Part 11

Hon gaf sig ingen ro, innan de förut vunna vännerna föllo till fota liksom hon. Hon måste ha med sig alla trogna. Hela klicken.

Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det märkte hon icke. Hon trodde ändå. Hon steg alltid upp igen, hur hon än blef slagen till jorden. Hennes spänstiga natur kände icke slagen. Hennes goda hjerta måste likt ett ymnighetshorn evigt flöda öfver. Och det fans alltid någon, som först tog emot...

Fru Bäck var så nyligen gift och hade ännu så litet att göra, att det för henne var ett icke oangenämt tidsfördrif att »protegera konsten». Nadja var till hälften hennes, till hälften hennes »lille mans» landsmaninna, för tillfället kunde man ju pröfva krafterna på henne. Hon tyckte alls icke om henne, men var för mycket verldsdam för att låta sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i allmänhet smått originela, med Nadja var det ju föröfrigt förklarligt nog, en fattig fiskarflicka... För resten helt poetiskt!

Nadja hade stående hört på fru Mäienen. Hon hade svårt att förstå. Men ändtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska, hon solosångerska! Något så roligt hade hon aldrig tänkt sig.

Hon slog ihop händerna och gaf sig till att skratta. När hon kunde hejda sig, slängde hon sig ned på soffan och utbrast, ännu i skratt:

-- Men är ni galna, gummor, _hvad_ skall jag sjunga?

Lilla fru Mäienen blef litet dekontenancerad, fru Bäck gjorde en något förvånad mine med sin mustaschbeprydda läpp, och begge sågo på hvarandra.

-- Ni ser ut, som om ni inte förstod svenska, -- fortsatte Nadja, -- hvad skall jag sjunga?

-- Någon liten vacker aria, -- proponerade fru Mäienen blygt, -- om vi skulle ta Lucrezia Borgia, »nella fatal», -- och hon gnolade melodien.

-- Nella Fatal? Känner jag er Nella! Visst inte. Hitta på något annat.

-- Kanske Fidès' aria ur »Profeten.»

-- Hvad för en profet? Daniel eller Manasse, dem känner mamma till, inte jag.

-- Men mitt kära barn, ack, hvad ni är naiv och söt, ja, det är så nätt, är det inte, fru Bäck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde alla möjliga stycken?

-- Jag sjöng i kören i den der Kocks operetter, och min altstämma i »En löjtnant i kloster» kan jag ännu, den lät så här:

Hon trallade och klappade takten på den lilla fruns späda axlar.

-- Men, min söta flicka, något kan ni väl?...

-- Jo, »Joachim uti Babylon hade en hustru Susanna».

De båda fruarna skrattade. Det frivola skämtet hade något godmodigt, som de icke kunde motstå.

-- Nå, och mera?

-- Den här duger kanske: »Har ni hört en så ynkeliger händelse». Ja, den är om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?

-- Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsånger, passande för konserter? Några ordentliga repertoirstycken?

-- Jo, »Minä seison», »Yksittäin ole heitätty», »Toull on mun», »Minun kultani kaunis» och -- »Rullan går».

-- De blir charmanta som ett smånummer, men ni måste ha en introduktionsaria.

-- Skall det vara en marsch, så tar vi Björneborgarne?

-- Ni har ingen aria?

-- »Såa blomaande hallena», är det en aria eller är det något annat?

-- Jaså, ni kan det der, den är ur »Martha». Ska vi försöka ... hur högt vill ni gå?

-- Hur högt som helst, gerna för mig.

Fru Mäienen vände sig till fru Bäck:

-- Beundransvärdt! Hur högt som helst! Vi ta den i Ess dur -- på försök.

-- Hör på! Nadja satte sig på fåtöljkarmen och försökte sjunga. Men det passade inte med accompagnementet. Fru Mäienen gjorde hvad hon kunde, generad för sig sjelf och för sin protégé, men det gick inte. Nadja hade »glömt» takten. Melodien hade gått henne ur hufvudet. Och i höjden skrek hon, så den helige St. Isaks heliga eld var nära att blåsa ut. Det var alldeles stört omöjligt.

Fru Mäienen vred sig på pianostolen, fingrade på sina hattband, hostade, rodnade och visste inte hvad hon skulle tänka.

-- Jag skall skicka hit Dion med noter, -- menade hon, -- och så kan han lära Er.

-- Kan Dion plugga? -- Nadja var så glad som en fågel, -- jag behöfver en riktig tusan, om jag skall få i mig någon krånglig takt. Men känslan, den skall han inte behöfva lära mig, för kan jag en gång noterna, si, då sjunger jag så ni skall få ondt i magen allihop af bara känsla och passion. För det är det, som är min furore, sir ni, små gummor! Begriper ni det, hva'?

Hon bearbetade alltjemt fru Mäienens skuldror och tog fru Bäck beskyddande under hakan. Damerna bjödo Nadja hvar sin afton »på repetition», lofvade skicka Dion och gingo. På återvägen voro de båda tysta. De tvekade att omtala sina intryck för hvarandra. Fru Bäck, emedan hon ansåg fru Mäienen sig så underlägsen, att hon icke trodde sig bli förstådd. Fru Mäienen, emedan hon kände, att hennes nyaste pelarhelgon var färdigt att hoppa ned med hufvudet förut från piedestalen för att ta till fötters.

Och de skildes under förbindliga leenden, vänskapsförsäkringar och varma handtryckningar.

Några timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu städadt och fint, på bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En dyrbar matta, ännu med prislapp på, låg på golfvet, och en magnifik toilettspegel hade fått plats der den fula byrån nyss stod.

Utan att knacka steg ingeniör Granberg in; Nadja sprang upp och kastade sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt bröst och betäckte hennes hufvud med kyssar.

-- Du ruinerar dig, Calle lilla, -- sade hon, -- sådana blommor, och sådan solfjäder! Du skämmer alldeles bort din fiskarflicka! Men -- så är hon också lycklig! Säg! och du?

Den unge mannen svarade icke. Han såg upp med en stor, feberaktig älskareblick och tryckte henne ännu en gång till sig.

-- Kanske du ruinerar mig ... det är möjligt, -- hviskade han, -- men du är ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstänksamma älskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara, men du, älskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du har, utan klagan, utan tvekan, med kärlek och entusiasm, du ger dig sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle då jag kunna tveka?

-- Bryr jag mig om rykte, då jag har dig! -- Hon omfamnade honom på nytt.

-- Och jag, jag tänker icke på konventionela band och tråk och gnat och olycka, när jag har dig.

-- Min hjertepojke!

-- Min engel!

Nadja började berätta om fruarnes besök. Den unge mannens excentriska blickar voro fästade på henne med ett uttryck midt emellan melankoli och fanatism, han såg henne, men hörde henne icke. Han hade redan offrat så mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade försvunnit som en rök, hans arbetslust var borta, hans hälsa led. Hans lilla obetydliga förmögenhet kunde hon få, den var han skyldig henne som den ringaste återgäld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin själ, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!

De togo en droschka och åkte ut. Vårluften trängde stark och ljum genom de öppnade fönsterna. De superade på Petrowsk, men Carl längtade hem ... till Nadja.

Sent på qvällen suto de åter i hennes lilla salong. Fönstren voro äfven här öppna, endast de skira gardinerna nedfälda. Månen sken in blek och fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gåfva, återspeglades rummets motsatta hörn så vackert. Der stod pianot, bordet med blomsterkorgen, Nadjas stora mörkröda fåtölj och dörren midt emot. Draperier i samma färg föllo ned och täckte till hälften ingången till sofrummet, tapetseradt och möbleradt i grönt.

Han drog henne sakta till spegeln. I det osäkra skenet stodo de der och betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mörk och blossande. Han svärmisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon slöt sina ögon och lät sin leende mun kyssas. Och så, när det blef hennes tur, dolde hon hans ögon med sina händer och ledde honom som en magnetisör hvart hon ville. De mörkröda draperierna föllo slutligen ned för det rum, der St. Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig månen ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade glömt att stänka dem med vatten, och vatten behöfde de för att lefva. Carl hade tillbringat en hel förmiddag för att ordna dem riktigt smakfullt. Och han hade betalat så mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en hel månad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas små skratt ljödo ifrån det gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager trängde in genom rutorna.

Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda. Han skyndade ut, kastade en slängkyss mot den åter tillslutna dörren och försvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och djupa. »Naturbarnet» drömde, tills solen var högt uppe.

* * * * *

Fru Bäck hade ett ovanligt långt samtal med sin man. Herr Adolf berättade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia. Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och var det på sitt sätt. Endast att hans sätt att se sakerna var så vackert. Hans naturel tillät honom icke att uppfatta verkligheten som den var. Han såg verlden som genom ett rödt försköningsglas, som hade den lyckliga egenskapen att aflägsna det fula och dåliga på samma gång det ännu mer framhäfde det vackra och goda.

-- Vi voro vänner -- berättade han och slog troskyldigt upp sina ögon och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vänner, på det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, när hon var exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastän jag sade, att det inte alls gick an.

-- Horribel person -- afbröt frun.

-- Jag betalade hennes utgifter en tid ... jag trodde, att det var min pligt som hennes bekant.

-- Saliga äro de som tro -- frun talade litet à part.

-- Men så gjorde hon dåliga bekantskaper. Hur det var, kom hon på sjukhuset. Du förstår! Barnet dog. Hm, professorn -- hm, skaffade henne en utmärkt bra plats, der hon fick stor lön och blef firad och hållen som en prinsessa.

-- Dygdens belöning.

-- Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der det gick bra i början, tills hon en afton blef sjuk på teatern.

-- Tills hon åter igen kom på sjukhus? Hvad? Och professorn...

-- Nej, visst inte. Åh! hvad kan du tro? Hon blef sjuk på scenen, tog afsked och kom hit, som vi vet', för att studera.

-- Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala för henne hos en sånglärare, låta henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, så kan hon med det samma få lite »sätt», för nu är hon alltför vulgär. Fina Mäienen öfvar in henne till konserten. Hon har det svårt, mycket svårt. Protégén är visst mer än lofligt dum.

Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, för att få henne att intressera sig för Nadja, men fru Bäck ville icke. -- Gå sjelf -- sade hon -- _mig_ förstår hon icke, och dig tycker hon om! Hon är inte af mina får. -- Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom beskyddande på hans bleka kind och gick.

Herr Adolf iklädde sig sin promenadkostym, lät pigan hjelpa på sig pelsen, tog ett par nya gredelina glacéhandskar, trädde ytterligare på dem pelsfodrade mufftiser, tände en liten fin papyross och gick med små försigtiga steg den långa vägen åt finska jernvägen till.

Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fåtölj med sitt arbete och log trött, men så vänligt hon kunde emot sin slägting. Atte observerade, att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta återfinner hos en viss kategori af gifta qvinnor.

Man kunde säga, att hon såg försummad ut. Liksom en krukväxt, som stått i skuggan och som man glömt vattna.

De talade om likgiltiga ämnen. Atte trodde för resten, att alla ämnen i verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och ännu för ett år sedan hade han sett henne glad, liflig i sina rörelser, med rodnande kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad. Då hade hon varit lycklig. Hade några få månaders kroppsligt illabefinnande kunnat göra så mycket? Det var då väl, att hans hustru var så frisk. Han var innerligen förnöjd med sin lott och med hela verlden. Gerna hade han hjelpt sin slägting, om han kunnat. Men -- när icke ens läkarne...

Ändtligen tyckte herr Adolf sig böra komma fram med sitt ärende. Det skulle bli en konsert till förmån för den fullkomligt medellösa fröken Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derför, köpa några tiotal biljetter för den stackars värnlösa flickans skull?

-- Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kräket, och kunde jag göra henne något ondt, så gjorde jag det ... men nej, det skulle jag likväl inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu mera. Hon är mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne -- det bryr jag mig inte om.

-- Du dömer förfärligt strängt. -- Atte såg förebrående på henne. -- Du är kanske ännu -- svartsjuk! Hvad? En liten smula?

-- Inte nu mera. Då jag fick visshet, var jag ju rasande några dar, -- jag skulle kanske säga några veckor, -- men så, ju mer jag fick tänka mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu är jag resignerad. Det hela intresserar mig inte. Var så god, fröken Sergeiewna! Var så god! Slit honom med hälsan. Sug ut blodet på honom, efter han så vill. Jag är snart ifrån det. Men vara med om när det odjuret skall visas för pengar, nej tack.

Hon talade helt lugnt. Hennes stämma darrade icke af vrede och gaf icke någon illustration till hennes ord. Hon läste upp hela detta anathema, som om det varit en katekeslexa.

Der kom blott ett litet föraktfullt drag kring öfverläppen, eljes skulle man kunnat tro, att hon talade om sista snön, det lät så fullkomligt likgiltigt.

-- Men -- Atte rodnade och hostade af förlägenhet, han aftog stillsamt sin andra handske, höjde handen i nivå med sina ögon, böjde fingrarne och betraktade sina långa välskötta naglar, som om de kunde ge honom förklaring -- men jag förstår inte.

-- Inte? Hvad?

-- Hvad du menar. Du vill väl inte insinuera, söta vän, att din käre man -- hur skall jag säga -- har något, hm, något slags förhållande, vänskapligt förhållande till -- hm, damen i fråga.

-- Eftersom du är min enda slägting här på orten, kan du gerna höra hela historien, om eljes dina finkänsliga öron kunna tåla vid det: din protégé är sedan två månader min mans älskarinna.

Atte var nära att korsa sig. Han hostade nervöst och stack omedvetet alla venstra handens naglar på en gång i munnen, hoppade upp ifrån stolen, satte sig igen och rättade förläget på sin krage, generad öfver sin brist på sjelfbeherskning.

-- Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla ... det är väl inte ditt allvar?

-- Det är _deras_ allvar ... jag skämtar inte ... ser jag ut, som om jag ljög, tycker du?

Hon lyfte upp sitt allvarliga, förgråtna ansigte med de mörka ringarna kring ögonen. Långsamt slöt hon ögonlocken och öppnade dem så igen och såg länge och sorgset på honom. -- Ser jag ut som om jag ljög? -- Hon sade det snyftande, men med undertryckt rörelse. Af tonen i hennes röst kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.

Atte kände sitt hjerta krympa ihop. Han hade lätt att röras, och tårarne stodo honom redan i ögonen.

-- Är det sanning, är det verklig sanning? Kan en menniska -- kan vår Carl vara så elak? Hvad skall man göra? Herre Gud ändå!

Han hade tappat koncepterna och satt och såg hjelplös ut. Den ena handen sträckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. -- Jag vore glad, om jag kunde göra någonting. Men -- hvad?

-- Ingenting kan göras, käre Atte, ingenting. Mitt lif är nu en gång forstördt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en månad, se'n jag samlat en smula krafter, så jag kan komma till Finland. Det är alltihop.

-- Resa, utan Carl? Men det kan du väl inte?

-- Jo, jag kan det!

-- Jag trodde, att...

-- Att det förestod mig något? icke sant?

Atte såg ned, återigen litet brydd. -- Ja, jag hörde, att du...

-- Det _var_ sant, det du hörde, men det _är_ det inte! Vi trodde för några månader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att få ett litet barn. Men för några veckor tillbaka, då jag såg -- och hörde och förstod...

För första gången darrade hennes röst en smula. Men hon hämtade sig snart och fortfor:

-- Då jag förstod, hur det var, då blef jag så upprörd och kunde inte beherska mig! Jag grät och sörjde, och -- det var mitt eget fel. Alltnog, jag blef sjuk och -- hela vårt hopp gick om intet. Ännu kan jag inte resa, jag har inte öfvervunnit det och inte återfått krafterna. Men -- doktorn tror, att om tre à fyra veckor --

-- Och hvad säger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?

-- Han har icke ens brytt sig om att höra efter hvad som felats mig. Han har nästan glömt, att jag fins till. Han tycker -- för resten liksom jag sjelf -- att vi inte passa för hvarann. Han ser mig icke mer, om han också har mig framför sig. Och det är knappt fjorton månader sedan vi vigdes, lyckliga och sälla.

Atte skakade på hufvudet. Han hade icke mer ord, så grep honom vissheten om denna verldens ondska. Slutligen kom han på en idé.

-- Du misstar dig kanske, alltsamman är kanhända ett litet ledsamt missförstånd.

Hon nickade långsamt med hufvudet. -- Ett litet missförstånd! Om det så väl vore! Jag gick en gång, sjuk och svag som jag var, efter honom, då han sagt, att han skulle gå till klubben, för att hinna upp honom och be honom om förlåtelse för att jag varit ... nå, det der förstår du inte. Emellertid gick han icke i den riktningen, utan åt motsatt håll. Jag följde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag såg hennes namn på dörren och tänkte gå in, men vågade inte. Så hörde jag honom sjunga ... som han förr gjorde för mig. Jag gick då ned, der fins ett kafé i porten, och derinne satte jag mig vid fönstret. Det dröjde ett par timmar, innan de kommo ut. Så åkte de bort. Jag tog en istschwoschick och följde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in på gula värdshuset. Jag var i rummet bredvid. Då de superat, foro de af igen. Jag följde alltjemt med min istschwoschick. De togo vägen hem till henne ännu en gång. Han stannade der, jag var alltjemt på kaféet. När klockan slog tolf, måste jag gå hem, ensam i mörka natten. Klockan var nära sex, då han återvände. Sedan dess har mycket händt.

Hon stannade en stund. Klockans pickande lät fredligt i det lilla hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de suto, i det andra rörde sig långsamt en gammal ärevördig matsalsklocka i förra århundradets stil.

Den unga frun fortsatte:

-- Jag sjuknade på morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att han gjort nog, då han gick efter en läkare. Sedan dess har doktorn icke sett honom. Jag heller icke mycket. Han skänker mig då och då en ny bok, en påse drufvor, några resedor i kruka... Nå, det är inte mera, hela historien är slut, det är ju helt hvardagligt, inte sant?

-- Men får jag inte tala med Carl, förehålla honom, eller -- kanske skicka bort henne?

-- Nej -- ingenting kan göras. Jag vill, att ingenting skall sägas. Jag har redan arrangerat om allt. Min vän, fru Stenius, hvars man är prest i Kyrkslätt, tar mig till sig. Jag skall läsa med hennes barn, jag får fritt vivre och en liten lön. Det är hvad som passar mig. Jag är ju guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som är så obehaglig. Som har ingenting att bjuda. Med mig _måste_ han bli olycklig.

Hon talade för sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro. Efter ännu en paus fortsatte hon i samma ton:

-- Från första maj är jag bunden vid min guvernantsyssla och, låt se, i dag ha vi tjugoandra mars ... det är vår, jag blir nu snart raskare. Det är hoppets årstid. Säg, det är ju så, Atte? Den här tiden går det raskt?

-- Om du skulle tala med honom sjelf, du älskar honom ju? Hvarför skall du uppge hoppet så der. Fick Carl bara veta detta, så gaf hän nog flickan på båten.

-- Jag skall säga Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen ändring i fråga. Mellan Carl och mig är allt slut. Jag har mist tron på honom. Jag vill aldrig mer tillhöra honom. Jag är för god att äta upp hennes qvarlefvor. Han är mig nu så likgiltig som -- vore han en annan. Ingenting kan upprätta honom! -- Och tro mig, min vän. Han _är_ en annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han är besmittad och blir aldrig mer frisk.

-- Du skulle inte vara sträng och oförsonlig. Tänk på den menskliga naturens skröplighet.

-- Ja visst, men ursäkta, så usel är jag inte, att jag behöfver taga på mig den klädning som i månadtal legat i rännstenen. Så usel är jag inte, att jag behöfver taga till mig den man, som i månadtal legat i rännstenen eller det som värre är. Ingenting binder mig. Ingenting skall heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.

-- Men tänk på verldens dom?

-- Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif är rent som en engels, det veta alla. Min karaktär är utan vank -- åtminstone för hvad man kallar »verlden». Om jag felat som hustru, nå, så har jag fått min lön! Jag kan stå mitt öde. Och nu, min käre vän, du måste gå, för jag är trött. Kom hit ibland med din hustru, hon är så snäll. Och -- lycka till med din protegé. Du förstår mig ju och är inte ledsen, inte sant?

Hon nickade till afsked. Herr Bäck kysste ännu en gång hennes magra och heta hand och gick, echaufferad och upprörd. Så fort han kom hem, meddelade han sin hustru alltihop. Med många utrop och korsningar åhörde hon honom, kastade så på sig sin pels, tog en droska och for direkte till Mäienens.

* * * * *

Mäienens hade en liten bakgårdsvåning på tre små rum, högt uppe. I ett af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje, som på en gång var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lång. Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal åkarehäst, det ljöd och klagade från morgon till afton. Grannarne våndades, bultade i väggar och tak, beklagade sig för portvakt och värd, allt lika förgäfves. Det spelade nu mera nästan af sig sjelf, detta pianino. Och när Fina öfvade »stora konserten» derpå, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan Adolfs violoncell brummade i mors.

Men belåten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift och linialer, mor höll på att i stort köksförkläde koka potatis på fotogenköket; småfröknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen piga, det kom en gång om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och »gossarne» buro mestadels upp maten från butikerna nedanför.

Det ringde. Fina, styf i händerna efter en förfärlig octavpassage, öppnade. Fru Bäck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett välkomnande och kyssande. Småfröknarna stucko från dörröppningen in sina lockiga tvillingshufvud, slängde bort förkläden och dukar, och trädde in i salongen. Man slet i idel kärvänlighet bort kappan från den besökande, knöt upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den välkomna gästen in i främmanderummets bästa vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande och genom en arkipelag af fåtöljer, bord och pallar, ändtligen hamnade alldeles utmattad.

Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi öfver »Don Juan» af Liszt, en rhapsodie af dito och så trion, naturligtvis af Beethoven, med bröderna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit Goltermann.

-- Och så pluggar jag »Lucrezia» med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon är söt. -- Finas mörkröda, omfångsrika kinder liknade mer än någonsin röda strandladan vid Morsviken, och hennes ögon glänste. -- Vi tala finska, och det är så roligt! Hon lär sig så bra. Hon tycker så mycket om mig, vi ä' så goa vänner, så! Vi lär oss också »hafvets unga tärna» af Pacius förstås. Och Dion är också der, och hon är här. Och Dion är alldeles tokig i henne, småfröknarna tror att di ska förlofva sig och göra konsertresor och få så mycket pengar, att di kan inrätta ett nytt konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli lärarinna och då får jag visst en sju, åtta mark i timmen, för si fröken Algren, som var i Paris...