Part 7

Löjtnanten fortsatte att tala om sina förhoppningar. Öfverstens systerdotter, en rik och förtjusande flicka, skulle säkert inte säga nej. Då hade han bara ett steg till att komma på grön qvist ... bli adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter öppna för honom. Det vore en ära för hela slägten -- icke sant? Ett visst återsken skulle ju falla äfven på honom, kusinen, och på det viset kunde han, kontoristen, äfven komma in i de finaste familjer -- kanske sjelf derigenom »göra carrière».

Herr Adolf smålog. -- Du är nog en lyckans guldgosse, född att lysa ute i verlden och stiga högt på ärans trappa.

-- Det är bara en sak, som sätter sig till hinders för allt -- allt. -- Löjtnanten knep ihop läpparne och sköt ut sin kraftiga underkäk, så att hans hufvud fick någonting, som kamraterna kallade »napoleonskt».

-- Det är en sak, som likt ett ondt öde förföljer mig, gör mig olycklig och tillintetgör alla behagliga drömmar.

-- Och hvad är det? Det vore väl märkvärdigt, om vi inte kunde få bugt med det, -- hvad är det?

-- Jag har haft ett äfventyr, Adolf, en flicka...

-- Äsch, att du bryr dig om sådant, Thorsten, du som har så fina bekantskaper! Du?

-- Hon var alldeles galen i mig.

-- Det är ju helt naturligt, men sedan?

-- Jag lofvade henne --

-- Att gifta dig?

Löjtnanten drog en djup suck ... han svarade icke.

-- Och nu?

-- Nu hotar hon att göra skandal, om jag inte genast ger henne...

-- Hur mycket?

-- Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen kronor.

Herr Adolf gick af och an på golfvet, så att den sidenfodrade rocken stod som en räddningsboj omkring honom. Hans ansigte började glöda. Små lilasfärgade fläckar brände honom på kinderna. Ett martyrskimmer upplyste hans eljes bleka anlete, men så kom han att se på löjtnanten, som just nu qväfde en gäspning. Han stannade tvärt och sade, i det han ansträngde sig att få sin röst fast och låg:

-- Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig -- nej, du, aldrig!

Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt silfvergehäng. -- Jaså, du säger det, Adolf -- aldrig?

-- Aldrig! -- Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf.

-- Är det ditt sista ord, kusin?

-- Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asplöf, då han sade det.

Löjtnanten bet sina läppar och hvälfde sina ljusblå ögon. Han tog sin napoleonska min och rynkan i hans panna såg ut som hade den blifvit ristad dit af ett svärd. Han knöt den ena handen i luften, tittade åt kakelugnen, der just en fredlig brasa glödde, och sade:

-- Så är det då beslutadt och bestämdt! Det är slut! Allt! Jag skall och jag vill! Alea jacta est!

Dessa besvärjelseörd uttalades med graflik röst. Löjtnanten hade en god andra bas och var uppburen bland kamraterna som säker qvartettsångare. Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelplöst på sin kusin. Hade han blifvit galen, eller var det verkligen fara å färde?

-- Hvad tänker du göra, Thorsten? Inte är det väl din mening att ta lifvet af dig heller, du, unga menniskan?

-- Jo, minsann, är det så! Hm! hvad är lifvet? En usel strid om intet, för intet. För några lumpna trasiga pappers skuld skall jag dö. Ja dö, och det ännu i dag, i denna samma drägt, som jag går och står, i mitt regimentes ännu af skam och nesa obesmittade uniform, så bör jag dö, och här skall jag dö, här! hos dig!

Han gräfde i fickorna, nervöst, darrande, retlig. En röd stråle från kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i hans af lidelsen upphettade ansigte. På pannan svälde den ena blå ådran efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att kusinen hade sin sämsta ytterrock på. Genom hans skrämda hjerna flög en föreställning om, att det var ädelt af Thorsten att unna björnarne efter hans död alla de bättre pelsarne. Men så stack det honom som en knif i hjertat att denne unge, elegante och älskvärde person ämnade dö! Nej! han borde räddas och det var visst försynen som utsett honom att komma i vägen för detta hemska sjelfmordsförsök! Han fattade om sin kusins armar, för att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter i fickorna.

-- Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och måste dö! Mitt regimentes, den corps jag tillhör, dess ära framför allt! Man skall ej sätta mig -- mig, Thorsten Ulf vid Bjälomowarne -- på bysis för en pigas skull --! För min slägts ära måste jag offra mig. Du du, Adolf, hör mina sista ord: farväl! Hälsa -- farbror August!

Han ryckte sig lös och sprang till blå rummet. Herr Adolf med gråten i halsen efter:

-- Thorsten, Thorsten, för guds skull, söta beskedliga Thorsten, för all del, gör dig inte illa, inte hos mig! Säg, du lofvar ju att inte dö? Du skall få alltihop till skänks af mig, de tretusen, se här ligga skuldsedlarne, alla tre!

Löjtnanten skakade på hufvudet. Han slöt ögonen, liksom färdig att möta döden.

-- Nej, jag vill gå ett annat lif till mötes! Vill du göra mig den sista äretjensten, så kasta de lumpna papperen i elden, så att jag får dö med en skuld mindre och så -- tack, min bror! Drag för portièren och gå in i din matsal eller i köket, så du ej hör knallen!

Herr Adolf, som kastat papperen på brasan, stod och vred sina händer, under det den klara lågan belyste rummet med sitt fladdrande sken...

-- Du skall få de tusen markerna, söta Thorsten, i denna qväll, bara du låter bli!

-- Jag kan inte ta emot din almosa -- Thorsten talade ännu i andra basklaven -- nej, aldrig. Farväl!

Herr Adolf låg i samma ögonblick på knä för sin kusin. Der blef en stunds tystnad. Man hörde en pistol falla på golfvet. Derpå föll en löjtnant på en stol. En stund full af högtidligt allvar. Slutligen sade den räddade:

-- Får hon de 1,000 markerna i qväll?

Herr Adolf tog fram en obligation. -- Hvem är det? -- Frågan gjordes skyggt, han var rädd att pistolen ännu en gång skulle komma fram.

-- Hvem -- jo, det skall jag säga dig, hedersprisse, det är hon, din gamla -- hon från Drumsö, Nadja!

Herr Adolf föll ned i soffan. Thorsten knäppte sin pels och gick. Direkte till en blomsterhandlare.

Samma qväll fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint glanskort med ett fint namn. Der stod:

THORSTEN ULF Löjtnant vid de Bjälomowska.

Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade på morgonen, de sutto allesamman på ståltråd och hade derför varit så dyra.

* * * * *

Nadja hade varit på ångbåt två somrar å rad och om vintrarne litet hvarstans, som hon sjelf sade. Än på källare, kaféer och konditorier, än i tobaksbutiker och än i tvålbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man kunde kalla »en diskblomma röd och fager». Inte vacker, nej gudbevars, men sådan som kunder tycka om. Och så var hon glad, sjöng alltid och trallade, och var flink i vändningarne. Det gick undan för henne. En dålig karaktär och ett godt hjerta.

Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att sträfva för, men arbetet betalade sig icke så bra som fordom, krafterna räckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behöfde dock jemt någonting. Och modern höll henne med linne. Det väfde Kajsa sjelf, blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf köpa sig det finare.

Ett par gånger uppsökte Nadja dottern under vintrarne. Än ensam, än med Samuli. Han var nu fogde på gården hos den nye ägarn, men ännu hade han ej gift sig. Han friade icke längre till Nadja, han väntade. Under tiden var det en eller annan af flickorna som försökte hvad de kunde med honom, men han var icke af det slaget. Han förstod sig icke på qvinfolk. Var det någon, som gjorde sig stor möda för att vinna honom, skänkte han dem en eller annan tröstegåfva. En sjal, ett bomullstyg, ett par örhängen eller ett stycke lärft. Det var alltid en liten hjelp. Han smålog på sitt eget sätt, drog upp ena mungipan, nickade långsamt med hufvudet och vände, då man tackade, ryggen till. Två eller tre hustrur hade han undsluppit på det sättet. Han lefde ensam i sitt rum i stora byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmanér, luktade värre tobak än någonsin förr, hade mindre väl borstade rockar och mindre kammadt hår, men var eljes en duktig karl, stark som en björn och arbetsam mer än någon af de andra.

Nadja hade lärt sig en god del svenska och ryska på resorna mellan Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fått hvad hon sjelf kallade »bildning» -- det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan ... men eljes var hon sig lik. Högljudd och simpel, men med något öppet, glädtigt och friskt, som intog. Hon såg icke »förderfvad» ut. En stor fond natur framträdde kraftigt i hennes personlighet.

En dag stod hon i sin butik med sin virkning väntande på sina vanliga cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne på ryska, fick svar på god nylandsdialekt och bad om ännu en visa. Han fick en och han fick två. Lite klent med gehöret, men -- rösten var bra. Några dagar derpå var hon engagerad vid »Lilla Teatern» i kören. En liten lön, men -- -- det skulle bli roligt för mer.

Nadja höll sig i början stilla och gjorde icke någon förnär. Hon nöjde sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i sällskap med en eller annan af herrarne, att uppföra små oskyldiga kärleksscener här och der i korridorer, rekvisitarum eller klädloger. De mera stränga bland kamraterna togo anstöt, sqvallrade och tillskyndade Nadja en rättelse. Det blef bättre för en tid. Man upptäckte endast biljetter, hemföljningar och annan lönnkurtis. Hon sjöng i kören, blef den ena qvällen klädd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam, den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig något jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden; som nunna väl verldslig. Det ryckte till i de stora, svällande läpparne, och de vida näsborrarne vädrade liksom efter berusande dofter, så litet rökelseaktiga som möjligt. Då hon i riddarsalskulissen satt som hofdam, var det icke med stor gratie hon flyttade benen öfver hvarandra eller sparkade till släpet, så att det rök teaterdam omkring henne. Koaffyren var alltid något vågad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo ihjel hvarandra i sin strid om herraväldet, klädningslifvet af glanskambrik eller bomullssammet satt litet på sned och var alltid för starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna såg med ett ord något vågad ut, men hon hade sin publik.

Löjtnant Ulf hade henne således placerad. Hon hade lärt sig noter och kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en märkvärdig instinkt lärt sig utantill; det var hans största glädje att höra henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en märkvärdig, ofrivillig rysk brytning, som klädde henne förträffligt. När hon hade tid från teatern, var hon uppe hos honom.

En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon rökte en stark och god cigarr. Han, i beqväm ställning på sin soffa, hade en liten pipa hängande i munnen. Hon skrattade som vanligt åt allt hvad han sade, och han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.

-- Har din madam varit här i dag, Ulf? frågade hon. -- Här ser mig inte så ut.

Hon pekade med foten åt sängen, som ännu stod ouppbäddad, och sneglade betydelsefullt till de öfverallt omkringströdda kläderna, brickan med frukostmaten och annat sådant.

-- Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte för min donna? Du borde inte vara så nogräknad, du som sjelf har sådan skön ordning i din klädloge, -- och med dina antecedentia, -- sade han sakta.

-- Klädlogen! Som vi är sexton om! Åh, var så god, mitt rum är minsann fint ... fast, inte ger jag mig tid att hålla det som mor min höll sitt rum. Hon predikar alltid, att det inte är städningen, som gör 'et, utan det att man ska' hålla städadt. Ge mig lite mer portvin, putte!

-- Akta dig att du inte dricker för mycket, du skall visa dig i qväll. -- Han slog likväl glaset fullt.

-- Åh, gör dig inte till med att moralisera; säg, hur blef det med Atte? jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.

-- Till Petersburg! Du svärmar ännu för honom?

-- Åh prat! Svärmar! Han var den enda karl som jag --

-- Nå vidare, som du hvad?

-- Som jag hade respekt för.

-- Håhå, ofantligt smickrande för Atte. Och hvarför så?

-- För att han ... hur ska' ja' säja, han brydde sig inte om -- -- om någonting. Jag kunde fresta på hur mycket som helst, honom fick jag inte.

-- Vet du hvarför, Naja?

-- För att han var så genomsta snygg af sig och så renlig, att han inte tyckte om --

-- Fruntimmer -- -- eller hvad? Nej vet du, Naja, det var för att han var så fruntimmersaktig sjelf. En riktig käring. Och en narr till på köpet.

-- Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och lät kugga sej utaf dej ... joo, det var allt lite trånghufvadt af honom, det skrifver jag under.

-- Atte var en tusan så bra pojke, Gud välsigne honom, men i alla fall var han mer en flicka än någonting annat. Jag har aldrig haft så roligt som den gången, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Åh! du skulle bara ha sett hans miner, hans uppskrämda gester. Han såg ut så här -- och gjorde så här! Jag måste springa ut i andra rummet för att inte spruta ut i ett olympiskt löje...

Löjtnant Ulfs olympiska löje fick öfverhand. Han hade stigit upp och spelade nu i skjortärmarne om och om komedien från den 6:te december förra året. Nadja, till en början litet motsträfvigt, gaf efter hand vika, hon skrattade med, för full hals. Han var den ena minuten sig sjelf, den Ulf som öfvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den dödsföraktande och dock dödsfärdige, den förtviflade, den till det yttersta beredde ... det andra ögonblicket var han herr Adolf, den först tillbakahållande och värdige, men så ytterligt uppskrämde, efterhand allt efterskänkande och om barmhertighet bönfallande.

Han gjorde båda rollerna utmärkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick upp tårar i ögonen, var ömsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps' ömtåliga heder i händerna, och ömsom den andre, civilisten, pultronen, narren, den käringaktiga plockfogeln i all sin löjlighet och all sin feghet.

Nadja skrattade så hon grät. Hon slängde upp kängorna på bordet, tände en ny cigarr och drack nya glas. Hon påklädde den inspirerade aktören sin hatt, sin stoppade ylleväst och skrattade ännu mer, när han rörde sig i den kostymen. Slutligen löste hon ifrån höfterna en liten snäf stickad yllekjol och trädde den på honom. Så nätt han var! En så söt flicka! Och hvilken grace i rörelser och steg.

-- Apropos, min Natuschka -- ropade han efter en liten cancan mellan stolarne -- hvarför visar du alltid den här lilla röda ullkjolen, när du synes på scenen? Nog är den söt, men -- inunder en hvit sidenklädning, så...

-- Det förbannade släpet -- sade Nadja -- man skall ju ha det undan, då man svänger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.

-- Och de randiga ullstrumporna -- löjtnanten hade kommit på sitt kritiska humör -- dem visar du också. Som hofdam, min engel, döljer man sina strumpor, åtminstone i kungasalen, vid tronens trappa!

-- Åh bevars, hofdamer må väl kunna ha' ben, de också, fast de inte behöfva vara några stickor eller tuppben som dina bekantas... Nå -- lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?

Nadja satte sig ned, han lade sig på golfvet framför henne, med hufvudet i hennes famn.

-- Jaså, du vill höra om Adolf! -- Nå, han gjorde bekantskap hos en generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis vacker. Vackra äro de vanligtvis, ryskorna!

-- Åh ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker! Vackra ä' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der annat slarf. Siså! Nå, blef han kär?

-- Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kär i din vän, kusin Bäck. Hon friade en vacker dag. Hvad hon behöfde var just en man och en sådan der mamsell till man, det passade förträffligt.

-- Åh! det är tusan så trefligt! Den som hade fått se på! Jo, de hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?

-- Han rodnade och neg, kan jag tro. Förre mannen hade visst varit en ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom sändt af himlen.

-- Svara' han ja?

-- Kanske han bad om betänketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu är han gift. Niotusen om året, -- det smakar, det! Han har alltid haft en förbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det är ett satans elände!

-- Så, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarför har du inte tagit någon af de der?

Hon pekade med en föraktlig min utåt staden. -- De der fina fröknarne, som du alltjemt har på förslag? Du, som bara skryter, stackare!

Han såg på henne med ett ögonkast fullt af ovilja. Häftigt stötte han henne ifrån sig.

-- Det är ditt fel! Tror du inte, att en sådan som du smittar af sig? Tror du inte folk anar och känner i luften, att jag har haft att göra med en sådan en som du! Det skrämmer inte alla, men en del tycka inte om det. Och så, så ruinerar det. Man mår inte bra af det. Det är som om man åt sardiner med sked dagarne igenom. -- Löjtnanten slog i och tömde ännu ett glas portvin, flyttade sig längre ifrån henne, hickade, slängde bort cigarren och fortsatte, i det han rynkade på näsan åt henne, der hon halflåg i fåtöljen. -- Puh, man får lof att supa på't. Och så luktar det så fördömdt piga.

Hon steg upp och såg på honom, som hon sett på ett vidunder.

-- Du är full! och galen! Hvad går åt dig?

-- Det är du, som är full och galen! Att kalla mig stackare! Du -- amman! Kan man tänka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af _mitt_ portvin, bär hon sig åt på det viset. Ge sig i väg till sin smuts, derifrån hon kommit. Det blir visst närmaste rännsten. Eller också på sina knän att be om förlåtelse.

Det gnistrade till i Nadjas bruna ögon. Hon rodnade och bleknade af sinnesrörelse.

-- Förlåtelse! Jag be om förlåtelse? Jag! Då du, din lättsinnige stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig...

-- Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du är nobel! Sublim! Jag narrade dig!

-- Du gjorde det, det vet du. Om du hade låtit mig gå, så ... -- hon snyftade och talade en hop osammanhängande ord, men med en häftig öfvergång strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes kropp, hon betvang den, och blossande, röd, ond så hon knappt kunde tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, böjde sig ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade på dörren efter att ha tagit nyckeln ur låset. Väl utanför låste hon dörren utifrån, stack nyckeln i fickan och sprang ut.

Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.

Utanför sin trappa kände hon, att hon svindlade och föll, någon tog upp henne och tryckte en näsduk mot det sår, hon fått, bar henne upp, lade henne varsamt på sängen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han sade icke ett ord. Det var icke ömhet hans rörelser utvisade, då han löste upp hennes kläder och baddade bröstet med vatten, han gjorde allt mekaniskt, utan motvilja liksom utan rörelse. Så låg hon en fjerdedels timme. Såg så slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.

-- Jag måste till teatern, du -- ropade hon -- hvad är klockan?

-- Half åtta ... det är visst sent.

-- Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, käre vän!

Han sade ingenting, men gick efter en släde. Hon vacklade fram i rummet, trefvade fram till kommoden, tvättade sig, knöt ett svart band öfver det ännu blödande såret, kastade en kappa öfver sig och stod färdig, då han kom tillbaka.

-- Det är bättre du stannar -- sade han -- du är ännu litet drucken. -- Tonen var straffande, han såg henne icke riktigt i ögonen, skamflat öfver hennes beteende.

-- Vill du inte hjelpa mig, så går jag sjelf -- hon gick förbi honom utan att se på honom.

-- Blif en förnuftig menniska -- det lät som en bön, allvarligt, sorgset -- blif förståndig, stackars barn ... mor är sjuk, hon behöfver dig. Sluta med det här lifvet. Flytta hem till mor!

Nadja steg utför trappan, han gick efter. Det var som hörde hon honom icke.

-- Jag vet du är en bra qvinna i grunden, fast herremännen i staden narrat dig ... jag mins hur du var mot far min, jag hade dig så kär, bli bara en liten smula förnuftig ... kom ut till landet, din mor är sjuk!

Han bad bevekande, men utan att vilja se på henne.

Nadja såg nu i stället på honom. De stodo under gaslyktan på gatan. Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes ögon dimmiga och ögonlocken tjocka. Hon kunde icke hålla dem uppe. Ur de röda, tjocka läpparne kom der en het, spritstark ånga. Kinderna voro högröda, håret, tillklibbadt af vattnet, hängde i stripor omkring ansigtet.

-- Vill du gifta dig med mig nu, så kommer jag strax! Svara! Nu -- eller aldrig.

Mannen ryckte till. Han såg ned. Ändtligen lyfte han ögonen, betraktade henne länge och tveksamt. Han andades tungt och häftigt.

-- Jag vill veta det nu strax, annars skiljas våra vägar.

Hon satte ansigtet nära hans och visade sina hvita tänder. Det var hälften gråt och hälften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte, som nu liknade en karrikatyr af det han älskade.

-- Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du säger. Vi ska' tala om det i morgon. Om du bättrar dig, så vill jag taga dig till min äkta hustru! Ja, så fort jag ser du bättrar dig. Då, men inte förr.

Med sin muff slog hon honom sakta öfver ansigtet, steg i släden och bad kusken köra. Samuli stod qvar och såg efter henne. Klockan slog. De åtta slagen ringde honom i öronen och upprepades i torn efter torn, utan att han förstod deras betydelse. Lågan från gaslyktan flammade, kröp ihop och slängde sig smal och böjlig än åt höger än åt venster. Än stack den upp som en tunga, slickade omkring röret, vred sig och var icke ett ögonblick stilla. Mörka snömoln foro öfver staden, här och der söndertrasade, och skakade då ned ett puder af små energiska ispiggar, formade som sylar, nålar och pilar. Drifvorna mellan körvägen på gatan och trottoaren voro ett par alnar höga. Det hade snöat oafbrutet i några dagar och man hann icke aflägsna snön så fort som det hade varit nödvändigt.

En väg var gräfd från gatan och till hvarje port, det knarrade i snön, när slädar förspända med rykande hästar körde fram och tillbaka. Samuli stod och lyssnade, midt i vägen, med ena foten i en drifva och den andra på sjelfva gatan. Han hörde de olika ljuden och visste icke hvar han befann sig. Hon hade erbjudit sig -- och han hade vägrat. Hon! Den, som han väntat på i lika många år som Jakob hade väntat på Rachel. Han och hon! Var det henne han satte så högt värde på? Henne?

Han hörde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande på tömmarne, med en hel skala svordomar bad honom gå ur vägen, ifall han ej ville bli öfverkörd. Han hörde honom aflägsna sig och nya komma och gå, men han stod qvar. Ändtligen kände han en stickande smärta i foten ... den höll på att förfrysa. Med möda kunde han röra den och gå till stranden, der han hade sin häst hos en fiskarhustru. »Bara hon kunde bättra sig, innan det blir för sent.»

Han körde öfver isen. Kölden knep om öronen. Samuli satt med pipan i munnen och lät det gå som det bäst kunde. Den uttröttade hästen drog och knogade, men det led inte. När de kommo på andra sidan af fjärden, i Drumsö skog, hördes tjut inifrån Lonkabergen. Det kom närmare. Karl och häst oroade sig icke. Djuret spetsade öron, men tog icke fart. Samuli hade annat att tänka på, emellertid rökte han, det värmde en smula på samma gång som det distraherade.

Någonting tassade efter släden, ett svart, långsvansadt föremål, det luffade i takt, pustade och fnös. Hästen begynte rycka i tyglarne, slog in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och tömmar. Samuli blossade ur pipan.