# Singoalla

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/singoalla-28610/index.md

Riddar Bengt undrade över sonens omskiftade sinnelag och frågade mången gång, om alla vargar och rävar vore döda i skogen och alla rovfåglar borta i främmande land, eftersom Erlands jakt nu alltid felade. -- Annorlunda, sade han, tala dock mina herdar, ty för ofta mäla de, att ludna rövare slagit min boskap. Till sådana ord svarade Erland föga. Men fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu var mildare än annars; dock tyckte hon sig stundom märka svårmod och frågade, om något tryckte hans sinne. Men Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till den höga granen, som växte på kullen.

Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars. Dagligen ställde han sin gång till klostret. Portvaktaren, brodern Johannes, som igenkände hans sätt att ringa, stack då sitt plättrakade huvud genom gluggen vid porten, hälsade junkern och öppnade för honom. Genom en valvgång mellan munkarnes celler gick Erland till bokrummet, där priorn vanligen dvaldes. Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt brända av solen, så att de utanför stående björkarna, när de vajade för vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp, sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln. Varsamhetsmåttet hade ett tvåfaldigt syfte: att skydda de oskattbara verken mot tjuvhänder men ock att hindra munkarne nedtaga och läsa böcker utan priorns vetskap, ty, som han sade, många av dessa verk voro skrivna av romerska hedningar och farliga för oprövade sinnen.

Men lärjungen steg dag för dag i lärarens ynnest. Så hände en vinterafton, då Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog igen den »kyrkofader», i vilken de läst, och med ett betydelsefullt anlete gick till bokskåpet, frigjorde en annan bok ur hennes fängelse och lade den framför lärjungen.

Han är icke längre barn, sade priorn till sig själv; hans förstånd mognar märkbart; jag tvekar icke att under min ledning låta honom läsa denna bok. Den är farlig. Men det är just en sådan fara, som väntar hans ålder och kan göras mindre farlig genom en äldre vän.

Det var skalden Ovidius' bok »Förvandlingarna». Med omtanke valde priorn de stycken, han tyckte lämpliga att läsa.

Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gav åt Hero Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus' och Tisbes kärlek, och Erland gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och purpurläppar.

Han läste om deras kärleks, nej, ej deras kärleks, men deras ödens olyckliga slut, och sagan ville röra honom till tårar.

Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt Erlands ändrade lynne. Ofta satt han med gossens händer i sina och omtalade något, hämtat ur sin levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky på hans panna, och hans ögon fästes granskande på Erland. Det var, som han gärna velat säga denne någonting men ändå tvekade göra det. Stora tankar rörde sig i paterns själ, men han tvivlade, att Erlands sinne ännu vore lämplig jordmån för de frön, han ville utså.

En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. -- En stor byggnad uppföres, vars grundval är jorden, vars spira når in i himmelen (så talade han), och när den varder färdig, då är jorden icke längre jorden utan en jordisk himmel, ett återsken av den himmelska himmelen; grundvalen är lagd, pelarne resas, några höja sig redan i skyn; men onda jättar, som ana, att denna byggnad skall varda ett fängelse, där de med demantkedjor bindas till evig tid, ha fattat om pelarne för att omstörta dem; men färdigt skall verket varda, ty det godas makt är större än det ondas, såvitt som Gud är större än djävulen. Men i tiden lever Gud endast i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, är en förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så talade gubben till gossen) varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det kräver försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga.

Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord, kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud.

=Främlingarne från Egypti land.=

Våren har kommit, isstyckena, som drevo på insjön, ha smält för solens strålar, träden knoppas och skogen doftar.

Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De återvända från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke även hon återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans drivor? Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel och smällande piskor. Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar och vagnar och hundar. De närma sig slottet. Där ila alla till fönstren; tjänarne, som arbeta på gården, vila och se förundrade på de kommande; väktaren skådar tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom att fälla bryggan. Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och vagnar stanna på andra sidan. De ordna sig i halvrund; männen framdraga ur kapporna pipor och strängaspel; de unga flickorna, svartögda och svartlockiga, med pärlor kring nakna armar, med glitterguld och brokiga band på mörka och röda klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna och strängaspelen ljuda, och flickorna dansa underliga dansar. Yra som gnistorna över en sprakande låga, lätta som vinden på gröna fält, virvla de om varandra efter tonerna av en gäll musik, tills pipor och strängaspel tystna, dansen stannar och flickorna ila tillbaka till de äldre kvinnornas hop. Då synes pater Henrik på fallbryggan; han kommer från klostret, där främlingarne nyss varit. Och en av främlingarne, en högvuxen man, rikare klädd än de andra, går honom till möte och bugar djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma sig slottstrappan, dit riddar Bengt nedgått för att höra vilka främlingarne äro och vad de vilja.

Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda händerna på sin panna. Hans långa hår är svart, blåsvart det krusiga skägget kring hans läppar, svart, stolt och ändock skygg den blick, han fäster på riddaren.

Han tiger, men pater Henrik talar i hans ställe:

-- Dessa människor bedja om er nåd, ädle herre, och om tillstånd att uppslå sina tält i er skog, ty de ämna stanna här några dagar, varefter de åter fortsätta sin vandring. Ty ni må veta, ädle herre, att dessa människor äro av ett folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han dömt dem att från släkte till släkte vandra från land till land. Märkligt är deras öde och viktigt att tänka över, ty det vittnar om Guds allmakt och stränga rättfärdighet och om vår heliga läras evigt ståndande sanning.

-- Dessa vandrande människors fäder bodde, såsom denne man, bland dem en hövding, sagt mig deras fäder bodde för ett tusen tre hundra och mer än fyratio år sedan uti Egypti land. De voro ett ansett folk av Ismaels, Abrahams och Hagars sons, stam, samt ägde fasta bostäder i välsignade bygder, icke eftergivande Gosen i bördighet.

-- Då kom en dag till deras landsändar en vandringsman, följd av en kvinna med ett spätt barn i sina armar. För sig och de sina bad vandringsmannen om hägn under deras tak mot natten och ovädret. Alla vägrade och visade honom den ene till den andre. Men främlingarne, som de bortvisade från sin tröskel, voro den helige Josef, himladrottningen Maria och världens frälsare. Och till straff för denna synd dömde Gud dem och deras barn att hemlösa kringirra i två tusen år, utan annat hopp för sitt liv än främlingars miskund. Mer än hälften av deras mödosamma väg är nu fulländad, men ännu skola 23 släkten, räknade till 3 på århundradet, dö på den väg, som återstår, innan de hunnit det mål, varefter de längta: fäderneslandet och försoningen med Gud. Ädle herre, detta folk, som beder om er gästvänskap för några dagar, har genomtågat många land och icke utan bönhörelse anropat många furstar om samma nåd. Som botfärdiga pilgrimer böra de anses; hånade, föraktade, bortstötta och förföljda på många ställen, ty lidandets kalk är satt i deras hand, hava de dock av romerska rikets kejsare förlänats med lejdebrev och även haft nåden få visa sig för vår helige fader i Rom...

Vid dessa ord framtog hövdingen ur sin rockficka ett med många band omlindat pergament, upprullade och lämnade det med en ny bugning till riddar Bengt.

Riddaren skulle med svårighet läst de ord, som voro skrivna på pergamentet, men av det stora vaxsigillet, som fanns därpå med romerska rikets vapen, förstod han, att detta var lejdebrevet, varom patern talat. Riddaren ögnade vördnadsfullt pergamentet, återlämnade det till hövdingen och sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortsätta sitt tal:

-- Högst märkligt är det, som jag nu hört om eder, och mig synes, att jag förövade en synd, icke olik den, för vilken I själva bären straffet, om jag ej tilläte er att i några dagar stanna å mina ägor. Mat och dryck skolen I under denna tid icke sakna, och vad vidkommer er, hövdingen, och edra närmaste fränder, tillbjuder jag eder att gästa under mitt tak.

Hövdingen tackade med ödmjuka ord men förklarade, att ett löfte, ärvt av fäderna, nödgade honom likasom hans folk att aldrig söka nattro i ett hus, vare sig murat eller timrat, innan deras strafftid vore tilländalupen. Vidare omtalade han, såsom orsak till sin bön om några dagars gästfrihet, att han här stämt möte med en flock av sitt folk, som för en tid skilt sig från honom för att besöka andra ängder och nu åter skulle förena sig med honom.

Sedan åtskilliga andra ord skiftats mellan riddar Bengt och det vandrande folkets hövding, avtågade den främmande skaran till det fält i skogen, varpå hon en gång förut tältat, och hit lät riddar Bengt föra mat och dryck i ymnighet, så att de för en hel vecka kunde vara väl försörjda.

Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade på gården vid pipors och strängaspels takt, hade Erland upptäckt Singoalla. Det var hon, som anförde dansen, ty hon var hövdingens dotter och den skönaste av alla.

Patern stannade över aftonen på slottet för att med riddar Bengt samtala om de märkvärdiga gästerna och meddela honom de ytterligare upplysningar, han av hövdingen inhämtat, då denne nyss förut besökte honom i klostret och anhöll om hans förbön hos riddaren.

=Erland och Singoalla.=

Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, som föreföll honom märkvärdig och rörde folket Singoalla tillhörde; men snart drev honom oron ur salen: han vandrade från rum till rum i slottet, ilade uppför vindeltrappan till den högsta tornkammaren, skådade ut över sjön och skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som därifrån pinglade på det främmande folkets hästar, sprang så åter nedför trapporna till slottsträdgården, som, välvårdad men liten och omgiven av stenmurar, fanns på slottets södra sida, där aftonsolen nu göt rödgul glans över fru Elfridas blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde han länge utan skyndade till tärnornas kammare, där han annars sällan visade sig. Här förvarade fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder, och här fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna gärna speglade sina anleten. Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara skrudarne av utländskt tyg med prydliga silverhäkten och iklädde sig en sådan. Han kammade sitt ljusbruna hår, så att lockarne föllo i långa vågor utför hans axlar. För vem han smyckade sig, visste han men ingen annan. När han var färdigklädd, kastade han bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin häst och red bort över fallbryggan inåt skogen; fru Elfridas och tärnornas blickar följde honom, ty han var ståtlig på den dansande hästen, som pryddes av ett grant täcke. Men fru Elfrida gick in i salen och tillkännagav för riddaren, att Erland ridit bort och svårligen vore att hemvänta förrän följande dagen; helt säkert hade han tagit vägen till Ulvåsa, herr Gudmund Ulvsax' gård, ty varför skulle han smyckat sig så, om ej för den fagra jungfru Helena, sin tillämnade brud?

Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungmö med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder, på vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i, voro mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan Singoalla.

Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgången sågs Erland åter rida över fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit i grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett, huru det främmande folket arbetade med tältens resande, hästarnes fodring och matens kokande. Han hade sett och hört barnens stojande lek kring eldarne. Men ända fram hade han icke ridit. Tanken på Singoalla hade lockat honom dit, men han kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde, att han efter mycken tvekan med oförrättat ärende vände sin gångare mot hemmet. Men Käck, som ej lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in i lägret, kanske lockad av åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som följde det främmande folket, kanske än mer lockad av stekoset från eldarne. Och när Erland på borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur skogen och sprang upp på sin herre, som om han haft en hälsning till denne från det okända folket. Så var det måhända även, ty kring hans lurviga hals hängde en krans av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands ögon, då han fann den kransen; kanske den var från Singoalla, tänkte han. Han löste den från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng. Då borde han drömma om den, som flätat blommorna.

Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande morgon pådrog Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel med slida för jaktkniven och gick till skogs, till kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var där på stranden vid kullens fot. Granarna viskade, bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans knän. Då syntes på andra stranden -- liksom hade de stämt möte med varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant, nickade glatt, lyfte först den ena foten, så den andra för att avtaga sina skor och vadade så över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var grund, och endast några silverlika pärlor stänkte upp till de röda pärlorna kring flickans vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad. Det var en frisk känsla men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att stiga upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra flickor. Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till andra stranden, lade sina händer på hans axlar och sade:

-- Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas återigen. Du har en god fader, som visar min fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner.

-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, alltsedan vi första gången sågos här. Jag har även många gånger drömt om dig, och om drömmarne säga sant, är ditt sinne icke vredgat mot mig.

-- Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland: då jag skildes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du var den vackraste gosse, jag någonsin sett; till och med din vrede gjorde dig icke ful. I hela vårt band finnes ingen enda, som är så vacker som du. Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru, är icke att jämföra med dig.

-- Vem är Assim?

-- Han är son av den man, som var hövding före min fader..

-- Och Assim vill ha dig till hustru?

-- Ja, men låt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drömt om mig; jag har drömt, att jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit. Jag drömmer sannare, än jag spår, vilket är förargligt, ty att spå rätt är en heder för oss kvinnor. Men spådomskonsten kommer först rätt, när man är gammal. Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se dem... om du varder olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du har -- Singoalla förde handen genom Erlands lockar -- det är icke svart som mitt och mina fränders.

Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra. Hon talade om sitt folks färder och huru glad hon var, när hennes fader och hans män kommo överens, att mötesstället mellan de åtskilda banden skulle vara på Erlands fars ägor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit detta i männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta, smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med kransen, ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden.

Erland visade nu Singoalla en röd pärla och en vissnad blomma; den ena sade han sig ha hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu tältade; den andra hade han tagit från bäcken, som fått henne av Singoalla.

Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i bäcken.

-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon. Låt oss plocka i kapp!

Erland ingick på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid bäckens rand. Sedan jämförde de för att se, vilken plockat de flesta, och då visade sig, att Erlands samling var den större, ty han hade repat händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare.

De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och långsamt för Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopsätta blommorna, så att deras olika färger bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt henne, men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarne voro färdiga, bytte Erland och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnöjd med Erlands, fast den var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke.

Då sade Erland:

-- Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit, så att jag får se dig.

Singoalla eftertänkte en stund och sade:

-- Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är, att vi mötas här, då solen gått ned. Det är bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma en stund om kvällarne, ty därigenom få de spådomsande. Jag säger till min far i morgon afton: Jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner. Då svarar han: Gå... och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god även därför, att om Assim eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke. Assim vill gärna följa mina spår.

-- Är Assim stor och stark? frågade Erland.

-- Ja, han är större än du och har skägg, vilket du icke har, och är den vigaste av våra unga män. Han är oftast god till lynnet men lättretlig, och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer än en gång drupit från hans kniv.

-- Om Assim kommer hit, skall jag lära honom sky dina spår. Se mina armar, Singoalla, sade Erland och uppvecklade rockärmarna. Jag är endast Sjutton år, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? Må han komma! Jag skall slå honom till jorden och trycka min häl i hans bröst.

-- Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit.

-- Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit, medan vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens säga honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du lova mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön?

-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt ansikte. I afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader väntar, att riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av nyfikenhet.

-- Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla.

Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl till i morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; de funno behag däri. Men äntligen ropade de: I morgon! -- ja, i morgon! nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än en gång farväl och återseende.

=I skymningen vid skogsbäcken.=

Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i aftonrodnad; fåglarne sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar munkarne till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och ilar till mötet.

Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i början mycket och leka som barn på den gröna stranden: -- Det finnes ingen vacker flicka på jorden utom du, säger Erland till Singoalla, och hon svarar glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig i en källa för att se, om du kunde finna mig behaglig.

Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. Då blickarne så förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne i långa kyssar, som på en gång värma och svalka -- som på en gång släcka och tända en blyg åtrå.

Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder:

»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där, Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som rör sina mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig. Ljuvligt att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden.» --

Det främmande folket stannade på svedjelandet längre, än deras hövding i början ämnat, ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men Erland tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem, som om de alltid skulle få vara tillsammans.