# "Sämre folk": En berättelse

## Part 13

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samre-folk-en-berattelse-15024/index.md

Vanligen frestas de först i begynnelsen af andra, falla för frestelsen och fortsätta i synd. Några få af hennes bekanta hade lockats oskyldiga i olycka. Det var en eller två. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat och fört henne in på denna väg?

Den ryske officern ... ja, nej? Hon hade redan förut varit så der lite... Hvad hade varit hennes frestelse? Fåfängan? Ärelystnaden? Nej och återigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var den onda naturen. Och boten deremot? Fans det någonting annat än hennes gamla, eviga botemedel, det som ändå inte hjelpte, kärleken och bönen?

Kajsa gick till sitt lilla hem, gick långsamt med sin grå stickstrumpa i handen. Hon tog vägen genom stengärdena, den gamla välbekanta vägen, och fingrarne flyttade stickorna så flinkt och snabbt. Hon gick rak och styf, munnen litet snörpt, de glänsande ögonen fästade på skogen framför henne. En het rodnad brann på de magra kinderna, och endast hufvudet med den svarta sidenduken på var böjdt, som fruktade hon ett slag.

Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och återtog med vanlig lugn ifver försummadt och kärt arbete, som dock i dag ansträngde henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mål. Att bereda sin stackars olyckliga dotter en glädje. Då hon nu var i olycka och saknade hem och vänner skulle hon kanske med förtjusning emotta en hjelp af sin ringa föraktade mor.

Hon strök med lugnare mod sina kragar. Det var alltid så uppfriskande att arbeta, också om det ansträngde en liten smula. För hela denna tvätt kunde hon få ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken. Ja, hon kunde ännu arbeta, och så roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!

Samuli hade kostat ut en del af hvad han under året sparat på sin jernvägsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken. Men den han sökte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med »ett sällskap» rest till Moskwa. Sällskapet skulle ge föreställningar någonstädes, på någon stor och utmärkt teater. Nadja hade berättat i det hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var någon kejserlig opera hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sådan trasvarg som Sergeiewna egentligen vore för dålig till och med för cirkus. »Sällskapet» gjorde konster på lina för det mesta -- Nadja hade redan en tid sjungit på samma ställe som de dansat ... och nu skulle de försöka sin lycka i Moskwa.

Samuli, som för längesedan lärt sig något ryska, förstod likväl icke mycket af portvaktarmadamens berättelse, men hufvudsaken begrep han. Polisen hjelpte honom på trafven, och nu var han på väg efter henne. Det var icke kärlek, som dref honom. Det var hämd. Han visste ej hvad han ville, blott straffa. Den långa resan öfver den hundra mil långa steppen föreföll honom oändlig. De breda floderna, som vältrade sina vattenmassor från öster till vester, från norr till söder liknade kolossala ormar, som slingrade fram genom öknen, städerna med sitt bullrande lif liknade i hans tycke små obehagliga oaser, mot hvilka sjelfva ödemarken var tilldragande och angenäm.

Men ändtligen kom han fram.

Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i närheten af det hus, der han genom polisen fått veta att Nadja bodde. Det dröjde, innan han kunde orientera sig så mycket, att han förmådde söka upp henne. Luften i det värdshus, der han logerade, plågade honom, bemängd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande bomolja, qväljde honom, och rummen, låga och illaluktande, voro så smutsiga, att han med sina nya kläder fruktade att sätta sig ned.

Kocken i detta hus var honom en gåta, fin och hvitklädd stod han halfva dagen i porten och paraderade. Köket såg ut som en svinstia, det var inte troligt, att kocken någonsin var der.

Och så gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgångar åt samma håll, förvillande och farliga.

Mörka, låga hus i hela denna stadsdel med omöjliga gårdar och märkvärdiga trappor. Öfverallt kyrkor och kapell, öppna hela dagen. Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklädda prester, poper i fladdrande hår och långt skägg, med tofflor och smutsiga kalsonger som syntes inunder kaftanen då de gingo, korpojkar, som stulo från pepparkaksmadamerna vid hörnen och sjöngo, svängande rökelsekaren ögonblicket derefter inne vid altaret, glädjeflickor, som korsade sig och knäföllo i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klädda messingsbeläte, käringar med qvastar längre än de sjelfva, och som sopade gatan, så att all orenlighet stannade qvar, allt såg han med yrvakna, missnöjda ögon, utan att rätt veta hvart han skulle eller hvad han ville.

Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i backar och bugter, de vackra trädomgifna husen i lackerad sten med tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han förbryllades af det högljudda larmet, som i styrka vida öfversteg bullret på gatorna i St. Petersburg, han skrämdes af stojet på Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal röfvarkula än en orientalisk marknadsplats.

Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna andas. Der var högt till himlen och vida utsigter öfverallt omkring. Flodens gula vatten bredde sig nedanför, flöt under breda broar och rann som ett bälte af guld genom ängarne. De herrliga antika palatsen med sina borggårdar fängslade honom som underverk från drömlanden, de hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omöjliga former och i bizarra, djerfva färger kommo honom att häpna. Gyllne kapellets solglänsande kupol bländade honom, och han stod som en bildstod framför Guds moders hus vid röda porten, någonting så praktfullt, så vansinnigt praktfullt hade han aldrig kunnat tänka sig!

Det folk, som stimmade omkring honom på gator och torg, syntes honom så främmande, som hade han hamnat på en annan planet. Samuli kunde inte få i sitt hufvud, att de alla voro »kristna». De rödkjolade ryska matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i Petersburg vant sig vid, också männen i sina rynkade svarta sammetskjolar och de röda, vida skjortorna, med vida byxor och höga stöflar, fann han sig i, men det var en massa annat märkvärdigt folk, som sågo okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig mätt på.

Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade långvästar och fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring länderna, arkangeliter med hvita långa rockar, tscherkesser i blå, åtsittande, pistolbeprydda syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och så militärer i otaliga olika uniformer, röda, gröna, blå och gula, i silfversnodder eller guld, i fina kläder eller illa dolda trasor.

Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar öfverstrålades lätt af de brokigt klädda, som gingo till fots. I blått och rödt, i själar och slöjor, i sammet och silke, oäkta och billigt, slitet och gammalt, men pittoreskt och lifligt i färgen. Ett stoj och ett skrattande, ett lif och ett spel med svarta ögon.

Samuli skuffade ifrån sig allt hvad han kunde. Några togo honom under armen, andra fattade honom i handen, några talade med honom, andra förföljde honom eller gåfvo honom de otvetydigaste blickar.

Han skakade sitt långa hvitgula hår, som om det varit bromsar, som angripit och stuckit honom. Han ryckte på sig, som om de varit insekter, dessa sköna med mogna behag, som erbjödo honom sitt sällskap. Och när det icke hjelpte, höjde han hotande armen utan en gnista ridderlighet. Det var en björn utan manér och omöjlig att uppfostra. Och der han gick fram, skallade det hånande skratt efter honom. Han hade varit färdig att »märka» flere än en af »damerna» med sin knytnäfve, han hade sinnet uppe, det hade bara behöfts en flägt, och det hade brustit ut och tagit låga.

Ändtligen, efter många bemödanden, hade han fått rätt på Nadjas egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets största och minst väl beryktade hus bodde hon med några af sällskapet. Men det var omöjligt att träffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de förtrollade prinsessornas hus, hade intet förtroende för Samulis ärliga ansigte, härute var det en dålig rekommendation.

Han beslöt att stå utanför och vänta. Dag förgick efter dag och han träffade henne icke. Det var en långtrådig parad; i denna kasern var det många som kommo och gingo, men henne såg han icke.

En dag, han var så uppretad, så föga blid och i en sådan sinnesstämning, att han hade kunnat företaga sig hvad som helst, en dag försökte han att tränga sig in och söka henne genom hela huset, genom alla de eländiga flyglarne, rum ut och rum in, om så skulle behöfvas. Men han hejdades redan i porten. »Njanian» med de väldiga armarne i sidan tog honom i armen och vände om honom, ledde honom ut på gatan, som om han varit en vante. Den gamla megärans grin verkade som ett ögonkast af medusa, Samuli lät sig motståndslöst föras tillbaka, förbluffad inför detta odjur till qvinna; han beslöt att vänta till afton, utan att förtära något på ett helt dygn, om det vore nödvändigt.

Han blef icke gladare mot qvällen. Hon dröjde och dröjde. Klockan slog åtta och nio och tio, och hon syntes icke. Men när han var färdig att springa till polisen för att ännu en gång be om hjelp, hörde han ett skratt inne på gården...

Rösterna kommo närmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhöljda i kappor. Hon gick emellan dem, hon var den längsta. Det var ryska de talade, hon en bruten rotvälska, de andra genuint. Det var icke vänliga röster, icke vänskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, något lifvad af sitt konjaksblandade té, munhöggs så godt hon kunde, och när de ryska oqvädinsorden icke voro tillräckliga, tog hon till svenska och finska.

Samuli följde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt grälande gatan framåt. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras vänliga, inställsamma stämmor och i smickrande ordalag, kom der en dam, skrattade de, som om de sett en karrikatur.

Samuli gjorde sig färdig att bakifrån fatta tag i Nadjas axlar och ta henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgång och försvunno.

Der brann en grön lykta vid porten, och en skylt med bilder hängde öfver ingången. Samuli ringde, blef insläppt och stod framför ett slags svartmuskig väktare, som mer liknade en röfvare än en hederlig menniska. I sjelfva portgången var halfmörkt, den gröna lyktans sken upplyste helt otydligt en trappa, som ledde nedåt, och visade de tjocka röda draperier, som skylde en dörr långt i fonden.

Vaktmästaren hindrade Samuli att gå vidare. Han mönstrade honom noga och sträckte ut handen med ett dundrande: »Stcho?» Men förmildrades så småningom och nickade.

Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i handen på den svarte och gick till trappan.

Med fasta steg klef han nedåt, lyfte gardinen, skuffade dörren till sidan och steg på.

Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas, endast några osande lampor. I hörnet närmast dörren lyste en Kristusbild i messingskläder vid skenet af en liten låga i ett oljefat. Derunder sutto en hop män i skjortärmarne och spelade. Några drucko öl ur de stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade på stolarne och bänkarne bredvid dem, andra bara spelade, alltför ifriga för att ge sig tid att dricka.

Vid de öfriga borden nära der han stod såg Samuli några andra drickande, spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare, inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klädda män bland dessa kunder, utan idel lösdrifvare och vagabonder i europeiska kläder, hattarne på. Sjömän och positivspelare, musikanter med och utan ben, tiggare och förfallna fördettingar af alla slag. Cylinderhattar, frackar, rester af militäruniformer, bestraffade polismän utan tjenst, men med galonprydda mössor, utsläppta förbrytare, efterspanade misstänkte, alla slags personer, som hade någon anledning att sky dagern och menniskorna, samlades här att ostördt roa sig efter bästa förmåga natten igenom.

Det låga rummet var öfverfullt med rök. Samuli kunde icke se det hvälfda taket, der uppe var luften tjock, så den skulle kunnat skäras i skifvor. Långt borta i fonden var en upphöjning, en hop små fotogenlampor brunno deromkring. Uppe närmast denna estrad var det lifligare bland gästerna. Det skrattades och skreks, halfsjöngs och hojtades. Samuli tog sig en stol, bestälde sig af en kringspringande piga en biffstek och öl, och så väntade han hvad som komma skulle.

Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in på estraden, bockade och stälde sig i rad. Så begynte de sjunga. En var första sopran, en andra, en var alt och så ett par basar. Samuli tyckte i början, att det verkligen liknade sång, men så påminte det honom om kattorna vid Torparbacken, då de skreko i hunger. Publikum skrattade, några sjöngo med, endast några trötta stackare gäspade åt alltihop.

Andra numret intresserade allmännare. Der kom något in på fyra ben, ett stort djur i hvita fällar. Det dansade och svängde sig, pep och jamade, stälde sig än på fötterna, än på händerna, under jubel nedifrån. Men då applåderna ljödo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kröp fram en stor och yppig qvinna, klädd i en balettdanserskas lätta drägt.

Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sången var hes, hon hostade och blef allt mer utan röst. Ackompagnerande henne med glasen, märkte man icke i början något, men när slutligen ingen sång hördes, föll det en af åhörarne in att ropa till sångerskan, att hon skulle sjunga bättre. Hon blef ond, rynkade ögonbrynen och hötte med knytnäfven åt den näsvise.

Den tillrättavisade tog upp en lök ur sin ficka och kastade på sångerskan, som träffades på ögat. Ursinnig af vrede tog hon en af de lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att träffa honom med löken.

Men den föll midt ibland åhörarne, den brinnande fotogenoljan flöt ned på golfvet, lemnade en låga på bordet och åstadkom stor oreda. Man skrek, svor, sprang, slog omkring sig och försökte släcka.

Det var en förvirring och derunder haglade det glas och buteljer på den flyende sångerskan. Hon sprang ut, gråtande af förskräckelse. Samuli rusade efter, banande sig väg genom denna menniskomassa tack vare sin styrka och sitt lugn. Han nådde Nadja, der hon blödande och högt gråtande sprang i korridoren för att finna en utgång, kastade sin långa paletå öfver henne, tog henne i armen och förde henne med våld ut. Gården, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halfförfallen vedbod på andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade spån.

Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade på sin dam och lät honom förstå, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog lyktan, betraktade i förbigående den blödande och klagande qvinnan och bad dem följa sig.

Han gick genom vedboden och uppför en trappa. Der låg ett rum, jemförelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade på ett ämbar vatten, en handduk, en stor, bred säng och gick.

Samuli drog kappan af Nadja och beskådade henne. Hon blödde i ansigtet och darrade af köld i sin tunna drägt, halfnaken och trasig.

-- Fall på knä, -- sade han, -- fall på knä och kyss mina fötter.

Hon föll snyftande ned och grät som ett elakt och ilsket barn.

-- Bed om förlåtelse och lofva, att du ångrar, -- befalde han med sin inspektorsstämma.

Nadja höjde trotsigt hufvudet och såg mot dörren, färdig till flykt.

-- Bed om förlåtelse.

-- Nej.

-- Bed om förlåtelse.

-- Nej. Hon såg upp med sina blodsprängda, oklara ögon och det strömmade emot honom en doft af konjak.

-- Så böj din rygg, för nu kommer ändtligen din stund. -- Samuli höjde sin käpp af god mazur, den gamla käppen, som så mången gång skipat lag bland bruksarbetarne på Drumsö och om hvilken ännu ingen klagat, att den varit i orättvis hand. Men Nadja flög upp som en boll och sprang emot dörren, skrämd af hans ton och hans blickar.

Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne till golfvet samt höjde käppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han slog henne. Han var så hårdhändt som han förmådde och skonade icke ens ansigtet. Han visste väl hur mycket man kunde tåla utan att taga skada för alltid. Och han gick till yttersta gränsen.

Hon kunde icke mer skrika. Hon låg på golfvet i yttersta elände och drog efter andan med slutna ögon. Samuli torkade sig med sin stora lärftsnäsduk om pannan och stod och såg på henne, der hon låg, sönderslagen, en blodig massa.

-- Du kan inte röra dig tills i morgon, -- sade han, -- ligg der och törsta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle höra dig! När solen går upp, är jag här! En timme derefter ä' vi på väg hem. Ifall du inte är beskedlig, får du mer stryk. Och hvar gång du härefter syndar, så kommer käppen. Nu vet du hur den smakar; adjö.

Nadja kunde icke svara. Hon låg redan utan medvetande. Gubben fick med en ny silfverpenning befallning att icke gå in. Han förstod och höll sig undan.

På morgonen hade Samuli köpt en omgång vanliga bomullstygskläder från en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne ännu på golfvet, nu i sömn. Han tog ett ämbar vatten och stälde det bredvid henne, lade kläderna derjemte.

Ännu en gång gick han ut, köpte denna gång en enkel paletå och en duk i ett klädstånd och återvände.

Nadja hade vaknat, tvättat och klädt sig. Hon satt på sängen och kammade sitt hår, oigenkänlig, svullen och i feber.

-- Du blir nog frisk, -- sade Samuli. -- Mat får du när vi äro på vägen. Det första du dricker något starkt, kommer käppen. Vill du be om någonting, får du falla på knä for mig. För mig, som är en hederlig menniska!

Nadja kastade sig på golfvet. -- Lite mat! -- bad hon.

-- Drick vatten. -- Han såg ett stop med vatten i spisen och räckte henne det, -- och plågas liten smula! Du står nog ut med det. Ja, du! jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett får, och -- det är din skuld. Men jag är elak bara emot dem, som ä' sådana som du!

Nadja klagade: -- Åh käre, jag är så sjuk, ge mig en liten smula mat!

-- Klä på dig klädningen, den är anständig och bra, och paletån, duken och vantarne! Skynda dig, när du är färdig, så gå vi.

Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, iklädd ett slags kuskdrägt. Denne andre hade en smutsig hvit näsduk bunden om hufvudet, och på detta vis framstod hans gråplussiga och fårade ansigte tydligt. Ögonen voro dimmiga och utstående, hans tjocka läppar hängde slappt ned, och öfver hela ansigtet låg ett uttryck af verldstrött skenhelighet.

Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken hängde som en kjol ifrån höfterna ned till smalbenet, hvars strumplöshet den osnörda skon blottade. Bröstet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen började redan under armarne, spelade öfverkroppen likväl ingen stor roll.

Men sina långa armar viljelöst hängande ned, som om de varit vissna, gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.

När de båda männen fingo syn på Samuli, gingo de sakta emot honom. Den kuskklädde betraktade under sina halffälda ögonlock den stackars Samuli, som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig blott förstå, att gubben menade, att hans vän i kuskrocken var läkare och begärde tillstånd att få gå in till den sjuka uppe i rummet.

Samuli nickade och blef alldeles förvånad öfver att derpå se de båda männen aflägsna sig. Han gick sjelf af och an på gården och väntade.

Om fem minuter hörde han ett ekipage stanna utanför porten. Hans vän, gubben från vedboden, sprang först fram, öppnade med en gammal rostig nyckel de stora inkörsportarne, kastade sig, då han fick syn på vagnen, ned i smutsen, böjde hufvudet, tills det tre gånger berörde marken, steg sedan upp och bockade sig framför det långsamt inkörande åkdonet ända till jorden. Så gick han med mössan i handen, alltjemt korsande sig, framför hästarne, under det han med hög, andäktig röst mumlade några slavonska bönefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf förstod.

Samuli stod och stirrade på hvad han såg. Det var ett slags vagn på fyra hjul med ett litet lusthusformadt tempel på. Vagn, hjul, lusthus och allt var måladt i hvit oljefärg och utsiradt med guld. På toppen af det lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti på en bänk en i hvita sidenkläder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona på sitt svarta, böljande hår, med röda rosor på vaxkinderna och otaliga rader olika färgade perlor kring hals och armar.

En silfverstickad slöja föll ned ifrån kronan på hennes hufvud, och ett grannt, stenbeprydt bälte var knäpt om det veka lifvet. Hon hade en spetsnäsduk i ena handen, i den andra ett krucifix.

En mängd folk sprang in på gården efter »den hvita guds moder». Arbetare, käringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt sällskap, de talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo för kusken eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.

Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades, afslogs och ingicks köp om den underliga vara, som kusken, han med näsduken på hufvudet, kallade »Guds moders välsignelse». De allra fattigaste nöjde sig med att kasta sig ned på gårdens smuts för att med händerna omfatta de »heliga» hjulen och på så vis möjligen göra sig helbregda, andra kysste fransen på det smutshvita sammetstäcke madonnan hade öfver fötterna, men detta kostade redan fem kopek. Åter andra, som fingo bestryka sina sjuka ställen med en flik af hennes klädning, fingo betala 25 kopek.

Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo tröstade eller läkta genom att kyssa, trycka eller beröra kuskens rock. Men det var icke så dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Några stucko en strut med konfekt, russin eller torkad frukt i lådan under kuskbocken, andra kommo med en butelj öl, en flaska bränvin eller en droppflaska, full med konjak. Barn med kålhufvuden i händerna sprungo fram och bådo om välsignelse, små flickor med tändsticksaskar eller en knippa lök erhöllo nådegåfvan och handpåläggning för hvad de erlagt.

Allt vandrade i vagnslådan eller i bottnen på vagnen, der kuskens strumplösa fötter hade plats, och handpåläggningen följde med välsignelsen, uttalad i denna enformiga sångton med stor intervall på slutordet, som är den ryska messan egen. Alla gingo derifrån, glada och lyckliga, strålande af tillfredsställelse, de sjuka friska, de sorgsna fulla af nyvaknadt hopp.

Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika orörlig som den heliga madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med mörkbrunt skägg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.

Gubben från vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom en mängd vänliga frågor under lifliga gester, dels pekande på madonnan, dels på fönstret, der Nadja fans.

Samuli svor och bad honom dra ät Helsingland. Gubben nickade förnöjd, som om han fått höra den angenämaste sak i verlden, gjorde ett tecken åt diakonen, och så blef der ett sjungande, ett välsignande och ett bråk. Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet nästan berörde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen korsade sig. Kusken tog fram ett rökelsekar, svängde det och sjöng. Diakonen sekunderade, en oktav lägre i basen.

Så höjde de rösterna tillsammans och rabblade upp dubbelt så många ord som nyss, på dubbelt så kort tid. Derpå togo de under djupa bugningar den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.

Väl der uppe sattes dockan på bordet mot fönstret. De båda männen föllo på knä under korsningar.

Gubben inträdde derpå med två bränvinsbuteljer. Han räckte en till diakonen, en till kusken. Sedan dessa båda herrar uppfriskat sina strupar en smula, togo de på nytt fatt der de slutat och sjöngo så mycket de orkade.