Part 4

Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap och tog sig ett nytt rum.

Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en strykande aptit och en osläckelig törst.

Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln framför skänken.

Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta. Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former, växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor, och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.

En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och i Guds eget hus.

* * * * *

Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.

FEMTE KAPITLET.

Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så nära att bli gift.

Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas bort.

Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar, kungar och dronningar.

Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt, ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.

Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.

SJÄTTE KAPITLET.

Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett hjortron.

Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga. Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt, att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer och frågar vem han söker.

På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han hör en äldre mansröst tala:

-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten om vår pastor?

Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet, fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och sjömätaren!

Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.

-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor! Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar, och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!

-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste passa på tändningen!

Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam. Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han ville drömma.

SJUNDE KAPITLET.

Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon; vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa sig livets nödtorft.

När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta, och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo förbund och födde nya.