Part 12

Fru Mäienen kom in, hon ålade sig fram med vänligt blinkande, af fotogenkökselden glänsande ögon och kinder ännu fuktiga af ångan från den nykokta potatisen.

Nytt välkomnande, nytt ordflöde, allt i samma musikaliska strömriktning.

Ändtligen fick fru Bäck med en mycket uttrycksfull gest fru Mäienen att förstå, att de borde vara i enrum.

De unga damerna försvunno som rök dit fotogénkökets läckerheter lockade dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Bäck berättade hvad hon visste om Nadja.

Fru Mäienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist bara inbillning.

--- Kära hjertandes, det är visst förtal! Det är svekomanerna, som ha spridt ut det. Nog är hon litet oförsigtig, men det är ju bara naturen. Det är bestämdt inte sant! Har han varit der en afton -- så har han väl läst högt, tills det dragit litet länge ut ... ungt folk ... en svartsjuk fru ... frän Åbotrakten, der är' di alltid så tråkiga, så ... nej, det är bara prat, Dion har tänkt sjelf -- han är alldeles betagen, nog vet man, unga menniskan!

Fru Bäck gick henne närmare inpå lifvet, visade henne allt flera sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, nästan att sticka fingrarna i såren. Men det hjelpte ändå inte. Fru Mäienen var så hjertans god.

-- Lilla hjertans kära fru Bäck, vi måste hålla upp henne, hon är finska, riktigt landsbarn, förstår ni, och skall nu sjunga »Nella fatal» på finska, som min lilla englagubbe der har öfversatt! Och vi ha bestyrt om till alla tidningar, och vi ha sprungit här till alla möjliga, och konserten skall bli om åtta da'r och mina barn ska' spela och sjunga, och biljetter ä' sålda, och nu kan det inte ändras!

Det kunde icke ändras. Fru Bäck insåg det nog. Hon menade, att möjligen de, som protegerade en sådan äfventyrlig uppenbarelse, komprometterade sig, men icke heller det kunde numera komma fru Mäienen att uppge Nadja. Mäienens hade rört på bastrumman, och en gång i farten gick den af sig sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna växte, det var så romantiskt med denna unga sångerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af folket! Finskt i förening med ryskt, så intressant! Hon hade dessutom lärt sig sjelf allt hvad hon kunde och var så naturlig och ursprunglig, på samma gång som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln på den bestämda dagen. Huset var något mer än halft. Herr Adolf Bäck hade köpt några och trettio stycken biljetter och delat ut dem som han bäst kunde bland kreti och pleti. Ingeniör Granberg disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras väninnor och väns vänner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade icke försummat något. De Mäienenska numren gjorde lycka, isynnerhet småfröknarnas. Fina i ponsorödt atlaslif hade slagit af ett par strängar med Liszt, eljes hade det gått utmärkt. Nadjas furore var mer artificiel än naturlig. Hon kom af sig i både text och melodi, men skrattade bort alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars illa. Hon hade icke glömt sina forna teaterfasoner och sparkade med släpet lika som förr. Sin dramatiska talent visade hon medelst några häftiga rörelser med armarne och med våldsamma rynkningar på ögonbrynen så ofta som möjligt. Några korrespondenter tog hon med sina då och då ut och in vända ögon, andra med sina uppmuntrande leenden och små skratt, hennes »naturliga och otvungna väsende» behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en oförklarlig antipati för debutanten. De tyckte, att hon bäst hade passat för något caféchantant, några ville till och med förpassa henne ända till zoologiska trädgårdens tältföreställningar. Icke en tyckte om hennes sång! De funno rösten rå och utan klang samt hennes föredrag lika plumpt som affekteradt. Allmänt anmärktes mot intonationen.

På återvägen från konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter folkvisorna tillkastats henne nedifrån, de hade präktiga band i de finska färgerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne skrattade åt alla dessa anmärkningar. De funno den nya artisten pikant, retande, artistiskt begåfvad och absolut naturfrisk. Det var bara afunden, som kunde döma annorlunda.

I de ryska blad, hvilkas kritici närvoro på konserten, funnos inga recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpå en svassande blomsterspäckad artikel, deri Nadjas uppträdande rosades som någonting utmärkt. »I den fullsatta salongen jublade en hänförd publik, och ett regn af blommor jemte lagerkransar höljde snart den unga stjernan, som nu för första gången visade sig för en större publik».

I finska blad citerades begärligt allt detta. Nadjas rykte växte. De, som kände henne, ryckte föraktligt på axlarne, men andra gladde sig åt att landet fått en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, så var bestämmelsen. Hon hyrde sig i stället en egen liten våning, möblerade den och klädde upp sig sjelf. Dion kom på ett märkvärdigt sätt att hjelpa till vid arrangementerna. Fru Mäienen upptäckte för sent, att hon gjort en dumhet i att beskydda deras bekantskap. Pappa Mäienen än hotade än bad sin son, -- der var nära att ske en olycka. Dion hade blifvit som en »annan menniska», emanciperat sig från familjen, sagt upp »pappas kammare» och svärmade både dag och natt borta på egen hand.

Maj månad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Bäcks hade förbjudit Nadja huset, Mäienens förnekade bestämdt hennes existens. De hade aldrig känt någon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett åskmoln någonstädes vid horizonten. Det hade stält till någon oreda, i förbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smått galen. Den älskvärda och präktiga fru Granberg hade också fått en stöt och blifvit skild från sin man. För dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna, det odjuret.

Ingeniör Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin läkare hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke bättre. Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmän, och de kamrater, hvilkas sällskap han förr mest sökte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram på sommaren återfick herrskapet Mäienen sin förlorade son. Hon hade fått nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade också fått nog. Och man stekte kärleksfullt den gödda kalfven vid hans återkomst.

Talet om den utmärkta nyupptäckta talangfulla sångerskan Nadja Sergeiewna tystnade fort. Man glömde henne för nya utmärktheter. Statsanslagsfrågan, som för det året blifvit bordlagd, glömdes också. I några smånotiser i finska blad lästes, att fröken Sergeiewna rest till Paris för att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes förnämsta mästare. Och dermed var man nöjd. Om man bara hade tålamod att vänta, skulle hon nog återkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne en viss popularitet. Hon blef modern och förstod en tid att hålla sig på höjden. Granberg och unge Mäienen förkastades, den förre emedan han plågade henne med sina löjliga fordringar på hennes ömhet för sig allena, den senare helt enkelt emedan han var »både fattig och dum». Löjtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nåder igen, det gamla kamratlika vänskapsbandet emellan henne och honom återknöts på nytt.

Hon förde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en bestämd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De bättre teatrarne besökte hon dock icke, hon vantrifdes på »italienskan», gäspade sig halft ihjäl på »ryskan» och roade sig egentligen blott på »Bouffe», »Varietés» och andra tvetydigare ställen. »Benstyckena» voro nu en gång i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan hennes förtjusning. Och i allt detta trifdes hon utmärkt. Och var lycklig.

* * * * *

I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en uthuggning i skogen kunde man öfver fälten se en bit af hafvet och holmarne långt borta. Höga skogbevuxna klippor med sluttningar, som stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulröda graniten bjert. Vattnet sqvalpade friskt och grönt om de djupa bräddarne, och några seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqväll.

Rågen vaggade, och längs gärdesgårdarne vuxo höga hallonbuskar, tunga af bär. Lingonen stodo stinna och rodnade på ena sidan, de trifdes öfverallt på de sandiga tufvorna, fetmade för hvar dag och trängdes i klasarne. I de fuktiga dikena suto ännu en mängd öfvermogna åkerbär bland blommor och strå, lärkorna sjöngo alltjemt och sparfvarne småqvittrade i säden.

Ofvanför Kajsas fönster hade svalor byggt sina bon. De flögo af och till med korta jublande skri, stora färdigfjädrade ungar stucko upp öppnade gap ur boen och ville ständigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.

På lilla blomstertäppan nedanför stod en rad resedor och löfkojor. De doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom fönstret. Grannfamiljens sophög sände en fiendtlig lukt omkring, men vinden kom vänligt från vester och förde bort de osunda ångorna. Den sjuka inne i rummet kände blott de goda.

Golfvet var beströdt med enris, och vid tröskeln låg en sammanflätad, af granrisqvistar hopsatt matta. Elden småpratade i spiseln, sprakade upp någon gång, då en kådig tallgren tog eld, men domnade af igen under askan.

På trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid på sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid »slagit inåt», hon hade det alltsamman qvar; inte så att hon låg och yrade som för fjorton dagar sedan, men på ett annat vis.

Det var hennes femtiondeförsta födelsedag, och den firade hon allena. Herrskapet från gården hade sändt henne kaffe, socker och en ny huspostilla med knäppen, alltsamman var lagdt på byrån, prydligt i rad. En af grannhustrurna hade på förmiddagen lånat henne sin lilla dotter, medan hon sjelf var på utarbete. Den lilla hade legat på golfvet och lekt med några af Welis gamla trädockor, ty Nadjas alla voro förstörda, så att icke ens ruinerna återstodo. Det hade varit en fest för Kajsa att observera barnets små fridsamma lekar. Hur täckt det lekte med hvad som helst. En träd kunde sysselsätta den lilla Majalisa en hel halftimme. Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten sticka, stor som en knappnål, och lärde det att tala sitt eget outvecklade lallande jollerspråk.

Kajsa satt och tänkte på Nadja, när hon var vid samma ålder. Skrikig och bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig tålt det hon hade sjelf, utan endast det brodern hade. Så hade hon förstört allt för dem båda, bråkat och krånglat, utan att unna sin mor någon ro, och skrikit dag ut och dag in, år ut och år in, tills hon fann på att skratta i alla väder, när hon var ond som när hon var god. Kajsa hade alltid tröstat sig med att Nadja var så god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvägde ju mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.

Det var ett och ett halft år sedan hon sist haft bref från Nadja. Kort derefter hade det stått i tidningarne så mycket om henne. Hon hade blifvit nämnd med utmärkelse, som en musikalisk artist. Återigen det der märkvärdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kämpat emot. Hade således Sergej det också? Eller hade hon det kanske sjelf, eftersom det gjorde så starkt intryck på henne?

Måhända var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon tänkte efter. Nej. Det var inte möjligt. Väl hade hon som helt ung fått beröm för sin röst, patrons fru hade ju försökt henne vid pianot och sagt, att hon kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig tålt. Bara orgel. Inte sådan der lättfärdig dansmusik med horninstrumenter, eller gnidmusik på fiol, eller klingeliklang på fortepiano, nej, bara ordentlig, långsam klar sång, i stämmor eller ensamt, men allvarligt. Hon älskade blott predikomusik.

Af henne hade således Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon varit Rellus -- men det var ju inte så. Sergei hade kanske varit vid musiken? Det visste hon inte. Han hade en häst och var kosack, hade lefvat, älskat i förbifarten och dött i en hast. Det var hvad hon kände om honom.

Nadja skulle således bli en teatermamsell på allvar. Hon hade sörjt deröfver den första tiden i Helsingfors, men gladde sig, då hon i tidningarne läste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig. Hon hade redan gifvit dottern förlorad, hon hade öfver henne gråtit sina kinder vissna, sina ögon röda ... kanske hon nu kunde blifva någonting stort.

På de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat. En gång hade hon sändt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon hade dock hellre emottagit ett aldrig så kort bref med några vänliga ord. Tiorubeln hade hon ännu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde kanske en gång behöfva den sjelf ... hvem vet.

Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att »herrarne satt ihop alltsammans», allt det granna man läste om henne. Hon var icke en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En verklig stadsdam, som dugde för en ordentlig herrskapsteater. Hon passade inte, påstod han, »och blir hon något, så blir det till hennes eget förderf».

Kajsa deremot trodde på dottern. Hon hoppades och lefde på detta hopp. Hon planerade, väntade, såg i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin vildfogel såg hon som en skön, firad storhet och sig sjelf vid hennes fötter, tjenande, ödmjukt aflägsnande alla hinder och alla obehag från hennes väg!

Så blef det tyst i tidningarne en lång tid. Modern blef orolig. Samuli rynkade ännu mer ögonbrynen och ingen vågade börja ett samtal om den de båda tänkte på.

Samuli reste ofta till staden. Då och då hörde han något från resande, som sett eller hört om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till Kajsa och svarade missnöjdt och afböjande på hennes fråga: Nadja har det bra...

Men nu en tid hade han ingenting alls fått veta, tills för någon vecka sedan löjtnant Ulfs betjent återvändt till den finska hufvudstaden, emedan hans herre dött. Denne betjent, som var en gammal bekant till Samuli, hade ute i staden berättat, att Nadja var fullkomligt på förfall. Det sista året hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var för att höra detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i går. I afton skulle han komma hem.

Kajsa väntade så säkert några glada underrättelser, hon tyckte sig nästan ha rätt att fordra någon glädje, det hade ju länge varit så sorgligt för henne, lifvet. Hon väntade, nästan i högtidsstämning. Med otrolig möda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris för att strö öfver ... allt var nu färdigt, han måste komma och med honom någon helsning från hennes enda barn.

Solen sjönk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hörde hur katten, som krupit in genom fönstret, lade sig på sin vanliga plats under sängen och snurrade liksom en slummersång åt sig sjelf. Minnena stego, hon såg tillbaka som i en spegel sitt förflutna lif inom ramen af detta trånga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit och sin sträfsamhet. Och hon kände, att hon hunnit till sista kapitlet utan att någon lycklig förändring var att vänta. Endast någonting godt ifrån Nadja, det var hennes hopp, den väntade fodelsedagsgåfvan. Gud var ju så god, och hon hade fått upp en så hoppingifvande vacker vers ur nya testamentet nu på qvällen. Det måste komma någonting godt, -- men han dröjde.

Tänk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfröken, med förnäma manér, litet högmodig kanske, men med ett godt leende, sådant hon hade som barn, då hon ville ha någonting och försökte kokettera sig till det...

Kajsa smålog för sig sjelf. Hon såg sin Nadja för sig, ehuru hennes ögon voro fästade på den grå strumpan, hon såg sin dotter sitta i sidenklädning på stolen och såg sig sjelf lycklig och förtjust böja sig ned för att smekande känna på det mjuka, fina klädningstyget. Hon tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vågade beröra Nadja sjelf, bara sakta smeka hennes kläder. Och hon tänkte, att om Nadja ville sjunga en enda ton, så skulle hon, modern, visst inte kunna hålla tillbaka sina tårar. Det var visst så skönt, så rörande, det hon sjöng. Hennes enda älskade dotter!

Hur hon ville göra allting nätt och beqvämt för sin kära gäst! De fina sakerna hon säkert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byrån fans dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig tråka ut sin dotter med »förmaningar» eller »predikningar», som hon visste att Nadja icke tålde. Och aldrig skulle hon nämna ett ord om det förflutna och de ungdomsdårskaper Nadja begått.

Allt skulle gå så sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, lös bomull. Dämpadt höstsolsken inne i det lilla rummet. Hvita musslinsgardiner öfver de dunkla, gröna fönsterrutorna.

Kajsas ögonlock begynte tynga. Det föll en slöja öfver hennes ögon, en slöja i lätt, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare, fingo vingar och flögo ut i den stora, vida, obekanta verlden.

De lyfte hennes afmagrade gestalt så stilla öfver alla materiela hinder, buro den öfver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde öfver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.

Tankarne i drömgestalter förde henne till ett annat och bättre land, der allt var så putsadt och fint, att fattigdom och elände icke kunde trifvas der. Allt var färdigt och ingenting behöfde göras. Kajsa kände hur ungdomskraften återkom och det glada, välsignade ungdomsmodet.

Hon gick åter igen ung och lätt i det höga och doftande gräset, hörde sorl af bäckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var så glad, att hon måste springa, och i stället för att låta sina fötter följa den gröna stigen, höjde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjäril fram öfver blomstren, mellan höga träd, mot fjärran sköna trakter, allt längre och längre.

Hon såg någon framför sig, ett ungt väsen liksom hon sjelf. Det var dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa såg att Nadja föll ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro märkte hon, att hon sjelf icke var tung nog för att få fäste vid marken. Hon försökte tynga sig ned, gjorde ansträngningar för att nå jorden, men studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer krokig, tills hon slutligen kröp. Med gråtande suckar ville modern lyfta upp henne, men förgäfves. Hon nådde icke dit ned.

Också här fans således en ofullkomlighet. Kajsa kände det som ett moln af missnöje, som likväl försvann snart, hon höjdes så småningom alltmer, kom upp i dimmiga regioner, der hon förlorade allt medvetande om sig sjelf och allt annat. Hon sof. Drömmarne kommo och gingo likt töcken.

En kall pust ifrån det öppna fönstret väckte henne slutligen. Hon frös. Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och glöden i spiseln var slocknad. Hon var åter gammal och skröplig, åter sitt eget sjelf.

Hon höjde sig för att stänga fönstret, lyfte sig mödosamt från sin plats, flyttade fötterna besväradt. Hon tog ett steg, men stannade. Hvad var det? Der på stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?

Någon, som låg med hufvudet på händerna, lutad mot bordet. Han, inspektorn, den regelrätte och nyktre inspektorn, som åtnjöt Kajsas stora aktning, honom som hon beundrade och nästan älskade som en son. Han här -- och i sömn.

Hon gick så sakta hon kunde, sväfvade som en ande, stilla och ljudlöst till fönstret, stängde det och gick tillbaka.

Då höjde han sitt hufvud, såg upp och lät åter hufvudet falla.

Kajsa såg, att han icke druckit, Hans ansigte var förvridet, men af sinnesrörelse, och hon förstod, att han var i uppror. Hvad hade händt? Hon vågade icke fråga. Hon var rädd för sanningen.

Utan att säga ett ord, satte hon sig. De magra händerna knäppte hon igen öfver knät och gaf sig till att stirra på golfvet.

Det mörknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Så steg han upp och slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skrämd. -- Hvad är det, spektor, har något händt? -- hon vågade knappt tala.

Om en stund kom der fram ifrån honom ett ljud som ett hot eller en förbannelse. Han svor en ed och slog ännu en gång i bordet. Kajsa hörde några afbrutna ord och förstod, att de gälde Nadja:

-- Om jag inte skall straffa henne i hennes förbannade synd, tills fan far ur kroppen på henne, så må jag aldrig få namn af hederlig karl mer! Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, så den röda bloden rinner ur och bleker hennes fagra kinder, så må djefvulen kasta mig i sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flår henne, tills hon inte har ett qvitt af synden i sig mer, så må ni spotta på mig, mor, men så mycket vet jag, att straff ska hon ha och det så att lifvet hennes inte är värdt en pris snus. Förr blir hon inte menniska! Ja, ni må ursäkta, men det är det sista medlet. Om jag inte haft henne kär, så hade jag låtit henne fara för längese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sådan der med hoftång en gång. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall märka henne. Det skall inte bli många hon förför mer. Och med superiet ska det också ta en ända. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon till Petersburg. Sist om en månad är jag tillbaka. Så, gråt inte. Jag har ett paket åt er. Var inte ledsen, hon skall bli folk ännu, skall ni få se, men jag skall försöka mitt sätt hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi ses igen.

»Spektorn» gick. Kajsas födelsedag var till ända. Hon klädde sakta af sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och såg inga ljusa syner mer, inga glada drömmar kommo, bara sorgsna och tunga tankar.

Om några dagar träffade hon uppe på gården Ulfs betjent, som varit Samulis sagesman. Hon hade svårt att få honom att tala. Men så mycket fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt makarne åt och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett år i »större förhållanden», men för tillfället hade det mindre gladt. Hon var ofta hemlös och dref omkring på gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man henne, lefde hon bekymmerslöst några dagar, »etablerade» sig, men öfvergaf snart alltsamman för att börja om på nytt igen med det gamla lefnadssättet. »Hon har blifvit äldre och ser inte mer så bra ut», berättade mannen, »men är lika glad och lustig som förr.» Och för att försona någon del af det onda han sagt, tillade han: -- men hjelpsam är hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon också! -- Han räknade upp en hel hop med tillfällen, då hon hjelpt landsmän, som sökt upp henne, -- en god själ, -- slutade han och tillade ännu en gång som tröst: -- fast hon har en dålig natur, men det kan hon inte rå för.

Kajsa hade i sitt lif burit så mycket, att hon nog kunde bära detta till, tänkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han aldrig lägger tyngre kors på en än man kan bära. Hon skulle försöka skicka sitt stackars barn något penningar, alltid kunde man få ihop något. Kanske det kunde göra henne en glädje.

Hvarför hade Nadja blifvit sådan? Hon frågade sig sjelf detta tusen gånger, och kunde inte få det klart för sig. Hon hade dålig natur, sade man. Hvarifrån? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?

Eller var det dålig uppfostran? Kajsa hade inte förstått att göra det bättre. Hon hade gifvit henne det bästa hon kunde. Ett godt exempel. Och sin kärlek. Och sin bön till den allsmäktige Guden. Ingenting hade hjelpt.

Inte ännu. Men kanske med tiden.

Kajsa funderade hit och dit. Hon rådslog med sig sjelf och sin erfarenhet. Hvarför bli menniskor, specielt flickor, dåliga på det viset?