Part 6

-- Nå, Nadja, -- Kajsa talade långsamt och försigtigt, -- när det blir slut med det der, -- hvad skall du då ta dig till?

-- Det der, hvilket det der?

-- Ammandet, förstås...

-- Hm -- då -- det får vi se då! Jag får väl alltid någon råd...

-- Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas för och firas, lefva stort och vara hög af dig.

Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skäm ut mjölken för mig, -- ropade hon. -- Då det är slut med det här, får jag en annan. Tror du det inte fins herrar nog här i sta'n? Jag får hvem jag vill, jag är både ung och vacker nog för hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga flickor, så ha vi ingen annan utväg. Svälta eller njuta. Nå, jag har valt. Adjö med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade, munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och välskött, drägten vårdad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna ords -- sina egna lefnadsåsigters riktighet.

Modern stod vid dörren, blek, böjd och nedslagen. -- Adjö, barn, -- sade hon, -- när du kommer i nöd, så är min stuga öppen. Mitt hjerta likaså. I din säng har jag alltid de finaste lakanen, de med hålsömmen. Så länge jag kan, skall jag arbeta för dig, det skall kanske en gång behöfvas.

-- Tack, mor! -- Sinnet hade gått öfver och Nadjas ansigte uttryckte åter vänlighet och hjertegodhet. -- Nog är jag en slarfva, mor, men dig glömmer jag aldrig! Så gå nu, hälsa Samu och tacka. Säg att jag har det bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. -- God är hon, -- suckade Kajsa, då hon stängde dörren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid skall det vara någonting. Gud pröfvar oss menniskor. För mina synder får jag nu det rättvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre börda än man godt tål vid. -- Hon torkade bort ännu en tår med sin tjocka ullvante, påträdde i farstun sina lädergaloscher och tågade ned åt Sandviksstranden. Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon hemma.

* * * * *

En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet ... åtminstone då hon icke hade annat att göra.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand, jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.

Nadja krökte föraktligt läppen; den lilla bleka och tunna kommerserådinnan, hvars vacklande hälsa icke tillät henne att sjelf sköta om och amma sitt barn och som af läkarne var förbjuden att vaka eller eljes anstränga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman, hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen kommerserådet Guroff. Hon var litet skolförläst, då hon gifte sig, ytterst osjelfständig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska och engelska romaner. Hon kände alls icke till verlden och var, då hon steg i brudstol, så oskyldig och oerfaren som en treåring. Hennes mor, fru assessorskan, var af den åsigten, att flickor skulle uppfostras i fullständig okunnighet om allt, som hörde till verkliga lifvet, och hon hade lyckats. »Lilla Elise» -- hon var mera sylfid än qvinna -- blef maka och mor, nästan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till mötes, och utan den ringaste förmåga till motstånd, hvad man än bestämde öfver henne.

Om hon fått följa sin egen känsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men -- »de andra» hade beslutat det, doktorn i första rummet. Han valde Nadja, hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemålen fann »menniskan vara racekreatur, en riktig bra mjölkko», alltså måste lilla frun ge vika. Den stora, rödlockiga pigan med de utmanande ögonen och de öfversvällande behagen skrämde henne. Hon vågade nästan icke taga i sitt barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande i tyst hån.

-- Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? -- frågade den unga frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har väl varit snäll?

-- Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en annan.

-- Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja, mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på, så är det Nadja, -- att hon ser väl efter honom. Jag ville bara veta, hur ni må, båda två... Önskar Nadja något? -- kanske litet frukt? ... eller någon bok eller så?

-- Bok, nej tack! Och läsning! Usch då, det gör bara ondt i hufvudet, och det tål jag inte vid, för lillen. Frukt har jag ännu se'n i går, herrn gaf mig ju en mängd påsar. Nej -- men efter frun är så god, så vore det allt bra, om frun ville...

-- Nå, säg bara ut, kära Naja, om inte mamma har någonting emot det, jag vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du -- ja efter du, kära goda Naja, är snäll och öm mot mitt kära lilla barn.

-- Åh, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar så förskräckligt -- så'na här ungar är det ingen nöd med, och godt om dem är det också.

-- Men hvad var det du ville, Naja?

-- Bara för lillens skull, ser frun: -- gå ut lite mer.

-- Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme på förmiddagen och en på eftermiddagen?

-- Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag vill.

-- Du önskar då?

-- Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det här lifvet någe' för mig inte! Sitta här hela qvällen och kuckelikura med ungen i knä! Inte ä' de' som jag är vand ve'... Jag skulle ha mej en liten släng ute på aftonqvisten, så blef jag som en annan menniska. Mjölken surnar i mig med allt det här tråket. Har jag inte suttit här fem månader nu och vari' skenheli', så må jag vara ett nöt.

Elises ljusa ögon öppnades på vid gafvel... Hon förstod och hon förstod inte.

-- Men, kära, vi ska' fråga mamma! Jag vill så gerna...

-- Fråga mamma! Är hon tokig! Mamma, jo det är den rätta. Är inte frun sjelf menniska till att ge löfte att jag får gå ut på qvällen, så!

-- Vill du på teatern? -- Elise var alldeles villrådig.

-- Hvart jag vill? åh! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Nå, frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och låta mig röra på mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n, eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!

Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke »tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en qväll ensam få rå om sin älskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla; hushållerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behålla kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde få sin man att bjuda dem alla på teatern! Allesamman på en gång.

Det gick. En gång och två gånger. Nadja smög sig ut klockan half åtta och kommerserådinnan »tog inte emot». Hon sände ut dem af husfolket, som mest besvärade henne, endera på långväga ärenden eller ock på teatrar och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog permission i alla väder, och de båda, Lisette och han, försvunno tillsammans afton efter afton borta vid »Arcadien». Hushållerskan, en ännu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han förde henne alltsom oftast till nationela tillställningar, än var det teater och än bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestämdt hem kl. 10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12. Men kammarjungfrun, »fröken» Carolina Snygg, hon njöt mest af den nya välsignade friheten. Hon kände en fattig kompositör. Det var en nocturne, som gick längs Boulevarden, från Trekanten och till Sandviksstranden, ibland, då det var den »stämningen», styrde de sina steg till gamla kyrkogården, bland grafvarne. Här fans en bänk. Han borstade bort snön med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte sig. De klagade öfver verlden, verlden, som förföljde dem. Hon trodde på honom och han på henne. Båda tviflade de på Gud. Och i de kalla vinteraftnarne suto de der och njöto af sina lidanden.

Men i det varma rummet hemma hos kommerserådets satt den unga modern allena och matade sitt barn med komjölk ur en kautschuktut. Hon tvättade honom och gjorde honom så fin och ren. Och då han var färdig, gick hon med honom längs golfvet, söfde honom med små barnsliga vaggvisor och med hundrade kyssar.. Så lyckligt! Nadja skulle säkert icke komma förr än fram på natten, och gemålen -- han satt väl »på klubben» tills det blef morgon. Hon sköljde den svarta tuten om och om, vände den och sköljde den på nytt. Så kysste hon den och betraktade den så vänligt. Mjölken i flaskan var god och stark, och den lille lät sig nöja. Det var en glädje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde sköta honom allena! Han låg nöjd också vid hennes späda bröst. Hon kände genom sin lätta nattdrägt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och bröst, och de små händerna, som beställsamt refvo i spetsarna på hennes tröja. Hon skrattade högt åt hans små försök att sätta sig upp och beundrade ofantligt hans underbara förmåga att sparka och röra på fötterna. Hvad han var söt, när han log, ja, till och med när han skrek. Den lilla munnens spända läppar sågo då så putslustiga ut, och när det var slut med gråten, var han dubbelt förtjusande. En glädje utan mått och utan skugga! Hvilka nätter af kärlek och fröjd ... hon glömde allt för dem, de kunde också icke köpas för dyrt, och ingen kunde såsom hon njuta af lifvet och sin frihet... När morgonen kom, steg hon upp, strålande som aldrig förr ... den förbjudna frukten smakade ingen såsom henne.

* * * * *

Hushållerskan hos kontorist Adolf Bäck hade ett fasligt bråk och bestyr, det skulle bli en liten fin ungkarlssupé hemma hos hennes herre kl. 8. Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, föräldrarne döda och syskonen gifta. En gammal ungkarl på 31 år, med tunnt hår, bleka, intressanta kinder, spetsig näsa och en liten söt flickmun med röda läppar. Han gick omkring och ordnade några vackra dekorationsväxter från Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgröna och primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets. Allt så stilfullt som möjligt. Han trippade i vaxlädersskor med spetsiga tår, stälde om rokokoerna på étagèren, tog i hvar tingest med tummen och pekfingret, medan lillfingret graciöst pekade i luften, blåste ännu en gång bort de sista damkornen, gick sedan till fonddörren borta i köket och betraktade med kisande ögon och hufvudet på sned det hela genom den öppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.

Tamburdörren öppnades bullersamt och Nadja trädde in, klädd i en modern vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. -- Jag visste, att du skulle ha' kalas, och här är jag! Du får inte säga nej, min sockerdocka! Så, Atte lilla, var inte ledsen! Inte är du ond, du bjuder ju mej med -- inte sant?

Hon tog honom på axlarne med händerna och såg honom inställsamt i ögonen. Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne mot dörren.

-- Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater, riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.

-- Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten -- åh, jag känner dem nog.

-- Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet?

-- Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fått lof till ett i natt, så får hon pyssla om ungen sin, och när jag af Ulf fick höra talas om ditt kalas, så beslöt jag strax -- --

-- Men, kära Nadja, gå nu, jag är inte alls af det slaget, som har fruntimmer hos mig på herrbjudningar, hvad skall madamen här säga!

-- Hva! Madamen, hon, Bergströmskan! Åh, henne känner jag nog, det var hon som svälte ihjäl min flicka; nå, det var då ingen stor skada, hon var ful som far sin.

-- Ts, Nadja, så lättsinnigt du talar! Du är för -- -- -- ja, jag fruktar verkligen, att jag måste säga dig en obehaglighet, Nadja ... du är för lite comme il faut, förlåt min sottise, men -- jag får be dig att aflägsna dig, klockan är öfver åtta.

Hon tog honom under armen med ett af sina små skratt, drog honom in i blå rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig på honom:

-- Inte kan du, som är sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju hjerta... En gång hade du mig kär, mins du den qvällen vi gick i öfversvämningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig, just nu, när jag stackars flicka har en ledig qväll och kanske kunde göra min lycka? Kan du vara så hjertlös. Ah! -- ah, Atte!

Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och gjorde sig så beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han, svag som alltid, gaf vika.

-- Men, Nadja, säg mig, hur känner du Ulf?

Hon skrattade. -- Åh, det är en teaterbekantskap ... och så tillade hon hemlighetsfullt: -- Han hörde mig en gång sjunga på en tillställning.

-- Ulf på en tillställning, der _du_ sjöng?

-- Jaha, precist, det var en utfärd till Blåbärslandet.

-- Och han kom dit?

-- Med några andra gentila herrar, ja.

-- Nå -- och du sjöng?

-- Till dansen, och då -- blef han förtjust i mig.

-- Så! du har en så vacker röst, Nadja?

-- Åh! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick lära mig något. Jag har ofta tänkt att gå in vid teatern! Si, det skulle så riktigt passa mej ... det är som Torsten säjer, jag är som född för teatern. Klippt och skuren för sådan der trirolig hejmusik med dans och sväng. Bara jag fick någon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet inte hvad som kan hända.

-- Men, Nadja, hvad skall jag egentligen göra med dig i qväll?

-- Åh, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergströmskan. Och du skall få se, att jag är både söt och snäll och treflig.

Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med punsch och frukt. I rökrummet togos korten fram. Värden, som för sitt svaga hufvud nu mera ogerna tålde rök, gick med en eller annan af sina gäster i blå rummet och pratade. Han var litet nervös och orolig och hade svårt att dölja det. När löjtnant Ulf tillsammans med honom drog sig undan röken, frågade denne, om han, Bäck, kunde förlåta, att han icke i dag, oaktadt det var förfallodag, kunde betala den lilla skulden på 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt, han hade så väl behöft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en möjlighet? -- -- de voro kusiner och kunde tala alldeles öppet, vore det icke en möjlighet att han kunde få dem igen tills i morgon -- då ju militärernas löner kommo ut på qvartalsdagen. Löjtnanten skrattade, det som måste ske skall ske, lofvade han och tillade med sitt tillförlitliga handslag: I morgon afton kl. 6 skall du ha pengarne.

Konversation och kortspel afbrötos. Supéen bars in af en gammal qvinna i svart och en ung i ljusblått med röda perlor kring halsen. Den sista var Guroffs amma, Nadja, kosackflickan från Drumsö. Hon gjorde en viss effekt med sitt rödbruna krusiga hår, sina fylliga former, sitt leende och nigande, sina små retande skratt och det egna sätt hon hade att svänga på höfterna.

Det blef en »lifvad» supé. Vid desserten satt Nadja till bords. Man uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet utskrattades som förklädd plebej-förnämhet. Hans »helighet» hånades, tills någon kom fram med att Nadja egentligen var en för detta inklination. Med älskvärdaste öppenhet förklarade hon sjelf, att hon var »en förskjuten»... Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som ytterligare stegrades efter champagnen och vid likören antog större och större proportioner. Nadja proklamerade högt och bestämdt sitt beslut att gå in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags talanger uppskattades, och detta beslut applåderades under jubel af de församlade. Man öfverenskom, att hon med ovedersäglig talang kunde föredraga »Helan går» och att hennes »Bellmanniader, torgballader och gatvisor» voro värdiga att höras af ett större och mera vidsträckt publikum. Hon sjöng, med ett likörglas i ena handen, stående, och med den andra armen i sidan. De lyssnande vännerna hjelpte till med refrängen. Endast värden hörde förströdd på, han tyckte alls icke om den vändning sakerna tagit.

Slutligen, för att få slut på scenen, föreslog han litet musik vid pianot. En af kassörerna spelade ett potpourri, och derefter satte sig Herr Adolf till pianot. Det bullersamma sällskapet, som skrattat högt under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, känslofulla röst liksom bad om sympati. Nadja gaf genast vika för tonernas makt. Hon sjönk ned i en fåtölj och följde med andakt hvarje strof i sången. Hennes ögon voro som fastlödda vid den sjungandes läppar. Hon suckade djupt, hennes ögon fyldes af tårar.

-- Herre Gud -- snyftade hon -- med sådan sång kunde man få mig fast i kloster! Åh! hvad det är vackert! Och »kärlek, trogen kärlek», det är som om det var Drumsö-Samuli det var frågan om. Om han kunde sjunga så der, så tog jag'n strax! Åh, hvad det är vackert!

Och när sångens sista sentimentala strof förklingat, rusade hon upp, som om hon fått en ingifvelse, tog på sig hatt och kappa, nickade till de närvarande, hviskade något i örat på löjtnant Ulf och lemnade huset oaktadt herrarnes protester.

Om en qvart låste hon upp porten hos kommerserådets och sprang in. Utanför tamburdörren träffade hon husets herre, som med barsk röst frågade henne hvad klockan var.

-- Hon är visst tre -- svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton. -- Än se'n då?

-- Hvar har hon varit? -- frågade han vidare och stack tändstickan helt nära hennes uppflammade ansigte.

-- På ungherrssupé -- ljöd det utmanande och stolt.

-- Ja, det käns på lukten -- sade han och rynkade på näsan.

-- Jag tycker det är bättre, det, än att som herrn sjelf vara ute natt ut och natt in, när man har hustru och barn.

-- Tyst, piga! -- med en höjning af rösten.

-- Tyst sjelf, så väcker han inte upp hela huset. -- Hon kilade in genom tamburdörren, vek af åt höger och försvann.

Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska på ett af stadens minst välrenommerade hôtel. Den lilla kommerserådinnan fick en ny amma. Och i huset vid Boulevarden kom allt åter i sin förra ordning. Kompositören hade skäl att sucka oftare än förr, fennomanstudenten var mer ensam än han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en ny »bekant». Endast att den unga modern fått tilltro till sig sjelf. Ingenting skulle mer kunna skilja henne från den lille, icke ens -- en stygg amma.

* * * * *

Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade vänner i tjogtal och var en afgjord dansflamma för stadens alla fina damer. »Han var så nätt och så glad». Den Bjälomowska uniformen klädde honom utmärkt, och han hade en märkvärdig förmåga att få epåletterna att småklinga, då han rörde sig. Bältet med gehänget knarrade så behagligt och sporrarne utförde en verklig musik. Under detta hänförande accompagnement blickade han med sina långa, mycket ljusblå ögon, det var omöjligt att motstå. Dessutom hade han ett käckt militärhufvud med rakt uppstående cendréhår. Små parfymerade mustascher, som dolde en stor, alltid leende mun, präktiga tänder och en bred käk med grop i hakan. Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita händer, skapade till arbete, men med en hel historia af sysslolöshet ritad i gropar, linier och välskötta, ljusröda naglar. I dag iklädd sämsta yrväderspelsen, med kragen upp öfver öronen, gick han fram på gatan, sprang uppför trappan och ringde på.

Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock öppnade sjelf:

-- Nå ändtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig för mina pengar ... jag måste sjelf betala svåger Lund och vill inte för någonting i verlden mankera! Du var snäll, som kom!

Löjtnanten klappade sin kusin på axeln. -- Kära bror, min egen hedersprisse, du måste förlåta, men -- jag har inga penningar!

-- Hvad? håller du mig för narr nu igen? Du tänker naturligtvis göra dig lustig på min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!

Herr Adolf såg så förgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, på hvilket godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att läsa, blef i hast helt förmörkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin oskuldsklara panna full af rynkor. Löjtnanten urskuldade sig. Han talade i öfvertygande, smekande ton:

-- Jag har inga penningar i dag, skräddarn tog en del och Isaksson, den judrackarn, tog resten! Du får alltsammans i nästa vecka... Du vet, öfverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det är en lång historia... För resten, tror du inte på den förlofningen såsom fullgod kredit, så ha vi ju farbror August.

-- Ja, om jag tror ett endaste ord af förlofningshistorien och allt hvad du i den vägen försäkrar, så må jag vara en stockfisk! Han tystnade tvärt, och tillade efter en paus:

-- Farbror August ... tror du verkligen? Vid det namnet förändrade herr Adolf något uttryck och såg lifligt på löjtnanten.

-- Om jag tror? jag vet! Han får endera dagen en utnämning, jag går upp och gratulerar och passar på ... du förstår.

Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro försvunna. Lät farbror August narra sig, ja, så var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvämt i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet för utmärkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade på en bal hos generalguvernören talat med några ytterst inflytelserika personer, nämnt en hop om farbror August ... och påpekat att han visst gerna kunde låna ut några hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det förtroendet att på förhand uppmärksamma honom en smula ... vid nästa kejserliga födelsedag förslagsvis, nästa orden t. ex., bara skynda en smula på... Alltnog, han, löjtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i spelet på högre ort ... och det vore väl inte så omöjligt, att farbror August insåge, _hvem_ han i första hand hade att tacka för detta utmärkelsetecken, och naturliga följden var att han, Thorsten Ulf, finge låna de tretusen kronorna, någon af de första dagarne -- hvarför han nu bad kusin Adolf vänta, så finge han alltihop på en gång.

-- Du är en lycklig ost, du! -- Herr Adolf svepte in sig i sitt sidenfodrade fodral och tog sig om den välrakade hakan. -- Att få umgås med de allra förnämsta, att vara omtyckt och älskad af de finaste damer ... det är annat det än att som jag... Derför är det också bäst att jag aldrig gifter mig. Att få en så hög och fin dam som jag ville, dertill är jag för fattig ... en vanlig från de här dussinfamiljerna vill jag inte ha! Du är lycklig, du!

-- Prat, för fattig! Se på mig ... gör mig fattigdomen något, -- och jag tänker minsann göra mig en carrière ändå.

-- Det tror jag! Du! Som är så treflig och så älskvärd, och som -- bäst af allt, har en så förbåld -- förlåt mig -- tur! Men du, Thorsten, af mig får du aldrig låna penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du kan narra mig en gång till.