Part 3

Under hela juldagsförmiddagen och ett godt stycke in på eftermiddagen dundrade de svenska kanonerna mot Greiffenhagen, i hvars murar bréche på bréche skötos. Detta gjorde den verkan på Fernando da Capua, att han, så fort sig göra lät, skickade all sin tross öfver till det närbelägna Gars, der den, åtminstone för tillfället, var i större säkerhet. Sedan detta var gjordt, befästade han sig på det bästa, ty han hade för afsigt att så hårdnackadt som möjligt försvara sig. Gustaf Adolph återigen hade beslutat att till hvad pris som helst taga staden, emedan de kejserlige der voro till hinder vid hans operationer. Fram på eftermiddagen hade en så vid bréche blifvit skjuten, att konungen trodde det en stormning skulle kunna vågas med hopp om framgång. För att göra sig underrättad derom iklädde sig öfverstelöjtnant Wildenstein vid gula regementet fullständigt harnesk och framgick oförfärad mot den flendtliga elden. Han kom bréchen mycket nära, tog den under några minuter i skärskådande och återvände derefter lika lugnt som han kommit.

"Nå", sade Gustaf Adolph, som icke utan oro med blickarne följt sin tappre kämpe, "hvad tror ni om saken?"

"Jo, ers majestät, låt mig få börja genast och jag ansvarar med mitt hufvud för en lycklig utgång. Visserligen ha de kejserlige innanför bréchen uppkastat en betydlig jordvall, men den bör ej kunna hindra oss särdeles mycket. Dessutom är det min åsigt, att hvad som bör göras, ska' göras snart."

"Rätt så, min käcke Wildenstein", sade Gustaf Adolph leende. "Tag ni edra musketerare. Teufel skall komma efter med pikenerarne, och så skola vi väl med Guds hjelp kunna jaga de kejserlige ut derifrån. Fältropet må blifva: 'med Guds hjelp!'"

Med dessa ord kastade konungen om sin häst och ämnade rida bort, då hans blickar föllo på Arnold, som tillika med sina följeslagare stod ett litet stycke derifrån.

"Har jag inte sett dig förut?" sporde konungen, sedan han en stund med välbehag betraktat ynglingens vackra och friska ansigte.

"Jo, i Stettin för två dagar sedan", svarade ynglingen frimodigt

"Sant", inföll konungen. "Jag lofvade att komma eder till hjelp, och nu är jag här. Är det något som I viljen, eftersom I lemnat eder stad och gått mig till mötes?"

"Eders majestät", sade nu 'mäster' Hans, i det han ödmjukt, med hatten i hand, trädde fram till konungens häst, "jag är en simpel borgare i Greiffenhagen. Här stå mina kamrater och min son, och vi bedja samtligen, att det måtte förunnas oss att deltaga i den stormning, som snart ska företagas. Vi ha lidit mycket af Fernando da Capuas roflystnad, och inte nöjd med att taga ifrån oss vårt gods och guld, ville han äfven beröfva oss lifvet derför att vi ståndaktigt höllo fast vid den lutherska läran. Vi ha lidit mycket under dessa dagar. Med så mycket större mod skola vi gå i striden, när det gäller våra barn, våra hem och vår lära. Gammal är jag visserligen, och länge var det sedan jag pröfvade min styrka mot en oväns harnesk, men ännu tilltror jag mig kunna handtera ett vapen."

"Det vare dig och dina kamrater beviljadt", sade konungen mildt efter en stunds besinnande. "Viljen I följa med musketerarne, eller kanske I bättre tycken om rytteriet?"

"Nej, jag är för gammal att sitta till häst", sade Hans Wippenbach.

"Jag också", bedyrade Franz Schwanenfelz.

"Skulle ingenting ha emot att krypa upp på en häst", inföll handskmakaren, "men inte gör jag det utan sällskap!"

"Inte jag heller", pustade gevärssmeden.

Gustaf Adolph log åt de hedervärde borgarnes öfverläggning. När han tyckte att den var slutad, kallade han på en officer och befalde honom att gifva greiffenhagenborna de vapen, som de sjelfve behagade.

"Jag beklagar verkligen Fernando da Capua, om han råkar ut för den här", sade gevärssmeden, i det han svängde öfver sitt hufvud ett tungt slagsvärd.

Hvar och en hade något att säga om sitt vapen, och troligtvis skulle de oaktadt sin ifver gått miste om deltagandet i stormningen, så framt icke Wildenstein sjelf påmint dem derom.

"Nu gäller det!" ropade han, då han i spetsen för sina musketerare ilade fram mot bréchen. "Låt se att ni står er som tappre karlar!"

Handgemänget blef förfärligt, ty de krigsvane wallonerne slogos med förtviflans mod. Men det hjelpte dem föga. Fot för fot trängdes de tillbaka både från yttre muren och den inre jordvallen. Den förste, som satte sin fot på Greiffenhagens gata, var Franz Schwanenfelz. Hans väg gick öfver en hög vall af stupade walloner. Tätt i hans spår följde 'mäster' Hans, gevärssmeden, handskmakaren, Arnold och Gerhard. Deras klingor dröpo af wallon- och kroatblod. Ännu voro de osårade.

"Se der", utropade plötsligt Arnold, "der står Fernando da Capua!"

Franz Schwanenfelz rusade fram; likaså Hans Wippenbach, gevärssmeden och handskmakaren, men framför dem var ändå Gerhard, den mördade vapensmedens son.

"Mig tillhör han!" ropade ynglingen med stark stämma och en sådan värdighet i sina drag, att de andre mot sin vilja gåfvo honom rum. "Kom i håg, att han grymt lät döda min far. Nu vill jag hämnas!"

Med dessa ord nedhögg den käcke ynglingen, sida vid sida följd af Arnold, tvenne i vägen stående walloner och störtade lös på Fernando da Capua, som i första ögonblicket ryggade tillbaka. Men snart hemtade han sig och upptog med största kallblodighet Gerhards mest rasande anfall. Striden blef het. Da Capua fick förstärkning, likaså våra vänner.

"Ha", röt plötsligt Fernando da Capua till, "ska' -- jag dö för din hand eländige kättare, så -- --"

Längre kom han icke. Värjan föll ur hans hand, och en tjock blodström forsade häftigt ur ett sår i bröstet. Han föll tungt till marken och låg som död.

Walloner och kroater flydde i oordning. Skymningen hade inbrutit. Striden blef vildare. Plötsligt uppgaf Hans Wippenbach ett skri af smärta och föll medvetslös i sonens armar. Och många minuter dröjde det icke, förrän ett liknande skri hördes från Franz Schwanenfelz' läppar. De båda yrkesbröderna fördes hem till Wippenbachs hus. Deras sår voro svåra, men läkaren trodde dock att de ej skulle medföra lifvets förlust.

Mörkret afbröt striden. Svenskarne voro herrar öfver staden, Redan andra dagen utrymde de kejserlige frivilligt Gars, dock först sedan de stuckit det i brand, de flydde i oordning söderut, flydde för "snömajestätet" och hans soldater.

De båda mästerskräddarne tillfrisknade småningom och lefde länge, aktade och ärade af alla.

Den 12 november två år derefter kom till Greiffenhagen underrättelsen om Gustaf Adolphs död vid Lützen. Der, såväl som i hela det protestantiska Tyskland, väckte denna sorgepost allmän bestörtning. En sorgegudstjenst hölls i Greiffenhagens tempel och efter dess slut uppsteg "mäster" Hans Wippenbach, sjöng som fordom i Nürnberg ett drapa till minne öfver befriaren af deras stad och prisade i konstiga versmått hans dygder. Sedan den tiden blef den gamle mästersångarens tunga förstummad för sång. Ingen hörde honom mera sjunga.

Men långt efter det de båda mästerskräddarnes stoft multnat, långt efter det vårdarne på deras grafvar förvittrat, lefde deras minne i Greiffenhagen, och ännu finnes der troligtvis mången gammal person, som kan påminna sig i sin ungdom hafva hört deras tapperhet och deras trohet omtalas.

Fernando da Capuas löfte att komma till Stettin besannades. Men han kom ej dit för att "toppa hufvudet af de svenske generalerna", utan för att dö af sina sår.

Arnolds och Gerhards vänskap blef fortfarande varaktig. De öfvertogo sina fäders yrken och blefvo aktade män i den stad, i hvars befrielse de tagit en så verksam del.

End of Project Gutenberg's Skräddarne i Greiffenhagen, by J. O. Åberg