Part 7

-- Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej!

Riddaren svarade ej.

Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt:

-- Riddare, du skall lämna bädden och följa mig!

-- Vart vill du föra mig, Sorgbarn?

-- Du skall snart få veta det.

Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand.

De stego nedför torntrappan och kommo genom en bakport till stranden, där riddarens fiskarbåtar lågo. I den minsta av båtarne rodde honom Sorgbarn över sundet med så tysta årtag, att väktaren svårligen kunde höra det, fattade så hans hand och förde honom in i skogen.

Den hemliga kraften verkade så, att riddarens vilja, så stark och oböjlig hon annars var, fogade sig efter gossens, ja, sammansmälte med denna till en. Riddarens själ såg in i Sorgbarns, såsom den trogne tjänaren ser i sin herres ögon vad han vill, tänker och känner. Snart skulle den hemliga kraften verka än djupare. Som i det växande trädet årsringarne bilda sig kring kärnan och torka, i den mån nya sådana lägga sig omkring de gamla, så växa omkring det mänskliga väsendets kärna årsringar av lidelser, känslor och tankar, som var efter den andra fornas, medan nya lidelser, känslor och tankar lägga sig utomkring de vissnade och saftlösa. Men själens äldsta årsringar äro dock de, som ligga närmast hennes kärna; därför äro barndomens minnen så ljuva: de äro närmast andens hjärta. Medan nu gossen förde Erland mellan skogens stammar, trängde den hemliga kraften allt djupare in i hans väsen, från årsring till årsring; och allteftersom hon inträngde, livades på nytt de vissnade och förgätna lidelserna, svällde de åter av save ur minnets rot. Erland vart densamme han var för tio år tillbaka, då han plockade blommor vid bäckens rand med den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans själs avgrund, steg upp i känslans ljusaste dager; ungdomskärlekens känsla, den ljuvaste, den som annars aldrig återvänder, ilade genom hans varelse, och han tänkte, han kände Singoalla.

-- Sorgbarn, sade riddaren, då de hunnit ett stycke in i skogen, låt oss sitta ned och vila. Natten är så skön. Ser du stjärnan, som glänser där uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att du älskar mig. Det är så skönt, så friskt i natten. Vart för du mig, Sorgbarn? Jag följer dig till världens ände.

-- Jag för dig till min moder.

-- Bor din moder i skogen?

-- Ja.

-- O, att du vore min son! Är du icke min son?

-- Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen, rörd och förvirrad över dessa ljuva ord.

-- Vem är din moder? Är det Singoalla... Singoalla... Singoalla?

Klangen i hans stämma vart mildare och mildare.

-- Ja, min moder är Singoalla.

-- O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade ur hans halvslutna ögon, jag är så lycklig. Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast? Du har varit främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa vrede. Jag ser dock i din själ, att du icke hatar mig; nej, du älskar mig och är säll av mina ord. Kom, Sorgbarn, jag vill gå till din moder.

De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i natten... ryste av sällhet, ty så kan även ske, då sällheten kommer, som en flod av solljus inströmmar i ögon, som, förut blinda, brådöppnats... ryste av en hemsk känsla, ty riddaren var så blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det var som ett bländverk, som om en främmande själ talat ur hans mun.

De stannade framför klippbrottet. Sorgbarn fattade sin faders hand och förde honom in i labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen, ty en klippvägg skymde det, men snart visade det sig åter. Det kom från grottan.

-- O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min själs älskade i dessa klippor?

Ljuden av riddarens och pilgrimens steg genljödo och förebådade den ensliga bostadens invånare deras ankomst. Singoalla satt på mossbädden, eldskenet flämtade på de fuktiga klippväggarna och spred en bedräglig rodnad över hennes kinder. Även Assim satt på sin förra plats, med korslagda armar. Han hade nyss slipat svärdet mot en berghäll; nu hängde det blottat i hans bälte.

-- Hör, viskade Singoalla, som alltifrån skymningens inbrott lyssnat och väntat, väntat och lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då! -- Assim steg upp.

-- Jag stannar i skuggan, sade han. Om du vill, att han skall dö, så rör i elden; det är tecknet. Mitt svärd är skarpt, min hand säker, ett oväntat hugg skall fälla den vilda isbjörnen.

-- Gå, gå! viskade Singoalla. Assim försvann.

I nästa ögonblick inträdde riddaren och Sorgbarn. Singoalla stod framför Erland. Hon betraktade honom... Vem kan skildra en blick som denna? En levnad med alla dess öden, fröjder och sorger, med hela dess rika skatt av lidelser och känslor kan sammandraga sig i en blick, såsom linsen samlar solens alla strålar i en brännpunkt. Det förflutna, närvarande och kommande kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte i Singoallas till en enda fråga, stolt och förkrossande och dock bävande.

Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om kärlek eller hat, om tårar eller blod. På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en brännande känsla av denna blickande fråga.

-- Singoalla! hördes Erlands röst.

Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt vad Singoallas själ frågat. Han kom med hågkomst, kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde hon då krossa honom med ord om mened, hämnd och död? Singoallas huvud sjönk ned mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra, genomskinliga händerna.

-- Singoalla, upprepade Erland, och tårar framträngde under hans ögonfransar.

Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod, men hennes barm och suckar förrådde liv.

Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg mot Singoalla. Deras huvuden lutades mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig, som fordom, med de svarta böljor, som svallade kring Singoallas panna.

Det är tyst i grottan. Var äro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som bodde där inne, de hemska suckar, som genljödo där, de vilda rop, som gåvo sig luft ur Singoallas bröst, då hennes förtvivlans börda vart henne odräglig? Nu hördes endast sakta snyftningar. Erland lägger sin arm kring Singoallas liv och viskar -- hon hör icke vad, men det ljuder, som när en vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona.

Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att _se_ denna lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld.

Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor:

-- Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom? Jag drömde, att du ännu var sjutton år. Erland, har du lidit?

-- Var har du varit så länge, Singoalla? frågade Erland tillbaka. Minns du vår lyckas hem, där granen susade, där bäcken sorlade? Ack, granen susar än, bäcken sorlar än. Det förflutna har återvänt, vi äro åter unga. Kom, Singoalla, låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand! Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka! Ser du dem icke?

Erland fattade Singoallas hand och förde henne ur grottan. Knappt tänkande, endast saligt kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade med sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares sida. Hon såg ej stjärnorna, ej träden, mellan vilka hon skred. O, slute aldrig denna sällhet! Låt dem leka vid bäcken och dö, innan morgonen kommer med sin kalla dager och sin grymma verklighet! Natten, drömmen, svärmeriet, de flämtande skuggorna, de blinkande stjärnorna, det obestämda, obegränsade och sammanflödande, de ljuva villor, som födas i det dunklas sköte, o, vad är solen med sitt gyllene sken, dagen med sina klara föremål, sina kalla sanningar mot detta!

Sorgbarn följde fader och moder. Den lilles ansikte glänste. En okänd makt rörde sig i hans barm och tvang honom sjunga. Sången ljöd, som vore han endast för andarne, som sväva genom natten.

De kommo till kullen vid bäcken; han var ej långt från grottan. Erland och Singoalla satte sig vid kullens fot på gräsmattan, där de fordom suttit; men leka, men plocka blommor kunde de ej; domnande vilade de mot varandras skuldror; de kunde ej tala, endast sucka och känna varandras närvaro, halvt vakande, halvt drömmande.

Men Sorgbarn satte sig vid bäckens rand, skådade stjärnorna, som speglade sig däri, och sjöng för dem.

Så skredo stunderna, och stjärnorna, den ena efter den andra, slocknade i västerns töcken. Grå dimma blandade sig med mörkret; marken fuktades av arladagg.

Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand på hans skuldra och sade till honom:

-- Natten lider. Stig upp och följ mig!

Riddaren vaknade smärtsamt ur sin halvslummer; hans vilja var underdånig Sorgbarns; han måste lyda.

Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan långt förbi midnatt, och den hemliga kraften, genom vilken Sorgbarns själ rådde över riddarens, började slappas. Det kände gossen av kyla och matthet i sina lemmar.

-- Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag är matt och fryser. Vi måste skynda.

-- Säg farväl, o moder. Vi måste skynda, upprepade Sorgbarn ängsligt.

Singoalla steg upp.

-- Farväl, viskade hon till riddaren.

-- Nej, nej, sade riddar Erland, här skola vi stanna evigt.

-- Vi träffas åter. Farväl!

-- Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn.

-- Kom, sade gossen, du skall följa mig, fader.

Och Sorgbarn fattade hans hand, och han måste följa. Med skyndsamma steg återvände de till slottet, rodde över sundet, gingo uppför torntrappan och inträdde i kammaren.

-- Tag av dina kläder och sov! befallde Sorgbarn. Riddaren lydde. Sorgbarn svepte sig i sitt täcke, lade sig på sin matta och somnade genast.

Sanduret viskar, de bleknande stjärnorna blicka in i tornkammaren, riddaren sover i sin säng, pilgrimen på sin matta.

En timme därefter börjar dagningen. Fåglarne stämma upp sin sång; tjänarne på slottet vakna; från skogen ljuder redan den idoge nyodlarens yxa.

=Dag och natt.=

Riddaren vaknade tung i huvudet. Även Sorgbarn vaknade strax därefter, matt men med en efterklang av nattens lycka i sin själ. Fader! var han nära att säga till herr Erland, ty han ihågkom väl de ord av faderskärlek, riddaren talat under natten; men ordet fader dog på gossens läppar, när han såg upp och skådade det dystra uttrycket i riddarens anlete.

-- Förbannelse, mumlade riddaren. Jag har drömt en ryslig dröm denna natt. Onda andar hava plågat mig. En sådan bar ock dina anletsdrag, du Sorgbarn.

Herr Erland klädde sig skyndsamt och ilade ut att förfriskas av morgonvinden. Hela dagen var han dyster. Han talade föga till sin fru, Helena, till Sorgbarn än mindre, smekte ej sin lille son men bannade dess mer gårdens tjänare.

Mot aftonen red herr Erland ut. Sorgbarn skyndade in i skogen till grottan. Singoalla satt där med strålande ansikte, ännu rusad av nattens minnen. Assim kokade mat i en kittel över elden och sade intet.

Singoalla slöt Sorgbarn i famn, höljde honom med kyssar och frågade efter hans fader.

-- Min fader! svarade Sorgbarn. Ack, jag vågar i dag icke kalla honom fader. Han är vred och säger, att han drömt en ryslig dröm i natt.

-- Sade han en _ryslig_ dröm? frågade Singoalla eftersinnande.

-- Ja.

-- Det är omöjligt. Han älskar mig. Våra fäder ha sagt, att när den hemliga kraften verkar, då visar sig människan sådan hon är i sitt inre. Ja, han älskar mig innerst i sitt hjärta. O, denna natt, denna sälla natt! Sorgbarn, du skall i kväll åter föra min riddare till mig. Men dessförinnan vill jag visa mig för honom för att övertyga dig, att han älskar mig alltid. Kom, Sorgbarn, jag går till slottet.

-- Moder, ropade Sorgbarn, du gör dig olycklig. Kom ihåg riddarens maka, fru Helena!

-- Hon! inföll Singoalla med blixtrande ögon. Jag är riddarens första och enda maka, så sant en Gud lever i himmelen. Han älskar henne icke; han kan det icke. Såg du ej, hörde du ej under denna natt? Mig, mig ensam älskar hans själ. Jag går till honom.

Gagnlösa voro Sorgbarns föreställningar. Hon gick. Sorgbarn följde henne gråtande och bedjande. Hon gick, ty ett tvivel, som hon ville vederlägga, en svartsjuka, som hon förgäves hånade, hade vaknat i hennes sinne. Assim tog sin båge på axeln och följde henne men på avstånd.

Efter en stunds vandring kom Singoalla, följd av Sorgbarn, till en sakta sluttande höjd, över vilken hennes väg låg. Hunnen upp stannade hon, ty hon såg riddaren till häst där nedanför. Hans ansikte var mörkt och skräckinjagande. Hans häst var höljd av skum. En båge hängde på hans sadelknapp.

Även han upptäckte henne; han stannade, förde handen över ögonen, såg och ropade:

-- Förbannade spökelse! Hedniska troll! Förföljer du mig även vid dagsljus?

Och han ryckte till sig bågen, spände honom, lade en pil till strängen och sköt.

Men Singoalla hade redan försvunnit. Assim hade störtat fram, ryckt henne med sig och fört henne ur sikte. Därefter spände Assim sin båge och ilade tillbaka för att gälda skottet, men då var riddaren redan borta.

När Assim återvände, satt Singoalla på den gröna mossan och stirrade framför sig. Sorgbarn satt bredvid henne, tyst, men önskade att få dö.

-- Singoalla, sade Assim och böjde sig över henne. Vill du ej, att jag skall döda Erland? Jag har en giftig pil i mitt koger och riktar väl.

-- Jag har rättighet att taga hans blod. Döda honom! sade Singoalla.

Assim gick. Hans ögon lyste av fröjd. Även för honom fanns ett hopp.

Men hans fröjd var kort. Singoalla ropade honom tillbaka. Han kom.

-- Nej, Assim! Icke än, Assim! sade Singoalla. Nej, icke än! upprepade hon, och förde ett finger eftertänkande till sin panna. Sorgbarn skall i kväll föra den förrädaren till mig. Jag skall då döma honom, och varder domen döden, skall du, Assim, döda honom...

-- Ha! tillade hon och reste sig stolt, den ljuslockiga kvinnan, hans blåögda Helena, äger honom om dagen; men min, min är han om natten, ty han är slav av min Sorgbarns kraft. Farväl, Sorgbarn! Jag väntar dig och honom i natt. I natt står domen.

Kvällens timmar voro långa för Singoalla, där hon vid stockelden i grottan väntade på domens stund. Sorgbarn, mina ögons lust, din kraft skall icke svika... så talade hon till sig själv. -- Slipa... så talade hon till Assim, som oförtrutet, med vansinnigt lugn, brynte sitt svärd mot klipphällen.

Men Sorgbarn, huru långa voro ej timmarne även för honom! Hur hemsk den stund, då riddaren åter dukade under för hans kraft! Hur ryslig hans nattliga vandring i skogen vid sin faders sida!

-- Sorgbarn, min son...

Så ljöd det åter från riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord. De voro icke hans faders, de voro en gäckande andes, som talade med hans faders tunga.

-- Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig, sade riddaren under den nattliga vandringen.

-- Nej, släpp min hand! Du må icke röra mig. Jag vill icke vara din son.

Natten är mörk, moln segla under himmelen... och du, Sorgbarn, talar ord, som isa mitt blod. Ser du molnen på himmelen, min egen Sorgbarn?

-- Ja, det börjar regna. Skynda dig! Jag skall föra dig till min arma, olyckliga moder.

Regnet kom i strida strömmar. Det rasslade i skogen; ingen stjärna lyste den ensliga stigen. Nattfåglarne skreko i klyftorna. Och vid den lille gossens sida gick en blek vålnad med halvslutna ögon.

De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade, och en ny rysning ilade genom hans lemmar. Han tänkte på Assims svärd, på domen, som väntade. Ja, han stannade och önskade sig döden.

-- Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din hand. Du för ju mig till Singoalla. Elake Sorgbarn, jag skall klaga för din moder, att du talat grymma ord till din fader.

Så hotade riddaren med smekande röst. Men Sorgbarn grät.

-- Varför gråter du? Varför vredgas du på mig? Kom, Sorgbarn! Giv dig till freds! Jag skall icke klaga på dig hos Singoalla.

Och riddaren ville gå in bland klipporna.

Men Sorgbarns vilja höll honom tillbaka. Gossen utbrast häftigt:

-- Nej, stanna! Rädes du icke, herr Erland?

-- Vinden blåser i skogen, men vem är rädd för vind och mörker? svarade riddaren. Du är barnslig, gosse.

-- Hör du icke, vad vinden säger dig? Det är en sorglig saga, och du borde rädas.

-- Vad säger vinden? Förtälj hans saga! Jag lyssnar gärna, om du avtorkar dina tårar och är glad.

Medan riddaren talade så, lutade han sig mot en häll, smålog och höjde sin panna mot den mörka himmelen. Ur klippbrottet skymtade, en skugga.

-- Vinden säger: »Min moder födde mig en natt på kyrkogården. Hon sökte där sin makes grav, men han var icke död.»

-- Hörde du vinden säga detta, underlige gosse? Vad säger han då nu?

-- Vinden säger: »Min fader var en riddare, som färdades vida, ostadig i sinnet och trolös.»

-- Då liknar ju vinden sin fader.

-- »Min moder sökte honom och vandrade från land till land men fann honom icke. Själv trodde hon sig älskad och sökt av honom. Hon trodde honom mycket olycklig, och hon grät över honom; hennes tårar föllo som dagg på ängen, som regn på bergen.»

-- Sade vinden detta? Men vad säger han nu? Nu höres hans röst omild i skogen.

-- Vinden säger: »Min fader var icke olycklig, ty han hade glömt min moder och sökte henne icke. Han älskade en annan, som kom från norden.»

-- Vinden har en trolös fader, sade riddaren. Men hör, hur det klagar i skogen! Det är åter vindens röst. Vad säger han nu?

-- Vinden säger: »Jag är ammad vid ett suckande bröst; jag vyssades med klagosånger. Min moder är mycket olycklig.»

Riddaren sänkte sin panna och lade armarne över bröstet.

-- Sorgbarn, sade han, du som förstår vindens språk, vad förkunnar han nu, ty nu ropar han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva.

Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande.

Sorgbarn svarade:

-- Vinden säger: »Min fader ville i dag döda min moder; han sköt en pil mot hennes bröst, men hon flydde. Varför hatar du min moder? Vad har hon brutit mot dig? Svara mig, riddare!»

Riddaren sänkte huvudet mot sitt bröst och frågade:

-- Sorgbarn, sade din moder, att det var natt, då du föddes? Sade hon, att hon framfödde dig bland de dödas grifter, medan hon sökte din faders grav?

-- Ja.

-- Töcknet skingrar sig, och jag skådar in i tvenne världar. Jag minnes nu, vem jag är, då solen skiner på himmelen. Jag är vansinnig om dagen, Sorgbarn. Jag ville döda din moder. Jag hatar din moder om dagen, ty då är jag vansinnig. Vill ej din moder döda mig för min trolöshet, min grymhet, för alla de kval jag tillskyndat henne? Sorgbarn, fråga din moder, om hon vill taga mitt blod. Det är hennes rätt.

Men Sorgbarn svarade:

-- Hör du, hur vinden klagar: »Kan jag föra min fader till döden?»

Och Sorgbarn, som ryste för Assims svärd, fattade riddarens hand för att fly med honom tillbaka till slottet.

Då framträdde den lyssnande skuggan ur sin skymning.

-- Fly, viskade hon till Sorgbarn, ty Assim rasar och vädrar blod. Han lurar vid grottans ingång. Jag har väckt men kan ej söva hans vrede.

Riddaren igenkände den viskandes röst, vände sig om och ville fatta i hennes klänning.

Men hon upprepade ängsligt: -- Fly, Sorgbarn! Assim hör oss!

Sorgbarn skyndade framåt, och riddaren måste följa, fastän hans själ våndades.

Men även Singoalla -- ty det var hon, som skymtat lik en skugga -- följde Sorgbarn, och när de hunnit ett stycke från det farliga klippblocket, där döden lurade, bad hon honom stanna.

Riddaren sjönk till Singoallas fötter och omfamnade hennes knän.

Singoalla lutade sig över honom och strök hans lockar.

-- Erland, sade hon, vi se varandra nu för sista gången på jorden. Farväl, min älskade!

-- Får jag dö?

-- Nej, svarade Singoalla. Jag ämnade väl i afton döda dig, men då var jag svart i min själ av vrede och förtvivlan. Nu skall du leva, Erland, för din maka och din son. Du älskar ju Helena, och hon älskar dig... och din lille son, säg, är han mer lik dig eller din blåögda Helena? Jag ville gärna smeka din lille son.

-- Tyst! utbrast riddar Erland. Tala icke om Helena! Om dagen, då mina sinnen äro förvirrade, förliker jag mig väl med denna kvinna; men du, Singoalla, är min enda verkliga kärlek, likasom du är min första och rätta maka.

-- Bedrag mig icke, sade Singoalla bedjande, tala icke så, att jag än en gäng omfattar förhoppningar, som sedan svikas och efterlämna vrede och förtvivlan! Villades jag ej av dina ord, då Sorgbarn första gången förde dig till mig? Jag trodde, att du älskade mig alltid, och att det var din sällhet att skåda mig. Då beslöt jag uppsöka dig. Men du ryste vid min åsyn och vredgades och ville döda mig. Erland, du hatar mig om dagen; älska mig kan du endast om natten, då Sorgbarns hemliga kraft slagit din vilja i bojor.

-- Det ligger sanning i dina ord, men det är icke hela sanningen, ty nu skådar jag klart, sade riddaren. Jag är ej densamme om dagen och nu, då jag är hos dig. Om dagen är jag olycklig och vansinnig; ja, vansinnig. Du minnes väl Assim och din fader? Det onda _de_ gjort mig överflyttade min förvirrade själ på dig. För min sjuka tanke vart du en outplånlig skräckbild, och själva ditt namn, det ljuva Singoalla, ljöd för mig med hemsk klang. Då kom en flicka, som var min barndomsvän och min vårdarinna, när jag låg sjuk. Jag trodde mig älska henne; men den kvinna jag älskade var alltid du, min maka; det var du, som bar en mask, lik Helenas anlete. Ja, jag älskade aldrig Helena, utan dig som Helena; det känner jag nu. Singoalla, vill du icke döda mig för rättvisans skull, för min brutna ed och de kval jag förorsakat dig, så döda mig för min egen skull, ty jag ryser för morgondagen. Jag vill icke vakna till vansinne och till hat mot dig, som är min själs hjärta.

Singoalla svarade:

-- Din mened är dig tillgiven; för den skall du icke dö. Ej heller skola dina ord förleda mig tro, att du icke älskar Helena, åtminstone om dagen, när du är vansinnig. Vad gör det att du är vansinnig, Erland, om du är lycklig? Se, jag kom till denna nejd och sände dig min son, att han skulle kuva din själ genom saktmod, ty på en ovänlig själ verkar ej den hemliga kraften, och sedan föra dig till mig. Jag valde min bostad i grottan där borta och väntade dig i elva dagar. Jag ville se och tala med dig än en gång före min död, ty jag känner, att jag snart skall dö. Det var det vederlag jag krävde av Gud för alla de sorger jag utstått, och detta vederlag har den barmhärtige Guden givit mig. Vad vill jag mer för mig själv? Svårare är att tänka på Sorgbarn, ty vad skall varda av honom, när jag är död? Om dagen, då din själ är fientlig, är han ju icke mer din son! Men Gud skall skydda Sorgbarn, om han bevarar sin själ snövit, och Sorgbarn skall dessutom icke leva länge. Det har jag sett i ditt ödes linjer, älskade, bleke gosse!... Nej, Erland, nu skola vi skiljas för alltid. I morgon, då du vaknar, så minnes du mig som en svår dröm, vars intryck bortföres med dagens vind. Singoallas bild skall sedan icke störa dina tankar, hennes namn aldrig ljuda i ditt öra; hon är för dig försvunnen, som om hon aldrig varit. Men skulle hon likväl återkomma i din själ, någon gång, i en enslig stund, så minns henne icke som en hämnande, hednisk, ej heller som en sörjande kvinna, utan minns henne som den förlåtande, som glädjes åt den natt av kärlek, du skänkte henne i grottan och vid bäckens rand! Din levnad skall med Helenas flyta som en lugn älv genom gröna ängar, under svalkande skuggor. Din Erland skall växa upp och vara din ålders glädje. Ditt hus skall länge äga bestånd och din Guds välsignelse vila däröver.

-- Farväl, Erland! fortfor hon. Farväl, gosse vid bäcken! Farväl, min första och enda kärlek! Farväl, min lycka och olycka! Välsignad vare du, min make! Välsignad du, min fröjd, mitt solljus, min ande, mitt allt!

Och Singoalla tryckte den kyss, hon tänkte den sista, på Erlands läppar och ilade bort.

Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han vred sina händer och ropade hennes namn; men hon var borta, och Sorgbarns kraft fängslade Erland vid stället.

Då utbrast Erland i sådana verop, att det skar genom Sorgbarns märg. Den lille darrade och kände sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt hjärta smälta.