Part 2

"Visste jag inte, att den fördömde italienarens spioner skulle stryka här omkring", utbrast han med halfhög stämma och störtade sig med all makt öfver den mörka kropp, som låg ofvanpå Gerhard, grep tag i den med hela sin kraft och slungade den ett godt stycke åt sidan. Nästan samtidigt ryckte handskmakaren upp ynglingen, mot hvars högra skuldra spionens dolkstöt hade snuddat utan att göra den ringaste skada.

Spionen var nästan ögonblickligen på benen, och hans gälla rop: "Hitåt, soldarer!" skallade så olycksbådande genom den mörka qvällen. Men det var också sista gången han uppgaf detta rop, ty med blixtens hastighet ryckte gevärssmeden en af sina pistoler ur bältet och sköt utan att betänka sig en enda sekund en kula rakt i spionens bröst. Han föll utan att gifva ett enda ljud ifrån sig.

"Nu fort undan!" skrek gevärssmeden. "Den der har utan tvifvel fått nog. Nu gäller det att se till på hvad sätt vi må komma undan!"

Ett förfärligt larm uppstod på "Kung Gambrinus" när skottet brann af. Den halfsofvande kroaten sprang upp, som om en orm stungit honom. Wallonen satte ölmuggen så häftigt i stenbordet, att den gick i kras och slängde pipan rakt i ansigtet på värden, som svärjande ref sig i pannan, der det våldsamma slaget träffade. Alla nyktrade i ett enda ögonblick till och när ropet: "Svensken kommer! svensken är öfver oss!" ljöd öfver det döfvande larmet, tumlade hela den druckna massan hals öfver hufvud ut genom dörren. Larmet på gatan blef ännu värre, i det att ute ströfvande soldathopar samlade sig. Trängseln på gatan blef snart förfärlig. Alla frågade hvarandra hvad som stod på, men ingen kunde svara derpå. Ingen observerade heller i mörkret den skjutne spionen, förrän en beriden patrull kom tillstädes med sina facklor. De undersökte platsen och träffade på den fallne. En vid kappa, som dolt hans gestalt, hade fallit tillbaka. Några officerare gingo fram för att taga liket i betraktande, men studsade ögonblickligen tillbaka.

"Hvem är det?" frågade en af dem som såg sina kamraters bestörtning, och som ej kände den fallne.

"Fernando da Capuas biktfar, franciscanermunken Ambrosius", ljöd svaret. En annan tillade genast:

"Ambrosii död ska' komma att stå denna staden dyrt. Da Capua ska' veta att blodigt hämnas sin förtrogne." Till de omkringstående kroaterna sade han: "Genomsök noga hela staden. Jag misstänker att det är vapensmeden Wanfrieds son, hvilken lär hålla sig fördold här, som föröfvat mordet. Femtio blanka dukater åt den som för honom död eller lefvande till mig."

Soldaterna skingrade sig. Somliga gingo tillbaka till "Kung Gambrinus", der värden ännu under tysta eder fortfor att gnida sin blodiga panna. Andra deremot skyndade att verkställa befallningen och länge dröjde det icke, förrän starka kroatafdelningar genomkorsade staden i alla riktningar, antastande och trakasserande hvem de mötte.

Men af flyktingarne funno de icke det ringaste spår. De hade tagit in på en sidogata, som i en annan riktning ledde ned till floden. Gynnade af mörkret kommo de oskadde ned till Oderns strand, hvarifrån en liten farkost öfverförde dem till motsatta sidan, der de åtminstone för ögonblicket voro i säkerhet.

3.

Det hus, i hvilket "mäster Hans", Franz Sehwanenfelz och Arnold blifvit inhyste, badade sina murar i Oderflodens vatten. Det var ett gammalt, till hälften förfallet magasin, fordom förvaringsrum för spanmål, nu tomt och öfvergifvet, utom af råttorna, hvilka också med sitt "tislande och tassande" och sitt pipande läte gjorde de fångne alla möjliga förtretligheter. Men en lycka i deras bedröfvelse var att de ej blifvit åtskilde. De kunde åtminstone nu få utbyta sina tankar.

"Just en härlig julafton, den här", brummade Franz Schwanenfelz, "och till på köpet har den fördömde italienaren tagit ifrån mig värjan, så att jag inte ens har ett försvarsmedel mot de djerfva fyrfotingarne, som ränna öfver mina ben, som om de vore akrobater. Vet du, Hans, hvem jag tror att vi ha att tacka för den här mindre trefliga julafton?"

"Jag menar, att det är da Capuas biktfar."

"Ja, det är alldeles säkert. Du vet att jag aldrig kunnat se den skenhelige jesuiten utan att mitt blod svallat öfver. Nå väl, i går förmiddag gick jag som hastigast in i Johanniskyrkan för att höra på deras messa, ty jag var ordentligt förargad. Jag blef der inte heller många minuter. Vid utgåendet mötte jag pater Ambrosius, den jag skulle vilja kalla djefvulen i egen person. Han stannade när han fick syn på mig och sade: 'Hvi har du blifvit en affälling Franz Schwanenfelz? du var dock i din mannaålder den rätta heliga kyrkan varmt tillgifven'."

"Och hvad svarade ni då, mäster Franz?" inföll Arnold, då Schwanenfelz gjorde en paus.

"Jag svarade så: så länge jag var ett nöt, trodde jag på eder, men sedan jag genom att läsa bibeln och Martin Luthers skrifter fått ögonen öppna för edra fel och edra vedervärdigheter lemnade jag eder, och aldrig mera ska' jag erkänna påfvens och de late munkarnes öfvervälde."

"Bra sagdt", inföll Hans Wippenbach, "men oförsigtigt i alla fall. Det är utan tvifvel detta ditt frimodiga svar, som vi ha att tacka för att vi sitta här nu."

"Tror jag också", sade 'mäster' Franz, "ty munken gaf mig en så hatfull blick, att jag ordentligt hajade till. Troligtvis gick han genast till Fernando da Capua och berättade alltsammans. Jag vill ej önska min medmenniska något ondt, men sannerligen vid Gud, att jag skulle ha något emot om den skurkaktige franciscanern finge pinas mer än andra i den skärseld, som både du och jag en gång trodde på, ty det är han värd."

"Far, far", utbrast Arnold, som en stund hållit på med att undersöka fängelserummet, "nu tror jag, att jag vet i hvilket rum vi befinna oss."

"Såå, jaha, du brukar ha god blick, pojke. Sjung ut med hvad du har på hjertat. Har du på samma gång kunnat finna något medel till flykt, så vore det kärkommet, ty det anar mig, att vi i annat fall ej skola se morgondagens sol nedgå."

"Om jag ej misstagit mig, så ligger vägen till flykt temligen öppen för oss", svarade Arnold, "ty några års gammalt murbruk plägar ej vara fastare, än att det utan stor svårighet kan genombrytas, och det till och med på ganska kort tid. Jag har så många gånger hört berättelsen om hur aflatskrämaren Tezels efterföljare, Arcimbaldus, som satt fängslad i detta hus, en natt vid juletid flydde undan, att jag aldrig kan glömma den. Emellan detta fönster", fortfor han och pekade på en glugg högt uppe på väggen, "och golfvet genombröt Arcimbaldus väggen och begaf sig ut. Hålet murades sedan igen och -- -- -- men det der känner ni nog lika bra som jag ty -- -- --"

"Du har rätt, Arnold", afbröt Franz Schwanenfelz, i det han gjorde stora ögon. "Den der historien har jag alldeles glömt, ända till dess du nu påminde mig derom. Den kommer oss nu väl till pass, emedan den gifver oss en fingervisning till att -- -- --"

Mästerskräddaren tystnade då dörren i detsamma öppnades och tvenne personer inträdde. Den som gick först, bar en lampa, hvars sken ganska tydligt upplyste det lilla rummet. Arnold hade hastigt lemnat sin plats vid väggen, den han höll på att noga undersöka.

Bakom den, som bar lampan, syntes en person, tätt insvept i en fotsid kappa af purpursammet. Hela hans hållning förrådde en förnäm person. Han stannade några ögonblick framför de tre fångarne, och "mäster Hans" tyckte sig, såsom han längre fram plägade berätta, se den okändes ögon lysa som tvenne brinnande eldkol. Plötsligt sjönk purpurkappan till golfvet och framför de fångne stod en man i medelåldern och iklädd en rik italiensk riddardrägt. Hans första ord lydde:

"Kännen I mig?"

"Fernando da Capua", ljöd det enstämmigt från de tre fångarnes läppar.

"Rätt gissadt", sade italienaren, i det hans läppar drogo sig till ett hånleende. "Jag har sjelf kommit hit för att bebåda eder, att eder sista dag randas i morgon, så framt I ej viljen återgå till den lära, som I öfvergifvit, nemligen den katolska. Hvad svaren I?"

"På den frågan hafva vi ej något svar att afgifva", sade "mäster Hans" med fast stämma. "Jag och min kamrat", och härvid pekade han på Franz Schwanenfelz, "äro redan till-åren komne, och hvad min son Arnold beträffar -- -- --"

"Ah, honom ämnar jag spara till andra tider", afbröt da Capua under ett vidrigt skratt. "Det är ondt om ungt folk nu för tiden, och kejsaren kan nog behöfva friska armar i sinom tid. Dessutom behöfver man i mitt hemland goda arbetare, och det påstås ju här i staden, att din son Arnold redan vid sina unga år är så god mästerskräddare som trots någon efter tjugo års praktik. För resten skolen I bota för pater Ambrosii död, ty det är utan tvifvel på edert föranstaltande som han för en timme sedan blef skjuten utanför 'Kung Gambrinus'."

"Ambrosius skjuten! Den skenhelige skurken har således redan i qväll, på sjelfva julafton, farit till helvetet, som så länge väntat honom", utbrast Franz Schwanenfelz, i det han slog ihop händerna. "Himlen har då bönhört mig. Gud vare lofvad!"

Fernando da Oapua såg bokstaftigen ut som ett lefvande frågetecken, der han med uppspärrade ögon, vidöppen mun och framåtlutad kropp afhörde mästerskräddarens utgjutelser, gångne rakt från hjertat. Rytande af raseri drog han sin värja, och hade icke "mäster" Franz så vigt kastat sig åt sidan, skulle han troligtvis icke ens fått se juldagens sol uppgå. "Mäster Hans" och Arnold hade slutit sig intill hvarandra, beredde på att dö i hvarandras armar.

Fernando da Oapua var sydländing, och het som en sådan. Hans vrede var dock snart öfvergående, icke så till vida, att den försvann; lade blott hämsko på den för ögonblicket, för att vid ett annat tillfälle låta den utbryta så mycket häftigare. Med ett iskallt hånleende kring de tunna läpparne sade han:

"Dig vill jag spara till längre fram, men då ska' du dö den qvalfullaste död, som kan upptänkas. Med detta 'längre fram' menar jag tills i morgon, och jag svär vid mitt skägg, att hvarken du eller dina medfångar skola se nästa sol gå ned, såvida I ej återvänden i den katolska kyrkans sköte."

Fångarne svarade med en mun: "Aldrig skola vi böja våra nackar en gång till under de påfviskes ok. Heldre fördraga vi den smärtsammaste död."

Fernando da Capua log, men det var med en ond andes leende, då han redan i förväg fråssar vid tanken på sina offers qval. Sedan Italienaren ganska uppmärksamt undersökt rummet, aflägsnade han sig med en hotelse på läpparne. Länge lyssnade fångarne till ljudet af hans bortdöende steg, men när dessa försvunnit utbrast Arnold lifligt, i det han tryckte fadrens och Schwanenfelz' händer:

"Nu eller aldrig. Låtom oss försöka att genombryta muren. Med förenade ansträngningar ska' det lyckas innan dagningen. Äro vi ej frie då, är det ej lönt att vidare tänka på någon räddning."

Efter en kort bön, framsagd af "mäster Hans" med rörd och allvarlig stämma, grepo fångarne verket an.

Det var ett hårdt arbete, så mycket mera som verktyg saknades, och mörkret låg tungt öfver det af en nästan qväfvande atmosfer uppfylda rummet. Men våra tre vänner arbetade oförtrutet. Det ena murbrukstycket efter det andra lossnade under deras händer, från hvilka blodet flöt och naglarne voro nästan bortslitne. Men de kände icke smärtorna, ty de arbetade för lifvet, för friheten.

"Bara sten, tät hopfogad", klagade Franz Schwanenfelz. "Hvar är det hål, hvarigenom Arcimbaldus flydde och som du säger ska' finnas här? Du har kanske misstagit dig. Detta rummet är ej det, som du menar."

Arnold svarade icke. Han hade fallit på knä i ett af de hörn, som vette utåt floden, och om de gamle kunnat upptäcka honom, skulle de fått se honom i sitt anletes svett arbeta invid sjelfva golfvet. Efter en stunds ömsesidig tystnad hördes ändteligen Arnolds stämma:

"Jag har alls inte misstagit mig om rummet, endast om det ställe, der hålet ska' finnas. Historien påstår, att det ska' ligga mellan gluggen der uppe och golfvet, men just här i högra vrån, här har jag funnit det. Och vet ni hvem jag har att tacka för den upptäckten?"

"Nej", sade båda de gamle med en mun.

"Jo, råttorna."

"Råttorna! Hur så?"

"Helt naturligt, tycker jag. Ni vet att här finnes godt om dylika, och om dessa icke hade någon utgång, så måste de stanna qvar här inne. Derför började jag för en stund sedan en ordentlig jagt i mörkret efter dessa små djur, dem vi sannolikt ha' att tacka för vår räddning. Jag träffade ingen, men hörde i stället just i detta hörn ett ihållande rasslande, liksom när en ödla krälar öfver vissnadt löf. Derpå blef det tyst. Jag undersökte noga hörnet, och jag försäkrar, att jag inte lemnat en enda tum af muren oberörd. Ändtligen i sista ögonblicket sjönk min hand ett godt stycke in i muren, jag krafsade ifrigt och murbruket ordentligt söndersmulade sig under mina fingrar. Jag har funnit utgången. Den leder måhända rakt ned i Odern, men hvad gör det; bättre att i vederlag mot friheten få ett kallt bad, än att marteras af de djefvulske kroaterna. Kom hit, far och 'mäster' Franz; jag har redan lyckats göra hålet så stort, att jag kan sticka in armen ända till armbågen, och ännu har jag inte träffat på en enda sten."

De tre fångarne, för hvilka hoppet om frihet nu började randas, lade sig på knä i hörnet och arbetade som flitige mullvadar. Det lösa murbruket föll sönder som mjöl för deras händer och efter nära en timmes oafbrutet arbete kunde de höra det lätta bruset af Oderns böljor. Det var ett spännande ögonblick för våra vänner. Glädjedruckne omfamnade de hvarandra, och en varmare bön än den, som gick från deras tacksamma hjertan, har kanske aldrig uppstigit till skaparen. Efter ännu en halftimmes ansträngningar kände Arnold någonting vått på sin hand.

"Vatten, vatten", pustade han och slog sig för pannan, "men tänk om det ligger högre än rummet, hur ska' vi då komma ut? Ska' vi ej i stället utan hjelp drunkna här inne?"

"Ligger då flodens vattenyta högre än grunden till detta hus?" inföll 'mäster' Franz.

"Det tror jag inte", svarade Hans Wippenbach.

"Det är måhända endast något stänkvatten, som -- -- --"

"Det må vara hur som helst", afbröt Arnold lifligt. "Jag är en god simmare, likaså far och ni, 'mäster' Franz. Inte bör det afskräcka oss, om vi till och med hölle på att gräfva ända nere i flodens botten. Få vi bara hålet så stort, att vi kunna komma ut genom det, så ska' vi nog flyta upp till ytan. Lita på det."

"Sant", bedyrade Franz Schwanenfelz, "du är ändå en präktig pojke, Arnold; ja den bäste i hela Greiffenhagen, och så sant jag i detta ögonblick lefver och andas och är utan slägtingar, ska' inte du så framt vi komma helbregda härifrån, efter min död få ärfva allt hvad jag eger och det är ändå ej så litet."

"Men råttorna, 'mäster' Franz, hvad vill ni då göra för dem, ty det är väl ändå i sjelfva verket de, som frälsat oss genom att visa oss vägen?" inföll Arnold skälmaktigt.

"Råttorna! Aldrig mera kommer min fot att trampa ihjel en dylik liten stackare, och de kattor, som jag har der hemma, ska' jag låta dränka så fort sig göra låter."

Far och son skrattade hjärtligt åt Schwanenfelz' besynnerliga tacksamhet, men de kunde ändå ej underlåta att erkänna, att de vid detta tillfälle haft dessa små djur att tacka för att hoppet om frihet blef större med hvarje minut som gick.

"Låt oss nu", sade Arnold, när skämtet öfver råttorna ändteligen afstannat, "göra hålet så bredt som det behöfs. En småsak är det nu att få luft, men jag anser, att vi böra vänta dermed tills det blir dager, så att vi kunna se hur vi arbeta."

Förslaget antogs, och den väg, som aflatskrämaren Arcimbaldus en gång röjt, var snart upptagen till sin forna bredd. Hade de, som i hastigheten en gång murade igen denna vägg, kunnat ana, att den i en icke så aflägsen framtid skulle komma att göra protestantiske fångar samma nytta som den gjort den katolske munken, månne den icke då skulle blifvit ordentligt tillmurad! Emellertid, så tänkte våra vänner, hade det icke varit en småsak för pater Arcimbaldus, att genombryta den tjocka stenväggen. Men när lifvet står på spel, blir äfven den dummaste en snillrik man i att uppfinna medel till sin räddning.

Så förgick natten. Icke ett ljud utifrån tillkännagaf att något märkvärdigt hände. Ingen soldat eller fångväktare störde heller de tre skräddarne i deras tankar.

"Sof en stund, far", hviskade Arnold; "ännu dröjer det innan dagen inträder, och förr kunna vi ej företaga något. Jag ska' vaka."

De gamles ögonlock slöto sig nästan oemotståndligt och snart slumrade de på den fuktiga marken lika godt som i sina egna sängar. Härunder företog sig Arnold att närmare undersöka det utvidgade hålet, och fann då till sin stora glädje, att det våta, som han känt på handen, endast var den fuktighet, som nödvändigt måste uppstå genom flodens närhet, och hur länge han än lyssnade fann han slutligen, att flodens vattenyta måste ligga åtminstone en half aln lägre än öppningen. Det måste alltså bli deras lott att simmande uppnå flodens motsatta strand.

Slutligen började väggen midtemot gluggen att ljusna något litet. Dagen höll alltså på att göra sitt inträde. De gamle väcktes och gjordes uppmärksamma på, att nu vore det hög tid att lägga sista hand vid arbetet. Detta gick ofantligt lätt för sig. Öppningen vidgades mer och mer, och snart kunde de i det tilltagande dagsljuset mer och mer tydligt urskilja de låga kullarne på Oderns andra strand. En knapp half aln nedanför öppningen rann floden, visserligen ganska strid på sina ställen, men ändock icke häftigare, än att fångarne trodde sig kunna simma öfver.

Plötsligt ryckte Arnold till och lade hastigt sin ena hand öfver fadrens läppar, just som denne stod i begrepp att tala.

"Tyst för Guds skull", hviskade han med knappt hörbar stämma, "Jag hör årslag. Kanske att det är fiender som äro ute på rekognoscering, och i så fall äro vi förlorade, om denna öppning blir upptäckt."

Årslagen hördes nu äfven af de gamle. De närmade sig, och snart sköt bogen af en farkost tätt fram för öppningen, hvilken den stängde. Fångarne darrade i alla lemmar. Skulle deras hopp om frihet gäckas just i det ögonblick, då det var som säkrast?

"Man talar der ute i båten", hviskade Schwanenfelz, "men jag vill vara fördömd om jag kan höra hvad som säges."

En röst utifrån yttrade nu tydligt dessa ord:

"Här skulle det väl vara, eller hvad säger ni, 'mäster' smed?"

"Inte så högt", inföll en gröfre stämma. "Det kan finnas spioner äfven här, såväl som vid 'Kung Gambrinus', och det är inte säkert, om vi här skulle kunna affärda en sådan lika snabbt och lyckligt som der borta."

"Åh, dermed har det ingen fara", inföll den, som först talat. "Nog är Fernando da Capuas spioner sluge och skicklige, men inte tror jag, att de ega förmågan att klättra uppför släta stenväggar."

Arnold hade under tiden släppt det tag, som han fattat om fadrens arm och sakta krupit så långt fram i öppningen, att hans hufvud nästan vidrörde den tätt intill väggen liggande båten. Hans hjerta bultade ytterst våldsamt och för sig sjelf mumlade han:

"Skulle jag ha misstagit mig, eller är det inte vänner, som ilat till vår hjelp?"

Han var just också i begrepp att uttala ett namn, då han förekoms af den stämman, som först yttrat sig. Den ljöd nemligen så:

"Tag hit stången, 'mäster' handskmakare. Der uppe sitter en glugg, och om der inom finnas lefvande varelser, så ska' de väl nu svara på tecknet."

Nu kunde ej Arnold hålla sig längre, ty han hade igenkänt en bekant röst.

"Gerhard", yttrade hän derför så högt som försigtigheten det medgaf. "Är det du, Gerhard Holtz?"

"Hvem ropar mig?" stammade rösten i båten. "Store Gud, det är ju Arnold. Jag känner igen hans röst!"

Och innan männen i farkosten hunno hemta sig från den förvåning, som naturligtvis skulle fatta dem vid denna oväntade upptäckt, hade Arnold, vig som han var, fattat ett kraftigt tag i båtrelingen och stod inom några ögonblick framför den af bestörtning stirrande Gerhard.

"Du tror väl, att jag är ett spöke, som kommer direkt från hafvet eller underjorden", sade ändteligen Arnold, "men se der den öppning från hvilken jag kommit. En lycklig tillfällighet har gjort att vi fått samma fängelserum som munken Arcimbaldus, om hvilken du vet att det berättas, att han brutit sig ut genom muren. Vi ha träffat på denna utgång, visserligen igenmurad, men dock snart upptagen. Den andra lyckliga tillfälligheten var, att du kom att stanna just utanför denna öppning. Innanför befinna sig min far och Franz Schwanenfelz, och -- -- --"

"Det är då verkligen du, Arnold", afbröt Gerhard, som nu först hann fatta sig. "Gud vare lofvad, som ledde oss denna väg. Säg fort till de gamle, att de skynda sig. De kejserlige ha redan börjat röra på sig, och för att komma i säkerhet, måste vi passera förbi deras poster på väg norrut."

Det dröjde icke länge förrän de båda mästerskräddarne också sutto i båten, der de hjertligt helsades af sina vänner, såsom återkomne till lifvet. Med friska och kraftiga årtag drefs den lätta farkosten mot norr, och det såg ut som om den obehindradt skulle få passera, då den vid en smal utskjutande udde plötsligen hejdades af anropet: "Wer da?"

I det samma utvecklade sig en trupp walloner på stranden, knappt tjugo alnar från flyktingarne.

"Se der är da Capua sjelf", skrek Gerhard och pekade på en ryttare, som i sporrstreck närmade sig floden. "Han har kanske känt igen oss. Ned i båten ty på ögonblicket smäller det!"

En salfva skrälde och en kula träffade handskmakaren i armen.

"Skräp", sade han och lindade en näsduk om den sårade lemmen. "De skjuta som stympare."

"Tag den här", sade gevärssmeden och räckte åran till Arnold. "Jag vill se hur långt min kula går."

Med dessa ord ryckte han fram den laddade pistolen och tog, under det farkosten alltjemt ilade framåt, sigte på Fernando da Capua, som i spetsen för de sina skyndade längs stranden i afsigt att längre upp, der floden blef smalare, förnya försöket att bemäktiga sig flyktingarne. Skottet brann af och häst och ryttare tumlade omkull på stranden. Den senare reste sig efter några minuter, den förre deremot icke. Kulan hade inträngt i ena ögat.

"Så var inte min mening", brummade gevärssmeden en smula förargad. "Det var den fördömde italienaren jag ville åt. Men jag träffar honom väl _någon_ gång, och då ska' han sannerligen få bota för min vän Wanfried Holtz' död."

Fernando da Capuas fall hade emellertid gjort så mycket, att wallonerna hejdat sitt lopp och derigenom gifvit båten ett betydligt försprång. När de märkte detta återvände de.

Och juldagens sol gick upp och kastade sitt sken öfver Oderns glittrande vågor och landets der och hvar af bländhvit snö betäckta kullar. Då tedde sig för våra flyktingars blickar en syn, den de aldrig sedermera kunde glömma. Norr ifrån syntes täta led af soldater marschera upp på kullarne, medan en ansenlig båtflotta majestätiskt närmade sig på floden. Den förankrades. Den ena kanonen efter den andra fördes i land och inom kort öppnades från sextio artilleripjeser en fruktansvärd eld mot Greiffenhagen och dess kejserliga besättning. En sådan juldag hade sannolikt icke Fernando da Capua kunnat drömma om.

Det var Arnold, som allra först upptäckte de annalkande svenskarne.

"Nu kommer vår befriare!" ropade han. "Han höll hvad han lofvade mig! Lefve svenskarne och deras konung, och måtte segern alltid följa deras vapen!"

Glade öfver befrielsen stego flyktingarne i land, drogo upp farkosten ett godt stycke och begåfvo sig till fots mot den närmaste kullen, der Torstensson just höll på att plantera ett batteri.

4.