Part 8

De kommo till granskogen. De mörka, på grenarne snöbetäckta träden skymde så att man icke såg en famn för sig, Hästen ville icke löpa jemnt, än sprang den, än stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog. Skogens hungrande varg andades tätt bakom dem. Samuli slog efter den med piskan. Det hjelpte icke.

Då blef Samuli arg. Så ond som han icke varit sedan förra sommarn, då han slog drängen, som supit sig full tre arbetsdagar å rad.

Han steg upp i släden, fick tag i ett par långa och tjocka jernbommar, som han i dag köpt i staden för potatiskällardörrarne, ryckte i tömmarne, så att hästen häftigt sköt tillbaka släden, och kom så tätt på förföljaren. Med en mustig och lång svordom höjde han vapnet, lätt som om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. Så satte han sig långsamt ned i släden, svepte fällen bättre omkring sig och körde, utan att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans kraft, så väl tillämpad, hade kunnat få en björn att stupa. Han fortsatte att mumla en mängd oqvädinsord, att småsvärja och gräla. Pipan hade slocknat, det var det förargligaste. Sitta der hela qvarten och suga på torra vinterluften. Grålle skulle få umgälla sin onödiga nervositet. Och så slog han. Hästen hade icke på länge känt sådana snärtar. Så slängde de upp på gården, han spände ifrån, tände pipan, stälde Grålle i spiltan, släden i boden, bar upp fällen och gick till sitt ensamma rum. När han efter slutad måltid kastade sig på sängen, mumlade han mellan tänderna: »Herre Gud, bara hon ville bättra sig! Så kunde jag väl bli en lycklig menniska, jag också en gång!»

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

När fröken Sergejevna gick uppför teaterns artisttrappa och vidare förbi kulisser, ställningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon kom upp till konsternas rum, förstod hon att hon kommit för sent. De andra måste redan vara på scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt. Hennes kläder hängde huller om buller, en del här, andra der. Hon ryckte plagg efter plagg ned från hängarne, kastade sig i dem, knäppte kjolar och lif hur det föll sig, bara det gick i en hast. Så stod hon då ändtligen färdig. Det var en spansk donnadrägt, gula sidenkjolar, broderadt linne, sammetsspens, slöja och rosor. I sin lilla spegel försökte hon att se hur det satt. Men -- hon såg ingenting. Det var som en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med ärmen. Nej, det gick inte bort. Hon andades på glaset. Det hjelpte icke. Hon såg och såg. Ah! det var någonting rödt hon såg... Hon hade glömt sminka sig.

Så sprang hon till bordslådan. Hennes sminkburkar voro borta.

Der, der, på ett af de andra borden lågo burkar och askar i massa. Hon skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manöver. Först det hvita, så det röda. Och på munnen en smula fet stångsmink, fy! ... den smakade af Ulfs portvin.

Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och frös på en gång. Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk för att styrka sig, för att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef ändå icke annat än att betala en qvarts timmes plikt.

I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara, en gåfva af en vän. I spegellådan låg korkskrufven. Bara en klunk, och så --

Dit upp trängde tonerna från scenen. De hade endast sjungit första kören. Hon kände mycket väl igen stället -- föll in i sin altstämma och gick ned, säker och med återvunnen fattning, trängde sig genom en hop »teaterfolk» mellan kulisserna, stötte undan de närmaste och kom in på scenen.

Det gick lyckligt. Hon smög sig förbi basarne, knep en guldstickad grand i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom till sin vanliga plats, sjungande så starkt hon kunde.

Hon stod snart temligen långt från sina kamrater, hvilka som vanligt något drogo sig undan henne. Hon märkte, att dimman för hennes ögon tilltog. Det blef skumt. Hon försökte öppna ögonen, men såg ej bättre. Gaslågorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna krympte för hennes syn ihop till små, blå, dunkla, hon förstod icke detta märkvärdiga fenomen, utan stirrade skrämd framför sig. Hon sjöng som i sömnen, icke mera samma stämma som de andra, utan en entonig strof, en kromatisk gång sakta upp och ned. Det snörde sig ihop i hennes hals, det blef alltmer skumt för hennes ögon. Scenen liksom vek undan för henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda böjlig planka hon stod på. För att ej falla grep hon i närmaste föremål, det var en stol.

Kören gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut två om två, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju denna stol, den var ett stöd.

Framför rampen stod hvitklädd och rund primo-amoroson, en tjock tenor från någon småteater i södra Ryssland; han hade gjort sig så skön och förtrollande han kunde, målad om kind och ögon i hvitt och rödt och svart, i lösperuk och drägt af hvit atlas för en mark alnen, och med svärd vid sidan. Han stod och smålog, blickade med smäktande ögon in i salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kråmade en smula på kroppen, svängde helt elegant med svärdet och hämtade andan för att efter slutadt förspel högtidligen begynna sin stora aria.

Men -- det blef en rörelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett skratt.

I orkestern sträckte herrarne på halsarne ... det var en oro, ett tissel och ett tassel.

Tenoren kände, hur hans runda kinder bleknade af förskräckelse och hur hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat bära honom. Hans tunga brände, hans hals sved som om man hade hållit på att strypa honom. Hvad var det? Hans första tanke flög till trikoterna, voro de uppspruckna ... eller hvad? Och hvad skulle han göra, sjunga eller gå ut? Förtvinad, med hjertats slag nästan afstannade i ångestens qvalfulla ögonblick, såg han sig om efter räddning...

Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod fröken Sergejevna. Men hur hon såg ut! Drägten, ansigtet, allt. Han fick först lust att skratta, men så blef han ond och så skrämd, hon var visst galen.

Kjolarne hängde, den öfversta var uppviken på sidan och visade hennes underkläder ... broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var alldeles i oordning, öppet i bröstet, och sammetsspensen knäppt på sned. De röda ullstrumporna! Och så håret! ... slöjan föll till hälften öfver pannan, den röda flätan, som hängde ned på ryggen, var halft upplöst... Ansigtet, blekt, med röda sminkfläckar, uttryckte en så fullständig tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man släppt in denna galna menniska på scenen.

Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram för att hjelpa henne.

Men -- när han tog i henne, for hon upp från sin dvala. Med ett ryck. Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals och skrattade, skrattade. Så såg hon upp, blef i ett ögonblick varse publiken framför dem, och ropade med hes, oklar stämma:

-- Han vill, att jag skall bättra mig, jag! Bättra mig! Det är herrligt! Bättra mig! Jo, han kan predika!

Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett väsen, man skrek på ridå, man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde för att få henne ut. Nu var han ond, han också. Hon hade förstört hans scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att hon var hans älskarinna. Och han kom ej lös. Han liksom hela publiken kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade sig om honom!

Ändtligen kom en handtlangare. De voro nu två. Men hon stretade emot. Hon hade fått i sitt hufvud, att de ville göra henne illa och att hon här var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Äfven der ropade man allt ifrigare: »ridå, ridå»!

Men ridån gick ej. Maskinmästarn och hans handtlangare suto någonstädes nere och åto sin vanliga smörgås i tanke att tenoren sjöng sin långa aria. Direktören, en skallig utländning, drog i raseri och förtviflan sista håren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in på scenen, det hjelpte, och ett ögonblick derefter var Sergejevna förd på sitt rum.

Ridån kunde ändtligen sänkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer trängdes på scenen, i gångarne, i förstuar, korridorer.

Direktören lät ridån gå upp, han steg fram, der blef ögonblicklig tystnad.

Han stammade ... han tryckte handen mot hjertat. Han skakade på hufvudet. Ändtligen, då han märkte, att man blef otålig, fick han fram några ord:

-- Tusen gånger ... det ärade, högtärade ... högstärade publikum. Tusen gånger ... förlåtelse, ursägt, öfverseende... En olycka ... en stor olycka ... läkarn förklarar ... bedyrar ... tillfällig olycka ... tusen gånger...

Och under djupa bugningar och nya handtryckningar på hjertat retirerade han in i kulissen.

Uppe i ett af påklädningsrummen låg emellertid Nadja Sergejevna på en trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Läkaren och direktören rynkade på näsorna, polismästaren och några af stadens teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den »obehagliga skandalen», påklädningsmadamer, koafföser, städerskor och tvätterskor hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, öfver- och underordiska stucko in sina hufvud för att få se en skymt af corpus delicti, medan för resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor, bondflickor med guldpapper på kjolarne, röfvare och röfvarinnor, englar och smådjeflar kommo och gingo, småfnittrade eller skrattade högt, allt under det högljudda snarkningar från soffan bekräftade läkarens nyss fälda yttrande: -- Hon är full och sofver bara ruset af sig!

Fjerde akten börjades ändtligen, men man hade icke öron eller ögon för någonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. -- Det var förskräckligt, förfärligt, oerhördt, ja vidrigt, ohyggligt, vämjeligt.

Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande ... det var som om man sett en tjurfäktning eller en amputation. Någonting riktigt rafflande. Det var icke många som verkligen ångrade sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som händelsevis varit tillstädes.

Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmän till direktörens loge. Med tårar i sina ljusblå ögon och vridande händerna i förtviflan bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svårighet han lyckades i sina öfvertalanden. Man anhöll höfligt om tillåtelse att helt flygtigt få omnämna det som ett enstaka beklagansvärdt olycksfall: en af sujetterna, som hade träffats af ett plötsligt illamående, en svimning med åtföljande krampattack, alltsamman förorsakadt af en allför stor dosis medicin, tagen i anledning af de smärtor, som åtfölja en vanlig sjukdom etc. etc.

Och så blef det. Direktörens teaters rykte blef räddadt -- -- Nadjas teaterbana för alltid bruten, på denna ort åtminstone. Hon hade blott spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade varit tillräckligt lång att förskaffa henne rykte för lifstiden. Hennes namn var i allas mun, och då hon några dagar derefter var på resa till Petersburg, visade konduktörerna obemärkt hvarandra »den ryktbara aktrisen från Lilla Teatern».

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kupé och tuggade konfekt. Det hela var som en elak dröm. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf, druckit ett par glas portvin, efteråt talat med den alltid så beskedlige Samuli eller någon annan på gatan, så var det dunst och dimmor alltihop. Hvarför sörja öfver sådant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade sändt henne en kolossal påse konfekt ... någon annan hade skickat en andaktsbok som fick ligga i sitt papper i kappsäcken, modern några par ullstrumpor -- så naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare öden till mötes. Det var ingenting att vara ledsen för. Konfekten var utmärkt, hon satt beqvämt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det bättre. Med detta välsignade goda och glada lynne var ju verlden ett paradis! Om menniskorna bara inte såge allting i så mörka färger. Nadja var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en förnuftig flicka, en af dem, som förstodo att ta lifvet rätt. Att se verlden så som den var, en treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och ovänskap, med misstro och onödig försigtighet, nej, utan i glädje, munterhet och frihet.

Så ville hon ha det. Gick det inte här, så gick det der. Inte var det värdt att sörja för så litet. Hon läste konfektsdeviserna och fann några, som passade utmärkt in på hennes stämning. Der var en, som syntes henne specielt skrifven för hennes egen kasus:

»Om du har mist din bäste hjertevän. Sörj ej, ty du får säkert tre igen.»

Det var nu bara frågan hvem som var hennes hjertevän. Herr Adolf -- nå det var endast ett barndomstycke, nu var han ju för längesedan borta. Ulf? nej, detta var någonting helt annat. Ryssen -- åh nej, han var ju en förbigående, hade inte gjort annat än förargat henne... Och alla de andra! Nej! Det skulle då vara Samuli? En sådan der odrägligt hederlig karl, hade han bara inte varit så exemplarisk, och så bondisk sedan! Så han gick klädd! Usch då! Och så han luktade tobak och halfylle, smorläder och stall. Man kunde väl inte begära att hon skulle hålla sig till en sådan tölp heller. Att folk kunde tala om kärlek! Att de kunde skrifva hela böcker och teaterpjeser om sådan smörja. Kärlek! Hvad var det! Ett eländigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro på.

Nadja kom att tänka tillbaka på sina erfarenheter. Det var den der åsigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den känsla som skrikits om så mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte kunnat få henne på andra tankar.

Modern, helgonet, hon hade gift sig af någonting, som hon trodde var kärlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats barmhertighet eller lust att göra godt. Hon hade ju haft passion för att tvätta af all smuts hon såg i verlden, och göra det rent. Rellu kom, och så tog hon honom. Det var nu också ett nöje! Och kosacken. Hvad skulle man säga om en sådan kärlek? De hade ju inte begripit ett ord af hvarandras språk... Och så kom hon, modern, och fördömde dottern. Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern hade alltid varit så omständlig, hållit på form och andra sådana bagateller.

Och så de andra qvinnorna från de lägre stånden. Hade hon sett kärlek bland dem? Jo visst, en kärlek som slutat, då barnen kommit till verlden, oftast något förr. Aldrig hade hon sett äkta folk, som sett så vänligt på hvarandra efter bröllopet som före. Det var ett stort dike i det -- på ena sidan gingo de, som inte fått hvarandra, det var kärlek, förälskade ögonkast, _hon_ gick förut, _han_ efter. Så gaf _hon_ vika ... och så kom diket. På andra sidan gick _han_ förut, _hon_ efter. Sura miner, likgiltiga eller hatfulla ögonkast.

-- Gud förskone oss för äktenskapet! -- Så hade hon tänkt, då hon var sexton år, så tänkte hon ännu, tio år senare. Hon hade under sina tjensteår observerat andra klasser, först de små halffattiga familjer, der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust att byta med frun. Hos en enda familj såg hon kärlek hos mannen, men der var frun en glad själ, som inte brydde sig ett dugg om den stackars lille häradshöfdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned och småfnaskig, hon deremot var ståtlig, vacker och talangfull. Han, mannen, var den ödmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke otrogen, nej, visst icke. Hon var tvärtom riktigt utmärkt, vänlig och öfverseende med honom, glad och lekande. Hon lät sig dyrkas af ett par i stöten, det var i synnerhet en. Nå, han dränkte sig också, stackarn, hon hade visst varit för hård. Nadja fann, att hårdheten hade sina gränser. Det var det enda _lyckliga_ par hon kunde påminna sig ha sett... De hade naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var det!

I alla de andra husen hade kärleken varit på andra sidan diket. Eller ock hade frun haft det kärleksfullt sjelf, medan mannen... Nå, Nadja trodde inte på gift kärlek.

Och modern, som på hennes invändningar alltid sagt: -- Du har inte varit i några ordentliga hus, Nadja, du kan inte döma rättvist. -- Jo, det var visst så. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.

Det gungade så behagligt i kupén, knyckte till, så att hon icke precist kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon tänkte på sina personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade ännu en gång revy, denna gång liksom mindre ytligt...

Adolf, hvarför blef det aldrig någon kärlek dem emellan, ehuru hon?...

Nåja, hon var så barn. Det som fängslat henne var hans snygghet. Det kunde inte nekas, det var någonting hon hade af modern, men icke på det viset. Hon, Nadja, ville ha allt färdigt. Hon ville njuta strax. Adolf var fin, han doftade herre, det var någonting redan i hans yttre, som steg henne åt hufvudet. Hade han bara velat, så... Men han ville ju rakt inte. Hans natur var obegriplig för henne. Han var nog hjertegod, men ändå ville han inte. Det var bara pjåsk, förstås. Frökenaktighet, som Ulf sade. Han var visst inte någon riktig karl med känslor, eljes kunde han väl inte stått emot allting. -- Men just hans oberördhet stälde honom så högt, der var också något af helgon, liksom hos modern. Dessa båda retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo ändå. Hon hånade dem inför sig sjelf, men de förblefvo utan fläck. Hon kastade sin tankes smuts öfver dem, men de förblefvo rena. Rena! sådant dumt ord, liksom det fans något rent. Det rena är emot naturen, naturen, som nu för tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: vår egen mensklighet! Naturen, den fria, som drifver oss, såsom den drifver andra skapade varelser! Naturen, som bjöd henne att lefva efter som »det var roligt» -- naturen, den högsta religion, liksom den högsta lag!

Hennes vänner i Helsingfors hade lärt henne en hel del sådan »bildning». Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belästa herrar, riktigt bildade gossar! De hade haft moderna böcker, de visste minsann hvad som »rörde sig i tiden». Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur lärd och klok var icke han! Hade hon ej varit hans väninna och fått »bildning» af honom! Och hon, »det okunniga barnet», henne hade han uppfostrat, medan hon i stället skänkte honom sin beundran, sitt väsendes friskhet, sitt glada sinne, ja, ännu mer.

Men kärlek! Ja, lite här och lite der. Den var på sitt vis en bra sak, liksom konfekten, det var sött, medan man åt. Ju flere dess bättre. Det gick inte att bli mätt af en. En! Så var ju inte heller naturens mening. Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpåsen full! Så skulle det vara.

Hvad som förargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte fruntimmersaktig som Adolf, nej han var ännu obegripligare. Han var tvärtom sjelfva manligheten. Stark som en björn. Hade hon inte sjelf sett, hur han ensam bände upp en sten ur jorden, som de andra inte rådde på, fastän de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte många gånger bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, då det var slagsmål, och skilde de stridande åt. Han grep de rasande karlarne, som om de varit barnungar, ruskade om dem, så bränvinet skakade i dem, och höll dem på rak arm, tills de sprattlat sig trötta. Han var den duktigaste arbetare och ordhållig som få. Hon fann bara en sak hos honom, som var vek och föga manlig, det var stämman. Der var en klang i den, som icke passade en man.

Han var den ende, som på allvar tyckt om henne. Ända sedan han sett henne och fadern tillsammans. En sådan tokig karl, att hålla på i flere år och tänka på en enda. Och hvad hade hon gjort derför? Rakt ingenting. Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles så som det föll sig. Ena minuten ytterst vänlig, den andra så ohöflig som möjligt. Han hade tålt allt. Hon hade blott en dunkel förnimmelse af, att hon nu sist, »den der aftonen», på något vis förverkat hans sympati för alltid. Men allt detta var nu afslutadt och förbi.

Hon somnade in, det var ett långt stycke väg mellan stationerna. Sömnen färgade hennes kinder ännu högre, läpparne svullnade en smula, det röda håret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupén. Lampan osade, flamman blef allt mindre klar, hon drömde så ljuft, der hon halflåg. I sömnen knäppte hon upp klädningen, som spände en smula, löste upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina fötter på motsatta sidan och ilade så nya öden till mötes.

* * * * *

Min elskade Mamma! Petersburg i Februari.

»Såm jag sistens låfvade, fattar jag nu i penan för att sega att jag befiner mig vel och önskar dig detsama. Her i Petersburg opsökte jag jenast Herr Adolf såm du vet han är i et kanceli ock int träffa jag herr Adolf såm var ute såm nu är gift med en fin rysk enka såm är rik och såm var hemma då jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska, utom svenska som gick dålitt men jag förstog at jag skulle bli sittande så vi skulle på theatern men der var förskräcklit hett och dom sjöng så utmärkt bra på franska språket för här är inte ryskan så fin såm den är i vårt land och der var en fru såm hade likaså grann röst såm jag har så den hördes likasålångt såm från gården till torparbacken och en karl såm hade så smala ben så jag har aldrig sett så smala ben och jag skratta så jag har aldrig skrattat så för han var i kören för du kan nog förstå att premiärerna alltid har oppstoppade ben om di ä magra såm ingen tycker åm. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller barn, bara att här är fina herrar i maten. Ock snart skal jag söka mig en riktigtt bra plass, så fin plass att åm du nu kan skika mig litet pengar så får du nog snart igen för her fins ett finskt herskap som talar bara finska och ä galna i finskt och blev galna i mig för jag talar så grann finska och har så dugtig röst och di ska skaffa statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och så får jag fara till riktiga utrikes och lära metod hos en stor utlärd profesor såm kan skaffa mig in till en stor teater så jag blir så fin som jag altid har sagt, för de anlag såm jag alltid har haft för det teatraliska livet.

Helsa Samuli för hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int vara lissen dett går nog så bra med mig så han ska inte sörga för mig, inte. Nu går jag redan så fint klädd så jag int skulle våla mig att hälsa på er her på gatorna som är så granna och har så mycke jus så det är som om dagen mitt i natten och så monga körkor såm om hela vår stas alla hus va körkor och alla har di klåckår så det är en musik i vinterträdgården också går kejsarn med en annan snygg herre i bredd med sig alla dar när jag går ut och går för att få frisk luft i stan.

Skikar du så skika snart medan jag är her teknar Nadja Sergeiovna, Pantelemonskaia pereolok no 5.»

Hastigt förseglade hon brefvet, skref utanskriften och slängde så det hela åt sidan. Att skrifva var det värsta hon visste. Det hon kunde hade hon lärt sig sjelf. Hennes »bildning» hade ej sträckt sig så långt som till ortografien, den ansåg hon för resten fullkomligt onödig. Sjelfva det kalligrafiska var för henne svårt nog. Stilen var ojemn och alla bokstäfverna lågo efter hvarandra utan sammanhållning, som om de varit missnöjda med hvarandras sällskap. Här och der var ett ord borta.