Part 2

"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "När herr Matts, pastorn, reste för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen, mester Erik, som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med samma anmäla, hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och begära straff öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle herr Matts mente väl bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig skall ingen förolämpa, om än min herre och man icke är hemma för att försvara mig; såsom han ock sällan är hemma, utan mest i Flemingens följe."

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd af torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid sig sjelf: "ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år blifvit hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan man ha något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i dessa tider, då ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr Clases knektar. Ja, det säger jag för sann, om än herr Erik håller honom i ära. Men se det gjorde saken, att jag lät drängarne lägga en julkaka i notkilen i första notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri. Bara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och hvad är det för ondt i att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans fursteliga nåde, hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som förhexad i Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik. Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen på sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa, att skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar krigsfolket i landet."

Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med skäl, att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men deremot, liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och vara öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än hon för resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.

"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad."

Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon ej förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och tummade på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom örat, och framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns vara en kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad som under hennes frånvaro borde uträttas.

"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har man mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna hålla ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra spinner hon, det måste jag medge." Emellertid fick nu ändå Sigrid en mängd förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta med tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans botten fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att medfölja till sin matmors och hästens uppassning.

"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var aktsam om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går; jag tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem. Se så, gu signe er allesamman nu."

Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med temmeligen god fart, under dugliga knuffar och stötar på den ojemna och gropiga vägen.

När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt göra. Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt sammanpackade, och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga. "Hvem kan nu neka barnen att få se hans högvördighet", menade gummorna, och så tog en hvar sin minsta unge på armen och en hel skara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med linhvitt hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel skog af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt bevuxen med ängsull.

"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si", sade, med litet vigtig min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan."

"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?"

"Han åt rätt som annat folk, vet J mor."

"Håken, gjord han så, då kunde jag alder tro."

I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna. Det var fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att framtränga. När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla kända Tannilafrun, som man nog visste skulle förstå att göra sig väg, så jemkade en hvar rum så godt hon kunde, och, snart stod fru Metta främst för skaran vid kyrkdörren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom stod presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen. Ett par capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd stodo åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i kyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och anmäla sina påståenden.

"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid kyrkdörren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok, "följer nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att hafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en koskälla."

Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga det högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men ikring munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig öfverskylas.

Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. "Skall det då alltid vara klagomål öfver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest, och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne."

"Högvördigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gången åtminstone synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta guds församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde icke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista ofreden, bortförde de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen sammankallas? Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och vänta. Men si, när koskällan ringdes, visst kröp der folk ur alla stugor, båd byggare och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig eller skällan sämre, för det min ko ringt med den; nog ha många andra nöt ringt klockorna, äfven till samgång, utan att deröfver blifvit klagat hos biskopen."

Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: "en rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har försummat denna skyldighet, såväl som mången ann."

"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann råg öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att blanda i barken, till att fylla sina och barnens magar."

Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: "för denna gång må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett af enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till last."

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom sin hatt, i det han halfhögt sade: "Kan väl härnäst ställa mig sjelf på kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå kommer an, och det så det hörs."

"Lisa Eliasdotter här offrat ett ljus på altaret, för att få god kalflycka", uppläste åter notarien. "Saken är erkänd."

Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och djefvulens funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en söndag vid kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas."

"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt."

Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram och sade bjert: "Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men si så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne."

Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen och bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät sig göra.

De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse sidor om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.

Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och sade: "Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock alla såsom stoft inför herran, och J magen icke inför honom förhäfva eder, eller drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder båda till spott och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder adeliga värdighet icke ske kan, så magen J båda eder kyrkostöring sålunda godtgöra, att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande söndag detta edert godtgörande från predikstolen tillkännagifves."

Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade sjelf äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon halfhögt: "En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte får sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i hvarken kyrka eller bänk; och än mindre hennes dotter, som hon föder opp till papisteri och styggelse."

Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande på henne, hon steg närmare och fortsatte: "Ja väl, det är ju allom kunnigt, huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla nunnehålet Nådendal, och hur flickan der signat och messat med afgudiska fukter. Och en sån täcks anklaga hederligt folk!"

Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm, emedan, enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera intet annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande, och resten af aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga kyrkans räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna undanställt papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för att sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och började psalmen. Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned. Sålunda måste båda fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta hade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan när denna talade, hade hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt fru Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna att det gällde någon beskyllning emot henne. Nu var det ogörligt att få säga ett ord. Fru Metta satt en stund qvar, men det började skymma, gudstjensten var lång och hon nödgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret resa hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller anade hon att fru Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var. Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda något. Men icke var hon god till sinnes.

III.

Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen vid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast ordades dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten till kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob Illka, stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere samlades till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande. Stundom utstötte någre ett ha 1 eller annat kort ord, händerna foro till pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte en och annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men småningom sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet syntes så fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes veta af något annat.

De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade, liftades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten, svarta, dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt på afstånd, och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta, att haglet skall förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men ännu bryter ovädret icke löst, ehuru man ser förebuden.

"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "Så har Flemingen låtit utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet icke huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor, och der sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars kläder, ryckt brisken af deras hals och ringarna ur deras öron, hästen ur stallet och kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet icke, att Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om lindring från borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och sköflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och ha vi ej sedan med våra söner och drängar, med egen kost och egna vapen, försvarat oss. Och nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten, nu skola vi rappas och skinnas af knektarne. Här ligga skottska ryttare, här ligga upplänningarne och finnar dertill. J veten ock huru herr Klas satt vakt både på sjö och land, att ingen skall få klaga hos hans fursteliga nåde, hertig Carl, eller sända ombud till riksmöten, som han sammankallat; och huru strängt herr Klas straffar alla försök att hos fursten söka hjelp. Men vi, som här stå, vi ha dock lyckats komma både fram och åter. Ville jag för eder omtala huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi hafva svultit, vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt. Och der har han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket lider; den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har jag arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka."

"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?" frågade en röst ur hopen.

"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle vända oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa oss med råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig rådgifvare. 'Gån omkring på gator och gränder', sade han, 'och der J sen folk röras mera, så ställen eder i gatumötena och ropen och klagen. Talen om huru Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot konungens och hans furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet och tyranni, och om J någon historie hört om honom, som till ondo är, så utskriken och utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock intet så ondt, att han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot qvinnor och barn.'"

"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden med vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen komma inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några fenickor svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni. Hans furstliga nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt hos oss, och då jag svarade att fjorton bönder egde att sörja för en knekt, och tjugu bönder för en ryttare, så ropade hans furstliga nåde: 'Om tjugu bönder icke kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton en knekt, så förtjena de intet bättre än att blifva plågade och förtryckta af både ryttare och knektar', och så reste sig hans furstliga nåde och såg så vred ut i ögonen, att våra hjertan bäfvade i oss, och han höjde sin knutna hand högt opp i vädret och skakade den, och så sade han: 'Jag vet ingen annan råd, än skaffer eder rätt med eder egen hand. J ären väl så många, att ni må kunna slå dem ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och gärdsgårdsstörar.'"

Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade alla stilla för att höra mera.

"Jag vågade nu ödmjukt förklara", fortsatte Bengt, när sorlet tystnat, "hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att vi skulle taga våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke rätt på alfvare vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar, eftersom herr Klas vore insatt i sina höga embeten af konungen, och handlade i hans namn."

"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade: 'Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven J ej lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som förstör vår konungs och herres land, och förleder folket till uppror emot sin rätta öfverhet, och håller sina knektar i landet för att befrämja sina förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot denne stråtröfvaren och hans anhang, och varen trogne eder konung och mig, eder anborne furste. Blott J stån på eder till lands, skall jag väl sörja för att hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå manneligen på sig och icke låta kufva sig af Flemingen och hans kreatur.' Derpå tordes vi intet annat än gå vår väg, ty han såg mäkta grym ut. Och så sökte vi oss hem, under många faror och vedermödor."

"Bröder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, så att det skållade kring kyrkogården, "viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga stamp och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då intet annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve, hertigen uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt att befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen. Ären J fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort honom, slån ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste. Kamrater, gripen till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar, klubbor; kom: ned, ned med Svedjeklas och hans anhang!"

"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som äro klädda i kläde, äro folkets förtryckare."

Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa sig mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig helt och hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade öfver Finland, och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu sommaren förut, för sina stämplingar blifvit fängslad och förd till Åbo slott; derifrån han dock lyckades undkomma. På andra trakter af landet arbetade, för samma sak, Hans Fordeel och flera andra, äfvensom många hertigens utskickade. Men vördnaden för konungen och hans befallningshafvande, höll ännu bönderna tillbaka, ehuru redan på flere håll blod gjutits.

Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att de egde rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde ingen rätt att beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden behöfde icke föda knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst, utan endast till Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var böndernas ifver och harm drifven till sin spets.

En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem stormade bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till klubbekrigets gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands jord med fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder emot bröder; som härjade, som skonade, som brände, och hvars spår först sent utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef ett rof för hungersnöd, pest och elände.

Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick, hör icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, allt mer tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess spår. Hvarest knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de under isen, eller ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att egaren af en gård, hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare, då skonades, utan vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand och härjande.

IV.

I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån honom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref från hans majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och vördsamt räckte brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sodan han genomläst brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här äro åtskilliga befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och order skola utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad finnes här yttermera?"

Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen. "Här är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige män, som i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att icke gifva någon akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för befallningar, alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan befallning och tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens råd. Hertigen säger ock vidare: der han ock någon befallning från kunglig majestät bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock icke kunne tro, så är det genom orätt och falsk berättelse skedt."

"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten."

"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten. Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning, skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, som stå främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och förtryckande af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje och befallning att J ingen vert begifve eder efter herr Klas Flemings bud och tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess vi med riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans gagn och bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder ålagdt, antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad våld och orätt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, må veta eder efter rätta."