Part 10

Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko, medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han vaknade.

Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda. Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en frostnatt.

Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över ängslappen in i täppan.

-- Nå, Gud sig annåda!

Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad och nästa års fruktsporrar avslagna.

-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!

Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor, pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.

Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.

-- Inte en droppe kvar? Anna?

-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina pengar.

-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken mer!

När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen visslade för honom.

Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig själv och fråga Anna:

-- Tror du de hade roligt i alla fall?

Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv:

-- Nå, så var det roligt i alla fall!

Uppsyningsman.

Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro; han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt sig en gård och satt sig i ro.

Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter, följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder- och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar framför sig.

De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-- Det lönar sig inte!

-- Lönar det inte?

Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var förbrukningen alldeles för liten.

Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur, engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som kom med stenkol från England.

Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke ge missmod, och så blev han supare.

Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem hoppet om de tiotusen kronorna.

Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte, när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.

Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla fiendskapen på upphovsmannen.

Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom, inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och uppsyningsmannen följde med.

Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp honom.

-- Segla bara!

-- Vart?

-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma i hamn.

En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.

Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad mat.

Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till auktionen.

Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget utseende.

Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och skrovet var tungt, murket och seglade illa.

Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad det där är för en likkista.

-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka skeppet och dess dystra spelman.

Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar hagla på däck.

Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det är överståndet:

-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar slut, när han tar slut.

Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och ser på luften:

-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

Och så segla de igen!

Flickornas kärlek.

Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka, som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts vara eviga hemligheter.

I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass. Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.

* * * * *

Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade något mellan sig.

Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha någon, som redan var oppe.

När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje, började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller behovets tvingande tryck.

Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta annat än genom springan på köksdörren.

Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således närmare sanningen var han en finare natur.

Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.

En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.