Part 2

»Jag begriper inte», sade hon, »vad Eva skulle lägga sig i mitt kaffe för. Jag hade gjort eld för länge sedan, det såg hon väl, och skulle bara ned efter tjocka grädden i källaren.»

»Jag har inte lagt mig i hennes kaffe», förklarade Eva mycket logiskt. »Det var en faslig tid att gå efter grädden! Jag tyckte det var mycket bättre, att fröken fick kaffet med detsamma även om hon fick hålla tillgodo med den tunna grädden.»

Människan svarade ingenting härpå. Hon satte bara gräddsnäckan på bordet och gick sin väg utan ett ord.

»Jag vet nog var hon var», sade Eva menande. Ett leende kröp fram i munvinklarna, men hon fick icke tid att utbreda sig vidare över ämnet, ty Sigrid tömde hastigt kaffekoppen och frågade, om Eva trodde, att man kunde gå upp till kapten nu. Hon avskydde paniskt allt skvaller, mest pigskvaller även om det kom från den gamla, hederliga, goda Evas mun. Hon hade icke förgäves tillbragt vintern i ett Stockholmspensionat.

Eva skulle höra efter. Hon kom strax ned med besked. Kapten sov ännu, och doktorn hade också somnat i stolen bredvid sängen. Det var bäst att låta dem vara. Men hennes nåd var vaken och hade hört skjutsen komma samt bad, att fröken genast skulle komma upp.

Sigrid dröjde icke att lyda. Hur litet hon och modern än hade gemensamt med varandra, smälte alla små gångna ojämnheter bort inför sorgen, som drabbat dem båda.

Eva och hon tassade tysta uppför trappan. Dörren till kaptens rum stod en smula på glänt. De lyssnade båda vid den men hörde icke annat än de sovandes andedrag. Eva vinkade avböjande till Sigrid och gick in till kaptenen.

Moderns dörr stod också på glänt. Det var som om alla, som sovo, väntade en objuden gäst, för vilken inga lås och vreden höllo.

Hennes nåd hade båda ljusen tända på nattduksbordet. Hennes oformligt stora kropp avtecknade sig under täcket. Ansiktet, som trots sin förgråtna prägel dock hade ett visst mått av höghet, som alltid skrämt Sigrid, lyste upp av glädje, och hon sträckte båda armarna mot dottern, som snyftande kastade sig i dem.

Sedan de gråtit slut, kom ungefär samma förklaring över olyckan, som kusken avgivit, ehuru tillsatt med bittra klagomål över Pers vildhet. Aldrig kunde han hålla måtta. Aldrig kunde han rida som en annan människa. Nu var allt slut, allt, det visste hon. Det kunde hon se på doktorn. Man behövde icke ta miste på hans ansiktsuttryck, när han fick se Per ligga där i sängen. Det hela var bara en fråga om timmar. Vad skulle det nu bli av dem båda?

De vaggade varandra i armarna, där modern satt upprätt i sängen med dottern i famn. Genom all sorgen urskilde dock Sigrid tydligt en smärtsam förnimmelse av att moderns klagan icke så mycket rörde fadern som icke mer dem båda och framför allt henne själv. »Ock jag, som så ofta bett Per att vara försiktig, att fara fram varligt. Han är icke längre en ung löjtnant, som kan leva tokig, utan en gammal man, som har förpliktelser mot sig och de sina. Men så var det alltid, alltid! Inga hänsyn vare sig hit eller dit. Bara storma på. Och jämt och samt skulle han ta Freja, fast han visste hur galen hon var. I stället för att behålla Stella, som var from och sedig, sålde han henne. Och inte bara henne utan tänk också båda mina vackra vagnshästar. Jag förstår honom inte, har aldrig förstått honom, lika litet, som han förstått mig.»

Sigrid drog sig tillbaka mitt ur omfamningen. Anklagelsen mot fadern var henne för stark i detta ögonblick, när han låg därinne i sitt rum och hans liv kunde räknas i några få timmar. Modern sjönk utmattad ned på kuddarna och drog upp täcket.

»Kära barn, varför stänger du inte dörren efter dig! Du släpper in en kyla från salongen, som isar ända in i märg och ben.»

Sigrid gick bort och stängde dörren. Hon ville ha sagt något om, att hon trodde, att modern ville ha dörren öppen, men tyckte, att det icke tjänade någonting till att svara. Hon kände moderns hysteriska sätt att ta saker och ting.

»Jag tror ni vill ta döden på mig också», mumlade hennes nåd. »Vilken natt! Vilken natt! Jag har inte fått en blund i mina ögon.»

Hon slöt ögonen trött. Sigrid gick fram till sängen igen och satte sig på stolen bredvid. De båda ljuslågorna fläktade för luftdraget. Mellan de tunga silverstakarna stod en parfymflaska och en puderask i emalj med Bjurcronas vapen.

Sigrid satt och såg på modern. Den gamla känslan av att aldrig veta, om modern spelade teater eller gav verklighet, smög sig på henne. Modern var påfallande vacker ehuru dragen något försvunno i fetma. Näsan var fint böjd, pannan klar och hög, och ögonlocken voro stora och kupiga, där de lågo slutna. Ögonfransarna voro långa och svarta, och håret, som hon icke löst upp för natten utan ännu bibehöll i mörkbruna vågor, bildade en verkligt vacker ram kring ansiktet. De få silverstråna här och var klädde bara. Hon kunde gott likna en sovande drottning. Det enda, som störde, var munnen. Den var bred, och läpparna voro tjocka och röda.

Modern öppnade långsamt ögonlocken. En stund sågo de på varandra.

»Du tycker visst jag ser förfärlig ut», sade modern till sist. Hon strök tillbaka en hårlock vid örat. »Jag var så trött, kära barn, att jag gick i säng utan att reda håret.»

När Sigrid icke svarade något, vaknade moderskänslan.

»Du är trött själv kan jag se. Jag vet inte, om de gjort i ordning ditt rum. Jag sade till, att de skulle elda hos dig, men alla människor tappade huvudet, när de kom hem med Per. Och jag orkade verkligen icke tänka på allting. Du förlåter mig?»

Hon sträckte handen fram mot Sigrid, som böjde sig ned och kysste den. I all sorgen fanns det dock en, som var olyckligare än hon själv. Det var hennes egen mor, som ännu icke — ännu icke ...

»Du kan också lägga dig på schäslongen därborta. Be Eva, att hon skaffar dig några täcken så länge. En sådan vår vi har! En sådan vår! Frosten ligger kvar långt fram på morgnarna, sade Per i går. Han var ute och satte ryssjor tidigt på morgonen. Han kunde naturligtvis inte låta Fiskar-Anders sköta om det. Men så är det alltid!»

»Han tyckte kanske det var roligt», försökte Sigrid.

»Roligt? Jag vet inte jag brukar få ha roligt.»

»Ja, men mamma, nu är du verkligen ...»

»Förlåt, barn lilla! Jag är så förstörd. Gå och säg till Eva nu, så tar hon in täcken åt dig. Man ligger inte alls dåligt på den där schäslongen.»

»Jag tror hellre jag går upp på mitt rum», sade Sigrid. »Solen skall väl snart vara uppe.»

»Solen! Inte finns det någon sol i det här landet. Kom och kyss mig först, innan du går, Sigrid. Jag har sannerligen om någon behov av ömhet i denna stund.»

Sigrid fullgjorde plikten och sade godnatt.

»Du kan gärna släcka, innan du går, så kanske jag kan få blunda till en stund», sade modern.

»Blir det något, får ni väcka mig. Godnatt, barn!» tillade hon, vände med en suck sin tunga kropp på sidan och drog täcket över örat.

Sigrid släckte ljusen, trevade sig bort till dörren och gick ut och stängde den stilla. Hon fortsatte genom salongen, där de gamla familjeporträtten sågo dystrare ut än vanligt i den gråa morgonbelysningen, samt passerade genom den stora matsalen med de tunga ekmöblerna och smög sig på tå in i biblioteket, där papperen flöto på skrivbordet i oordning. Hon lyssnade vid dörren till faderns sängkammare bredvid. Samma ljud som förut. Tunga djupa andedrag. Då och då ett gurglande som om luften tröt. Det var säkert fadern själv.

Sigrid undrade, om hon skulle säga till Eva, att hon gick upp till sig själv och lade sig. Vid närmare eftertanke fann hon det onödigt. Det kunde Eva förstå ändå.

Sigrid smög sig ut i hallen och uppför trappan till översta våningen. Hon kände sig själv som ett spöke, en anmoder från gamla dagar, som vankade omkring i slottet i oro över att någon i släkten skulle gå bort. Hon var riktigt kuslig till mods, när hon skulle passera vinden med de stora, mäktiga bjälkarna, som buro taket, och det gamla urverket till klockan, som alltid såg så fantastiskt ut och minde henne ständigt om något slags tortyrredskap med linor, hjul och lod. Där var också så pass mörkt att hon måste treva sig fram. Hon väntade, att när som helst känna något kallt och fuktigt möta. Urverket tickade tungt, ansträngt och hårt som om kraften höll på att tryta, och golvtiljorna knarrade till då och då hur försiktigt hon än smög sig fram. Allt gav intryck av att något höll på att brista, gå i sär.

Sigrid blev alldeles vettskrämd, när hon hörde någon röra sig inne i hennes rum, vars dörr hon just nått. Det var alldeles tydligt, att någon fanns därinne. Det hasade och knastrade. Ett metalliskt ljud hördes, och så kom det försiktiga fotsteg mot dörren. Sigrid var för rädd att skrika.

I samma ögonblick öppnades dörren, och husan visade sig. Hon blev lika rädd hon. Sedan förklarade hon, att hon gått upp för att lägga in mera ved i kakelugnen. Då förstod Sigrid de mystiska ljuden och tackade.

När Sigrid blev ensam, gick hon bort och kände på kakelugnen. Det skönt blåmönstrade, gamla Mariebergskaklet var glödhett, men luften inne i det stora, runda tornrummet var ändock knappt ljum. Sigrids andedräkt syntes, när hon riktigt pustade ut. De båda djupa fönsternischerna voro icke heller vidare täta på sidorna om fönsterramarna. Där gapade långa sprickor längs efter, och luften stod in frisk och sval.

Ändå kom det en skön hemkänsla över Sigrid. Allt var orört, precis som när hon lämnade det för länge sedan. De skära kretonggardinerna, den gamla eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fästade samman i en pösig rosett mitt över, spegeln med sin facetterade glasram, Hauptska inlagda byrån med rokokoklockan ovanpå, de gamla kopparsticken på väggen i sina svarta, blanka ramar — allt fanns kvar. Och golvet var ännu täckt med den tjocka Brüsselmattan, hur nött den än var. Där hade nog gamla Eva lagt tidningspapper under för att hålla golvkylan ute.

Sigrid gick fram till sängen och drog bort det tjocka, röda sidentäcket för att den lilla värme, som fanns, skulle kunna krypa ned i sängkläderna. Hon lade handen på lakanet. Det var bra kallt, men hon kände tydligt, att man lagt en filt under lakanet. Den snälla, rara, omtänksamma Eva! Det var annat det än i pensionatet.

Sigrid kände sig riktigt varm. Hon tog pälskappan av sig. Den kunde hon åtminstone undvara. Så kom hon att tänka på sin kappsäck. Den hade hon glömt nere i hallen. Så tråkigt! Nu skulle hon behöva springa ned efter den. Hon kunde icke gärna gå i säng utan att borsta tänderna. Och nattlinne sedan!

Hon oroade sig i onödan. Någon hade tagit upp hennes kappsäck. Den stod på sidan om byrån. Det var därför hon inte sett den.

Hon skyndade att göra sig i ordning för natten. Hon blev på en gång så trött. Men innan hon gick till sängs, tog hon ändå en blick genom fönstren över nejden. Hon såg ängar och gärden, där dimmorna ännu rullade fram, men hon kunde också se vädertuppen borta på Bjurnäs kyrka. Den började redan lysa. Solen höll visst på att gå upp. Nere vid stallet var Magnusson i farten, och ur statarebyggnadens skorsten stod röken upp. Hönsen hade redan hunnit ut på backen vid ladugårdslängan och Felix, den stora prakttuppen, stod som vanligt högst upp och gol. Allt började en ny dag. Det var bara han därnere inunder, som aldrig mer skulle stiga upp.

»Stackars lilla pappa», mumlade Sigrid och skyndade sig i säng. Hon frös så att hon skakade.

Vad skulle det bli av dem?

II.

Det var långt lidet på dagen, då Sigrid vaknade vid att någon rörde vid hennes arm. Eva stod vid sängen med kaffebrickan.

»Ja, fröken får förlåta mig, att jag väckte, men kapten ser ut att börja återfå sansen, så det kanske är bäst att hålla sig färdig. Hon hinner mycket gott att få sig kaffe först. Fröken får ursäkta, att jag måste ned med detsamma. Doktorn behöver mig nog, men jag ville inte låta husan väcka. Hon är som en träklump. Gör sig ingen brådska. Jag skall säga till, om det skulle bli något.»

Hon gick vänligt mysande. Sigrid skyndade att klä sig och dricka kaffe. Sedan sprang hon ned till fadern.

Mycket, mycket försiktigt öppnade hon dörren till hans rum. Det var bara Eva inne hos honom. Doktorn hade gått ned för att äta.

»Se där har vi henne redan, kapten», förklarade Eva nästan muntert. »Stig fram fröken lilla, det är inte farligt! Kapten är riktigt duktig i dag.»

Sigrid hastade fram, såg ett ombundet huvud i sängen, ett par stora, stelt blickande ögon, som hon icke kände igen, och föll på knä vid sängen:

»Kära, lilla pappa!» Hon kysste hans hand, hans arm.

När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen sågo rätt upp i taket. Det var ännu icke mycket medvetande i dem, och de flyttade på sig mycket, mycket långsamt, liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen mycket gärna vända dem mot dottern, men det var förenat med stor möda. Till slut fann han på att vrida en smula på huvudet för att få se vem som talade till honom. Läpparna rörde sig.

»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte ännu vad vi säger, påstår doktorn, men han kan säga ett och annat ord själv. Hör bara!»

Båda lutade sig fram över honom.

»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, långt bortifrån.

»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand.

Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade ännu icke fullt återvänt till livet. Han var på gränsen mellan två världar, den skuggfyllda och den solklara. Medvetandet stapplade på kryckor mellan dem, sökte sig fram halvblint.

Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig återse fadern. Hon hade visserligen trott, att han skulle bära svåra spår efter olyckan, men denna outsägliga hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och välbyggde Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten och med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett hjälplöst bylte, varur ett par stela porslinsögon stirrade. De delar av ansiktet, som icke höljdes av det vita bandaget, hade mist den praktfulla bronsfärgen, som alla på trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som om allt blod lämnat den kraftfulle gestalten och det bara fanns ett skört skal kvar, som kunde brista, falla in när som helst. Till och med de starka händerna med sina långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått något benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona aldrig varit, men att en människa så hastigt kunde förändra sig hade Sigrid aldrig trott. Hon mindes, att modern skrivit något om att pappa varit dålig en tid för flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara.

Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig på stolen bredvid sängen. Hon smekte sakta hans hand. Den var underligt kall och känslolös.

Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet.

»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får hon själv höra. Jag begriper ingenting.»

Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något skulle hända, om hon lämnade fadern. Hon hjälpte om en stund Eva att ordna sängen så gott som möjligt utan att rubba den sjuke.

»Hon är riktigt duktig», prisade Eva.

Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött ut men nickade glatt åt Sigrid och tryckte hennes hand fast.

»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, »utan gå ut och röra på oss. Med Per är det ingen fara för tillfället. Han kan ligga så där, många dagar. Huvudsumman är, att han får vara fullständigt i ro ännu så länge.»

Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med sig ut i hallen. Kaminen var påfyrad och brann friskt.

»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som gammal militärläkare hade han en inrotad vana att då och då återfalla i kommandotonen och tilltala civila som rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke. Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens skärpa, och den gest, varmed han strök över sitt vita stubbhår, hade ingenting av knektmorskhet i sig.

»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade han, när Sigrid förblev stående. »Men jag sätter mig, det får fröken ursäkta mig för, jag är trött. Vi ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva är beundransvärd.» Han log brett.

Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet. Hur kan han skratta, tänkte hon, när pappa ligger där ...?

Doktor Enander makade stolen närmare hennes.

»Låt oss nu tala förstånd», sade han. »Fröken är gammal nog att förstå, att ingen kan göra anspråk på att få leva evigt. Per lika litet som andra. Jag vill härmed icke säga, att han kommer att dö nu genast eller inom några dagar. Han kan leva eller dö. Därom vet jag intet. Med hans starka natur, hans seghet och framförallt med hans oerhörda livsvilja skulle det mycket väl kunna hända, att han en vacker dag sitter på hästryggen igen. Dock icke på Freja, hoppas jag.»

Doktorn tog en pris ur snusdosan och bjöd Sigrid dosan.

»Nej, naturligtvis, det borde jag förstå, att en ung, vacker flicka icke har samma ovanor som en gammal knektbårdskärare.» Han skrattade till.

»Vad hennes nåd tänker om olyckan, vet jag inte. Hon har mest gjort oss besvär med sina gråt- och svimningsattacker. Mamma är nervös efter vad jag kan förstå?»

Sigrid nickade till svar.

»Nu skall vi bara se till att hålla humöret uppe. En olycka blir inte hjälpt med att andra människor tappa huvudet. Tvärtom. Det är just då vi skall anspänna vår kraft, våra nerver. Jag litar alltså på fröken.»

Hans blick blev hastigt allvarlig och prövande.

»Hur gammal är fröken?» frågade han.

»Nyss fyllda tjugufyra», svarade Sigrid.

»Då har man trampat ut barnskorna», fortsatte doktorn. »Jag måste resa hem oförtövat. Har en svårt sjuk i staden. Jag kan inte gärna lämna honom i sticket för Pers skull. Den andre är också en gammal, god vän. Alltså får fröken nu överta min roll och bli den starka och styrande. Om jag kan få fatt i någon sköterska, skall jag genast skicka över henne, så fort jag kommer till staden. Senast i morgon bittida är jag tillbaka, kanske också redan i kväll.»

»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt skadad?»

»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag säga. Han har tydligen fått sig en hård törn, när hästen gick över. Ena nyckelbenet är brutet, och han har en svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda upp sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några inre komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, det märks nog. Det kan nog bli bra. Värre är om det skulle tillstöta något annat. Det är med människor som med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta omslagen så försiktigt som möjligt och annars låta honom vara och lita på naturen. Hjärnan måste först lugna sig. Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt till Eva. Mamma tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara flytta honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, men det går inte ännu. Sedan kanske vi kan ta en Röntgen av honom. Jag tycker icke om den där utgjutningen i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket är säkert. Nu måste jag ge mig av. Förlora icke modet. Han har jättekrafter. En vanlig dödlig skulle kollaberat med detsamma för en sådan smäll.»

De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn böjde sig ned över honom och såg på honom.

»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. »Jag kommer igen.»

Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa tröstande ord.

»Eva», viskade han sakta som förut.

»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig ur brädet! Alltså, det blir som jag sagt. En tesked varannan timme.»

Han klappade Eva på axeln.

»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade han. »Vill han ha en skvätt vin eller konjak, så låt honom få det. Det dör han icke av. Föda skall vi däremot undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom icke prata för mycket, om han kommer till sans riktigt. I värsta fall får ni ringa till mig, fast jag icke tror, att det behövs.»

Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa honom ut, men han avböjde det med förklaringen, att han hittade ned själv. Strax efter hörde hon skjutsen fara.

Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga sig, men Sigrid svarade, att hon visst icke behövde det utan att det vore mycket bättre, om Eva gick och lade sig.

»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon.

Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda att vänta, Eva borta i soffan, men Sigrid på stolen vid sängen.

Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av den hjälp de kunde bringa den sjuke, när han rörde sig. En gång kom det bud från hennes nåd för att spörja hur det var med kapten, men annars bildade det stora, höga rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att gå ned för att äta. Hon var icke hungrig. Men hon så gott som tvingade Eva att gå ned för att styrka sig.

»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen.

Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax efter att Sigrid hade givit honom den föreskrivna teskeden av medicinen. Eva hade just tänt lampan på bordet bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset icke skulle genera den sjuke.

»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något kärva röst.

Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid kom först och fuktade hans läppar.

»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar och lugn. »Vad har ni gjort med mitt huvud?» frågade han. »Det dunkar.»

»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade Eva, när han gjorde ansats till att resa sig.

»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och kysste hans kind.

Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet som var alldeles fritt från bandaget, rynkade sig, och båda ögonen fingo en metallblå skärpa. Han såg ut som om han stode i begrepp att sätta över ett svårt hinder.

»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville ta grinden till trädgården. Hon snubblade och slog i. Nu minns jag. Hur gick det med henne?»

»Vilken menar pappa?»

»Stoet förstås.»

»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon icke kom sig för att tala om att hon åkt hem efter Freja.

»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon halsen av sig, hon med?»

»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste den välvilliga trotjänarinnan.

»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte le.

»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne ett dugg. Magnusson skjutsade hem fröken med henne i dag på morgonen.»

»Hur länge har jag legat så här?» frågade kapten.

»Pappa har bara legat något över ett dygn», sade Sigrid.

»Och du har redan hunnit hem?»

»Mamma telegraferade.»

Per Bjurcrona såg mycket eftertänksamt på henne.

»Jaså, mamma telegraferade. Är det så dåligt med mig?»

Han vände bort blicken från dottern och fäste den i taket. Det såg ut som om ögonen blevo blankare. Sigrid böjde sig ned över honom och kysste honom.

»Det är ingenting farligt, pappa», tröstade hon.

Per Bjurcrona inlät sig icke på någon vidare diskussion om det ämnet för tillfället. Han låg länge tyst, innan han frågade vad klockan var.

»Hon slog nyss sju», sade Eva.

»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. »Tänd mera ljus och så ge mig en slurk konjak med vatten i. Men kallt!»

Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje över att kapten var så pass bra att han kunde kommendera igen. Då var det hopp om livet.

»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona.

»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid.

»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?»

»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han kommer igen i kväll eller i morgon bittida.»

»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick en klang, som Sigrid genast förstod. Hon skyndade sig också att säga, att det visst icke var något farligt bara fadern höll sig alldeles stilla och lugn.

»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? Dö? En karl skall icke vara rädd för döden. Nej, det är icke det, Sigrid. Icke det.»