Part 9
Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt vid tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon. Gumman vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen, mumlade och småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. Stundom framtog hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde hon dit allehanda andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här biten. Det är säkert, ty jag skar den sjelf, när han rastade på Nokia. Men han märkte det ej, der han stod och skrek på trappan och kommenderade knektarne, och medan jag tiggde och tog i fållen af hans kappa, gick det lätt med knifven. Här är blod af nio, som han låtit sina knektar slå ihjäl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan. Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trädda på spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre hårstrån." Småningom lät gumman elden slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. Öfver denna började hon åter läsa; gjöt slutligen några droppar smält bly i krukan och ställde den sist i ugnen.
"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio och nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall morgon strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är färdigt nu. Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart åter."
Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det för henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten insupit, bränt som eld.
"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill." Ännu tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är Flemingen så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och vill inte ni, så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att icke man dem kan få."
I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm. Hon hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En liten känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne, men hon öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.
"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också, så här tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till hjelp. Elsa sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag fruktar hon skall själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag har försökt både ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var nu beskedlig och laga er redo att komma, att icke menskan kolar af emellertid. Ni kan väl läsa trolldomen ur henne. När vi baka nästa gång, skall jag skicka er ett helt spett varmbröd. Elsa är en bra menska, jag ville göra mycket för att hjelpa henne. Derför kom jag också sjelf hit efter er, ty karlarne hade omöjligt tid, och pigorna, de tossorna, vågade ej. Så kom jag sjelf, straxt ovädret slog om. Kom nu mor, ni får sen yfvas öfver hurudan kusk ni haft."
"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt hvad som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan väl ta med mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre hårstrån, tunga hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är tung trolldom, och den viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det mäktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa."
För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån att vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles rädd för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra tankar. "Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl annars vara, än riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle jag sådant ha."
"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att rädda en tjenares lif."
"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed befatta sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde hinnas."
"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop. Det fattas bara hårstråna,allt det öfriga kunde man ju emellertid bruka."
Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i kojan, föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade besynnerliga blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga, brända ämnen. Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta förr sett henne.
"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru det vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan rädd för att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt: "Jag har tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr Eriks biträde i hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon annan bot. Kom nu bara och läs öfver henne. Det hjelper visst."
I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt till Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag vill ej dröja längre. Farväl!"
Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru Metta blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan vidare prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.
Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde. Under vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg att lyssna till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt huru hennes själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon talet på hertigen och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge den, som kunde berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade och skrattade på sitt vanliga ohyggliga sätt.
Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört. Hon tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet till honom?
XIV.
Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare, som steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald Fincke, och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från sin man och sin dotter.
Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och allt stode väl till.
"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?"
"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven jag sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag tänker att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men till eder, fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag har härom redan talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville ock gerna hafva edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen den, att J icke ville motsätta eder min önskan att vinna eder dotter, jungfru Sigrid, till min husfru. Hennes stilla och fromma väsende låter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr Erik Liljeholm har redan gifvit mig sitt bifall att hos jungfrun få begära hennes ja. Äfven edert önskade jag nu erhålla."
Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade fru Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga barnet, som J hedrat med edert val."
"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J viljen anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lägga hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru hon väl icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat först göra en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem att erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda förord hos eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne min, då mitt hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung hustru."
"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig och bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon är dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med henne."
"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka,som med fromhet skall fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val."
I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne, i anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på att åt Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas ej åt, och hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och börjat förakta de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men om trollerskan verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så vore det en samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore sträng och lade svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre tåla att de skulle trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt tänkte på saken, kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke voro de bättre värda heller."
Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters framtid.
"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så, att J icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon skall blifva väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, att jag nödigt borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst angeläget bref, och icke ser utväg att få det fram till honom. Skickar jag tillochmed en af drängarne från godset, så slipper han visst ej fram helskinnad. Råka bönderne honom, så slå de ihjäl honom för att han tjenar hos en herre, och få krigarne tag i honom, så är han ej stort bättre fast, emedan han är en bonde. Men får jag icke brefvet fram, så får herr Erik icke mina varningar sig tillhanda, och dessa galla dock ett lif, som är för högt uppsatt att sålunda förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas."
"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald förvånad.
"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif."
"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot hans lif?"
"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks omdöme anförtro."
Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen kunnat få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming, föreföll honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro henne. Fru Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig icke gerna faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock visa henne tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak är af så stor vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af att uppsöka herr Erik."
"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt landet är denna tid förenad med faror."
"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat fram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, har jag ingen fara."
"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, ehuru såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, att jag sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville lemna den outrättad."
Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är i beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren, högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri om lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal ditåt, så ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken till trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomförande, trenne af förbemälte högt uppsatte herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte herr Klas förvarna, att han sig mot all slags signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda tillåter af någon vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte herr Klas för onda stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder trogna husfru
Metta Simondotter Abbornät"
Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått att ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro utgångna till bondhåren, och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo en herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden långsamt för Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan honom. Han upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit läger.
XV.
Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser. Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha bara tålamod."
Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande.
"Ha, edra uslingar", skrek hon, "rypen J fram som sniglar, släntren J fram som om J komme från kalas? Äh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja, se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!"
Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes tydligt öfver den andra.
"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var.
De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter, oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det, att der ej blir att stå sten på sten."
Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.
Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt, det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet, de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda mordet.
Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet af klubbekrigets fasor!
I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona. Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de upproriske.
Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram hit?"
"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu, herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett. Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att detta föranledt denna nya resning."
"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."
"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald.
"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya anförare till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve kunde läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man, för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock sedan om de ville tåla detta, eller med lif och blod försvara sig emot öfvervåld. Och, rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva begått emot dem, togo de brefförarne och kastade dem i en vak på isen."
"Nå än Abraham sjelf?"
"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom, ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången till Sverige."
"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?"
"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man ur huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, hafva de nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla brännande och plundrande, ha de åter vidtagit."
"Hvem anför dem nu?"
"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock den största. Ofverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla adelsgårdar, men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och lofvar förlåtelse, blott de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de bli allt mera förmätna och tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja rädd skulle han vara!"
En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit qvarter på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med stora steg. "God afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om underkastelse från bönderna?"
"Intet."
"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag det ej mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den förrädiske hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar sig prat."
Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, och sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om det budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.
"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det är mer än en ärlig krigsman kan stå emot."
"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, huru ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda okändt folk, och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen mössa."
"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog är jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den plats, der han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på hans rätt, emot hans furstliga onåde."
XVI.
Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne, egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan ännu slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen visste lyda. Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men bristen på ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så mycket större. Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de flestes beväpning, men alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få hämnas det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och fränder, hvilka fallit offer för Flemingens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot dem, och hans, om möjligt, än mer hatade knektar, desamme som legat hos bönderne i borgeläger, som förtryckt dem, som tagit dem brödet ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, som ställde sig emot böndernes tusenden! De förnyade uppmaningarne af Fleming, framställdes af anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för deras öfverlägsna mängd.
Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var Klas Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna. "De hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän och konungens undersåter, det är otäckt att börja."
Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt att ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen af truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem."
"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, som skulle nalkas dem."
Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."
"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom åt anförarne och uppviglarne."