# "Sämre folk": En berättelse

## Part 14

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samre-folk-en-berattelse-15024/index.md

Nadja satt på sängen iklädd duk och paletå. Hon var blek och uppsvullen, med stora blånader öfver hela ansigtet. Hennes kropp skälfde af den smärta slagen förorsakat henne, och ögonen lyste af feber och oro.

Men uppträdet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula på munnen och sade på svenska till Samuli, som stod i dörren, att det var för hennes helbregdagörelse och heliggörelse som man släpat dit upp den heliga hvita Maria. -- De veta, att jag är en synderska -- sade hon -- nu skall det här göra mig ren igen. Hm -- som om det hjelpte med sådant.

När diakonen hörde de främmande, i hånfull ton uttalade orden på det främmande tungomålet, svängde han rökelsekaret öfver Nadja, sjöng i djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.

Så tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och lät den hvita vaxhanden ett ögonblick beröra Nadjas panna. Med en qvick rörelse grep hon efter bränvinsflaskan, som tittade ut ur fickan på hans rock och var i färd med att föra den till sina läppar, när ett kraftigt slag kom henne att fälla handen.

Samuli hade fått nog af uppträdet. Han bad herrarne på god finska att packa in och gå sin väg, hans religiösa känsla, i början tilltalad af det märkvärdiga i denna mystiska helbregdagörelse, gaf vika för hans sunda förnuft, och han blef ond öfver det föga heliga i diakonens såväl som kuskens uppförande.

Men de ville alls icke aflägsna sig. Samuli gick då fram till bordet, lyfte vaxbelätet, så att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen under de tre männens förskräckta utrop, svordomar och förbannelser.

De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre på »dengi, dengi, tio rubel för ett besök af hvita Guds moder, tio rubel, tio rubel». Han ref upp från sina fickor några stora och små silfverpenningar, kastade dem i bröstet på kusken, skuffade undan diakon och vedgubbe, så att de föllo i smutsen, tog Nadja under armen och gick med väldiga steg bort. Innan man hann räkna pengarne och rädda sin värdighet, var han försvunnen i folkhopen och ute på gatan.

En timme senare sutto de båda i en tredje klassens kupé på godståget till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra svarta ylleduken dolde för öfrigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt stå af smärta, att sitta var lika plågsamt. Hon halflåg med ögonen slutna och qved hela tiden.

Då och då hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt té med bröd. Eljes talade han icke ett ord med henne.

Efter ett par dygns resa sutto de natten öfver på finska jernvägsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig på en stenbänk, han satt ett stycke derifrån.

Hon låg likt ett bylte kläder, ditkastade på måfå. Hon plågades af kyla. Utan hufvudgärd, nästan utan hvila. De brände, hennes sår, som eld, och dock skakades hon af köld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.

Samuli hade gjort upp sitt program för sig. Nadja kunde inte visas för modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om, att Jussi, Ulfs betjent, omtalat så mycket.

Kajsa skulle, så tänkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstånd icke kunna bära åsynen af Nadja. Hon skulle dödas af vissheten att hennes dotter vore en förlorad varelse, en fullkomligt förfallen qvinna. Hon skulle sörja döden på sig, och det var bättre, att den stackars qvinnan fick somna af i frid, i tron på sitt kära barns oskuld.

Han ville leda Nadjas närmaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda långt och hårdt straff.

Först skulle hon fysiskt utmattas, ända derhän, att »djefvulen kunde drifvas» ur kroppen på henne. Så skulle hon komma i ordentlig skola. Han kände till en inrättning, der man tog vård om personer, som man var nog vänlig att kalla »värnlösa» qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest högättade qvinnor, på samma gång hon var en af de mest begåfvade, de mest modiga och de mest godhjertade man kunde finna.

Han tänkte vända sig till henne.

Men var hon tillräckligt sträng, kunde hon utföra det svåra uppfostringsverk, som var af nöden? Samuli påminte sig, att hon hade en annan qvinna till sin hjelp, en som »gjorde det grofva arbetet». Denna var van att skipa rättvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det vilda spannet, hon, som såg till att föreståndarinnans befallningar gingo i verkställighet prompt och korrekt.

Till detta arbetshem ville han föra Nadja. Hon skulle ändtligen få lära sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen före solen, gnida och gno i tvätthuset, hela dagen igenom, mager kost, bön, tukt och Herrans förmaning.

Fru Lund, underföreståndarinnan, kände han ju dessutom till. Hon hade varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klämma till, då det behöfdes.

Nadja skulle läras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit för svag och husmödrarne för ointresserade för att ge sig af med att uppfostra en vildkatt sådan som hon.

Samuli hade från början fått i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade så mycket godt i sig, att hon icke för alltid skulle stanna qvar på samma dåliga moraliska ståndpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda en gång skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hört om hennes ömhet för gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor, bäddat hans säng, ja, tvättat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina halfslocknande ögon betraktat henne så ömt och med ett sådant uttryck af tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.

Der han satt i den kalla vinternatten på bangården vaktande hennes sömn, tänkte han på allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken i bibliska historien, specielt funderade han öfver den samaritanska qvinnan.

Detta var ju en omvändelse. Hvarför skulle hon der ej kunna räddas genom bönen. Om straffet i hans hand kunde skärpas ännu ytterligare, så ginge det nog. Hon, den eländiga menniskovarelsen der borta, hon skulle kanske ännu kunna vinna syndernas förlåtelse inför Gud och bli återupprättad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli så pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde förmå henne att arbeta sig fri från fördömelsen.

Några sömniga banvakter gingo med släpande steg längs golfven, tände någon lampa här och der, sopade perrongen och smälde i dörrarne så det dånade.

Morgonen randades blekgrå och daskig. Ändtligen blef der lifligt, passagerarne anlände, det dånade och brakade vid bagagets inlemnande i godsdepartementet, klockor ringde och tåget afgick mot den finska gränsen.

Timme efter timme förgick. De suto stumma i kupén. Samuli med rynkad panna och slutna läppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna kurage.

Ändtligen böjde hon sig framåt, såg på Samuli och frågade:

-- När får jag se mor?

-- Det vet jag inte, -- svarade han.

-- Är hon frisk?

-- När jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke kunde bli frisk; hvarför frågar du då?

-- Får jag inte se mor, som är sjuk? Tänk om hon dör!

-- Hon lefver inte länge, men fick hon se dig, så skulle hon inte kunna lefva en dag till.

Der blef en tystnad. Nadja såg med dof resignation ut från kupéfönstret. -- Vet hon ingenting?

-- Åh jo, en del. Men inte hälften.

Åter en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro nära hufvudstaden. Thölöviken låg frusen, träden i parken stodo hvita af rimfrost. De vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvällhimmeln, hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.

Samuli pekade mot vester.

-- Der borta bakom bergen och sjön är Drumsö. Der var en gång ditt hem. Du var en gång der en hederlig qvinnas enda glädje. En gammal man älskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag tror, att du en gång kan få din synd förlåten, ifall du vänder om nu.

-- Det är för sent, jag kan inte numer.

-- Mins du hvad Herren sade...

-- Börjar du predika, så stoppar jag igen öronen på mig. Jag tål inte prestgnället. Det är det, som alltid hållit mig ifrån dig.

Samuli vände henne ryggen.

-- Förlåt, -- bad hon. -- Jag glömde! Jag vill inte säga så der mera. Jag skall försöka tåla det. Jag skall inte supa mer. Men -- om du visste hvad det bränner...

-- Om du inte lofvar att hålla dig ordentlig, så får du inte en bit mat på flere dygn. Nu tar du sakerna och följer mig. Bär!

Hon bar kappsäcken och gick med lutadt hufvud efter honom från bangården längs gatorna. Han vände sig plötsligt om och sade med ett sällsamt tonfall:

-- Vill du rymma ifrån mig nu, så kan du. Gör du det, så tar jag aldrig mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men följer du mig, så gäller det att gå igenom straff, och det blir en sträng kasern du kommer i. Gör nu hvad du vill här nere, jag går upp och köper mig mat här.

Han gick. Hon stannade vid gathörnet med kappsäcken i handen. Några soldater gingo förbi. Så några glada studenter. Ingen såg på den hopsjunkna gestalten. Der kommo två pigor med hvar sin gesällpojke under armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett på de höga frisurerna, och skrattade utmanande och rått åt sina kavaljerer.

Nadja kände som en elektrisk stöt. Hon höjde på hufvudet, rätade på sig, lystrade som en kasserad militärhäst efter en bekant marschmelodi.

Hon tog ett steg som för att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vände hon tillbaka, tog den tunga kappsäcken som ett barn i armarne och stälde sig der han lemnat henne.

Om ett ögonblick gingo några damer förbi. Det frasade af siden och småklingade af perlor och armband. Då de gingo förbi, kände Nadja en stark bedöfvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin cigarettrök slog henne för näsan.

Hon såg rödsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor... Det var elegans och förfining, hennes hjerta började att klappa, hon var nära att springa efter dem, bönfallande.

Några enkelt klädda arbeterskor med glada ansigten mötte de eleganta damerna och yttrade skoningslöst dygdigt förakt för dem.

-- Jag skulle inte våga ta i samma lås som en sådan der luktpåse för aldrig det, -- sade den yngsta, -- för 'en kunde få ondt för hela sin tid, -- och så trippade de förnöjda hemåt med sina tvättkorgar på armarne.

Nadja gick närmare huset. I ett af fönstren hängde spetsar och dukar, sidenband och solfjädrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick från det ena till det andra. Så han dröjde!

-- Ur vägen, käring! -- En gatpojke med ett tunnband kom svängande på trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var färdig att ta honom i nacken och ge honom en örfil, men hon afstod. I stället suckade hon och lät hufvudet sjunka än djupare. -- Käring, ja, det är jag visst, och det är det lugnaste ... bara jag slapp svedan af allt ondt -- bara jag fick mat.

-- Så, du är här ännu. -- Samuli kom ned med ett stort paket. -- Jag tänkte du var borta. Vet du hvart vi ska' gå?

-- Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir ordentlig? -- Hon stammade en smula och såg upp förstulet. -- Om jag blir riktigt ordentlig?

-- Är du galen, menniska? -- Han stannade och såg på henne, -- med dig! Jag ämnar föra dig till arbetshemmet, till fru Lund, och höra, om hon vill ta dig. Du vet hur der är. Förhåller du dig hyggligt der, så det blir folk af dig, så kan du tjena dig opp att en gång få komma bland menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig ännu en gång, jag skall köpa din mor en sjal här; du kan rymma, om du vill.

Hon satt qvar på butiktrappan, då han återvände.

-- När träffar inspektorn mor?

-- I morgon; hvad har du att säga?

-- Att jag har sträng tjenst och -- -- arbetar.

-- Bra.

De gingo ett stycke utom staden. Der låg ett ensamt hus, omgifvet af träd och inhägnadt af ett plank. En skylt ofvanför inkörsporten angaf: »Arbetshem för värnlösa qvinnor.»

Samuli ringde på. Dörren öppnades. Han steg in följd af Nadja.

* * * * *

Inspektören hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle först återtaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om Nadja. Patron kände hela historien om flickan från Torparbacken, han intresserade sig mycket för Samulis nya funderingar och gillade hans planer.

Kajsa hade dagligen blifvit sämre och väntade bara med oro »barnens» hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man sände henne dagligen mat från gården. Som hon ju ärligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog sköta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60 mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte långt qvar.

Inspektören tog på sig söndagskläderna och gick. Land och vatten var i vinterdrägt, skatorna hoppade på taken, det var lugnt och grått och snötunga moln hängde lågt ned.

Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit ännu gråare än förr. Ett sådant litet mullvadshål med små dåliga fönster och förfallna skorstenar! Eller rättare, ett sådant getingbo uppe bland stenarne på kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta bort.

Hon sof, då han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla qvinnan, som de sista dygnen skött Kajsa, neg litet vårdslöst för »spektorn», tog sin söm, den stora saxen och gick in till sig.

Då den sjuka vaknade, såg hon upp. Ett strålande och gladt leende. Hon såg nästan frisk ut med sina röda kinder och läppar. Den magra, nu så hvita handen sträckte hon ut.

-- Än flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? -- Hon talade sakta, men tydligt och med en ton af så glad tillförsigt, att Samuli fann, att han måste göra sitt ansigte så gladt som möjligt för att inte störa henne.

-- Jo, visst lefver hon, och frisk är hon också. Bad så mycket hälsa mor sin. Och skicka' med så många vackra saker till er, Kajsa, jag har hela kappsäcken full.

Den sjuka fick ögonen fulla af tårar. Hennes ansigte lyste af glädje.

-- Hvad jag är för en lycklig menniska. Alla är så goda mot mig och jag har så bra, vet spektorn. Sjuk är jag inte mera, bara trött, men det går nog öfver nu. Jaså, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var så dålig. Det har gnagt mig länge, men i sista veckan kom spektorns bref, att allt skulle gå bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela trycket och tyngden på bröstet gick bort. Herre Gud, så lycklig jag är, som fått höra allt det goda om henne. Men säg, när kommer hon sjelf?

-- Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifrån ... hos en prost, nära Viborg ... ett stort hus ... frun håller henne som en perla ... och...

Spektorn hade svårt att få fram orden, men Kajsas stora strålande ögon belönade honom för hans bemödanden.

-- Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina förra herrskaper.

-- Jo, nu är hon nöjd, mor Kajsa. Hon är så innerligt nöjd. Det är ett sådant rart herrskap. Fina vackra fröknar och sådan välsignadt bra prost.

Samuli hade redan vänjt sig en smula, det gick nu bättre.

-- Der fins inga -- hm -- unga herrar?

-- Neej, inte en.

-- Har hon jungfruplats, eller hurudan?

-- Hon är hushållerska.

-- Såå! Gudskelof! Hon har då lärt sig mycket på de åren... Ordning och allt. Hvad det var för ett välsignadt land, det Ryssland, och för ena välsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon lärde sig så dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog ändå rätt och jag orätt. Hon visste nog hvad hon gjorde, då hon for. Fastän jag i min blindhet sörjde och grät. Jag har visst varit bra orättvis och gnatig mot henne, stackare. Jag gamla tråkiga mor.

Inspektören gick till spisen och vände på bränderna med sin käpp. Kajsa slöt trött sina ögon, andtruten af talandet.

Då hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma närmare.

-- Spektor, jag vill sofva nu ... men lofva mig först en sak, med handen här på postillan -- lofvar han?

Samuli nickade: -- Om jag kan hålla det.

-- Han kan nog, och jag tror också han vill. -- Hon log smått skälmskt. Man såg fördjupningarne i hennes kinder, som förr i hennes ungdom spelat rollen af »kärleksgropar», och tänderna syntes en smula:

-- Låt henne inte vara der länge, ni gifter er ju -- -- -- så fort ni kan, lofva mig det.

Samuli betänkte sig. Men hon såg så bedjande på honom. -- Säg, det gör ni ju, så fort ni bara kan.

-- Ja, -- hans röst var nu fast. Jag lofvar, så fort jag kan. Jag gifter mig med henne, så fort jag kan.

Det var ett uttryck i rösten, som Kajsa icke förstod. Men hon glömde det snart och tryckte sakta hans hand.

-- Nu har jag så bra. Patrons skickar god mat och vin, och Gustafssonskan gör rummet här snyggt i ordning. Alla grannarne ä' så vänliga, och Carlson, han som söp, är borta. Här är lugnare nu och riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag får så god medicin af doktorn, som jag tar tre gånger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud är god mot mig, fattiga synderska. Presten var här i förra veckan. Han bad så vackra böner, så. Och -- -- -- -- nu kom den allra största glädjen, den med Nadja. Och så gifter ni er i vår och flytta in i stora byggningen. Nya tapeter, ljusa och nätta. Hvitt golf och hvita, stora fönster. Nadja håller ju rent nu, hon också! Och hon är arbetsam och kan sjunga. Små sommarvisor och julvisor och påskvisor. Alltihop till Guds lof. Och barnen skall jag lära älska Gud, som ... som ... hafver barnen kär.

Hon somnade med samma lycksaliga leende på läpparne, som nyss upplyst hela hennes ansigte. Sömnen blekte henne dock snart, och »spektorn» gick. Tidigt på morgonen fick han bud, att hon var död. Hon hade aldrig vaknat.

I hemmet.

Fina stod vid pulpeten och bläddrade i kontorsböckerna. Det Mäienenska blodet på hennes kinder hade koncentrerats inom några skarpt begränsade konturer, och de energiska blickarne hade under tio förflutna år icke förlorat något af sin glans. Hon bar ännu glasögon liksom den tid, då hon öfvade sju timmar dagligen på »stora konserten», och hon hade under det förflutna decenniet icke förlorat något af sitt lyckliga mäienenska sjelfförtroende. Tvärtom.

Nu var det »Hemmets för värnlösa qvinnor» affärer hon skötte med samma utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade för sex år sedan öfvertagit bokföringen på inrättningens kontor och hade strax kastat sig öfver det ekonomiskt administrativa med en märkvärdig, nästan virtuosmässig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp räkenskaper, skref in och skref ut som en hel bokhållare. Hon lemnade ut och fördelade numera arbetet mellan de »värnlösa qvinnorna», höll räkning på allt, skref upp allt och glömde aldrig något.

Håret bar hon nu för tiden alldeles kortklippt och nyttjade på kontoret en herraktig rock af svart kläde. Pennan bakom örat, några skarpa veck mellan ögonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio år hade hon aldrig haft en sorg.

Böckerna voro i det utmärktaste skick. Hon hade utom hufvudböckerna 43 små filialhäften, en för hvar och en af de »värnlösa». Dessa häftens innehåll var af mer privat natur, ett slags betyg för vederbörandes uppförande, tecknadt upp efter underförestånderskans uppgifter dag efter dag.

Det skulle komma besök i hemmet i dag, först skulle presten göra sin vanliga rond, derefter väntades några af Finas egna vänner för att hälsa på. Det var en lycka, att allt var så väl i ordning. Direktrisen var utrikes på föreläsningsresa, men underföreståndarinnan var på sin plats, likaså uppsyningsfrun, tvättföreståndarinnan, syfröken och sist och förnämst hon sjelf, Josefina Susanna Mäienen.

Det knackade. I stället för pastor Mielk kom der en annan andans man, åtföljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och började sina frågor. Pastorn hade antagit en gråtmild, sorgsen och beklagande ton, som Josefina alls icke tyckte om.

-- Med hvad sysselsättas dessa arma qvinnor?

-- Med arbete, hvad annars?

-- Jag trodde med bön och sång.

-- Jaså, pastorn trodde det! Det skulle vara skönt! Med bön! Våra flickor skulle sysselsättas hela dagen med bön! Då ginge det rakt uppåt väggarne. Och med sång! De få sjunga sina visor en half timme efter aftongröten, och det är nog.

Pastorn böjde sorgset sitt hufvud och såg beklagande till sin adjunkt.

-- Har hemmet kunnat omvända några till den saliggörande kristliga tron?

-- Nej, det tror jag inte. Men vänta, jo, der fins ett par sjuka gamla flickor, som gå och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra ryggmärgslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen för det mesta. Men dem ska' vi skicka bort till något sjukhus, så fort det bara passar, och det fastän de sjelfva inte vilja bort. För se, vi här...

Fina höll på att glömma sina föresatser och komma in i den gamla takten att berätta om allt och alla, då tvenne yngre flickor med famnarne fulla af ved och qvistbränsle trädde in.

Pastorn vände sig mot dem och frågade i långt utdragen predikoton: -- Nå, ni stackars förlorade varelser, äro ni härifrån staden eller hvar ha ni fördrifvit ert syndiga lif förrän ni togs in här?

Fina tog pennan från örat och rynkade sina ögonbryn.

-- Hvad säger pastorn, stackars förlorade varelser! Hvad vill det säga? Hvad menar herrn med det? Syndiga ä' vi allihop, herrn med och jag och vi allesamman. Stackra dem alls inte! De är' inte sämre än annat folk! De arbeta så godt de kunna. Gå ut, flickor, och be Maja komma in, om jag ringer. Muntra er nu i vedboden båda två. Du sågar ännu ett par mått, Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hör du! Så farväl, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var bara inte ledsna!

Flickorna sågo tacksamt på Fina, sneglade på pastorn och försvunno. Fina öppnade en motsatt dörr och erbjöd sig att »visa lägenheten».

De kommo först in i en aflång sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor af olika åldrar sutto här och sydde, klippte till eller stickade på maskin. Några stego upp och hälsade på de inträdande, andra gömde fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vände sig bort med sura miner. En ännu ung qvinna med ett anständigt ansigte och blek hy satt och »höll ordning». Pastorn vände sig med sina frågor till henne.

Adjunkten betraktade generad ett färdigt klädningslif, som låg på ett af borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna passade på, smög sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt i samma sekund på stolen igen, stel och stram, syende som gälde det lifvet.

Den stackars adjunkten gick längre in i rummet och stannade vid ett nytt bord. Den unga flickan behöfde nu en sax, steg sakta upp, gick förbi adjunkten, drog åter i rocken och gled derefter hal som en ål tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.

Adjunkten rodnade och såg ut, som ville han brista i gråt. Fina hade bakom glasögonen sett uppträdet, gick till flickan, utan att säga ett ord, och medan hon halfhögt kritiserade ett af de andras arbeten, knep hon med sina långa naglar i örat på den unga flickan så länge och så eftertryckligt, att det strax svullnade upp, blått och nästan blödande. Den tillrättavisade satt derunder och sydde, hon vågade icke ett knyst.

I nästa rum ströks och stärktes. Här stodo tolf stycken, ifrigt sysselsatta under ett fett och svettigt äldre fruntimmers uppsigt. På ett par undantag när, voro arbeterskorna alla litet äldre och sågo härjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, förvildadt uttryck, de voro gråbleka eller blåröda och sågo ut att ha lemnat ett brokigt lif bakom sig.

Endast borta vid fönstret stod en ensam ännu ung qvinna och strök plisséer. Hon slog skyggt ned sina ögon och rodnade, då hon såg de främmande. Hennes drägt var mörk och anständig och man kunde af hennes yttre ej sluta till något som helst, som icke talade till hennes förmån.