Part 5

Samma eftermiddag, då krigsrådets äntligen tagit avsked och lyckligt och väl voro på väg till Kristianstad, red Joachim över till Marieholm. Förbittringen från morgonen hade hela dagen hållit sig lika frisk, och han hade ingen ro på sig, förrän han fått tala med Stjerne.

När han red in på den stenlagda, kringbyggda gården med det friherrliga vapnet uthugget i sandsten över stora porten, fängslades hans ögon strax av den besynnerligaste uppenbarelse han tyckte sig någonsin ha sett. Det var ett litet fruntimmer, som stod högst uppe på huvudtrappan mitt emot inkörsporten, stödd mot det solida sandstensräcket. Hon hade över skuldrorna en gammal vadderad sidensalopp, ur vilken bomullstussarna här och var stucko fram, och på huvudet -- litet långlagt, med en vass, krokig näsa mellan ett par skarpa ögon -- satt en hög, cylinderformig hatt med stor, ytterst illa åtgången panache, vilken måste vara minst femton år gammal. I ena handen höll hon en lång promenadkäpp, sådan man brukat under rokokotiden, och med den andra hade hon samlat kjolarna upp omkring sig, så att fötterna i höga träskostövlar syntes. Joachim hade naturligtvis hört tillräckligt om henne, för att icke ens ett ögonblick vara i tvivel om, att hon var den i hela Göinge härad vitt omtalade friherrinnan Malvina Stjerne.

Hon stod och talade, strängt, tycktes det, till en stackars sate till torpare, som med hatten i hand höll sig nedanför trappan. Då Joachim red fram på gården, tog hon upp en gammaldags lornjett i form av en sax, juvelbesatt, och höll den framför ögonen.

-- Vem är han? frågade hon myndigt.

Joachim tog artigt av hatten och bugade sig i sadeln. -- Löjtnant Skytte från Munkeboda, svarade han belevat, till min nådiga friherrinnas tjänst.

-- Nå, den unge Skytten ... hon mönstrade honom alltjämt lika ogenerat. Inte illa, inte illa, på min ära. Och han känner alltså mig?

Joachim kunde inte låta bli att småle, när han galant svarade:

-- Det finns icke _en_ i hela Skåne, som icke känner friherrinnan.

Det for hastigt ett leende över hennes lilla brunhyade fågelansikte under cylindern. -- Det gläder mig, nickade hon. Så skall det låta!

Joachim såg genast, att hon mycket väl uppfattat ironien i hans svar men icke alls tog sig den det ringaste när. Det bragte honom en smula ur fattningen.

Med en rörelse av handen befallde nu friherrinnan torparen att taga emot hästen, och Joachim steg långsamt uppför trappan.

-- Det är naturligtvis min son löjtnanten söker? frågade hon i mera hövlig ton, än hon förut begagnat.

-- Ja ... han böjde sig artigt och kysste hennes lilla hand, benig och kall som en fågelklo.

-- Han kommer strax, jag såg honom nyss i stallet, då jag gick förbi. Friherrinnan sköt själv upp den tunga ekdörren, medan hon talade, och bjöd sin gäst träda innanför.

I förstugan möttes de av en betjänt, som friherrinnan emellertid ögonblickligen skickade bort att söka efter herr baronen. Hon sparkade sedan med en färdighet, som vittnade om stor övning, de tunga träskostövlarna av fötterna och släppte ned sina kjolar samt började -- som Joachim efteråt sade, när han beskrev scenen -- »mera se ut som en människa».

Inne i salen, vilken var långsträckt som ett galleri med gamla vita och förgyllda rokokomöbler, bjöd värdinnan sin gäst taga plats och satte sig själv strax ned att parfilera guldtråd: ett arbete som varit modernt i hennes första ungdom, och som illasinnade människor påstodo vara det enda handarbete, hon förstod sig på att göra. Det sades även, och det troddes allmänt, att friherrinnan Malvina Stjerne, född Lejonklo, aldrig hade lärt att läsa eller skriva. Denna okunnighet, som hon emellertid trots sin »rättframhet» gjorde allt för att dölja, tillskrevs dels hennes föräldrars originalitet och förvirrade uppfattning av Rousseaus uppfostringsprinciper, dels hennes egen sjuklighet under uppväxtåldern, vilken gjort denna metod möjlig och försvarlig. Faktiskt var emellertid, att ingen, oaktat hennes vidsträckta och invecklade affärer, kunde berömma sig av att äga ett skrivet ord av hennes hand eller någonsin sett henne läsa i en bok. Men hon var på färd bittida och sent, ridande på sin lilla ryska klippare, från hemman till hemman, från torp till torp, på hela den stora egendomen, som hon vid tjugufyra års ålder efter mannens död mottagit skuldsatt och utsugen, och vilken nu, efter nära fyrtio år under hennes administration, trots krig, statsvälvning och dynastiskifte, finanskriser och extra skatteutskrivningar, bar sig som ingen annan gård i hela Västra Göinge härad. Sonen behandlade hon beständigt som en omyndig. Nu då Joachim såg modern, kunde han mycket väl fatta, hur Nils Olof oaktat sitt verkligen goda förstånd och sina jämförelsevis goda kunskaper blivit sådan han var: slö, melankolisk och osjälvständig. Hon hade, ända sedan han var årsgammal, kuvat hans vilja och bundit hans händer.

-- Nå, hur står det till där borta hos Skyttens? Friherrinnan umgicks numera icke med någon och for aldrig bort, men hon var nyfiken som en undantagsgumma och visste allt, som passerade inom många socknars omkrets. Växer hon till sig, min lilla svärdotter?

Joachim såg stadigt på henne. -- Menar friherrinnan min kusin, fröken Agneta Skytte?

-- Ja, naturligtvis, hon såg upp. Den lilla minsta med de stora bruna ögonen och det vita håret, som son min, draget omkring munnen blev plötsligt bittert, halvt ironiskt, nödvändigt vill göra till fru på Marieholm efter mig.

-- Det gör mig ont att säga det, Joachims röst var mycket hövlig, och han fortfor att se friherrinnan stadigt in i ögonen, men jag tror inte, det blir av.

-- Inte det? sade friherrinnan kallt och mötte lika stadigt hans blick. Har det kanske kommit någon fnurra på tråden?

-- Ja, svarade den unge Skytte lakoniskt. Han var rasande över hennes högdragna behandling av ämnet, och det ordentligt lättade honom att få säga henne sanningen lika kort och insolent som hon själv talade.

-- Varför det, om man törs fråga?

-- För det _jag_ inte vill, att min kusin Agneta skall gifta sig! utbrast Joachim plötsligt brutalt, retad till det yttersta av hennes oföränderliga, likgiltiga köld.

Friherrinnan släppte sin »parfilage» och slog -- plötsligt överväldigad -- ihop bägge händerna.

-- Nå, du min skapare, har man hört på maken! Och det sitter han här och säger mig -- mig, Nils Olofs egen mor, rakt upp i ansiktet.

Joachim hade rest sig upp. -- Jag har kommit hit för att tala med Stjerne om det, och det är ju så gott att friherrinnan får veta det med detsamma. Agneta Skytte -- det har jag svurit på -- gifter sig aldrig i världen med någon annan än _mig_.

Då Joachim började tala, hördes redan röster och steg i förstugan. Friherrinnan lyfte hastigt handen som för att tysta på honom, men det var för sent. I detsamma han yttrade de sista orden, trädde baronen åtföljd av Figge Wallqvist in i salen.

Nils Olof Stjerne stod mitt i dörren, han hade naturligtvis ögonblickligen fattat, hur alltsammans hängde ihop, vilket ju heller icke var konstigt, så klart och tydligt som Joachim uttryckte sig.

-- Vad satan ...? Det var det enda, han på stående fot kom sig för att säga.

Det blev ett ögonblicks paus. Därpå gick Stjerne långsamt fram i rummet och vände sig, mörkröd av vrede, direkt till Joachim.

-- Vad satan skall detta betyda? frågade han beslutsamt, med en viss värdighet.

Friherrinnan hade rest sig upp, hon samlade ihop sina trådar och lappar.

-- Ja, ja, pågar, när friherrinnan Malvina blev upprörd, talade hon med alla samma starkt oförfalskade skånska, som hon annars reserverade för sina drängar och torpare. Slåss nu om tösen, det är det enda reella sätt man kan avgöra sådant på, när det skall vara honnett. Men slå inte ihjäl varandra, det behövs inte.

Nils Olof Stjerne höll dörren öppen för sin moder.

-- Mamma kan vara alldeles lugn, _mig_ pryglar Skytten inte.

Figge Wallqvist, som ännu obemärkt höll sig i bakgrunden, utbrast plötsligt vid denna häntydning på den celebra Stockholmsmandaten i ett nervöst fnittrande skratt.

Friherrinnan, som redan var utanför dörren, vände sig myndigt om.

-- Wallqvist kan följa med mig, sade hon.

Joachim var rasande -- först och främst på sig själv, för det han inte burit sig mera diplomatiskt åt, och därnäst på Stjerne, som återigen vågade kasta honom den dumma historien om överstens Lotta i ansiktet, och det vid _detta_ tillfälle, i förbindelse med Agnetas namn.

Stjerne stängde dörren efter sin moder och gubben Figge samt vände sig därpå till Joachim.

-- Vill du vara så god och riktigt göra reda för, vad det här egentligen betyder, sade han kort.

Han var nu helt blek och skälvde en smula på händerna. Liksom mekaniskt gjorde han ett slags tecken till sin gäst, att han skulle taga plats, blott för att själv få anledning att sätta sig ned. Men Joachim Skytte blev stående.

-- Det betyder intet annat än det jag redan har sagt: Agneta gifter sig icke med någon annan än mig.

-- Såå? sade Nils Olof ironiskt, han var icke för intet uppfostrad av sin moder. Vad säger hennes nåd majorskan om det?

-- Hon vet det inte ännu, svarade Joachim kort.

-- Är det kanske, för att _jag_ skall förbereda din faster på det här nöjet, som du kommer till mig? frågade baronen alltjämt i samma ton.

-- Nej! Joachim kunde knappt behärska sig längre, till den grad retade den andres sätt honom. Jag kommer först till dig, emedan jag ansåg det lämpligast och ... och ... mest honnett, han höjde plötsligt stolt huvudet, att du, som mest intresserad i saken, först fick veta, hur det stod till.

-- Vidare! ropade Stjerne brutalt. Han satt och trummade hårt med fingrarna på bordet; allteftersom Joachim återvann sin självbehärskning, förlorade han sin.

-- Det är ingenting vidare, svarade Joachim ytterst saktmodigt. Det är bara det, som du nu har hört tre gånger, att Agneta vill ha mig och inte dig.

Nils Olof Stjerne reste sig upp och slog handen i bordsskivan, så att det rungade.

-- Vill hon det? Det skall bli lögn! ropade han utom sig av raseri.

-- Sakta i backarna, bror Stjerne! Joachim blev nu också het om huvudet. Uppger du icke dina anspråk med godo, så finner jag väl ett medel att tvinga dig.

-- Res med henne till Norrbacka gästgivaregård, liksom du gjorde med den andra slynan. Efter _det_ kan du vara förvissad om, att Nils Olof Stjerne inte skall reklamera skatten!

Joachim höjde ovillkorligt hotande sitt ridspö, som han icke på hela tiden lagt ifrån sig. -- Vet hut! ropade han förbittrad, du talar om fröken Skytte!

De tego bägge ett par ögonblick båda två liksom skamsna och avkylda genom Joachims hetsiga påminnelse. Stjerne satte sig åter tungt ned i en stol och bligade tyst men arg som en tjur med sina stora blå ögon på Joachim, vilken stod framför honom, smärt och rak, med hatten i hand och ridspöet under armen, färdig att gå sin väg.

Så reste baronen sig upp. Han sade långsamt och behärskat, med ansträngt lugn:

-- Låt oss tala förnuftigt med varandra, bror Joachim -- på det här viset komma vi ju ändå aldrig någon vart. Jag vet nog, att Agneta _ännu_ inte, han såg ned och letade efter orden, har någon vidare ... känsla för mig. Men jag har hennes föräldrars löfte, och då flickan är mig kär, och jag tror mig om att kunna göra henne lycklig, så har jag inte i sinne att uppge henne till den förste bäste, som behagar få en kapris ... Jag står vid mitt ord, tillade han energiskt, liksom jag antar, att gubben majoren, när det gäller, står vid sitt.

-- Gott! svarade Joachim lakoniskt. Så veta vi alltså det.

Han beredde sig redan att gå, då Stjerne -- med en förvirrad känsla av att, hur sakerna än stodo emellan dem, han i alla fall vore värd och omöjligt kunde tillåta, att någon gick ifrån gården på det sättet, utan att ha fått varken vått eller torrt -- halvt burdus välvilligt, halvt tafatt dröjande yttrade:

-- Bror blir väl kvar och tar en sup och en smörgås med oss i kväll?

Joachim skakade överlägset, nästan föraktligt på huvudet. Visserligen var han både hungrig och törstig -- det skulle gud veta -- men att äta en bit bröd eller dricka en tår vatten under detta tak, så länge Stjerne fasthöll vid sina anspråk på Agnetas hand, det ansåg han vara under sin värdighet. Dessutom kunde han inte för sig själv neka till, att han efter detta slut på deras mellanhavande, helst ville undvika att råka gumman Malvina igen.

Det skulle han emellertid ändå inte slippa. Då han vid sidan av Stjerne, som hövligt följde sin gäst ut, stod uppe på stentrappan och väntade på sin häst, kom gamla friherrinnan.

Hon gick ogenerat fram och ställde sig mitt emellan dem, i det hon mycket spotskt på sitt vanliga rättframma sätt frågade:

-- Nå, ha herrarna nu blivit eniga om, vem av er, som skall ha den lyckan att föra bruden hem?

Nils Olof Stjerne vände bort huvudet utan att svara sin mor, stött och generad över hennes sätt att ta saken. Joachim däremot tittade liksom nyfiket ned på henne, där hon stod bredvid honom, liten och rak i sin gammaldags snäva, kortlivade klänning, barhalsad, utan tecken till överplagg i den kyliga aprilkvällen. Och då han mötte den godmodigt satiriska, skeptiskt gäckande blicken ur hennes stora, klara ögon, kände han sig plötsligt friare till sinnes och i bättre humör, än han förut varit under hela eftermiddagen. Han böjde sig ned och tryckte galant sina läppar mot hennes magra, kyliga hand.

-- Naturligtvis den, som bruden _själv_ väljer, eller rättare: som hon redan har valt, sade han övermodigt och såg leende på henne med sina vackra ögon.

Friherrinnan var, som hon själv sade, »inte insensibel». Hon skakade på huvudet och knep ihop de tunna läpparna, i det hon lätt klappade löjtnant Skytte på kinden med sina smala, knotiga fingrar.

-- Inte alltid, inte alltid, mon cher! Hon såg ut framför sig utan att längre möta hans blick. Åtminstone inte i _min_ ungdom.

Och då han icke riktigt visste, vad han skulle svara -- hennes röst hade varit så egendomlig -- tillade hon, i det hon lade de magra armarna i kors över bröstet på den en gång koketta empiredräkten:

-- Då var en flicka förståndig, man tog den, som hade gården och namnet ...

-- Och den andre stackaren? frågade Joachim skrattande med en blick över skuldran -- hästen leddes nu fram -- och sprang ned för trappan.

Friherrinnan skrattade också.

-- _Ibland_ fick han komma bakefter ...

-- Mamma! ropade Stjerne plötsligt chokerad över hennes cyniska ton, som han dock borde vara van vid.

-- Herregud, Nils Olof, Joachim satt nu på hästen och hälsade leende upp till henne med hatten, litet uppmuntran skall karlen då ha! Hon såg på sonen och tillade torrt:

-- För om jag känner flickorna rätt, så tar hon nog dig ändå.

VIII.

Nils Olof Stjerne ansågs visserligen i allmänhet rätt trög, när det gällde att fatta eller genomdriva ett avgörande beslut, förslöad som han blivit genom moderns härsklystnad, men han var envis och trotsig som en äkta skåning och därtill starkt betagen i Agneta, vilken han, oaktat hennes tydliga motvilja -- förlitande sig på föräldrarnas löfte -- ansåg för sin trolovade brud. Icke heller var han synnerligen rädd för Joachim Skytte som egentlig friare betraktad -- lagen, som icke utan särskild tillåtelse kunde upphävas, skilde ju kusiner åt -- men ända sedan den unge mannen, företrädd av ryktet om sina lätta segrar hos det täcka könet, kommit till Munkeboda, hade baronen instinktivt varit svartsjuk på honom, och Joachims övermodiga och hänsynslösa sätt hade nu ännu ytterligare uppretat honom. Utan att spilla tid lät därför herren till Marieholm nästa morgon spänna för sin schäs, och utan att denna gång bedja sin sällskapsherre följa med, körde han ensam raka vägen till Munkeboda.

Joachim hade ännu icke fått tillfälle att tala med Agnetas föräldrar. Först då hela familjen redan satt samlad vid kvällsbordet, hade han kommit hem från sin utflykt till Marieholm, och icke förrän de om aftonen gingo uppför trappan -- som vanligt övervakade av faster Charlotte med talgljuset -- hade han fått tillfälle att med ett par hastigt viskade ord underrätta Agneta om, hur det gått.

Det var den första maj, och enligt en gammal tradition på Munkeboda skulle kreaturen då för första gången släppas ut på gräsbete. Då det emellertid var tunt med gräset denna första maj, blev det heller inte mycket med betandet -- djuren kommo blott ut ur båsen, och hela festen inskränkte sig till, att de fingo ett par timmars motion och frihet. Korna stodo sävliga och tunga utanför fähusdörren och råmade stilla ut i den friska luften, i det de sträckte på halsen och slött stirrade ut framför sig med sina stora melankoliska ögon. Kalvarna däremot dansade klumpigt och muntert omkring med sina långa ben och hoppade ystra och bångstyriga åt sidorna, när man jagade dem, livade av solskenet. Högtidligheten -- ty så ansågs det nästan på Munkeboda, där våren på detta sätt nu liksom officiellt erkändes -- bevistades från början till slut av gubben majoren själv, som med långpipan dinglande i ena mungipan och kasketten skjuten tillbaka i nacken, tillika med Joachim egenhändigt hjälpt till att lösa kräken och nu stod och förnöjt betraktade dem. På kökstrappan sutto flickorna med schalar över axlarna och njöto barhuvade av solskenet, som verkligen i dag var ovanligt varmt och vårlikt.

Vagnen från Marieholm körde långsamt in genom grindarna -- ladugården var skild från manbyggnaden och dess grusade gård blott genom själva den smala Munkebodavägen -- och baronen, som var en erfaren kusk och lantbo, tog naturligtvis vederbörlig hänsyn till de lösa kreaturen.

-- Se god dag, bror Stjerne! ropade majoren jovialiskt emot honom, medan flickorna i samma ögonblick försvunno från trappan. Joachim, vilken tillika med ryktaren intresserad höll på att undersöka en kalvs skadade bakben, såg däremot icke strax den främmande.

Baronen steg långsamt ur schäsen -- klappade lugnande vallacken, som oroligt skyggade för korna; och frågade ovanligt stelt och formellt, om hans ärade bror tilläte honom att säga honom några ord i enrum.

Inne på kontoret, innan han ännu fått tillfälle att hälsa på majorskan, vilken -- som vanligt, när det kom främmande -- strax gjorde toalett, sade han genast sitt ärende och bad om tillåtelse att ännu i dag få tala med fröken Agneta: han hade skäl -- här såg han upp med en blick, som gjorde gamle Niklas Skytte helt beklämd och obehaglig till mods -- han hade skäl att önska förlovningen definitivt eklaterad så fort som möjligt.

Utan att göra vidare frågor -- nästan rädd härför -- lät majoren strax skicka bud på fröken Agneta och hennes nåd. -- Bed för all del hennes nåd också komma! ropade han efter Bengta, helt nervös vid tanken på att vara ensam under den scen, som förestod.

Det första Joachim känt igen Marieholmsskjutsen, hade han strax givit den intressanta kalven en god dag och hastigt sprungit tvärs över gården uppför kökstrappan, där flickorna nyss suttit och ropat och nickat till honom. Han förmodade, att de gått upp på loftet, men på vägen genom köksförstugan hejdades han av Beata, som försiktigt stack ut huvudet genom den halvöppna dörren till den för ögonblicket tomma folkstugan, och hemlighetsfullt gjorde tecken åt honom att komma dit in.

På en av långbänkarna där inne framför det vitskurade matbordet satt Karin Maria, medan Agneta med schalen över huvudet låg på knä framför henne och borrade ansiktet ned mot systerns klänning.

-- Men i Herrans namn, flickor! ropade Joachim förfärad, i det han trädde in. Vad står då på?

Agneta såg upp med ett blekt, förskrämt ansikte -- Joachim gick strax fram till henne.

-- Men Agneta ... han lyfte upp henne och drog henne intill sig utan att det ringaste bry sig om Karin Maria och den sympatiserande Beata, som plötsligt börjat gråta. Är det, för det att Stjerne? ... Och du, som lovade mig att inte vara rädd!

-- Jag är inte rädd, mumlade hon och tryckte sig fast intill honom med pannan mot hans skuldra, inte för _honom_. Men mamma ... Jag har ju alltid varit van att lyda mamma!

Karin Maria reste sig plötsligt upp och ställde sig vid sidan av systern: -- I _detta_ lyder du ingen utom ditt eget hjärta, Agneta, sade hon högtidligt.

Joachim såg upp -- han räckte Karin Maria handen.

-- Karin Maria ... Du håller med oss? ... utbrast han förvånad, tacksamt.

Karin Maria lade sin hand i hans och nickade tyst. Hon ville säga något, men i detsamma kom stugpigan Bengta brådskande in. Beata, som skulle bevaka dörren, hade naturligtvis glömt sina plikter och stod och snyftade av rörelse med näsduken för ögonen.

-- Fröken Agneta ... Pigan blev stående med öppen mun och spärrade upp ögonen: stod inte löjtnanten där och höll fröken Agneta i famn! Och ändå visste ju var själ i socknen, att det var hon, som skulle ha baronen på Marieholm!

Agneta rätade hastigt på sig -- hon var alldeles blek.

-- Vill du, att jag skall gå med? frågade Joachim sakta. De hade naturligtvis alla strax gissat, vad budskapet gällde.

Hon såg ett ögonblick tvekande på honom, frestad -- Karin Maria sade bestämt och avgörande:

-- Det duger aldrig i världen. Det är Agneta, som blir frågad, och Agneta allena skall svara ... För resten skulle det bara reta mamma förfärligt, tillade hon lägre, och honom naturligtvis också ...

Agneta tryckte bägge händerna mot bröstet -- i dörren vände hon sig om och såg hjärtslitande på Joachim med sina praktfulla, nu tårglänsande bruna ögon. Han tog ovillkorligt ett steg efter henne.

-- Låt henne bara gå, viskade Karin Maria. Och hon tillade högt, då Agneta tillika med pigan redan var utanför dörren: Du kan vara alldeles lugn, kusin -- ingen tvingar Agneta lika litet som någon av oss andra.

Hennes nåd, vilken vid alla högtidligare tillfällen ansåg det nödvändigt att vara »i paryr», hade ännu icke infunnit sig, då Agneta som strax utan förberedelser efterkommit kallelsen, trädde in på kontoret till sin far.

Hon var blek och darrade, så att hon måste hålla sig fast i närmaste stol, medan hon med nedslagna ögon och detta trotsigt bestämda drag kring munnen, som ibland gjorde henne lik modern, neg för friaren.

-- Agneta, min lilla flicka ... harklade majoren sig olycksbådande högtidligt. Han såg oroligt från sin dotter till baronen, och då ingen av dem tycktes vilja möta hans blick eller gåvo honom den ringaste uppmuntran, blev han strax bragt ur koncepterna, och i det han plötsligt vände ryggen och gick bort och ställde sig med händerna i byxfickorna vid det bortersta fönstret, mumlade han hastigt:

-- Tala _själv_ med henne, bror Stjerne -- du är då egentligen närmare till det än jag.

Nils Olof Stjerne stod och såg på Agneta: späd och smärt, med den bara, vita armen fast stödd mot stolsryggen framför henne, huvudet djupt sänkt mot bröstet, som oroligt höjde och sänkte sig under den hemvävda, rutiga schaletten. Han närmade sig långsamt.

-- Fröken Agneta, sade han lågt med en röst, som stockade sig. Er far har givit mig lov att fråga, om fröken ... om Agneta ... Han kom icke vidare, teg ett par sekunder och grep så plötsligt lidelsefullt hennes hand. Agneta, viskade han bedjande, allvarligt, jag lovar er, att min hustru aldrig skall behöva ångra, att hon sagt ja.

Agneta tittade skyggt upp. -- Herr baron, började hon sakta, med svag röst, det gör mig ont ...

Han höll ännu hennes hand, som han häftigt tryckte.

-- Säg icke mer! ... Agneta kommer att ångra sig. Tänk efter -- tänk efter i fred och ro. Han talade hastigt, upprört. Låt icke den pojken med sina lösa fraser locka er från att bryta ett gammalt löfte ...

-- Jag har aldrig givit något löfte, ropade Agneta indignerad.

I detta ögonblick öppnades dörren raskt utifrån, och majorskan stod på tröskeln. Hon hade i detsamma hon trädde in hört Agnetas sista ord och uppfattade genast, förberedd av pigan som hon var, vad som stod på.

-- Dina föräldrar ha givit det i _ditt_ namn, utbrast hon häftigt uppretad. Hon gav sig icke ens tid att hälsa på Stjerne -- hon, som annars var så artig mot främmande. Du är så god och rättar dig därefter.