att stjärnorna, himmelens vackra stjärnor, dansade av fröjd under »den heliga natten», då vi fira minnet av Frälsarens födelse.

Detta lyssnade liten pilt uppå. Detta var något för det livliga barnasinnet, som ännu trodde på allt underbart. Den sköna sagan gömde jag för mig själv, och ännu mera längtade jag till jul.

När så äntligen julaftonen var kommen, julaftonen med sitt sparsamma bröd och sin rikt tilltagna julbrasa, gick jag i den bistra kvällen ut för att se, huru de blida ljusen där uppe dansade. Jag tvivlade ej, man tvivlar ej i livets vår, och jag ansåg det ej just så orimligt, att även stjärnorna voro glada över Gudabarnets sändning till smärtornas jord. Jag kände mitt eget lilla hjärta så varmt, så fullt vid den tanken, att han, som skapat alla dessa myriader världar, varit fattig även han på denna jord, ja, kanske varit utan bröd som vi; jag kände mig rörd vid tanken på vår lärares berättelse, huru han, som är världens juleljus, varit en fattig timmermans son, »på det vi genom hans fattigdom skulle rika varda».

Länge stod jag där vid hemmets knut och blickade hänryckt upp på den ej synnerligen stora del av himlapellen, som de skyhöga bergen runt omkring lämnade synlig, och hur det nu var, om min barnatro det gjorde eller om isiga dimmor förvillade ögat eller om det var trötthet, nog av: alla den djupblå dukens vänliga stjärnor, dansade, som gumman hade sagt, av fröjd över att den fallna världen fått en Frälsare. Med vördnad och häpnad såg jag upp till stjärnedansen, och decembernattens köld glömdes alldeles av. Mitt hjärta klappade av fröjd däröver, att sagan var sann, jag kände mig mycket lycklig, där jag stod under hemmets högblå himmel, ty det visste jag, att människobarnen stodo ännu närmare Guds Son än de vackra stjärnorna.

När alla hade lagt sig och de anspråkslösa talgljusen på bordet voro släckta, skrapade jag bort isen från fönsterrutan vid min bädd för att ännu en gång blicka uppåt. De dansade ännu, de klara stjärnorna, dansade på sin höga stig.

Sköna barnasyn i signad julekväll! Jag skall aldrig mera se dig här nere. Därtill har mitt trosöga blivit för dunkelt, men jag kan minnas, sakna och längta efter dig, till dess en gång allt jordiskt slagg är borta, alla fläckar, som världens fåfänglighet stänkt på själens vinge, äro borttagna, och jag står där bland de tallösa evighetsbarnen kring det stora juleljuset, allförbarmaren, som här sträcker sina armar och sin genomstungna barm mot en fallen värld.

Illustratör: _Einar Torsslow_.

Julvisa.

Musik av _Einar Ehrnström_ till text av _Z. Topelius_.

1. Ute mörknar himmelen, brasan tänds på hällen. Kommer du till oss igen, kära jul, i kvällen? Natt betäcker land och stad, men du kommer lika glad, lika ljus tillbaka med din klapp och kaka.

2. O, hur vi ha väntat dig, räknat dag och timma! Solen har försovit sig, månen kröp i dimma, men du visste nog din tid, kom igen med morgonfrid och med aftonstjärna, kom till oss så gärna.

3. Förr när far var liten pilt, mor en liten flicka, kom du lika glatt och milt att dem klappar skicka. Nu så börjar far bli grå, mor har oss att tänka på, skura rent och damma, men du är densamma.

4. Du blir aldrig gammal, du, aldrig grå i håren, alltid är du barn ännu med de gamla åren. Alltid fejar du vårt hus, alltid tänder du ditt ljus, alltid kan du sjunga, leka med oss unga.

5. Kära jul, jag vet din stig! Inga år dig binda. Jesusbarnet är med dig, barnet i sin linda. Han densamme som i går, han är än om tusen år barnens vän den bästa och hos dem vill gästa.

6. Milde Jesus, kom i kväll, kom, när ljusen tändas, och för med till slott och tjäll fröjd, som aldrig ändas! Utan dig flyr friden bort, utan dig är glädjen kort, världen mörk och kulen: där _du_ är, är julen.

* * * * *

_I varje bokhandel_:

=JULKLOCKAN=

SVERIGES BARN TILLÄGNAD AV FOLKSKOLANS VÄN

Står främst i ledet bland jultidningar för barn. 16 stora, vackra sidor, utvalda textbidrag och akvareller. Pris 45 öre. Då minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.

=LILLA SESSAN=

SMÅTTINGARNAS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berättelser, 112 sidor. Pris 45 öre. Då minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.

=SVENSKA GOSSAR=

VÅRA POJKARS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berättelser, 64 sidor. Pris 65 öre. Då minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.

=HEMMETS KALENDER=

LÄSNING FÖR UPPFOSTRARE

Enastående, omväxlande och innehållsrik. Vill främja kristligt hemliv och sann folkbildning. Borde finnas i varje hem. Pris: häft. 2 kr., bunden 2:50. Då flera ex. tagas, lämnas god rabatt.

AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG, STHLM

Transcriber's Note:

Italics are indicated by _underscores_. Bolds are indicated by =equal signs=. Gesperred are indicated by =equal signs=. A number of minor spelling errors have been corrected without note.

End of Project Gutenberg's Snövit barnens julkalender 1918, by Various