# Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/skyttes-pa-munkeboda-hemliv-i-skane-1830-48712/index.md

-- Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!

Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla sågo på henne.

-- Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.

Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och sett på Agneta -- hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort fröken Susen, och när den »gamle libertinen» -- som han hädanefter för sig själv kallade det galanta krigsrådet -- utan vidare kysste henne, rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon -- Agneta -- verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.

-- Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan, som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin Maria.

Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta -- med en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra -- gjorde sig ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och flytta på stolarna, som kommit i oordning.

-- Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.

Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande, som plötsligt gjorde henne rebellisk.

-- Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles icke märkt honom i rummet. Men ... hon såg sig om, var har du gjort av Susen?

-- Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt på honom.

-- Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen -- hon är så perfektionerad ...

-- Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill sig i ett fast tag. Du ... han såg ned och harklade sig. Om du ännu en gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om halsen på honom!

Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:

-- Men Joachim ... en sådan rar gammal farbror! ...

Men hennes ögon hade varit _alltför_ oskyldiga -- de narrade honom icke! Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter, halvt frågande -- liksom han ville, men icke tordes be om mera -- förde han handen sakta upp till sina läppar.

-- Lilla Agneta, mumlade han.

Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut» en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa hennes händer -- vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket drog till sig igen -- som gjorde honom både kall och varm, där han satt mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att det _klädde_ henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.

Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen -- hon var outtröttlig i att finna på rim.

»Mitt första är ett trä, mitt andra är ett vatten, mitt hela är ett fä från sporrarna till hatten!»

läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt bestått till detta nöje.

Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest äventyrliga tydningsförslag -- ingen kunde gissa charaden.

-- Men _mon Dieu_! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med papperet -- den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av er komma underfund med det? ... Det är _naturligtvis_ min man! _Eke-bäck_. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?

Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.

Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde _begripa_ moster Netten.

-- Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om äkta hälften.

-- Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata, ännu indignerad.

-- Nej ... Fritz betänkte sig litet och såg ut, som om han just icke tyckte, att det var något så stort företräde hos majorskan. Men tant Skytte är ju också så ovanligt seriös!

Det drog ut på kvällen, men ingen ville gå och lägga sig: det var så sällan man såg någon ungdom på Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim att hämta ned harpan ifrån gavelrummet och sjöng ett par bitar av Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade »Hulda Rosa» och »Blommorna».

De sutto alla högtidliga, nästan andäktiga längs väggarna och hörde på, plötsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte flyttade sig högre upp i sitt soffhörn och såg sig myndigt omkring, stolt över äldsta dottern. Dörren till »kontoret» öppnades ljudlöst, och genom röken från långpiporna, vilken som en bölja slog in i förmaket, skymtades två framsträckta röda ansikten.

Joachim hade omärkligt ömsat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att tänka på det hade han lagt handen över ryggstödet på hennes stol, och plötsligt kände han, hur hennes nacke omedvetet sjönk ned däremot. Han rörde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke förtroendefullt, han tyckte nästan smeksamt, fortfor att vila mot hans hand.

Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det blå möbelöverdraget ännu vitare -- hade det varit fröken Susen eller en annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att trycka sina läppar däremot: det hade blott varit ett gängse tillfällighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig -- när det var Agneta, så nändes han icke. Kanske mest av fruktan för att någon kunde se det och komma med en eller annan skämtsam eller ekivok anmärkning, vilken -- det kände han plötsligt med stor bestämdhet -- i detta ögonblick skulle vara honom i hög grad emot. Den enda smekning -- om det ens kunde kallas så -- han tillät sig gentemot sin kusin var att, i det han lutade sig över henne, lätt trycka sin kind mot hennes mjuka hår.

-- Lilla Agneta, mumlade han ännu en gång. Detta fattiga och enkla smekord var det enda, som nu föll honom in -- han, som annars brukade ha så många uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap för det täcka könet.

Agneta hörde det och, plötsligt medveten om hans närhet, reste hon hastigt upp det bakåtlutade huvudet och satt under den övriga sången rak som ett ljus, blott en liten smula framåtböjd under hans blick, som hon kände.

Karin Maria slutade med ett par långa, dallrande ackord. Joachim reste sig upp bakom Agnetas stol och sade -- med en röst som hon icke riktigt kände igen -- hastigt, energiskt, snubblande över orden:

-- Nu ska vi dansa!

Ingen kom sig för att göra någon invändning. Kaptenskan Ekebeck satte sig genast, oombedd, liksom på kommando, till klaveret. Utan att bjuda upp, tog Joachim i den allmänna förvirringen, medan de andra röjde undan bord och stolar från golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var den från Tyskland importerade valsen, som nu på senare tider blivit högst modern, även här i landsbygden.

Agneta dansade viljelöst efter musiken, som liksom vaggade henne fram. Hennes strålande bruna ögon vilade leende i kusin Joachims varma blå. Så länge de dansade, kände de sig liksom allena med varandra -- det var icke längre frågan om tvång, blygsel, fruktan eller förställning emellan dem.

Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som plötsligt vacklade till, närmare intill sig och bemödade sig själv att stå stadigt på fötterna. Han kände sig plötsligt så yr i huvudet, som om han ensam tömt en hel flaska champagne.

-- Tack! Tack! mumlade han och klämde häftigt hennes händer i sina utan att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.

Fröken Susen var stött. Hon kunde inte begripa, varför den ende kavaljeren -- naturligtvis räknade hon inte unge Fritz för något -- plötsligt hade hittat på att dansa med »den ungen», i stället för att, som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne. Hon satt stram med armbågarna tryckta intill sidorna och näsduken förnämt mellan två fingrar, medan unge Fritz litet tölpigt bjöd upp Karin Maria och Beata godlynt lät svänga sig av farbror Fagerhjelm, som lade huvudet på sned, när han dansade och gjorde många konstiga och överflödiga krumbukter med benen. I salsdörren stod mamsell Fiken i sin nya svarta bombasinsklänning och vaggade fram och tillbaka med händerna på höfterna i takt efter musiken, medan majoren från dörren mitt emot gjorde fåfänga försök att kryssa över golvet, som, hur det nu var, alltid var fullt av de dansande, i det han oupphörligt vänligt nickade till henne och alltemellanåt uppmuntrande ropade: -- Nu ska vi, mamsell Fiken -- nu är det vi, som ska till ...

I detsamma de stannade, hade Agneta uppfångat sin moders kyligt förvånade och förtörnade blick -- hon förstod strax, vad som var i vägen och blev dödligt rädd. -- Susen! ... viskade hon, ännu kippande efter andan, och såg bönfallande upp på Joachim. Susen _sitter_!

Joachim var så glad, att han kunde ha skrattat högt. Han tryckte Agnetas händer, som ännu hjälplösa vilade i hans, och gick artigt fram till fröken Susen.

-- Det är då inte för _min_ skull, som löjtnant Skytte så hastigt lämnar sin dam, pikade fröken Susen sötsurt.

-- Men fröken! Joachim gjorde sina ögon så förebrående han möjligtvis kunde och lade handen känslofullt på hjärtat. Naturligtvis är jag förberedd på att fröken missuppfattar mig. Vi hade spelat filippin, min kusin och jag, tillade han resolut, så högt, att damerna i soffan också kunde höra honom.

Fröken Susen var icke svår att försona; hon föreslog ämabelt, att löjtnanten och hon skulle lära flickorna att dansa polka: -- Det är det enda, vi nu gitta dansa i Kristianstad, förklarade hon överlägset.

Beata var strax ofantligt intresserad; den beskedliga kaptenskan spelade vidare och de började alla -- också mamsell Fiken -- att »lära stegen», vilka fröken Susen med den ljusblå kjolen graciöst upplyft framtill -- så högt, att de broderade strumpebanden skymtades -- välvilligt med stor energi förevisade.

Blott Agneta var icke med. Hon hade strax efter valsen smugit sig ut i förstugan och satte sig i halvmörkret på loftstrappan utan att märka kölden.

Joachim hade sett henne försvinna, och anande orsaken, plötsligt nervös, behärskad av otålig längtan att se henne igen, gick han -- då alla som bäst voro upptagna av polkan -- efter henne.

-- Agneta! viskade han dämpat. Han kunde icke strax få syn på henne i det svaga, flämtande ljuset av den ensliga, osande tranlampan på förstugubordet.

Hon svarade icke, men reste sig hastigt upp, stödd mot ledstången.

I nästa ögonblick var han vid hennes sida, och plötsligt -- ingen av dem kunde någonsin säga, hur det egentligen gick till -- låg hon i hans armar, tätt, varmt med kinden mot hans bröst.

-- Agneta, min egen, min käraste, viskade han lycklig innerligt ned emot henne.

Hon svarade icke, men i halvmörkret såg hon upp på honom, ömt, en smula skyggt och liksom nyfiket. Han förstod, att lilla Agneta på denna enda dag, i den plötsliga strålvärmen av en häftig och äntligen fullt medveten kärlek, vuxit till kvinna i hans armar. Och den heta, nästan brutala passion, som förut i dansen gjort honom blind för allt, som försiggick omkring dem, okänslig för allt annat utom för henne, smälte -- här ute i tystnaden och ensamheten -- en sekund i blid ömhet och ängsligt skälvande innerlighet.

Det var blott ett ögonblick. En dörr gick upp där inne -- bullret av dansen och rösterna hördes. -- Agneta ryckte sig darrande ur hans famn och flög ljudlöst uppför loftstrappan.

VI.

Tidigt nästa morgon, medan gästerna ännu sovo och det högtidliga kaffe- och frukostbordet dukades vid brasan inne i salen, såg Joachim, då han gick nedför trappan, Agneta med schal över skuldrorna stå borta vid förstugufönstret och knyta sin kråka.

Det klack till i honom, han hade icke växlat ett ord med henne, sedan han i går afton det korta ögonblicket i trappans halvmörker hållit henne i sina armar. Då hon efter en stund kommit ned igen -- just som sällskapet beredde sig att bryta upp -- hade han icke en sekund varit i stånd att fånga hennes blick, och hon hade blott mitt ibland alla de andra sagt honom ett flyktigt och nästan ohörbart godnatt.

Han närmade sig henne tvekande -- hon stod med nedslagna ögon och låtsade liksom icke märka honom ...

-- Skall du ut? ... så tidigt ... var allt vad han, underligt förvirrad, kunde hitta på att säga.

Hon slog icke upp ögonen, medan hon drog på sig sina hemstickade blå bälgvantar.

-- Ja, jag skall innan frukosten skynda mig bort till Nils Måns' Gunilla och tinga henne till fårklippningen, har mamma sagt.

Joachim öppnade förstugudörren, och utan att säga något vidare tog han sin hatt och följde med henne.

De gingo och tego. Solskenet glittrade på de ljusgröna åkrarna och skogen, som svagt började skifta i rödbrunt. Tjälen var icke ur jorden ännu, och de djupa hjulspåren på vägen voro nu på morgonen täckta av spröd, vit is, vilken krossades som tunt glas under deras fötter.

De fortforo att gå tysta bredvid varandra. Plötsligt, liksom driven av en ingivelse, böjde Joachim sig hastigt fram och såg in under kråkan, in i Agnetas ansikte. Hon hade ögonen fulla av stora tårar, färdiga att falla.

-- Men Agneta, viskade han. Varför i all världen ...? Han tog hennes hand, som slappt hängde nedåt kjolen, i sin och böjde sig fram.

-- Agneta, varför i herrans namn går du och gråter? frågade han ännu en gång mer bestämt, oroligt.

-- För det ... för det ... snyftade hon, för det, att kusin Joachim inte säger ett enda ord till mig.

-- Men Agneta, började Joachim varmt, jag går ju här och är så glad bara för det jag får lov att gå bredvid dig, sötaste, här tryckte han ömt den lilla handen i bälgvanten, gå bredvid dig och tiga. Vad skulle jag då kunna säga, som vore gott nog?

Agneta teg bakom sin vita, styvstärkta kråka. Av hela hennes profil såg han bara hårlockarna framtill och näsan, en liten rund, dunig nästipp, som såg trotsig ut.

Och med den märkliga rapport det är mellan två, som älska varandra, gissade han, vad det var hon tänkte på.

-- Du vill ... du vill, att jag skall säga ... det jag icke fick sagt i går ...?

Agneta rätade en smula på sig, trotsigt, liksom för att tillkännage, att nu kunde det vara detsamma. Men Joachim lät icke narra sig av denna låtsade likgiltighet; leende böjde han sig fram och drog hennes arm in under sin.

-- Min käraste flicka, det är ju sagt alltsammans »i en kyss», höll han på att tillägga men kom så med ens ihåg, att han aldrig riktigt hade kysst henne -- aldrig utom hennes kind och vrist och hand. Han smålog, stannade och i det han lyfte hennes hand, som han tryckte mot sina ögon, mumlade han gång på gång, lågt och obehärskat:

-- Jag älskar dig ... Men jag _älskar_ dig ju ...

Hon vände ansiktet upp emot honom, rodnande, med lätt skälvande läppar. Blicken vilade i hans, varm, tillbedjande öm, oförställt hängivet.

Så lade han armen fast om hennes skuldror, böjde sig ned och tryckte sina läppar mot hennes fina kind -- frisk, litet fuktig, i den kyliga aprilmorgonen -- och mot hennes mjuka, halvöppna läppar, som blygt slöto sig under hans långa kyss.

Det föll ingen av dem in att vara så försiktig att först se sig omkring, om de verkligen voro allena. Det behövdes heller icke: på den steniga, knaggliga, frusna vägen, som oregelbunden snodde sig högre och högre upp mellan ljungbackar och åkerlappar, fanns det så tidigt på morgonen icke en själ.

-- Och du bryr dig verkligen om mig, arme, syndige satan? frågade Joachim ödmjukt, men fullkomligt överflödigt, bara för att höra henne ännu en gång bekräfta det.

-- Jag kommer aldrig att bry mig om någon annan, aldrig i världen, mumlade Agneta lidelsefullt, i det hon, plötsligt liksom rädd för sin egen häftighet, slöt de strålande bruna ögonen.

-- Och Stjerne? frågade han övermodigt, retsamt triumferande. Men i nästa sekund ångrade han bittert, att han nämnt detta namn. Över Agnetas ansikte gled ett så plågsamt uttryck av leda och skrämsel, att hon ett ögonblick nästan blev oigenkännlig.

-- Men Agneta, Agneta, viskade han varmt. Du är då väl inte rädd? Vad skulle han väl kunna göra dig -- _nu_?

-- Mamma, viskade hon med plötslig förtvivlan. Du vet inte, hur rysligt bestämd mamma är, när hon en gång har givit sitt ord.

-- Och du kunde verkligen tänka på att ge efter för henne? ropade han häftigt.

Agneta såg upp. -- Nej, sade hon lågt men så tydligt, att det lät nästan skarpt. Nej -- aldrig.

-- Tror du inte, det blir bäst, återtog han tvekande efter en kort paus, att jag rider över och själv talar med Stjerne, innan faster Charlotte ... Vi behöva ju inte säga detta _strax_ till faster Charlotte, tillade han lägre, halvt övertalande.

-- Åjo, utbrast Agneta lättad, tala först med Stjerne. När du säger honom, att jag inte _vill_, att jag rakt inte kan ... inte kan tänka mig ... så måste han naturligtvis uppge det. Hon såg ängsligt på honom. Tror du inte?

-- Säg mig, Agneta, Joachim stannade mitt på backen och såg henne allvarligt in i ögonen. Är du säker på, att han bryr sig om dig -- dig själv, din kärlek, menar jag? Har han någonsin direkt antytt, talat med dig om sina känslor?

Agneta teg litet, så sade hon dämpat:

-- Ja.

-- Du säger det så underligt, Agneta, utbrast han plötsligt orolig, mottaglig för var skiftning i hennes stämma.

-- Ja, för det ... för det ... Jag kan inte fördraga att tänka på det, utbrast hon häftigt.

-- Säg mig nu allt, yrkade han lika häftigt, nästan ängsligt. Berätta alltsammans.

-- Å, det är inte mycket att berätta. Nästan instinktivt försökte hon att behärska sin stämma och liksom utplåna intrycket av sina egna ord. Det var på balen på Råsnäs nu i julas. De hade druckit mycket, och så den allra sista dansen, så kom han och bjöd upp mig. Jag tordes förstås inte neka ...

-- Var han full? frågade Joachim rakt på saken. Det kan jag inte tro, han tål ju allt, den karlen.

-- Jag vet inte precis, om han var full, sade Agneta betänksamt, men nykter var han då heller inte, fast han förde mig mycket säkrare än många andra, jag hade dansat med.

Joachim grep Agneta fastare om handleden. För första gången gick det plötsligt upp för honom, att detta -- att en ung flicka, som det allmänt brukades, skulle vara tvungen att dansa med den förste bäste halvdruckne kavaljer, som det behagade att bjuda upp henne, och vem var inte halv- eller heldrucken på en julbal? -- att detta egentligen var ett högst upprörande oskick.

-- Och hela tiden vi dansade, fortfor Agneta med lägre röst, en smula ansträngt, liksom plågad eller generad av minnet, såg han på mig. Och plötsligt, utan att jag kunde ana, eller hindra det, böjde han sig ned och viskade ... något ... och, här blev hon röd som blod, och han tog fatt i mitt öra, som om han ville bita mig ...

-- En sådan rå ... Joachim svor till. Vad sade han?

-- Å, jag minns inte så noga. Agneta tittade generad ned i marken, förskräckt och ändå smickrad över att han kunde taga sig det så nära. Jag blev ju alldeles ifrån mig, så förbluffad och förfärad som jag blev. Något om att jag var så söt, att han rakt på fläcken kunde äta upp mig ... Det var kanske inte så farligt, han var naturligtvis drucken ... Men han skrämde mig -- å, så han _skrämde_ mig! Bara hans ögon ... Annars är han ju alltid så snäll och artig ...

-- Han är en rå, liderlig sälle, det är, vad han är, utbrast Joachim blek av raseri över att hans fina lilla Agneta alldeles hjälplös hade varit utsatt för en så oförskämt brutal kärleksförklaring, att en kavaljer knappt kunde bjuda en gattös en sådan. Ty av hennes avbrutna och generade berättelse förstod han med sin erfarenhet betydligt mera, än hon i sin oskuld hade begripit eller ens anat. För karlens heders skull måste jag antaga, att han varit full, annars vore ett sådant beteende mot en ärbar flicka av stånd mer än oförlåtligt. Men du kan lita på, att jag skall tvinga den tölpen att be både dig och mig om ursäkt.

-- Nej, ropade Agneta plötsligt dödligt rädd för att ha framkallat en skandal eller en träta. Du får inte nämna den dumma historien för honom. Jag förbjuder dig det, jag går i sjön av skam, om han får veta, att jag minns den och ändå träffar tillsammans med honom precis som vanligt. Men vad skulle jag väl göra? hon vände sig emot honom. Inte kunde jag säga något till mamma, det skämdes jag för. Och så friade han ju till mig strax efter, slutade hon litet osammanhängande.

-- Du tror kanske det var för _den_ skull? frågade Joachim spotskt. För att reparera sin näsvishet ...

-- Nej, sade Agneta ärligt. Jag tror verkligen, att han ... att han ... är kär i mig, kom det med stor bestämdhet. Och då Joachim icke svarade, tillade hon blygt, litet snusförnuftigt:

-- Det kan man alltid märka. Jag menar, det kan man alltid känna på sig, när en karl ...

Hon tvärtystnade, stött över Joachims leende blick, och slog nacken tillbaka.

-- Du tror naturligtvis, att ingen någonsin har brytt sig om mig! sade hon förtrytsamt, med en viss air.

-- Gud skall veta, att jag tror raka motsatsen. Jag, han tog henne försonande i sina armar och viskade, jag som själv är så rent tokig i dig.

Agneta hade fullständigt glömt budskapet till Nils Måns' Gunilla angående fårklippningen, och upptäckte plötsligt till sin förskräckelse, att de för länge sedan gått förbi stigen, som över ljungheden ledde till stugan. Hon drog sig hastigt, nästan tvärt ur hans armar:

-- För guds skull, kusin Joachim, utbrast hon bekymrad och fick med ens mycket bråttom. För all del skynda dig hem, så att du är hemma före mig. Vad i all världen skall mamma och Fagerhjelmarna säga! Och Susen ... kunde hon inte låta bli att tillkasta honom, i det hon vände sig om.

-- Du är då också den eländigaste rädda stackare, mumlade han, motvillig att redan lämna henne.

-- _Rädd?_ Agneta kastade huvudet tillbaka och satte trotsigt sina praktfulla bruna ögon i honom. Du skall få se, om jag är rädd, när det en gång gäller!

VII.