Part 4

Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela den bländande skivan över synranden för att med saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin panna och bad:

-- _Sûrya_, jaga mörkret ur mitt sinne, där det råder, medan jorden badar i din glans! Sol, härliga drottning, lyssna från din höga eldskimrande vagn till sonen av fäder, som ägnat dig tusen sånger, otaliga offer! Hav förbarmande med mig! Jag är en man, förnedrad av obesvarad kärlek. Mitt blod är förgiftat. Jag önskar fördärv och död över en vit, som tillbedes av henne, som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är det natt för mina ögon. _Sûrya_, medlidsam i ditt majestät, räck den sjuke ett blad från den krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande änne! Vill du giva mig Singoallas hjärta? Vill du det ej, så lägg mig bland dem, som skådat din härlighet och icke skåda den mer!

Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, och hans bröst svällde av en enda känsla, som ropade: Fram, fram genom den sköna världen! Han såg på Singoalla; hon var en nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg.

Men morgonen hade ej förjagat det nattliga moln, som vilade på hövdingens panna. Även hos honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var en ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt; hästarne badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen ropade: -- Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne, och vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar.

-- Hövding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar!

-- Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var helt nära, där skola vi vila.

Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde fram till honom en ryttare. Det var Assim. Han viskade något i hövdingens öra. Dennes ansikte mörknade än mer, och hans ögon sköto en orolig blick. Han sade intet, men han kallade några av de äldre männen till sig och utdelade med låg röst befallningar.

Emellertid skred tåget uppför den skogklädda kullen. På toppen var en slätt. Här frånspändes dragarne, vagnarne ställdes i en ring och hopbundos med rep, så att de bildade en vagnborg. Där inom samlades nu folk och hästar. Vapen framtogos och lades i en hög kring en väldig ek, som stod mitt på den gröna planen. Undrande frågade Erland hövdingen, vad detta skulle innebära.

-- Varsamhet höves ett folk, som har många fiender, svarade denne och gick så till ett hemligt rådslag med de äldre männen, medan de yngre fodrade hästarne, och kvinnorna buro vatten från en källa eller tillagade middagsmåltiden.

Kring Singoalla samlade sig stammens unga flickor; de glammade muntert och sågo med förstulna blickar på den blonde ynglingen, som de alla funno vacker och i hjärtat åtrådde att äga till man. -- Du är lycklig, Singoalla, sade de, och Singoalla nickade glatt. Men bland de unga flickorna, som talade med Singoalla, var ingen av Assims systrar eller fränder. De voro samlade för sig själva, och Assims moder var mitt ibland dem.

Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spände bågarne för att fresta deras kraft, undersökte eggen på svärden och sjöng en munter visa.

-- Det var lyckligt, att vi äga honom bland oss, sade en äldre man till hövdingen. Han skall vara vår gisslan.

-- Men han är farlig, sade en annan. Det är en fiende mitt ibland oss.

-- En sömndryck! viskade hövdingen.

Efter ändat rådslag gick Assim bort och talade med sin moder.

Därefter satte han sig åter på sin kamp och red, följd av tre eller fyra unga karlar, även till häst, ur lägret nedför höjdens sluttning.

Kvinnorna framförde nu matvaror och uppdukade dem i gräset. Bandet samlade sig i skilda flockar kring anrättningarna. Hövdingen, hans släktingar och bandets äldste intogo sin måltid under eken. Erland bjöds att sitta vid hövdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av Assims systrar betjänade laget. Hövdingen framställde till Erland onödiga ursäkter för måltidens torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade det med Singoalla.

Men om maten var torftig, kan ej detsamma sägas om drycken. Assims syster frambar bägare till laget; tre, som ställdes framför hövdingen, Erland och Singoalla, voro av skönaste silver, konstrikt arbetade. Erland tyckte sig igenkänna dem och utbrast undrande:

-- Vad dessa bägare likna andra, som jag sett i klostret! Ja, denna synes för mina ögon underligt lik den heliga pokal, som står på klosteraltaret, fylld med nattvardsvin.

Singoalla bleknade och sänkte sina ögon, ty hon anade, huru det var. Men Assims syster fyllde bägarne. Alla, utom Singoalla, drucko, och Erland fann smaken ljuvlig.

Nu hördes förvirrade rop. Det vart oro i lägret. Assim hade återvänt; han skyndade till hövdingen och samtalade tyst med denne.

-- Vad är på färde? sade Erland.

-- Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind var blek, hennes ögon slöjade.

Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna. Men då Erland lutade sig ned, gav hövdingen en vink; ett rep kastades kring Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans armar och ben, så att han ej förmådde göra motstånd eller ens röra sig. Hans ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen sade till männen: -- Bind honom vid eken!

När detta skett, ilade alla fram till vagnarne. Ur kvinnornas hop hördes ett skri; det var från Singoalla, då hon varsnade vad som skett. Hon ville hasta till Erland, men Assims moder fattade med sina skinntorra fingrar hennes lockar och väste: -- Det är du, som bragt skam och olycka över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i stycken, han skall förtäras av gift... ja, du! giftdrycken, lagad av min hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans kinder gulna som det giftiga smörblomstret... det verkar redan.

Och medan hon talade så, fattade de andra kvinnorna i Singoallas armar och flikarne av hennes klänning och överhöljde henne med skymford.

Det fanns även en annan varelse än Singoalla, för vilken åsynen av Erlands misshandling skulle varit odräglig. Det var Käck. Men man hade även tänkt på honom. Medan Erland satt vid måltiden, hade en av männen lockat Käck ur vagnborgen ett stycke in i skogen och där bundit honom vid ett träd.

Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppför kullen. Redan ven en pil, stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna trängde sig tätare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vände rädda blickar mot den sida av vagnborgen, där männen stodo med spända bågar och fällda spjut, avvaktande angreppet.

-- Ingen nåd åt helgerånarne, ljöd en röst därutifrån, hugg ned dem alla!

Det var pater Henrik, som talade så till en hop av riddar Bengts bönder, som, väpnade med yxor, bågar och spjut, tågat ut för att förfölja det främmande folket.

Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin munkkappa hade han spänt ett bälte, vari slidan till ett slagsvärd hängde; svärdet förde han i hand.

Även riddaren följde tåget men oväpnad, ty han tyckte det föga löna mödan att pådraga ett pansar eller störa sitt goda svärds vila för en dylik fejd. Han gick i spetsen för sitt folk, stödjande sig på en käpp, såsom han plägade göra, då han var ute att se på åkrar och ängar.

Han vände sig till sitt folk och ökade vikten av paterns ord, i det han sade:

-- Ja, hugg ned slöddret och skona ingen, utom kvinnor och barn! De ha illa lönat min gästfrihet. De ha skövlat klostret rubb och stubb och icke ens skonat den heliga jungfruns gyllene krona eller nattvardsbägaren. Svängen yxorna, svenner, som då I fällen träd i skogen!

Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, på ett tecken av hövdingen, gått fram till eken, där Erland, nästan medvetslös av dryckens verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk i handen. Gulblek och skälvande riktade han udden mot Erlands bröst.

-- Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp på en vagn. Vad viljen I där borta? Kommen I med fientligt uppsåt, eller huru? Om så är, låt oss då underhandla för att se, om saken kan uppgöras i godo.

-- Ingen underhandling, du tempelskändare! ropade patern och red fram mot vagnborgen hastigare än folket hann följa honom.

-- Se dit och låt beveka er, sade hövdingen och pekade på eken, som syntes högt över vagnborgen, emedan hon stod på kullens topp.

-- Erland! utbrast patern bleknande.

-- Ja, riddarens son. Närmen I eder än ett steg, så giver jag en vink och järnet stötes i hans bröst.

-- Förbannelse över dig, hedning! ropade patern.

-- Ett steg! sade hövdingen och höjde sin hand. Assim lyfte dolken och häpnade över att känna en vällustig blodtörst.

-- Håll! skrek patern och vinkade såväl till hövdingen som till riddaren och hans folk, som redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen.

-- Vad är på färde? sporde riddaren.

-- Där! Se! Håll! Icke ett steg fram!

Även riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt folk:

-- Tillbaka!

-- Underhandling? Ja eller nej? frågade hövdingen, medan hans mörka karlar, bröst vid bröst, halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade stridens början.

-- Underhandling! svarade riddaren.

-- Beviljen I oss fritt avtåg?

-- Ja.

-- Med allt vad vi äga? Märk, att vi äga vad vi tagit! Det är vårt begrepp om äganderätt. Således fritt avtåg med allt vad vi äga?

Riddaren svarade ej men fäste tigande sin blick på pater Henrik.

-- Utlämnen åtminstone nattvardskalken och den gyllene kronan! Det övriga mån I då behålla, sade patern med en suck.

-- Bah, inföll hövdingen, låt oss ej vara småaktiga! Således fritt avtåg med allt vad vi äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen på er frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis ej heller därtill egga andra.

-- Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk. Låt oss gå eden, och må de draga bort!

Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix, som han bar i en kedja kring halsen.

-- Allt för den kära gossen. Men huru har han råkat i deras händer? Jag begriper det icke.

Riddaren och patern gingo båda den äskade eden.

-- Sänk svärdet och lös fången, ropade hövdingen till Assim.

-- Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen icke vår gisslan! De skola sedan angripa och nedgöra oss.

-- Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks språk. Dessa nordiska människor äro ett underligt folk. De hålla vanligen, vad de lova, till och med utan både ed och handslag. Men i alla händelser äro vi ju färdiga till försvar... Ädle herre, sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke, att vi med våld fört eder son med oss! Han har själv infunnit sig i vårt läger i akt och mening att följa oss på vår vandring genom världen, ty han har förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från henne.

-- Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina färde och frukta himmelens straff!

-- Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik.

Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och förde händerna till pannan.

Emellertid löstes Erland från trädet och framfördes av två män. Hans hy var gulblek, hans gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han icke visste, var han var eller vad som hänt. Han måste lyftas över vagnarne, och när han var utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken.

-- Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren förfärad, upplyfte Erlands huvud och betraktade honom.

-- Intet, svarade hövdingen från sin förskansning. Måhända är det skrämseln, som verkat detta.

-- Skrämseln, upprepade riddaren med en ljungande blick. _Min_ son skrämd av edra lömska dolkar? Nej, han var aldrig rädd, kan aldrig vara det.

-- Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik, att vreden uttömt den bundne gossens krafter.

Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes till Ekö slott samt att riddaren och patern drogo tillbaka med sitt uppbådade folk.

Knappt hade de avtågat och hövdingen utsänt kunskapare för att övertyga sig, att avtåget var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla skulle framföras till honom.

Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid för att slippa ur kvinnornas händer, störtade till sin faders fötter. Hennes långa hår svallade i vild oordning; hennes ansikte blödde av skråmor, som den gamla häxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarne; hennes klänning var i trasor.

Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades under skrän kring hövdingen. Även männen flockade sig dit.

-- Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder. Är det nu kommet så långt, att sonen till den döda hövdingen, en gudaättling, får skymfas av de; levande hövdingens dotter? Är Assim icke god nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt är mäktig... vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är mot den som smuts är mot solglans.

-- Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär tungan ur din hals! Har jag någonsin glömt vad rättvisan kräver?

-- Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv, den blonde ynglingen är min man! Vi ha svurit varandra trohet på Alakos bild; du kan aldrig taga honom från mig.

-- Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim?

-- Jag är här.

-- Hämta ett krus!

Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen upplyfte det.

-- Assim, sade han, jag giver dig min dotter till äkta, och till ett tecken därpå krossar jag detta...

-- Håll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill ha henne. Jag fikar ej efter ett äpple, vari en annan bitit.

Hövdingens ögonbryn rynkades, och hans läppar sammanpressades. Men fruktan för Assims släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot Singoalla.

-- Bort! ropade han och stötte henne från sig. Jag vill visa, huru en hövding skall skipa rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves smäda mig för väld! Dotter, du har skymfat ättlingen av en bland de tio furstar, vilka förde vårt folk ur dess fäders land, Assaria. Du visste dig utsedd till Assims hustru, men du har övergivit honom för en främling. Väl, sök denne främling, hans kärlek eller köld, hans miskund eller avsky; men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt band. Gå till din främling.

Jubel från Assims fränder och vänner, som utgjorde en stor del av bandet.

Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat sitt hotade välde. Därpå var den beräknad. Men vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var fälld, kom ett styng i hjärtat, och han väntade, att röster skulle höja sig till Singoallas försvar.

Men alla jublade -- alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor, Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto.

För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ.

-- Vår hövding är rättvis! ropade männen.

Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret. Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim för sina egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet och gillade sina mödrars tankar, ropade: -- Gå! Bort! Gå till din främling!

Singoalla förde lockarne ur pannan, vände sig till sin far och sade:

-- Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag är hans hustru. Men även dig älskar jag, och sedan jag återfått min man, skall jag uppsöka dig, ty icke kan du förskjuta mig för alltid, du, som är så god.

Singoalla vände sig bort och gick ur lägret.

=Natten.=

Flickan vandrade genom skogen. Hon följde de spår, som hennes folks vagnar efterlämnat. Skymningen låg över nejden, då hon, trött, villrådig och bävande, såg Ekö slott höja sitt torn över sjöns gråa yta. Fallbryggan var uppdragen, och hon vågade icke med ropande giva sin närvaro till känna. Flickan satte sig på en sten vid stranden, gömde ansiktet i sina händer och grät. Hon tänkte på mycket: på faderns vrede, kvinnornas hån, men mest på Assims moders ord, då hon sade, att hon bräddat den blonde ynglingens bägare med en giftdryck.

-- Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till sig själv, ty hon ville förjaga denna hemska tanke.

Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg. Hon såg flera karlar närma sig; hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne och föra henne till slottsherrn. De hade i henne igenkänt en kvinna, tillhörig det band av hedningar, helgerånare och giftblandare, som de samma dag under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat.

Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt in i skogen. Pilar susade från bågsträngar; de träffade henne ej, men hon hörde deras dödsbådande vin och flydde... flydde så fort den flämtande barmen tillät. Ännu länge hörde hon bakom sig förföljarnes steg och rop; det var dock måhända endast blåsten, som nyss börjat jaga i skogen. Stundom stannade hon förfärad, ty mörkret gäckade henne och lät henne i varje besynnerligt formad buske se en fiende. Hon uppgav då ett skri och tryckte händerna mot sitt klappande hjärta. Så flydde hon åter, lik en jagad hind, utan att veta vart. Himmelen var höljd med svarta moln, som ökade mörkret; blåsten tilltog, regn började falla. Det ven bland klipporna, det rasslade i träden; det var som om varje föremål i naturen fått röst för att hota och skrämma henne. Väl föllo regndropparne svalkande på den heta pannan och gåvo henne styrka att ila vidare; men slutligen veko krafter och sans. Hon sjönk ned i mossan under en gran.

När hon vaknade till medvetande och såg sig omkring, visste hon icke var hon var. Mörkret hade insvept allt i en ogenomtränglig slöja, stormen röt, och regnet skvalade ur brustna skyar. Hon ropade sin faders namn, hon ropade Erlands namn, men hennes röst bortdog bland nattens vilda toner. Då hörde hon ett tjut i sitt grannskap. Det är vargen, tänkte hon; han tjuter av hunger; han skall få äta mig, ty min fader har förskjutit mig, och Erland är förgiftad av Assims moder. Och Singoalla steg upp och gick dit, varifrån tjutet hördes. Det förnams nu helt nära... Singoalla såg något röra sig under ett träd... hon närmade sig... hon kände en luden best lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till marken... djuret stod över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len tunga och uppgav ett glatt skall.

-- Käck! ropade Singoalla.

Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid ett träd utanför vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland.

-- Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke låta mig dö, sade Singoalla. Men du är Erlands hund, och därför älskar jag dig.

Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste honom från trädet.

-- Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om hans hals, ty vet, gode Käck, jag är gruvligt ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min fader har förskjutit mig, och Erland är kanske död. Men om han lever, få vi dock icke träffas, ty hans fader och alla hans fränder, ja alla vita människor vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är en rövare, och mina fränder äro giftblandare. Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt olycklig!

Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men nej, han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte. Han ville endast röra sig fritt en liten stund, ty han hade länge stått bunden. Han stannade nu hos Singoalla hela natten, lyssnade tålmodigt och likasom begripande till hennes klagan och slickade flitigt hennes händer. Det var det enda sätt, varpå han kunde uttrycka sitt medlidande.

Mot morgonen sjönk Singoalla i orolig slummer. Hennes späda kropp skakade av kyla och utmattning. Hon väcktes av Käcks skall. En man stod framför henne.

-- Assim! utbrast hon och riktade på honom en förvirrad blick.

-- Ja, det är Assim, du olyckliga Singoalla, sade han. Jag har sökt dig hela natten.

-- Vad vill du mig?

-- Rädda dig, Singoalla, att du icke faller i de vitas händer. Du är ju ensam, olyckliga barn. Du är hungrig; här ett bröd! Du fryser; här min kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke älskar Assim, så låt honom likväl rädda dig. Du är förskjuten av din fader, men jag kan icke övergiva dig.

-- Gå ifrån mig! Du och din moder, I haven dödat min Erland. Du är förhatlig för mina ögon.

Assim teg och dolde ansiktet i sina händer.

-- Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du är god, jag skall icke visa dig bort; nej, jag skall följa dig och jag skall älska dig, om blott du uppfyller en enda bön.

-- Jag vill ju dö för dig; jag vill göra allt vad du vill, blott icke lämna dig, sade Assim med ett lätt skimmer av glädje i sitt mörka ansikte.

-- Väl, gå till borgen och återvänd hit med Erland! Men kom ej tillbaka utan honom! Våga ej komma utan honom!

-- Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad i hjärtat av dessa ord.

-- Du ljuger.

-- Nej, då jag sökte dig, var jag även i grannskapet av slottet. Jag hörde folk tala och säga, att han är död.

-- Gå då från mitt ansikte och låt mig dö, bad Singoalla och lutade sin panna mot granens stam.

Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm. Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot söder.

Käck följde Assim och Singoalla.

=Giftdrycken.=

Då Assim sade, att Erland var död, talade icke sanningen ur hans mun utan svartsjukan och hågen att rädda Singoalla.

Men Erland var nära döden; det fordrades den sista ansträngningen av hans kraftiga natur och pater Henriks läkekonst för att segra över giftdrycken. Patern upptäckte sjukdomens orsak; brytningen inställde sig snart nog, och Erlands liv var från det ögonblicket utom fara; men efterverkningarna fortforo länge och voro av förfärlig art, ty hans själsförmögenheter, i synnerhet hågkomsten av det förflutna, voro nästan släckta. Knappt nog igenkände han sin fader och moder. Patern satt under sjukdomens långa dagar vid hans säng och förströdde honom med sagor. Han lyssnade och uppfattade med möda sammanhanget i de enkla historierna. De sagor, patern berättade, valde han med särskild avsikt: de rörde sig uteslutande kring unga riddare, som förhäxats av bergsrån och trollkvinnor, och som ur horn, bräddade med gift, insupit kärlek och glömska av det förflutna. I Erlands själ togo småningom dessa bergsrån och trollkvinnor skepnaden av en ung skön flicka, mot vars bild han i början log, men som snart förekom honom hemlighetsfull och förskräcklig. Denna flicka var Singoalla.

Stundom undföll Singoallas namn hans läppar; men det skedde tanklöst, och ljudet av detta namn, förut så älskat, trängde då, liksom hade det kommit ur en annan mun, helt främmande in i hans själ och fyllde honom med ångest.

Han påminde sig oredigt det äventyr, han utstått i det vandrande folkets läger; han kände sina armar bundna och såg en dolk måttad mot sitt bröst. Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk man med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla.

Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet. Han såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där blommor i sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd.