Part 10

Fjärran i skogen hördes nyodlarens yxa; där pågick idogt arbete; ty i fält, som tjugufem år, sedan pestens tid, legat obrukade, gällde det nu att sätta plogbill.

Vid ingången till sin grotta satt den ene av traktens eremiter, den av folket högt vördade gudsmannen Erland. För en timme sedan lämnade han örtagården, där han nästan hela dagen sysslat med hacka och spade. Nu satt han på mossbädden och såg med drömmande blick in i aftonrodnaden, varav ett återsken föll på hans lugna anlete. I handen höll han en bok, en mystisk andes betraktelser, hans älsklingsbok, för flera år sedan hämtad ur det övergivna klostrets valv.

Brodern Johannes, den andre eremiten, hade nyss återvänt från fisket i insjön och tillredde nu aftonmåltiden.

Johannes, som annars sällan bröt den av Erland älskade tystnaden, var i kväll ovanligt språksam. Han hade på sin väg från sjön sett något märkvärdigt i skogen och kunde icke avhålla sig från att omtala det.

Han hade sett män av främmande utseende, förnäma och stolta till sitt skick, präktiga till vapenbonad, rastande med sina hästar i skogen. De voro utan tvivel långväga resande, och de hade på latinska målet frågat honom om bästa ryttarevägen norrut mot Vättern. Vilka de vore och vad deras ärende, kände han icke.

Erland lyssnade med välvilja, icke just därför att en sådan händelse verkligen var ovanlig och kanske värd att gissa över, utan därför att Johannes synbarligen var road av att tala därom och tycktes utkräva något anspråk på nyfikenhet från sin väns sida.

Vilka dessa män voro och vad deras ärende, visste, som nämnt, Johannes icke, och sagan själv kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket i det förflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett brödraförbunds gömmor, bevara dettas anor från ett äldre, sprängt förbund, skulle, om de uppsloges för oinvigda blickar, uppenbara åtskilligt om ett tåg, som »riddare av det grusade templet» och »forskare av de brinnande bålen» gjorde till norden, för att även där, om möjligt, finna elementer av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag från Indiens pagoder, Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis' underjordiska valv, det salomoniska templets grus och druidernas grottor, för att förena dem alla till en gloria kring korset. De skulle kunna förtälja, dessa hävder, att med tåget följde en indisk prästinnas unge son, invigd till »riddare av det grusade templet», förtrogen med öster- och västerlandens visdom och ägare av stora skatter. Mer kan sagan icke antyda.

Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma sig. Han stannade, såg sig omkring likasom med igenkännande blickar, ehuru han säkerligen aldrig förr varit på denna fläck, gick därefter över vattnet och fram till eremiten och satte sig på mossbädden bredvid honom.

Med undran åsåg Johannes, där han stod på något avstånd, detta uppträde, och hans undran växte, när Erland och ynglingen samtalade med varandra och Erlands anlete under samtalets lopp präglades av kraftig uppmärksamhet. Johannes' undran nådde sin höjd, när han slutligen såg, huru ynglingen, först efter en lång omfamning, med tårar skildes från Erland och gick tillbaka in i skogen.

Att fråga om betydelsen av denna syn, det ville Johannes icke, ty det vore ju alltför tydligt ett bevis på en för eremitlivet icke rätt passande nyfikenhet. Men han väntade, att Erland själv en dag skulle säga något därom.

Erland sade dock intet. Följande morgon, när Johannes gick att fiska i insjön, följde honom brodern Erland.

Johannes sköt ut sin båt och gjorde sitt fiskredskap i ordning. Han sjöng härunder med dämpad röst en visa om Simon Petrus fiskaren. Erland satt vid stranden i skuggan av en lind och fördjupade sig åter i sin kära bok »Om vilan i Gud».

SINGOALLA DRAMATISERAD.

(FRAGMENT.)

=Första handlingen.=

_Första uppträdet._

(Klostrets bokrum. Välvd kammare med ett spetsbågefönster i bakgrunden. Väggnischer med helgonbilder. Mellan dem å rummets ena sida bokhyllor med folianter; å den andra en dörr. Under fönstret ett bord med krucifix. I förgrunden ett annat bord, likasom det förra, av tunga former, vid vilket pater HENRIK och ERLAND sitta framför en uppslagen bok. Oväder utanför. Man hör regnets fall mot fönstret.)

Pater HENRIK. ERLAND.

_Patern_. Det är en högtidsstund för mig, min son, då vid din sida jag får genomvandra den helga stad av tusenårig ålder, vars utanverk är denna pärm, vars rigel är denna häkta, konstigt utarbetad, vars byggnader i ädelt majestät på säker grundval resa sig mot höjden, så luftiga och dock mot tiden trygga, ty deras kolonnader äro tankar, och varje valv är spänt av himmelsk längtan. Så vandrom vidare på dessa gator, med safir lagda och med ädel jaspis! Var slöto vi? Den helge _Augustinus_ må än en stund oss läska med sin nektar.

_Erland_. Här, gode pater, här. (Seende mot fönstret.) Kolmörkt där ute, och regnet öser ned i strida strömmar.

_Patern_. Välan...

_Erland_. Timglasets sista sandkorn viskar ren, att timmen lidit.

_Patern_. Ha, jag glömde tiden! Så vänder jag mitt sandur än en gång och lever så ännu en lycklig timme med himlens helgon, glömsk av timligheten.

_Erland_. (Lyssnande.) Allt mäktigare ljuda vindens toner ur skogens djup.

_Patern_. Du synes tankspridd, gosse. Ack, jag förgäter dina sjutton år! De älska solen mer än studielampan, och det är rätt av dem: »allt har sin tid». Nåväl, du ser, jag sluter redan porten till _Herrens stad_[4] och fäller bommen ned, ty skymningen är inne; han får sova till nästa väkt --

(Hopknäpper pärmarne och sätter folianten på sin plats i hyllan.)

_Erland_. (Stiger upp från stolen. Till sig själv.) Jag måste upp och ut.

_Patern_. Så är vårt studium slut för denna afton. Du lämnar mig.

_Erland_. Farväl, min gode fader! I morgon är jag här vid vanlig timme igen.

_Patern_. Farväl! Min vördnadsfulla hälsning till riddar Bengt och till hans huses ära, din ädla mor!... Men hur det regnar ute! Hur blåsten skakar fönstrets höga poster! Och jag, som intet märkt av denna storm, som nalkats oss där ute, medan vi av helga runors frid och värme njöto. Säg, vill du icke stanna, medan stormen drar hädan? Stränge herrars makt är kort.

_Erland_. Nej, fader.

_Patern_. Dock din väg till riddarborgen är icke lång, och mörker skyr du icke. Men tag min kappa! Kvinnans verk vid sländan försonar vandraren med regn och blåst.

_Erland_. Onödigt, fader Henrik. Mellan mig och himlens vindar kräves ej försoning, ty fiender vi ännu aldrig varit. Jag älskar skogen, natten, molnen, stormen. Nu vill jag ut, men ej till riddarborgen, det tysta hemmet med sitt enahanda. Nu vill jag ut i skogens dunkla djup.

_Patern_. Du är dig lik. Jag känner denna längtan, jag känner den, men jag förstår den icke. Av folket kallas du _den vilde_ Erland, och kolaren, som bor i enslig hydda, vet att förtälja, hur han mången midnatt med barn och maka väckts av nattlig sång ur skogens mörker, och han skulle häpnat och trott, att nattens vålnader sitt spel bedreve, om ej han känt _din_ röst, du vilde Erland -- du vilde gosse och ändock så stilla, så mild och tankfull, när du vid min sida i helga studier din tid fördriver. Men lyd mitt råd, o Erland! Älska icke den mörka natt med hennes skräckgestalter. Den dödlige är skapt att älska ljuset, det rosiga; och dagens gyllne stjärna, tids nog den släckes för hans blick ändå. Ty ljus och mörker, dag och natt, de växla symboliskt, såsom goda tankar växla med onda i tvedelad mänskobarm.

_Erland_. Det där förstår jag ej. Mig synes natten, den tusenögade, långt mera skön än enögd dag, om än hon blundar med dem alla. Men nog härom. Jag har nu skäl att vandra en annan stig än den till Eköns slott. Min far har dragit ut att halvvägs möta herr Ulvsax, väntad såsom gäst där hemma i denna kväll. Med riddar Ulvsax kommer hans dotter.

_Patern_. Ah, Helena! Jag förstår, ja, nu förstår jag väl den lust som driver dig ut i kväll mot stavkarl, ulv och stigman och nattens troll.

_Erland_. Av mörkret överraskad måhända riddar Ulvsax med sin dotter har farit vill. Men jag, jag känner skogen och varje stig, som människa och myra på milsvidd trampat bland dess furustammar.

_Patern_. Väl, sök dem då! Jag vet, att det är ljuvt förnimma vänlig röst på villostigar och vid sitt rop: »Vem där?» till okänd skepnad, som plötsligt träder upp på misstänkt väg, till svar av hjärtlig röst få höra: »Vän, god vän!» och trycka välbekanta händer. Men säg mig, Erland, du som mycket älskar att slunga pilar efter skogens vilddjur och mången natt på vild och enslig jakt ditt läger valt på mossbehupen klippa, säg, har du aldrig sett i månens sken den tysta skogsfrun mellan skogens stammar? Ha aldrig klippans åbor, dvärgaskaran, okunnig om ditt grannskap, vimlat fram ur klyftorna att breda ut sitt smide på enslig hed och syna det vid månsken? Ha aldrig dessa troll, som fordomdags med flintspjut kämpade mot våra fäders järnskodda lansar, tills de slutligen, besegrade, från öppna landet drevos längst in i bergens obekanta gömmor, men ännu, ruvande på hämnd och mord, frambryta stundom under nattens timmar att mana storm utöver stilla ängder, att reta floder över deras bräddar, bevinga klippor emot vigda tempel och gjuta syndigt tal i sömnens öra -- ha aldrig dessa uppträtt för din syn för att med rysliga gestalters sanning till vanvett skrämma eller ock med skönhets antagna sken till lust och synd förföra den arme, som de finna på sin stig?

_Erland_. (Undvikande.) Å nej, just icke.

_Patern_. O, så tacka himlen och änglaskaran, som i natten vakar! Själv, må du veta, har jag prövat sådant.

_Erland_. (Livligt.) Ni, fader? Men berätta vad ni sett!

_Patern_. Sett har jag föga men har _hört_ dess mera, med egna öron hört. Förstår du mig? Rätt mången natt, sen jag min vila helgat med sång och bön, har i den trånga cellen jag plötsligt väckts av hiskeliga toner här utifrån, som ingen mänsklig strupe har kunnat alstra: ljud av hemsk förtvivlan, med hån och avgrundsglädje rysligt blandad.

_Erland_. Och sen?

_Patern_. Mer har jag icke att förtälja.

_Erland_. Vad tror ni detta var?

_Patern_. Jag vet det ej.

_Erland_. Väl har jag även... och jag tänkte just i dag, när jag gick hit, att fråga eder erfarna tanke om... dock nej, jag vet ej, om jag berätta bör...

_Patern_. Berätta, Erland!

_Erland_. Nej... icke ännu. Först jag måste pröva, om vad jag sett och hört är värt förtäljas, om det helt enkelt var en jordisk syn, fast mindre vanlig, eller om den var från denna underjord, vars väsenden jag hittills fåfängt... Dock en annan gång skall jag måhända kunna säga mer. Ni eller ingen, fromme, vise fader, skall höra denna sägen ur min mun. God natt, min lärare!

_Patern_. Gud signe dig! Farväl och minns, att vandrarns bästa stav och sköld och lykta är en bön till Herren. (Erland går.)

_Andra scenen._

PATERN.

_Patern_. Guds änglar skydde honom på hans väg! Men kvällen lider. (Går till fönstret och ser ut.)

[4] »De civitate Dei», ett verk av Augustinus.

=Utgivarens tillägg och anmärkningar.[5]=

_Singoalla_ meddelades första gången i _Aurora_, Toalettkalender för år 1858, Göteborg 1857, C. F. Arwidsson. Novellen var först avsedd att endast upptaga ett par ark, men allteftersom manuskript hämtades, visade sig, att den kom att fylla -- 136 av kalenderns 184 sidor! Härav framgår, att den äldre uppgift, det Singoalla skulle härröra från V. R:s Lundatid, ej kan vara riktig, varom för övrigt denna prosadikts mognad bär inre vittnesbörd. Men möjligt är ju, att idén till denna prosadikt redan då föresvävat honom.

Som särskild bok utgavs den, med icke obetydligt omarbetat slut, år 1865 å Oscar L. Lamms förlag och med ovan meddelade förord. -- Tredje upplagan utkom 1876 å Torsten Hedlunds förlag. Den fjärde utgavs å Alb. Bonniers förlag, såsom praktupplaga med illustrationer av Carl Larsson, år 1894. Den nu utgivna, femte, följer ordagrant fjärde upplagan. Dessutom meddelas såsom tilllägg i denna upplaga, efter förf:ns handskrift, ett fragment ur en påbörjad dramatisering på vers av denna Rydbergs prosadikt.

Det förefinnes ganska väsentliga olikheter mellan första upplagan och de senare, i det att, såsom ovan nämnts, framförallt _slutet_ är helt olika. I kapitlet _Den sista nattvandringen_, som även i övrigt företer flera olikheter, låter Rydberg i första versionen Erland -- sedan han stött jaktkniven i Sorgbarns bröst och sagt den lille »pilgrimen från helvetet» farväl för alltid -- vid sin hemkomst till slottet finna fru Helena och den lille Erland slumrande i dödens sömn. Assim, som »velat göra Singoalla lycklig även om dagen», har under nattens mörker smugit sig in genom fönstret samt dödat hennes och Sorgbarns medtävlare om Erlands kärlek.

Kapitlet _Dagningen_ i de senare upplagorna saknas i den första. I dennas slutkapitel, _Pesten_, berättas (efter scenen utanför klostret vid pestens ankomst, som är lika med den senare versionens), att Singoalla för evigt bortjagat Assim, sedan han berättat om den lycka, han trott sig skänka henne genom att döda Erlands maka och son. Hon förbannar honom.

Singoalla vill försona det brott, som är begånget. Hon går på morgonen till klostret för att bedja munkarne taga vård om Sorgbarn och ville sedan begiva sig till slottet och överlämna sig i riddarens våld. Men hon bortvisas från det pestsmittade klostret; och från slottet jagar folket henne bort med stenar, då de tro henne vara »pestflickan», en kvinna av det folk, som fört plågan dit.

Riddar Erland irrar ikring i skogen. Sedan han kastat in ett gåvobrev på Ekö slott genom klosterfönstret, finner han vid klosterkyrkan, hurusom mängden samlats kring en öppen grav för att däri begrava en levande människa, i tron att därmed skydda sig mot pesten. Denna människa är Singoalla, som Erland räddar, i det han jagar bort hopen.

Därefter mötas åter Erland och Singoalla i skogen vid Sorgbarns lik. Erland är slagen av pesten, och Singoalla bringar honom vatten och vårdar honom. Sedan hon biktat för Erland, att Sorgbarn var hans och hennes barn, försonas de inbördes och med Sorgbarns minne. Och under det riddaren hör pesthymnens toner från klostret, utandas han sin sista suck. Snart sluter även Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina ögon i dödens famn. »Det var tyst, ty den store mandråparen hade fulländat sitt verk.»

Efter berättelsen följa dessa reflexioner:

»Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel strängarne plötsligt brista i ett disharmoniskt ackord, förrän detta hunnit upplösas i försonande samljud. Ty harmoni och försoning, var finnas de här nere? Hör, stormen börjar åter brusa i skogen! Sjunger hans vilda röst om harmoni och försoning? Orkanen ryter högt över jorden, men nere i dess mull arbetar förgängelsen, alstringskraften och åter förgängelsen. Blomman uppspirar, för att dess skönhet skall maskstingas; barnasjälar uppstiga ur det obekanta för att iklädas stoftskrud och orenas av synden. Trängtar du efter evig skönhet, obefläckad oskuld, oförgänglig lycka, sök den icke på jorden, men hoppas på evigheten!»

Från och med andra upplagan är, som man finner, slutet väsentligen ett annat; slutackordet är ej längre så disharmoniskt. --

Skillnaden mellan andra (1865) och tredje upplagan (1876) är mest språklig; ord som pröva, befalla, beskydda, äro utbytta mot fresta, mana, hägna o. d. Den dikt, som förekommer i kapitlet »_Sorgbarn_», får först i tredje upplagan sin n. v. lydelse; förut löd den helt olika, sålunda:

»Vredgas icke, goda moder, gråt ej heller, goda moder, om du icke är en syster till den mörka nattens skyar; ty när nattens skyar vredgas, fräsa blixtar över världen, och den vida världen bävar ty när nattens skyar gråta, då förrinna de i tårar, då försvinna de i tårar, och de äro icke mera.»

I fjärde upplagan är första kapitlet så gott som helt och hållet omskrivet; epitetet »vilde», som förut i de första kapitlen ständigt användes framför Erland, är försvunnet. I kapitlet »_Avtåget_» äro nya: Assims samtal med modern och hans besvärjande av gudarne; likaså i kapitlet »_Sorgbarn_»: riddarens tal till patern.

Nämnas må slutligen, att enstaka historiskt förklarande notiser, som förekommo i första upplagan, sedan avlägsnats, liksom ock en liten polemik mot de lärde, som »negera» magnetismen.

Om »Singoalla» skrev Rydberg själv i ett brev 1892: »_Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne._» Denna äktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre torde ock vara det första fullödiga alstret av Rydbergs skaldesnille.

* * * * *

_Singoalla_ finnes översatt till danskan av anonym översättare: Helsingör 1866. År 1895 utgavs den i ny dansk översättning av _Otto Borchsenius_ med Larssons teckningar.

På tyska finnes den översatt i Reclams Universal-Bibliothek såsom N:o 2016 av _M. L. Sunder_ (Leipzig 1885), på holländska utkom den i tolkning av _Philippine Wijsman_, Amsterdam 1899, och en finsk översättning utgavs av _Juhani Aho_ 1895.

KARL WARBURG.

[5] Till femte upplagan, 1896.

=INNEHÅLL.=

=Förra avdelningen.=

Slottet i skogen 5 Singoalla 14 Längtan 19 Främlingarne från Egypti land 25 Erland och Singoalla 30 I skymningen vid skogsbäcken 38 Tvekampen 45 Lägret 48 Avtåget 51 Natten 71 Giftdrycken 76

=Senare avdelningen.=

Sorgbarn 80 Riddaren och pilgrimen 96 Grottan 104 Den hemliga kraften 113 Dag och natt 123 Den sista nattvandringen 135 Dagningen 150 Pesten 161 Skogens eremiter 172

_Singoalla dramatiserad_ (fragment) 176 Utgivarens tillägg och anmärkningar 183