# Skärkarlsliv

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/skarkarlsliv-30079/index.md

-- Vad är det för en slags hund?

-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!

Och därmed gick han hem.

Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta, trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk och sund.

När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.

TREDJE KAPITLET.

Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott behag.

Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.

Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom, och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg, återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur -- om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets romerska vapensmak.

Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt; snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på. Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod uppskatta.

Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.

FJÄRDE KAPITLET.

Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning. Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet.

Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen vara tvungen tiga när han spelade.

Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren, som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.

Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en stor del drömmar om intet.

Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.

Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö, annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre bemedlade släktingar.

-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut ifrån Kalmar.

-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga yttre.

-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade gubben.

Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång, och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och talade:

-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge, som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.

-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?

-- Jo, det var en färd, vill jag lova!

-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.

-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig, och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och lät honom mätta sig.

När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och övat.

Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton.

Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade frågan:

-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.

-- De ha gått åt!

Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.

Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en särskild nyckel och sprang ut på gården.

Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.

När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på Solen till middag.

När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda samtal med sin genius.

-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.

-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt bord.

-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.

-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.

Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.