Part 4

-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag är bättre nu. Jag skall inte göra dig ondt mer. Nu är _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela. Nej, aldrig.

Kajsa grät högt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, på knäna, kysste åter snyftande hans bleka hand, som låg på täcket.

Morgonskymningen vek för en gul solstråle, som matt bröt in genom fönstret och belyste scenen.

-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det är slut nu. Allt är slut. Och presten säger, att Gud är med oss, sämre folk. _Jag_ tror det inte.

-- Jo, mor, -- förklarade barnet, -- jo, Gud är med oss. Var inte ledsen. Det blir nog bra. Jag får läsa. Jag kan bli klockare, för jag har ju rösten qvar. Eller också kan jag bli prest. Det skall du få se. Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hög herre, jag vet det. Du får aldrig gråta mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han älskar? Nog vet jag att Gud älskar mig, för -- det gjorde så ondt, så. Han vet nog hvad han gör. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han gråter efter kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det är visst sommar! Alla foglar sjunga, jag hör hur de sjunga, se! de flyga öfver rågåkern! Får jag gå ut, mor?

Så yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att gråta. Hon visste nu allt. Det var skedt, det värsta. Hon beredde sig att se honom dö.

Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten morfin. Han skulle ha gifvit morfin åt det blödande modershjertat. Men -- det behöfdes icke. De kunna bära allting, dessa »sämre folk». De äro af »den sorten».

Andra dagen var hon uppe på herrgården för att hjelpa till med stortvätten. Man måste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett lif!...

Weli dog icke. Åtminstone icke riktigt. Han halflefde i sin säng ända tills sommarvinden, som trängde in genom den öppnade stugudörren, förde in till hans bädd några lifgifvande fläktar.

Till midsommar steg han upp och fick så långsamt igen krafterna. »Den nya rocken» var ihoplappad, ärmen fastsydd både upptill och nedtill. Den hängde slaknad, denna arm, tom och slankig.

Hans historia är kort eller lång, alltefter som man tar det. Weli var ej en af de olyckligaste. Han förföll aldrig till last, han var endast hvad man kallar »en lösdrifvare». Man ser honom på gatorna i Helsingfors, ibland i brunnsparken, ibland i Thölö. Han bär på sina axlar en låda med cigarrer. När »ryska musiken» spelar på något af dessa ställen, då står han försjunken i drömmar och lyssnar. Ögonlocken äro halft slutna, blicken irrar utan mål i rymden. Hans fina näsa ser nästan genomskinlig ut, hans kinder, med grå skiftningar i det blekröda, äro insjunkna. Men munnen ler lycksaligt, när det är någon af de nationella melodierna, som tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som på nervösa konstitutioner verka så illa...

Men Weli har aldrig haft några nerver. Han har någonting annat i stället, någonting som ofta kör upp salta tårar i hans Ögon, tårar dem han ej sjelf förstår.

Allt är som det skall vara. Han har ingenting fått lära. Men -- han förtjenar så mycket med sin handel, att han kan äta sig mätt, minst en gång i veckan. Och han kan kläda sig, modern hjelper till. Han är inte smutsig och han är ej musikant. Hvad Kajsa fruktade värst hade uteblifvit. Hennes son blef ej en af »den sorten». Han skulle ej som farfar frysa ihjäl på en landsväg bredvid sitt positiv, skulle ej som far dö af snygghet. Han skulle ända sitt lif på en klinik, till gagn för vetenskapen. Han hade kommit långt, han. Och hade ändå ej fylt sitt tjugonde år.

DOTTERN.

Hon stack in hufvudet mellan albuskarne för att höra bättre. Det var sång och musik inne i huset, säkert Hadenäsfröken, som spelade till herr Adolfs sång. Han var patrons från gården yngste son ... student från Helsingfors. Och så han sjöng! Nadja lyssnade som till cherubim och serafim. Hon hörde icke, att det stundom gick litet för lågt i höjden och för högt i djupet -- för henne var det fullkomligt rent. Och hon kände icke hur de drypande träden vid en vindil sköljde öfver henne ett regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nästan begrof hennes små fötter, så hon sjönk ner ända till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp. Gångarne, som ledde till den lilla villan, sågo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade simmande små öar; astrar, georginer och löfkojor hade lidit skeppsbrott och slogo med brutna stjelkar för aftonvinden. De sista dagarnes storm var slut, men det blåste, ännu något.

Det var en riktig fest här ute på landet att få höra en smula musik. Nadja var hemma på besök i Torparbacken och förde aftonmjölken ifrån gården till Hadenäs. Någon nytta skulle hon göra, stora flickan. Sexton år och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat på en femton, sexton olika ställen. Blifvit bortskickad från det ena huset till det andra, hon »passade» aldrig. Till hennes mor hade man ständigt sagt, att hon var för barnslig, för oförståndig, för slarfvig, ja, en mindre finkänslig matmor hade till den för sin ordentlighet och ärbarhet kända Kajsa rent ut sagt, att dottern var »en dålig natur».

Nu var hon återigen utan plats ... gick ledig och fick springärenden än af den ena och än af den andra. Hon var en glad flicka, »slängde käft» med hvem som helst, sprang och flög, böjlig och vig, smidig som en videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde få henne att stå stilla, allting började hon på med och ingenting slutförde hon... Samma tröttsamma ifver, samma energi i hvad hon företog sig. Hon var stark som en karl, det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga», då hon spände armmusklerna till motstånd.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var hemtrefligt och behagligt. Alla möbelöfverdrag och draperier voro af ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande tallved, ett rödt sken upplyste pianot i andra ändan af rummet, unga fröken satt med ryggen åt Nadja, som endast såg hennes långa bruna flätor och då och då rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjöng en tysk vals. »Du hast Diamanten und Perlen, hast alles, was Menschenbegehr...

Und hast die schönsten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?»

-- Usch, hvad var det som prasslade? -- fröken for upp, som om hon sett ett spöke, -- hvem är der bakom fönstret? -- Hon sprang dit och kom i tid för att se Nadja med mjölkkannan i händerna rusa till köket.

-- Den der otäcka pigan från Torparbacken -- sade hon, -- det är en obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invände, att det var en vacker flicka i alla fall; hon hade någonting sydländskt, varmblodigt, som intog.

-- Och syperba ögon, -- Adolf kastade fram det helt vårdslöst, -- präktiga ögon ... riktigt charmanta -- jag mins dem från fordom.

-- Ögon, som man mest får se hvitan af -- menade fröken, -- ja, så mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det är visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick åt köket. -- Det är synd, -- talade hon i förbifarten, -- hon har en så ordentlig mor, det skulle då vara sällskapandet med de öfriga i Torparbacken, som gjort henne till den slyna hon är, eller, hvem vet, det är kanske faderns blod, som går igen.

Adolf sjöng ännu en slagdänga, sjöng med sentimentalitet och en viss hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han sjöng nästan alltjemt falsett och gjorde kadenser på de dertill minst egnade ställen. Då han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja ännu qvar, denna gång på ett annat och bättre gömställe. Hon satt inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade hela tiden lyssnat, utan att förlora en ton. Genomvåt och darrande af köld var hon dock öfverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Då Adolf var utom synhåll från huset, sprang hon fram till honom, stälde sig rakt i vägen och sade med sin vänligaste röst:

-- Jag har hört på herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det är så en kan bli tokig för mindre!

Adolf smålog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidöppna ögon och såg med förtjusta blickar på den unge mannen.

-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett någon så vacker och fin och snäll! Åh! så fina händer herrn har! Får jag?

Hon böjde sig häftigt ned och tog en af hans hvita och välskötta händer i sina.

-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och bästa sortens herrskapstvål! Jag har aldrig tänkt, att det fans något så godt. Tusen gånger bättre än både rosor och konvaljer!

Adolf såg litet generad ut. -- Kära Nadja, kom litet längre in i skogen och stå inte här och säg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett ögonblick hade hon glömt tillrättavisningen.

-- Mins inte herrn, hur vi lekte förr tillsammans? Vi var' alltid ett par, vi två, fast jag var så mycket yngre och -- sämre.

-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hästen, som vi flydde bort med från det förtrollade slottet.

-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

-- Och din mor var draken.

-- Som spruta' eld.

-- Och min far var konungen...

-- Och så skulle vi gifta oss och få hela konungariket.

-- Nej du, bara halfva.

-- Och nu har herr Atte --

-- Ja, kalla mig så, det låter trefligare.

-- Och nu har Atte blifvit så lärd och så fin.

-- Och så du har blifvit en vacker flicka.

Nadja såg ned -- hon skrattade... Ja, det är många som tycka det ... men jag kunde aldrig tro, att en fin herre...

Adolf tog ett steg framåt.

-- Min kära flicka, vi måste gå nu. Gå du andra vägen, jag går den här, det passar inte att vi gå tillsammans genom skogen ... om någon såg oss, så...

Nadja drog sig åt sidan. Så gick hon en stund efter honom. Han såg då och då bakom sig. Då rodnade hon. Han log och svängde med sin rörkäpp, vred på de korta mustascherna och såg helt belåten ut. Hans öfverförfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir omkring sig i den friska och råa höstluften, röken från hans dyra cigarr steg upp i små genomskinliga moln. Så gingo de en stund tysta.

Adolf stannade plötsligt och såg pröfvande på henne. Hon slog ned sina ögon. Det var en märkvärdig kostym hon presenterade sig i, genomvåt, slankig bomullskjol, som slängde henne om benen, en liten åtsittande tröja med uppkaflade ärmar, en duk kring halsen och det röda håret i en kort, tjock fläta, som fallit ned.

-- Hur gammal är du nu, Nadja?

-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser så här ut, jag har hatt, handskar och en klädning med sidenband.

-- Jag tycker mest om dig så här, du är riktigt pittoresk ... bara du inte hade det der otäcka klädningslifvet, som är både smutsigt och vått och sitter så illa. Det är omodernt dessutom.

Nadjas ögon lyste. Hon kastade mjölkkannan ifrån sig, ref upp lifvet, slet duken från halsen, slängde alltsammans ned på marken och gick närmare Adolf.

-- Får jag komma så här nära herrn, nu när jag är torr, så att jag får känna på all den goda lukten ... ah! det är det bästa jag vet, det bästa i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft förnäm, spelade honom om läpparne. Hon kom närmare, långsamt, betänksamt, med ögonen bedjande fästade på honom.

Slutligen var hon tätt invid honom. Hennes varma andedrägt strömmade emot honom. Hennes hvita och välformade armar lyste honom i ögonen. Hennes ögon höllo honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon försigtigt sina händer på hans axlar och närmade sitt hufvud till hans finstrukna skjortbröst. Hon insöp förtjust den atmosfer, som omgaf honom, och njöt af att vara honom så nära. Men plötsligen lyste det till i hennes ögon. Med tummen och pekfingret fattade hon i en liten kråsnål, hvars rosensten skimrade i aftonskymningen, lekte med den, ända tills hon kände hans ena arm smekande fatta sig om lifvet.

-- Du är så tunnklädd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet, vill du låna min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville kläda af sig rocken, men hejdade sig sedan plötsligt liksom generad att visa sig i blotta västen.

Hon ryckte till och kastade häftigt armarna om hans hals, tryckte sig intill honom och bjöd honom sin mun till en kyss.

-- Toka, -- sade han, vände sig till hälften bort, gjorde en pryd gest, men lät henne hållas. Hon kysste honom. Och så, rusig af sin lycka, tog hon honom häftigt i handen och drog honom i yster fart framåt.

-- Här fins en stig, en smal stig som för till stranden, der ser oss ingen, vi ska' gå den vägen, Atte -- vi ska' vara glada! Du får inte vara så fin och förnäm, du ska' vara som jag! Kom, så roa vi oss! Åh! här är lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har så varmt som en eld -- jag kunde få lif och värme i en is, känn på mitt hjerta, känn hur det slår.

Han skrattade på sitt eget fruntimmersaktiga, förnäma vis. -- Du är litet tokig, flickunge -- sade han, men följde med. Det bar af genom buskar och snår, regnet från grenar och blad öste ned på dem. Han försökte fåfängt att skydda sina kläder, de voro redan förlorade. Stöflarne höllo ej mer emot, han blef våt om fötter och ben, men det hjelpte icke. Hon drog honom framåt, tryckte hans hand, elektriserade honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glädtighet, sitt joller och prat.

-- Hör du, flicka, hvart drar du mig?

-- Till stranden.

-- Tackar ödmjukast! vet du inte, att det varit öfversvämning och att sjön går ända till gärdesgården, som eljest är högt på backen! Hvad vill du, vildkatt, tänker du alldeles förderfva mig här ute, hvad?

Hon svarade med en slängkyss. -- Skölja af dig liten smula högfärd, så du blir min vän, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' gå _min_ väg, strandvägen, inte din! Du vill gå der uppe på storfolksgången, men jag vill hit. Nu ska' vi öfver gärdet.

-- I sjön -- är du tokig.

-- Ser du inte, att vattnet faller, det är grundt här, inte en half aln, kom, vattnet är ljumt, se så, här har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i vattnet lika litet som kyssen. Men han blef öfvervunnen och gaf efter, skrattande, nästan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas enträgenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han åtlydt henne, afklädt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu med henne i aftonskymningen längs gärdesgården i vattnet på den mjuka gräsmattan. Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet. Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris. Det hade blifvit nästan lugnt. Långa och blanka dyningar höjde och sänkte sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka mörkgrå skyarne smulto och försvunno, då och då lyste himlens blå emellan. Vattnet, som alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar, löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick förut med högt uppskörtade kjolar och benen bara ända högt upp öfver knäna. Hon trallade och sjöng, sqvalpade med vattnet, så det stänkte högt upp, fångade tång och alger med tårna, slängde dem ut åt vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick försigtigt efter. Gräset i vattnet gjorde i början hans fötter ondt ... han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop, småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och simmade, den hängde hon på hans arm. -- Så, nu kan ingen känna igen dig, och hurra, nu ä' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under! Bara rofskaften titta upp. Vänta, så ska du få se, det blir kalas!

Hon tog upp en mängd rofplantor, sköljde dem och skalade dem med tänderna. Den unge herrn satte sig på gärdesgården, en liten fin pennknif af elfenben fick göra tjenst som bordsknif. Promenaden hade gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmärkt. Hans bleka kinder hade fått en smula färg.

Så fortsattes promenaden. Närmare gården blef herr Adolf mindre väl till mods, och när de hunno sjöhagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste honom på munnen, på pannan, på kinderna, fick en femmarksedel utom kråsnålen och kunde endast med stor svårighet slita sig lös från sin riddare. -- Låt se, att du aldrig glömmer mig, -- sade hon och kysste honom på kinden, -- jag älskar dig mer än mitt lif, för det står det alltid i visorna, och det är också sant. Adjö, farväl, min dyre vän, förgät mig ej, kom snart igen!

Med små steg trippade han så uppåt gången med värkande fötter och förstörd sommartoilett. -- Sådan märkvärdigt påflugen unge -- sade han till sig sjelf och välsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde inbilla städerskan och den öfriga familjen, att han fallit i sjön vid bryggan hos Bäcks ute vid Hadenäs -- men hur skulle han förklara, att han kommit så nära stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier och gick in, prudentligt och regelrätt som eljes. Att hon kunnat få honom, den fine, af sina kamrater så kallade »markisen» till sådana dårskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och dessutom en dålig natur, -- en riktig otäcka. Men ögon hade hon, charmanta ögon. Det var dermed han tröstade sig, när han en halftimme derefter somnade in. -- Charmanta ögon. Så nära han hade varit ... nära den våta, slarfvigt klädda varelsen. Hon ångade så varmt, han kände det ännu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Ögonen drömde han om hela natten, och de tjocka, varma, röda läpparne. Fy, men obehagligt var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara visste! En sådan slamsa, som...

* * * * *

Nadja klef öfver ett par af gärdesgårdarne, skyndade förbi boden, stallen och fähusen och hade så när sluppit förbi drängstugan, då en röst tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som stälde i ordning der inne.

-- Hör, Naja, -- sade hon, -- har ni en säng till öfvers der hemma? Nya drängen har kommit en dag för tidigt, och jag har ingen plats för honom ännu.

-- Andersonskan kan skicka honom hem och fråga mor, jag vet inte hvad sängar vi ha! Han kan väl sofva i ladan för resten, han är väl inte så fasligt förnäm heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck på nacken. På något afstånd följde »nye drängen», utan att hon såg honom.

Torparbacken såg ut som förr. Kajsas »lifsgerning» hade icke burit stora frukter. Gården var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och något utvidgad, förstuarne sopade, ehuru mer förfallna än nånsin. Bland mossan på taket frodades långa grästorfvor, små kardborrs-och hallonbuskar; här och der stöddes väggen af en skäggbelupen stock, trappstegen voro murkna och gåfvo efter vid minsta steg, dörrarne hängde tungt och snedt på rostade och knarrande gångjern.

Nadja trampade af sig sanden på den granrismatta mor Kajsa lagt framför trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i förstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro på bänken derinne.

-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle herbergera nya drängen... Han är här strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af förskräckelse betraktade hon dotterns drägt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att från ett skåp framtaga rena lakan och en rya för gästen.

-- Så -- du vill han skall sofva i Jaskas fållbänk, nej! då är det bättre vi bädda den, som är ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja med armarne upp öfver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skäl för sig, menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gästens inträde i rummet. Hon gick till fållbänken, böjde sig ned och tilltalade med vänligt gäckande ton den gamle som låg derinne, slätade honom på det okammade håret och sade, som om hon haft ett litet barn framför sig:

-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fä ... en blank mark till snus och tobak. Den har jag fått och mera till af en, som har godt om fyrkarne. Mins du unge herrn på gården? Jaså, du mins. Du var häst den tiden, du, nu ligger du här på latsidan och gör inte guds skapande grand -- nå, hvad säger du om slanten, hvad?...

Det hördes ett obestämdt läte inifrån fållbänken, gamle Jaska försökte att tala.

-- Se så, gör dig inte till, du, ta bara emot! Det är inte så ondt om pengar här i verlden som du tror -- och jag är inte den som ämnar arbeta ihjäl mig för några usla marker, inte! Men det säger jag, att när jag får några, så ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, säj?

Han hostade litet, den gamle, tog så hennes arm, hjelpte sig upp i sittande ställning och såg sig ett ögonblick omkring rådvill och med tomma blickar.

Nadja jämkade de hårda kuddarne bättre omkring honom och slätade alltjämt hans hvita, stripiga hår. Om en stund fingo hans blickar stadga, han fäste dem på något föremål i andra ändan af stugan och frågade så i otydlig, men för qvinnorna i rummet väl begriplig ton: -- Hvem är han der?

Nadja såg dit bort. -- Nya drängen, -- sade hon. Jaska sträckte fram sin långa magra arm, pekade med fingret, böjde det långsamt, vinkade och sade så bedjande:

-- Kom hit, jag vill se på dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortväxt karl, men ovanligt starkt bygd. Han hade ljust, nästan hvitt hår och ett ärligt ansigte, allvarligt och manligt.

-- Är den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.

-- Det är så, -- sade hon, -- han är lam nu.

-- Hvad heter du? -- ljöd det från gubben.

-- Samuli!

-- Och mer?

-- Jag heter efter mor min -- för fars namn har jag inte. Mor hette Sutkinen.

-- Anna Katri Sutkinen -- hemma från Limingo, -- Anna Katri Sutkinen -- Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere gånger med allt mera uttryck, rösten darrade, hans händer lyftes upp i skälfvande rörelse.

Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.

-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst ... man hörde det blott som en hväsning.

-- Ja, så var hennes namn.

-- Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n _han_ rymde?

-- Två månader knappt.

-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

-- Min far, som mörda' sin egen bror -- Ja, han hette så, den uslingen.

-- Så hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, mördaren -- -- -- -- mördaren, brodermördaren.

-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad ton. -- Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg så hjelplöst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade för sig sjelf, i korta, afbrutna meningar: