Part 5

"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han stod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde af biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro många af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland någre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt för god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut. 'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning är gjord.' Ännu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: 'Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'"

"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.

"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu blef herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen han är dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och värdighet och utan all räddhåga och sade: 'Herr Klas Fleming', sade han, 'J ären en stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre ligger ock på eder ett ansvar, större än på andra, som mindre makt hafva. Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion och god sed skyddas. Fienden går omkring och vill utså sitt onda utsäde; presterna tillkommer att genom from lära motarbeta honom, men icke att genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och återföra påfviska bruk och villfarelser, dem vi längesedan afsvurit. Men när religionens väktare icke vördas, då segrar fienden och falska läror utspridas. Så har nu ock hos mig anmäldt blifvit, hurusom en adelig jungfru, med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade klostret Nådendal, och der öfvergått till katholska bekännelsen. Riksens ständers beslut af den 21 Oktober 1595 vid Söderköpings riksdag, är eder kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och egendoms förlust, icke allenast för affall från den rena lutherska läran, utan ock samma straff för den, som med vett och vilja, son eller dotter, derifrån afsöndrar.' Mig föll genast i hågen att väl någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid affallit från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: 'Det är en af herr riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr Erik Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid Söderköpings riksting.'

"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han utropade: 'Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det är allt just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad der beslutits, och veten dock att denna såkallade riksdag, har intet att betyda, då den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig majestäts förbud. Och dock vill jag höra om det är någon sanning i alla dessa beskyllningar emot krigsfolket.' Nu ropade herr Klas mig och frågade: 'Herr Erik Gustafson, är det väl sanning hvad vördige mäster Erik beskyllar eder och eder dotter före?'

"'Nej, på riddareord icke', sade jag och lade handen på bröstet. 'Godt', sade herr Klas, 'ni ser således, vördige biskop, att man fört eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter stå under _mitt_ beskydd, och dermed Gudi befallat.' Och samlingen upplöstes."

"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon dock råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka finger åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet antaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty sedan bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod, kan man ej vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde vara undan faran."

"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka. Här är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i sin gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl behöfs här."

Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör på eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i edert eget hus, må få sig något till lifs."

Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att du kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad, der du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet svårt att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag icke."

"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess hennes malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det färdigt och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru här gått våld öfver oss."

VIII.

De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa landtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet är dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att derigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar äfven hennes öde skakas.

Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han så sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke, lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar och förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats utrikes, icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.

"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta välja sin son till konung i Polen", sade Enevald.

"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl har nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der han mer och mer undergräfver konungens välde."

"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver hertigens?"

"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången måste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. Ja, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är understucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt tillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och hans goda vilja."

"Inser då icke folket detta?"

"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar han med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva och lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, emedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen för bönderna och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat att landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för det de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa det påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen. Men käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har sådant oförsvarligt uppförande i sinnet."

"Hvarföre, herr Erik, namnen J vår nådige herre och konung endast såsom kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad.

"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik, "dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle tillkomma vår konung.

"Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre och konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, står han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel och hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all makt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit gång på gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i rådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver honom, men Klas är honom för slug!"

Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I riksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man innehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig majestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och ståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar."

"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, och herr Klas är orubblig som våra gråberg."

"Ja, ja", sade fru Metta och rankade smått på hufvudet, "nog är herr Klas orubblig alltid och skronig med som ett gråberg. Nog vet du huru hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner."

"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr Erik. "Der herr Klas säger tig! skriker hertigen 'håll käften, eller skall du få dig ett truthugg', och der herr Klas säger: 'du är ingen hederlig man', der säger hertigen: 'du är en tjufstryker och dertill en ölebult.'"

"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som menade att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte ville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom."

"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut riksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den rätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, låter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än svenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola åtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i Finland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han ej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår konungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till."

"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu kostar så ohyggligt mycket mord och brand."

"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af bonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. Men hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han måste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana? Skicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr Klas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung."

"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande med dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om de ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en hvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före. Folk äro de ju ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig, för att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och härja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det ryser i en."

"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der utmålas Flemingen som en gud och äreförgäten tyrann, en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet skall ges till spillo."

"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker."

IX.

Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter herr Erik Liljeholm. Han framlämnade ett bref från ståthållaren, deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade att anfallas.

Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans hus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset någon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta slå ihop händerna, under det hon utropade: "Ah herre min skapare, och det sägen J så lugnt, herr Erik!"

Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än häpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt: "Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och mycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock låta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud, och inför honom äro vi dock alla lika."

"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu helt förirrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke, att i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot sådant fremmande."

"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här, alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som behöfs."

"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt hvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt göromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de räcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."

"Och du tror sådant dumt prat, mor!"

"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall ju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena svinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga nåde sjelf sagt."

"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa att ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett mål. Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, "kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta och trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka strukit med."

"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos Lisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De borde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de äro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland späcket på Tannila?"

"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går."

"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag står här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när något skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en som kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i verlden."

Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till grannarne, for att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp, byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock icke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, ofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att en grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var derföre icke alldeles ovanligt. Innan kort återkom fru Metta, och var snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas. Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar. Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något, men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne blifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. Öfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan förut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på Tannila.