Part 2

Så spottade han i händerna, jemkade mössan, så den satt riktigt bra, och började _sin_ dans. Alltid på samma fläck. Först försigtigt, sirligt, långsamt, nästan högtidligt. Sedan flyttade han fötterna fortare. Så allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett högt »huj», då han tog ett hopp, böjde sig så alltmer och blef slutligen så flink i benen, att ögat ej mer kunde följa dem. Det var egentligen på smidighet, knästyrka och böjlighet han lade an. Han tycktes sitta på marken, med än det ena, än det andra benet långt ifrån sig, pilsnabbt flyttade, och så upp igen och ned, ständigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt på näsduken, .... då han slutat var den lika slät som i början. Konststycket var ypperligt utfördt. Alla herrskapen der uppe på balkongen klappade i händerna. Men folket rynkade på näsan. De hyste agg till ryssen, »fienden» som han kallades. Och de tunga, bränvinsdåsiga bruksarbetarne af landsens egna barn menade trumpet, att »man nog minsann förut visste af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet, om de inte med sina penningar köpt de svenska förrädare, som då styrde landet. Nej.» Och trumpna och missnöjda vände de ryggen till den grupp, der kosacken, omgifven af qvinnorna, skämtade, skrattade, sladdrade eller sjöng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla, kysste både unga och gamla, svängde om med både gummor och flickor, drog »fingerkrok» med pojkarne och lyfte barnen högt i vädret, för att låta dem se »kejsarens gyllne slott».

Kajsa, som var barnsköterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej följde efter. Pratande och skämtande. Han smekte henne, tog hennes arm, kysste den varm och strök hennes händer. Redan länge hade han förföljt henne med allehanda älskvärda väntjenster, burit vatten åt henne, hjelpt till med tvätten och gifvit henne en slant eller par af sina drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet öm emot, bar det på sina armar, lekte med det, gjorde leksaker åt det.

Den lille bodde egentligen på torparbacken hos en arbetarhustru, men var ofta hos sin mamma. Nu i qväll hade hon honom der nere, kaptenskan hade sjelf skickat henne upp till gården för att se folket roa sig och lofvat taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gång ned ifrån berget, genom ängen och till röda stugan. Kajsa gick förut, rodnande och säll, Sergej efter. De trampade i det höga gräset, som stod dem ända till midjan, följde stigen ned till diket, der detta var så tort, att det kunde begagnas som gångstig, och gingo som i ett grönt hvalf af doftande, vajande timotej. Solen gick ned. Det sken och strålade, foglar sjöngo, fiskmåsarne slogo nere i viken. Allt var rosenrödt, rödt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra år. Men hon hade hittills glömt, att hon ännu var ung. Han, ryssen, han var också ung. Hon hade glömt, att det öfverhufvud taget fans ungdom i lifvet ännu. En märkvärdig sympati för denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet, uppstod hos henne. Det var någonting alldeles nytt. Hon hade förut varit ensam om allt, hon hade ensam dragit allas bördor, hade kämpat och lidit så mycket. Han kom, med samma tendenser, kämpande samma slafkamp, men med lätthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon försökt göra, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra män föreföllo henne i jemförelse med honom så råa, smutsiga, klumpiga. Han var liksom från en annan planet än de andra, och han talade ej ens samma språk.

Hon visste ej hvad han sade, men förstod honom ändå så väl. Hon förstod ej orden, men tonen, rösten, blickarne. Hon trodde, att han älskade henne, hon tänkte det icke, utan anade, kände det.

Denna qvällen isynnerhet. Han tog på lek ur kammen, som sammanhöll hennes flätor, de föllo ned på ryggen. Han kysste det ljusa håret och virade flätorna kring sin hals. Hon smälde honom skämtsamt på kinden och sprang förut. Han efter. Han snafvade i gräset, steg upp, snafvade igen och låg der på knä och bad. Med knäppta händer bönföll han, hon bara skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om hvad, det visste hon icke.

-- Han friar, -- tänkte Kajsa och rodnade så vackert, -- han friar, jag skall fråga ingeniörens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vägen. Kajsa log åt sin beundrare. Hemma hötte hon åt honom med näfven, tog godnatt, oaktadt hans föreställningar och stängde dörren. -- Saftri -- ropade hon efter honom, -- Saftri, i morgon, i morgon skall du få veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han såg generad ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

Så började kurtisen om igen. Nu ville han bestämdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom ännu en gång emellan som tolk. Sergej ville »förlofva sig». »Endera giftas eller ingenting alls», förklarade Kajsa.

Tre dagars stillestånd. Två dagars skärmytsling. Mulet väder, regn, åska i luften.

På den sjette dagen klarnade himlen. På den sjunde sken solen. Sergej älskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes ögon, hjertelågan. Hon var i sjelfva verket redan öfvervunnen.

För tredje gången gingo de in till herrskapet, båda två, hand i hand. Nu ville Sergej gifta sig. Kaptenen förmanade, påminte om hemlandet, dit de kanske snart nog måste återvända, Sergej försäkrade, att han skulle taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas dåliga affärsställning, om pojken som fans till och måste klädas och födas, om de barn som skulle komma med tiden.

Sergej skakade betänksamt på hufvudet; han höll på att ge sig, men då han såg på Kajsas röda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... så fort som möjligt, ju förr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de båda. I ryska kyrkan på Sveaborg, och så hemma hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara. Kajsa var mycket nogräknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina bestämda åsigter om rätt och orätt. Icke ens kärleken gjorde henne vacklande.

Som gifta bodde de lika som förr. Kajsa inne med barnen, han i köket. På hösten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa måste stanna en tid i sitt rum på Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han låg i fem veckor. Skarlakansfeber först, så följderna. Hon vakade natt och dag.

Det blef höst. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne på söndagarne, han rodde med Fiskar-Annas båt och for hem på morgonen, i mörker och blåst, klockan 5 eller 6. Så fort lille Weli blef frisk, skulle hon in till herrskapet igen. De skulle då blifva lyckliga, fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hösten kom tidigt, kom med frost och köld. Drumsö besöktes den tiden af inga ångbåtar. Isen lade sig. Den var för svag att bära gående, för stark att forceras med båt. Så bröt stormen upp den om nätterna, men blef på morgonsidan öfvermannad af tio graders kyla. Isen slog vågorna i bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Så fortgick det i fjorton dagar. En skymningsstund några dagar före jul kom Sergej ut, gående. Han var nedstämd, frusen och vid dåligt lynne. Kajsa kunde ännu icke följa honom till staden, barnet var ännu för sjukt för att flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade ögonbryn och lifliga gester. Hon förstod ingenting. Men hon var ledsen, hon också, han hade på länge icke gifvit henne några penningar -- och hade för resten alls icke brytt sig om henne sedan de första veckorna. Hon förebrådde honom hans kärleks korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han förklarade -- på sitt språk --- hvad som hindrat honom att komma.

De förstodo hvarandra icke. Hon kände det nu för första gången. Och hon vred sina händer och utropade gång på gång, att hon hellre bort taga Stor-Jaska, han skulle åtminstone ha gifvit henne någonting att lefva af.

Det var emot bättre vetande hon talade om denne sin beundrares företräden. Väl visste hon, att Jaska satt inspärrad i smedjan; under sista ruset hade han haft ett raserianfall, som nära nog kostat en af kamraterna lifvet. Detta raptus varade ännu, och man var beredd att snart nog föra honom till Lappvikens Dårhus. Han satt bunden och vaktad af de tre starkaste männen. Men Kajsa visste icke i sin förbittring, hvad hon skulle ta till, och kom derför med talet om Jaska.

Sergej förstod. Han behöfde i allmänhet icke mycket för att af en liten vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstämning i dag ej heller behöfde mycket, innan den brusade upp i full låga.

Kajsa fick för första gången i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig mätt på henne, påtog han sin långa kasernluktande chinell och gick tillbaka till staden, följd af hennes gråt, hennes jämmer och hennes häftiga, onda ord.

Hon var bragt ur jämnvigten, det goda, glädtiga lynnet tålde icke förolämpningen. Hon glömde sig och rusade, utom sig af förbittring, in till grannhustrurna, framvisade sina blånader, snyftade, skrek och beklagade sig öfver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig tålt Kajsa. Hon var dem öfverlägsen i mycket och visade det. De hade alltid känt sig tryckta af henne; alltid illa behandlade af sina män, ofta agade rätt handgripligt, hade de afundats henne den magt hon utöfvade öfver männen. Hennes sinne för andlig och lekamlig renlighet hade aldrig stämt öfver ens med deras smak för rå sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu stodo de alla på samma punkt, hon hade sjunkit ända till deras nivå, nu kunde man ändtligen taga bladet från munnen och sjunga ut.

-- Det är rätt att du fått dig för din högfärd! -- sade en och vände henne ryggen.

-- Det gör dig godt! hvad hade du med ryssen att göra? -- sade den andra.

Och den tredje drog upp ärmarne på sin stoppade kofta, ref upp den i bröstet och visade de blånader hon ännu hade qvar efter mannens sista smekningar.

-- Du pjåkar dig för den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha min Jaako en vecka, så fick du se! Han ger mig aldrig en smula om lördagen. Aldrig! Derför kan jag väl inte svälta. Jag låter honom supa så mycket han orkar. När han är så full, att han inte kan gå, så bär de hem honom och lägga honom der! Då vet jag, att han alltid har qvar några mark ännu. Dem tar jag, och dem lefva vi på under veckan, ungarne och jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om en smula, men får intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en del. Och derför regerar han så vildt. Jag slår tillbaka! Och han än värre! En gång klådde jag honom med öskaret, så han fick blått öga. Men den dagen gaf han mig igen, så barnungen dog, förrän den kom till lifvet.

Kajsa hade aldrig hört dessa förtroenden förr. Hon började frysa, hennes tinningar bultade, hon måste stödja sig mot spiseljernet.

-- Men så kom ingeniören emellan. Jaako fick en predikan der uppe, då jag låg här och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt beskedlig, men när jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu slåss vi hvar annan dag.

-- Och hvar natt, -- inföll en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skämt vexlades, det gick helt öppet för barnen, som lågo och lekte eller sprungo på golfvet. En af gossarne stod med rynkade ögonbryn och lyssnade. Kajsa hörde, hur han under moderns tal halfhögt mumlade:

-- Ja, vänta bara, när jag blir stor, skall jag bulta ihjäl pappa, och jag skall supa så jag blir rigtigt stark, och då skall jag ta en dugtig sten och slå i hjäl honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som värst, smög Kajsa sig ut och in till sitt igen.

Barnet låg i slummer. Modern böjde sig öfver det. Det låg der, icke mer så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd.

Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga penningar, lönen var må hända innestående. Eller -- han hade kanske hyrt dem ett kök i staden -- kanske köpt bohag och kärl dertill. Hvad visste hon, hon förstod honom ju icke!

Ångern kom med blygseln. Kanske frös han nyss, då han kom, och hon hade ej ens kokat honom en tallrik välling att värma sig med! Han hade kommit öfver den svaga isen, vågat sitt lif för hennes skull, och hur hade hon emottagit honom? Hon blygdes öfver sig sjelf.

Hon glömde slagen och skymforden och mindes blott sin egen orätt.

Hon lyssnade, -- det var nu alldeles mörkt. Man hörde hur stormen tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han är säkert redan i staden --, tänkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker så fort upp den ännu tunna isen.

Hon gick till det lilla fönstret och såg ut. Hon urskilde ingenting. Allt var mörkt.

Hon öppnade dörren och gick ut på vägen. Lika ogenomträngligt. Det var blidare än nyss, ett tätt duggregn flöt ned, det stormade, man hörde bränningarne der nere vid Långviken, de körde häftigt upp mellan isstyckena mot klippan och föllo så åter skummande ned. Det lät som rop af måsar, det dånade i träden borta vid hagen, molnen jagade fram med ett sus, i magasinerna hven det genom de öppna fönstren, det knakade och brakade, gnisslade och tjöt öfverallt der vinden fick ett motstånd. Nedifrån stranden tyckte hon sig höra hur isstyckena med dån slogo mot hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det lät som en kamp mellan osynliga, väldiga makter. Sjalen svepte hon tätare omkring sig, men stod ändå stilla och stirrade ut.

Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det ställe på vägen ifrån ön och till staden, som ansågs farligast, detta ställe hade han ju passerat allra först, således för mer än en timme sedan. Sedan var han ju i skydd af Lappvikslandet. Måhända gick han upp der, eller kanske först vid Gräsviken. Hur som helst, han _måste_ nu vara i skydd. Gud kunde väl ändå icke straffa så grymt. Han _kan_ icke vilja göra menniskor så olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa på sängen och grät.

Fram på natten väckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i luften med armar och ben, ur hans klara mörka ögon läste hon tröst, och morgonen fann henne någorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af först flere dygn efteråt. Det frös på, då det blef lugnt. Isen växte till för hvarje dag. Man åkte snart från Drumsö till staden.

Kajsa for med mjölkbudet, hon skulle ändtligen besöka den efterlängtade.

Det gick så lätt, denna vandring utåt tullen, der kosackerna hade sin kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vänlig! Först skulle hon säga: »förlåt!» Så -- ja, hon visste så väl, hur hon skulle ta honom. Det behöfdes inga resonnemanger, han skulle se att hon ångrade sig. Och de skulle bli så lyckliga. Nu först rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta, brännande kinder sprang hon upp dit, karlarne på gården sågo skrattande efter henne.

Skrifvarne förstodo henne delvis. De sågo medlidsamt på hvarandra. De skakade sina hufvud. Han var borta, försvunnen sedan den dagen han tagit permission för att gå ut till Drumsö och helsa på hustrun. Utstruken ur rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne böckerna, dem hon icke heller förstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hörde icke på dem. Kapten Daschkoff bodde i närheten. Dit sprang hon andlös, förtviflad.

Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han är död, död den stormiga qvällen ute på isen! -- så ropade kaptenskan emot henne.

Frun lät koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack. Mekaniskt såg hon framför sig, vaggade med hufvudet, slöt sedan ögonen och knäppte ihop händerna.

Den dagen gick, och veckan, och månaden. Vinterns snö smalt ändtligen.

På våren återfans liket på södra stranden af Brunnshuset vid Batterierna. Den brokiga bomullsnäsduken med St. Alexander Newskys bild i gult på rödt fält hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild bar han dessutom på halsen, måladt på det grofva korset af messing. Och i hjertat kanske ännu en bild. Hennes.

Till midsommar föddes Sergejs dotter Nadja i stugan på Torparbacken. Unga fröken från herrgården stod fadder. Kajsa tänkte på den svåra decembernatten, då stormen sprängde isen. Det var idel svaghet att nu tänka på en vinter som varit. Hon frös, och det ännu i juni, då trasten slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern och kinin, -- hvilket hon fick af fröken. Men hon blef ändå ej botad. Hon frös lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej bättre. Slutligen, efter flere års förlopp kom tiden och läkte hjertesåret.

Hennes ungdom var förbi. Hennes lilla roman utspelad.

SONEN.

Nå, han, pojken, växte och blef större. Hans yttre liknade hvarken fars eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till någon af herrskaperna der uppe. Blek och fin, smärt och rak i ryggen, en riktig herremansfigur. Och de stora svartgrå ögonen, hvar hade han fått dem ifrån? De voro melankoliska i blicken, tittade frågande omkring och sågo svärmiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara på sista tiden, då han långsamt kämpade med döden, som öfverraskat honom under hans lyckas korta dagar.

»Konstiga ögon» var allmänna omdömet, när någon af torpargummorna i förbigående råkade se åt barnet. Formen var dem så främmande och uttrycket ännu mer. Det fans några af käringarna, som påstodo, att han var en »tattarunge...» De visste icke, att det var artistblod, till och med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom från Rigatrakten med en guitarr, var sångare och hade långt vackert apostlahår, svart och vågigt.

Lilla Nadja deremot såg ut som en äkta, oförfalskad torparbacksunge. Det var endast ögonen och det rödbruna, tjocka håret som sqvallrade om hennes far. Hon hade moderns hy, näsa och mun. För resten en liten bondsk unge, en vanlig »grinvarg», skrikig, bredmunt, glosögd och klåfingrig.

Kajsa tvättade, strök och sydde groft. På lördagarne skurade hon. Det var hela hennes lifsgerning: tvål, stryklod, nål och skurviska.

De små fingo sköta sig sjelfva. Hon hann icke. Måste ju »uppehålla lifhanken» med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till björkbacken närmast husen, der vallgrafvarne från 1854 samt tältgroparne ännu påminte om den tid, då Drumsö var lägerplats för en större styrka rysk militär, hvilken så godt den kunde sökte gömma sig undan engelsmännens kulor bakom batterier samt i källare, grottor, grafvar och gropar.

De små trifdes så godt i fördjupningarne, der fordom tälten stått. De lekte med skärfvor af granater eller bomber, som de hittat närmare stranden, gräfde gropar i sanden, funno fragment af svärd eller gevär, af kaskar eller gamla värdelösa bleck- och jernkärl, som militären begagnat. Än jublade Nadja i sina lekar, än skrek hon, öfverdrifven i sorg och glädje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig. Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och öm, det var alltjemt hon, som fick rätt. Alla hennes rörelser voro häftiga och buro en prägel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var så förståndigt, så lugnt, öfverlägset och brådmoget, att det på betraktaren af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera honom.

Det var som om han redan vid sju är förstått lifvets allvar. Systern såg ut som om hon icke ens vid trettio år skulle komma att förstå eller vilja förstå det.

Det var en söndagsmorgon i början af augusti. Kajsa hade hvilodag. Stugan var nästan lika ren som förr, ehuru det nu var svårare att hålla den snygg. Der inne bodde så många. Hon och barnen på ena sidan, på den andra gamle Stor-Jaska, numera förståndsinvalid, utsläppt från dårhuset på grund af obotlighet, oskadlighet och -- medellöshet.

Han söp ej mer och var således fullkomligt ofarlig. Hans kraft var också borta till en del, han arbetade ej mer på tegelbruket, utan användes till utarbete på åkrar och ängar. Men stundom kom det öfver honom ett gråtanfall, och vid dessa tillfällen kunde intet förmå honom att lemna stugan. Han satt då på sängen med händerna för ögonen. Anfallen räckte ett dygn eller så omkring. Sedan var han åter flyttbar. Hans ögon stirrade uttryckslöst framåt, han suckade och teg samt lät Kajsa leda sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete såg upp till henne som ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes röst blindt, liksom en hund sin egares. Sju år, tillbragta i cell, hade gjort honom kraftlös, vansinnet hade öfvergått i fånighet och apati, han skulle gått under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om vintern, hon födde och klädde honom, och hans lilla arbetspenning, som han under sommarmånaderna förtjenade, var hennes enda reela vinst. Den understeg dock betydligt hennes utgifter för honom, men -- hon hade nu engång adopterat denne öfvergifne.

I dag skulle Kajsa ut för att andas en smula luft i skogen; hon hade läst högt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hört på, från den plats der han satt med händerna hopknäppta och den kolossala öfverkroppen slappt framåtlutad. De voro trötta af solbaddet inne i det qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om barnen, det var sällan hon hade tid med dem nu.

Hon gick förut i svarta söndagsklädningen, den samma hon bar på mannens begrafning. Hon gick långsamt och med blicken fäst vid marken. Stor-Jaska följde efter. Han följde henne tanklöst i hälarne, andäktigt, allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gärdet och närmade sig björkbacken. Begge stannade, det var musik deruppe, man spelade inne i någon af tältgroparne ... hvem kunde det vara?

Kajsa gick närmare. Hon smög sig fram så sakta hon kunde. Hon steg upp på kanten af en af vallarne och stannade der. På bottnen af gropen sutto barnen, hennes båda barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till hälften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vänd åt systern och musicerade.

Barnet märkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med ögonen drömmande fästa på träden der uppe spelade han ett märkvärdigt instrument, hvars ton stod i intet förhållande till dess utseende. Än lät det som en dålig fiol, än som en guitarr, än hade det något af en kanteles metallton.

Sorgsen och förbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var ingeniörens gamla aflagda cigarrlåda, hon kände väl igen det betsade, aflånga och hoplappade mahognyskrället, som han sagt vara ifrån hans farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne små hål och spänt deröfver en hop vaxadt segelgarn till strängar. Stråken var gjord af en sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af spik. Än gned han med stråken på strängarne, och än knäppte han på dem med fingrarne. När ljudet det oaktadt var svagt eller till och med ohörbart, hjelpte han till med rösten, en vek, skön sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han föredrog. Några strofer ur den populära Normaduetten. Så svek honom minnet. Då gaf hans fantasi honom ett lyckligt stöd och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska motivet, i samma rytm, men på ett nytt, originelt och föga italienskt sätt, som mer påminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och fioriturer, än det liknade någonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju längre hon lyssnade.

-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har lärt dig det der handtverket! Du har det i dig från farfar din, kan jag tro, han var en sådan der! Vet du hvad, det är det som mest förtretar mig, att du skall ha den der uselheten i kroppen på dig! Sade jag dig inte, när de voro här, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro för slag -- sade jag dig inte, att de kringstrykarne voro värre än tjufvar! Sådana der spelmän! Odugliga latvargar! Smutsiga odågor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig också!