Part 15

En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till Alby. Gustaf Boström hade flera gånger telegraferat och frågat, varför Sigrid var så osynlig. Sigrid hade urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos sig. Hon fick order att ta pojken med sig.

»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka med varann», sade Gustaf Boström i telefon och skrattade.

Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var rädd för farbror Gustafs frispråkighet, och det kunde bli svårt att förklara släktskapen med Johan om farbror Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, som var utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna på Bjurnäs men som kunde bli farlig, när det kom in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli mycket långvarigt.

»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade Sigrid till Johan, när de åkte upp till Alby i släden. »Han är stor och grov och har stora, röda mustascher och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är förfärligt söt. Henne blir du god vän med genast.»

»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, när Johan slog honom i hand. Johan var klädd i sin fina, svarta kostym med långbyxorna och kände sin värdighet. »Dig tycker jag om!» utropade patron Boström och svingade honom högt i tak på sina starka armar. När Johan kom ned till golvet igen, upptäckte han en flicka, som verkligen var bra söt. Hon hade genast rusat Sigrid i famnen och vände sig om lagom för att se Johan komma ned från himmelsfärden.

»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och skjutsade i väg Johan mot henne. »Seså, Greta, var nu inte dum!» uppmanade han dottern, när denna sökte betäckning hos Sigrid.

»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde Greta genom att vända henne om mot Johan.

De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. Det hade gått mycket bättre, om de andra icke varit närvarande. Nu stodo de bara och tittade på varandra och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en till sitt naturliga skydd. Det gick icke.

»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra sällskap», kommenderade patron Boström. »Tant Sigrid och jag kan få prata utan er. Marsch in i barnkammaren med er! Greta kan visa unge herrn — vad heter han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina dockor och andra saker ...»

»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta.

»Prat!» sade patron Boström, »jag ...»

Mer hann Gustaf Boström icke säga.

»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan ivrigt. Efter denna nobla förklaring togo barnen varann i hand och gingo tysta ut.

»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström och såg häpen på Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon fick visst tunghäfta.»

Han följde efter dem och såg hur barnen marscherade bredvid varann hand i hand hela filen av rum igenom.

»Ni skall strax få kaffe med kakor!» ropade han efter dem. De vände sig icke ens om. Det är förfärligt roligt att gå hand i hand, mycket roligare än kaffe med kakor.

Sigrid hade kommit fram till honom och stod och såg efter barnen, tills de veko av in i barnkammaren.

»Kärlek vid första ögonkastet», skämtade patron Boström. Han bjöd Sigrid taga plats och så började korsförhöret.

»Jaså, det var därför du talade något med mig om fosterson för en tid sedan!» begynte han. »Jag trodde det var en ettåring du tänkte ta. Den här är väl tolv år högst.»

»Fjorton», rättade Sigrid, »fast han icke är stor.»

»Det gör ingenting. Det händer ofta med barn. De står liksom i knut och så plötsligt ränner de i väg på höjden. Det är på pappas sida, förstås?»

Sigrid hade svårt att följa med vad han frågade om.

»Ja, för han är då icke ett dugg lik salig Matilda, mor din.»

»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon försökte låta bli att rodna, men var icke säker på att det lyckades. Hon var glad åt att patron Boströms husa kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, Hilda», sade patron, sedan hon serverat.

När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström förhöret, men då hade Sigrid hunnit lugna sig.

»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han har alldeles Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt på långt håll? Doppa, barn! Du vet, att du är som hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att baka.»

Han trugade henne med sockerkaka.

»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen släkt?»

»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned sockerkakan. Hon var mycket obehaglig till mods och önskade att hon aldrig farit över till Alby.

»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din farbror Johan dog så var det slut med hans släkt. Men den här pojken kände han kanske icke till. Det finns sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick du fatt på honom? Skrev de till dig eller ... akta dig!»

Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon satte den ifrån sig.

»Nej, det var jag, som skrev», sade hon.

»Ja, men hur fick du reda på honom? Du är så hemlighetsfull, Sigrid.»

Det var skämtsamt sagt utan ringaste avsikt att anspela på några hemligheter. Sigrid blev blodröd i ansiktet. Gustaf Boström missförstod rodnaden fullständigt.

»Ja, kära barn, tro inte, att jag menar, att det är din gosse. Det är fysiskt omöjligt», storskrattade han.

»Nej, farbror, nu går det verkligen för långt!» Det var så orimligt att hon själv måste skratta. Det hjälpte på den obehagliga känslan hon haft förut.

»Det är en alltför lång historia att berätta om hur jag fick reda på Johan», sade hon. »Det blir en annan gång.»

Husan kom åter med kaffebrickan efter att ha serverat barnen. Hon satte den ifrån sig på bordet.

»Nå, vad gör de?» frågade patron. »Slåss de eller leker de?»

»De leker», svarade husan och gick.

»Vad tycker farbror om Johan?» frågade Sigrid för att slippa höra talas mer om släktproblemet.

»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och gröt så blir han karl! Har han någon skolgång?»

»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet halkade ut i hastigheten.

»Finns det Bjurcronor i Gränna?»

»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina fosterföräldrar.»

»Var hans egna föräldrar döda då?»

»Ja, för länge sedan.»

»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag skall bara gå efter pipan», förklarade han.

Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det bara jag, som tycker det, därför jag sitter här och narras tag på tag?

»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, när han kom tillbaka med pipan tänd. »Du må icke tro, att det räcker bara med att ta till sig fosterbarn. Man måste sörja för deras framtid också. Det är så många, som predikar om, att framtiden hör barnen till. Det retar mig alltid. Det är barnen, som skall höra framtiden till. De skall inriktas på framtiden. Och det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för något särskilt?»

»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var trädgårdsmästare.»

»Det är ett yrke, som kan föda sin man, om han får utbildning. Du skulle låta honom komma till Abelin. Han förstår saken.»

»Menar farbror, att jag skulle lämna Johan ifrån mig?» Sigrid lät riktigt förskräckt.

»Inte nu, men längre fram. Du inbillar dig väl icke, Sigrid, att pojken kan lära sig trädgårdsskötsel på Bjurnäs?»

»Han behöver icke bli trädgårdsmästare precis.»

»Är han för fin kanske?» raljerade Gustaf Boström.

»Nu är farbror stygg», sade Sigrid.

»Det är så roligt att vara det emellanåt. Sedan blir man mycket bättre vänner efteråt!» Han illustrerade påståendet genom att flytta sig närmare Sigrid.

»Om vi skulle göra honom till lantbrukare?» föreslog han.

»Vi?» Sigrid var verkligen förvånad.

»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter Bjurcrona! Det är inget dåligt kompaniskap. Det finns sakkunskap på båda hållen — numera», tillade han. »Och gemensamma intressen.»

Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som alltid kände sig olustig, när han började bli för farbroderlig, makade sig undan.

»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst jag tänker fria? Nej, du är icke tillräckligt rik ännu, Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker på det! Jag kommer!»

Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. Sigrid tyckte icke om det slags lustigheter och återförde samtalet till det ursprungliga ämnet.

»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. »Huvudsumman är, att han blir en god och bra människa och lycklig.» Det sista ordet kom dröjande. Hon hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte.

»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron Boström. »Han har alla möjliga förutsättningar. Han har utan att nätt och jämt veta av det dimpit ned på en stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis kommer att skämma bort honom, en hygglig farbror och en lekkamrat. Vad kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare — och varför skulle han icke vilja det? — skall farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir sjutton, arton år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna eller kanske rent av till Rösiö. Frågan är bara hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att räkna och skriva?»

»Det vet jag verkligen icke, farbror.»

»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen på utskogen? Fick du dit jägmästaren?»

Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf Boström upphörde icke att intressera sig för gården alltjämt. Det sammanhängde dels med hans goda hjärta och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt lyckas i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under livligt samspråk mellan dem båda angående dikning, mjölkpriser, påläggning och andra saker, som för några år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett medlidsamt löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting, när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf Boström, som för kvällen var riktigt upplagd för att skämta med henne, kunde icke heller låta bli att reta henne. De sutto vid kvällsbordet och åto.

»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid skulle komma, då du kunde sitta en hel kväll ensam med farbror Gustaf och tala om lantbruk. Ni vet inte, ni barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en gång.»

Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led av skämtet.

»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då kommer hon icke över hit mer.» Hon såg på Johan.

»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. »Vad tant Sigrid beträffar, är jag säker på att hon är mycket lyckligare nu än om hon behövt stå och skrika för publiken.»

Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en del av människornas offentliga framträdande. Sång kallades att skrika för publiken, teater att gapa på uppmålade komedianter och riksdagsarbetet att sitta och smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, om och ej vidare träffande. Hans ord föranledde heller ingenting annat än att Greta utropade:

»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för mig flera gånger i trädgården, och det var riktigt vackert.»

Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade till varandra. De hade många hemligheter tillsamman.

Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid skrek som när man ramlar i sjön eller klämmer sig. Hon kanske hade en mycket vacker röst. Det kunde han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon ville aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller Alby. I alla händelser kunde hon säkert icke sjunga så vackert som han.

»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. Barnen jublade och ropade på mera, varvid patron tog ett kuckeliku ännu högre. Det hördes ända ut i köket. Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt förr, att patron galit vid bordet.

Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga.

»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon.

»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid slapp icke. Hon måste bort till flygeln i salongen. Den var ostämd.

»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade Sigrid.

»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla logiska fruntimret. »Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, om du vill! Den där om ... till dig jag återvänder. Var var det? Eller också den andra ... om den lilla vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för att kyssa sig till ett ja.

Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton år» och »Som stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon hade en klar, hög sopran och sjöng med känsla och smak. I synnerhet den sista folkvisan.

»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt patron Boström. »Du narrar mig att sitta här och lipa så gammal jag är. Sverige är ändå Sverige. Kan du inga gladare?»

Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. De njöto för mycket för att kunna säga något.

Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen med sig ut på golvet och hoppade omkring i ej alldeles oklanderlig takt. Sigrid tyckte själv, att flygeln våndades under hennes fingrar, men när de andra hade roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var rent av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig farbror med röda mustascher kunde föra ett sådant liv. Patron stampade och klampade i golvet så hela huset gungade och barnen illskreko av förtjusning.

Men så frågade sig också både köksan och husan: »Hur skall det här sluta?»

När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om kvällen, dröjde det icke länge förrän Johan somnade, trots alla försäkringar att så roligt hade han aldrig haft. Sigrid slog armen om honom och lät honom luta huvudet mot sig.

Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde hemvägen. Hovarna krasade de frusna vattenpussarna, och över gärdena brunno milda stjärnor.

IX.

Johan tycktes föra lycka med sig till Bjurnäs. De följande åren blevo goda for gården, och Sigrid häpnade över hur lätt allting gick. Ständigt hade hon gott om pengar. Där kommo uppköpare från alla håll och ville handla till sig hästar och kor och smör och ost och vad gården hade att bjuda på. För skog och timmer fick hon enorma priser. Det var krigets dyningar, som kastade upp guld på den avlägsna stranden.

Hon behövde icke längre rädas för dagarna, när räntorna på inteckningarna skulle betalas. Hon skrev stolt ut sina checker på banken, där hennes konto blev allt fetare. Kommissioner och ransoneringar och deklarationer tillskyndade henne visserligen bekymmer, men blevo de för svåra lastade hon av dem på farbror Gustaf med en bön om hjälp.

Något latmansliv blev det därför icke för henne. Lika tidigt som förr var hon uppe, sommar och vinter, ordnade och ställde med arbetet på gården. Rättare Gustafsson förklarade högt och tydligt, att nu kunde han gärna packa sig i väg när som helst, för nu var fröken så slängd i att sköta rulljansen på gården att det icke behövdes någon rättare. Sigrid måste be honom stanna kvar.

Johan hade snart repat sig från hostan och fått frisk hy. Han hade också som farbror Gustaf sagt till Sigrid börjat ränna i väg på höjden. Det gav något svagt och gängligt åt honom, men när pojkarna på gården i förtroliga ögonblick titulerade honom laddstake för att skoja med honom, tog han dem snart ur villfarelsen, att han var klen. På sommaren var han med ute på fälten och arbetade som en hel karl efter vad rättaren försäkrade. Han hade lärt sig köra och rida. På vintrarna läste Sigrid med honom så gott hon kunde. Fyra hela månader på högvintern red han var dag över till Alby för att samman med Greta få del av den lärdom, som en guvernant för Greta sökte sprida. Han hade blivit en stor favorit på Alby både hos Greta och farbror Gustaf. Sigrid fann ibland, att han dröjde borta bra länge på lektionerna. Det hände ofta, att de övertalade honom att stanna kvar till middagen. I ungdomligt oförstånd tänkte Johan icke så mycket på att tant Sigrid fick sitta hemma ensam. Farbror Gustaf hade alltid så mycket att berätta om kriget, något som aldrig talades om hemma på Bjurnäs. Johan tyckte, att det var roligt att hjälpa farbror Gustaf att flytta på knappnålarna med de olikfärgade huvudena. Tyvärr hade de icke haft några att flytta de sista månaderna. Det stod stilla därute i världen.

Greta var också en svår fresterska för Johan. Det var omöjligt för honom att säga nej, när hon lutade sitt burriga huvud mot hans och bad honom stanna bara en stund — en liten stund.

Sigrid beklagade sig icke. Hon hade alltid mycket att göra på gården. Om icke annat så drog bokföringen en rundlig tid.

En middag telefonerade Greta och bad, att Johan skulle få stanna. Det var en kulen vinterdag framme i mars. Sigrid hade satt sig i biblioteket för att arbeta med böckerna. Eva hade nyss lagt posten på bordet, då telefonbudet kom. Efter en del invändningar gav Sigrid vika för Gretas enträgna böner. Hon var icke glad åt att Johan dröjde tills det blev mörkt. Hon var rädd för lönnhalkan på vägarna under snön, och Freja kunde ibland vara bra snubbelfotad. Greta måste lova, att Johan skulle vara hemma senast klockan fem.

Sigrid förstod icke vad det var med henne själv. Alltsedan Johan red bort, hade hon haft en besynnerlig oro i sig. Hon gjorde sig allehanda dumma föreställningar och tänkte oupphörligt på Magnussons yttrande en gång, att det var bra märkvärdigt med Bjurcronorna, som lämnade Bjurnäs levande glada och kommo hemåkande döda.

När hon kom in i biblioteket igen och såg posten på bordet, skakade hon av sig oron. Det var naturligtvis bara dumheter alltsamman. Varför skulle det hända Johan något? Han var redan säker på hästryggen. Hon tände lampan lugnare.

Hon satte sig att öppna posten. Det var en del affärsbrev. Bland andra var det ett anbud från en egendomsagentur om att förmedla försäljning av Bjurnäs. Man var säker på att i dessa tider kunna sälja Bjurnäs för en och en halv miljon kronor. Det var allmän efterfrågan på lantegendomar, i synnerhet herrgårdar, och det fanns massor av spekulanter. Kriget hade ...

Sigrid iddes icke fortsätta. Hon kastade brevet i papperskorgen. Nej, icke ens för två miljoner!

Bland breven fanns ett grått kuvert. Rent instinktivt hade hon skjutit det åt sidan. Det såg på något vis obehagligt ut. Adressen var otympligt skriven och Bjurcrona stavat med k. Till slut tog Sigrid och bröt det. Ett tidningsurklipp föll ur och ned på golvet.

Brevet var från fru Söderblom och underrättade helt kort, att efter som hon trodde, att det möjligen ännu kunde intressera fröken Bjurcrona så sände hon härmed ett urklipp ur Dagens Nyheter. Fröken hade kanske inga Stockholmstidningar — hjärtligaste hälsningar — etc.

Sigrid såg sig om efter urklippet. Det fanns inget i kuvertet. Jaså, där låg det på golvet! Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var tryckt med fin stil och sammanträngt.

Doktor Erik Lindstål, som för en tid sedan lämnade Sverige för att studera sårskador ur kirurgisk synpunkt, har enligt hit till utrikesdepartementet ingånget meddelande från svenska ministern i Paris dödats under tjänstgöring vid ett av fältlasaretten. Närmare underrättelser saknas.

Doktor Lindstål var en av våra mest framstående yngre kirurger och förespåddes en lysande framtid. Efter vad det försäkrats oss från hans kamrater, bland vilka han var mycket avhållen, efterlämnar doktor Lindstål inga som helst släktingar. Han dog ogift.

Hon förstod knappt vad hon läste, förstod endast, att något förfärligt hänt — att Erik var borta. Hon sjönk i hop över brevet och brast i gråt.

Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade borrat huvudet ned mellan armarna. Djupt ned i mörkret, i natten ville hon, där inget ljus fanns, där ingen såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort från allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa, försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade.

»Åh, Erik! Erik!»

Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon hade ropat, skrikit. Det lät knappast mänskligt. Det var snarare ett djur, som skrikit i dödssmärta. Vad var det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför fönstren — eller var det Johan, som ...

Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade hon suttit vid böckerna. Det hade kommit telefon från Greta, att Johan skulle stanna på Alby — — hon hade kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och en halv miljon — och så ...

Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet — där urklippet. Det var hon själv, som skrikit, vilt som ett sårat djur. Det svindlade för henne. Jag faller, tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen.

»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var skriket mycket långt borta. Det lät nästan som en viskning från en döende, från någon som svann och blev borta i djupet.

Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det vilade en blytyngd över dem, och det var besvärligt att få upp dem.

Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon böjde sig sakta framåt bordet tills hon kunde skönja skriften. Vänstra handen stödde hon mot bordet, men den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt läste hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var något, som tog emot inne i hjärnan. Den vägrade, den ville icke fungera. Hon tvingade den. Hon nästan stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom till slut upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — han dog ogift.

Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp till lampan och stannade där. Det var ett underligt mönster av skära rosor och gröna blad runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon hade bestämt sett det någon gång förut, men var? Varför stod den lampan inne i biblioteket? Åh, nu mindes hon. Det var den gången Johan kom och hon satt och vakade över honom första natten.

Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över pannan. Allting var så länge, länge sedan. Hon rätade ut sin böjda figur och vände sig mot fönstret. Det var redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå drar och lockar. Hon tog de få stegen till fönstret, lade handen mot rutan, lutade huvudet mot handen och stirrade ut.

Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var det förklaringen till oron hon burit hela dagen? Fanns det något mystiskt samband mellan tingen eller vad var det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog lång tid från Paris och till Stockholm. Märkvärdigt av fru Söderblom att skicka urklippet. Erik hade icke varit förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans i Stockholm, men de hade inga ringar. Åh, den gamla fru Söderblom var klokare än Sigrid trodde. Hon hade nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad som fanns mellan Erik och henne?

Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra människor i tankevärlden. Det avledde från hennes hjärta och hjärna en del strömmar. Hon lämnade fönstret och började gå upp och ned i biblioteket. Hon var ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade smärtorna, självförebråelserna.

Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var många år sedan de skilts åt. Även om han hade sagt, att han skulle taga skada till sin själ — åh, hur hon mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han för hennes skull sökt döden. Nej, nej!

Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. Nej, där stod det tydligt, att han rest ut för att studera. Han hade icke sökt döden. Det var döden, som sökt honom och funnit honom.