Part 10

Han tänkte sig henne gå der längs den öfversvämmade stranden, med bara, mjellhvita ben och naken barm. Han blef nästan svartsjuk på Adolf, som hon svärmade för den gången, den då ännu litet smått karlaktige studenten, hvars parfymer stego henne åt hufvudet. Han nästan led, när hon beskref, hur hon »under sina tjensteår» blifvit förtryckt af sina matmödrar, och han hade kunnat gå i fält mot dessa usla intrigörer, som åstadkommit hennes afsked från ryska teatern!... Dessa afundsamma, dessa förtalsjuka, dessa lögnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant för denna oskuld, som förföljts så skuldlöst. Och när hon under små halfundertryckta suckar berättade om alla de onda rykten, som gått om henne, kände han blodet så varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs att vända sig bort. Hårdt och fast klämde han hennes stolkarm med sin hand och svor inom sig en ed att försvara henne mot dem, som kanske äfven här ämnade förfölja henne...

Ett stycke ifrån satt husets värd med den unge mannens hustru. Hon tyckte mycket om Adolf och kände sig lycklig att då och då få »tala ut» med honom.

Ehuru med ryggen vänd åt sin man, hade hon dock observerat honom och kände, utan att hon förstod sig sjelf, en underlig stickande smärta stiga upp ifrån hjertat och ända upp i halsen. Det var som om hon ville qväfvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu så i ögonenfallande, hon liksom kände hela sin fulhet som en lekamlig smärta. Hennes längd skrämde henne, och hon sjönk ihop ofrivilligt, som om hon ville gömma sig.

Hon hörde icke deras tal. Först hade det varit skämt, små skratt och vanligt kallprat ... så blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar ... hon kände hur han, hennes man, såg på den andra.

-- Du är sjuk, Sigrid, -- Adolf såg ifrigt ned på henne, -- vill du gå in i ett annat rum kanhända?

Den unga frun rodnade ännu mer. Några förrädiska tårar stego henne i ögonen. Men, -- att hon kunde blotta sig så! Hon, gamla menniskan! Hon blygdes, försökte stramma upp sig och jagade med våld en massa vilda tankar bort igen. Men, så blef hon förargad. Det »dåliga humöret» kom på. Hon sväljde sina tårar och sade med stadigare röst:

-- Tack, Atte, jag vill tvärtom stanna qvar. Jag kan inte begripa den der menniskan ni har här i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl ... jag tycker hon är faslig. Rå och -- ja, du får ursäkta -- riktigt fräck. Såg du, hur hon vid middagen koketterade med Mäienen? Så fick hon se Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann hängifven ut. Det är en obehaglig person. Jag är säker, att det är något ondt med henne.

Adolf försökte dra fram alla förmildrande omständigheter. Hennes brist på uppfostran, hennes sydländska temperament, hennes artistiska begåfning, som gaf anledning till så många frestelser, dem »vi andra hade svårt att förstå».

-- Jag har alls inte svårt att förstå frestelser, -- sade den stackars frun, som nu fullständigt retat upp sig, -- för jag har sjelf stor frestelse att ta henne i örat och leda henne till närmaste polisstation. En sådan lösdrifverska. Från ryska teatern! Fy då ... och artistisk begåfning. Jaså, det skall vara en ursäkt för folk att bära sig åt hur som helst. Det är så att -- -- hör du, för mig bort -- till fru Mäienen i gröna salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Förlåt, söta Atte ... ett glas vatten, men kokt, du -- -- jag törs inte dricka Neva-vatten, för jag blir strax dålig. Kom!

Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting märkt, de fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.

Fru Mäienen satt med husets värdinna och utgöt sitt hjerta. Hon talade i korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstämman på en kammarorgel, blåsande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.

-- Gud! fru Bäck, det är förfärligt med de pigorna! Hvad man måste lida! Hade jag inte mina barn, så! De är' i stället något, de! Det är roligt för en mor, skall jag säga. När Dion föddes, min lilla vän, så hade han, åh herre Gud! Tänk! Segerhufva! Min man! åh, ni skulle bara känna en sådan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han kom in. Min innerligt högt älskade, sade han. Det blir ett geni. Himmelske Fader! Ett geni! Vi är lyckliga i vår fattidom, vi. Tror du det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad han!

-- Var det er man som hade segerhufva? -- frågade den ryska frun med artificielt, men väl speladt intresse.

-- Åh, men kära hjertandes, det syns att hon inte fått några barn än! Fast det skulle visst inte bli några segerhufvor; nå nå, hvem vet, herr Adolf är inte så dum som folk sade förr, nej... Åh! hvar var jag nu igen? Lilli min docka, gå och tag mammas näsduk ifrån muffen, nej du, från pappas bakficka. Jag måste skicka bort ungen, det är inte bra att ungdom hör sådant här. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli är så oskyldig. Tänk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Häromdagen...

Hon lutade sig helt nära intill sin granne och fortsatte hviskande. I samma ögonblick hördes ett buller från rummet bredvid, dörren öppnades och herr Mäienens mage syntes, åtföljd af honom sjelf. Han kom in som en ångmaskin, pustande och med fart, och i hans kölvatten sväfvade de andra in som sjöjungfrurna efter Ägir. Fina i ljusblått, Lilli i ljusrödt och Clara i gult. Sist Dion och Adolf släpande på sina instrument. Det blef ett stämmande och knäppande, ett dragande med stolar. Ett välsignadt försök med noter och kuddar på pianostolen, ett löpande öfver tangenterna, ett bestyr och ett bråk. Det skulle »_or_ganiseras» musik.

Fina uppvek sina klädningsärmar, som om hon beredt sig till kalfslagt. Så rullade och vek hon på noterna, gjorde hundöron på hvarje blad, skrufvade stolen ännu en stund, påsatte ett par blå glasögon, gaf bröderna en blick som en fältväbel, den der låtit ladda kanonen och ropar: fyr! höjde begge händerna, slog ned med ett brak och började.

Då de spelat en halftimme och stycket var slut, frågade Adolf troskyldigt: -- Hvad hette det der vackra stycket? -- hvarpå Fina med en knyck på nacken svarade:

-- Trio.

-- Hvem har komponerat det? -- hans fråga var denna gång framstäld ytterst ödmjukt.

-- Beethoven naturligtvis.

-- Åh, det kunde man så väl höra, det var förtjusande, briljant, sött, charmant. -- En kör från de olika åhörarne slösade med alla de för tillfället mest passande adjektiver, det haglade beröm, pappa Mäienen klappade sina söner på deras späda axlar och kysste dottern på den jungfruliga pannan.

-- Ja, det säger jag bara, att det är något, det! Hvad sägs om det? De spela no minsann som m_ä_stare. Tre sådana har _jag_ no aldrig hört på k_on_serterna, det är no riktigt sanning, det!

Fru Mäienen sprang fram och tackade sin dotter, de gröna negligébanden fladdrade om henne, hennes ögon lyste af stolthet och förtjusning. Fina sjelf torkade svetten från pannan, snöt sig och förklarade anspråkslöst, att »det här var nu ingenting, herrskapet skulle bara höra min solokonsert».

Fru Bäck, som med skäl fruktade för sin nya flygels hållbarhet i profvets ögonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om solokonserten. Hon ville gerna höra Dion, andra Wieniawsky, som hon så smickrande kallade honom. Det skulle vara en sällsynt njutning, ifall han ville vara så god.

Dion bockade och tog fram fiolen. Han stämde och satte instrumentet på försök under hakan. Jo, det passade. Så slängde han upp sitt tunna artisthår, som likt en mörk flottig rullgardin på alla sidor föll ned öfver halsen, tog ett fast sigte på Nadja och begynte sin käpphäst legenden.

Hvad som fattades Fina i känsla, det hade han. En späd rosslig ton, som för mycket påminte om katt-tarmsträngar, eljes ungefärlig renhet, någon ansats och god rytm. Det var en elev, sådan som de flesta, som komma in i nedersta violinklassen på konservatoriet, icke sämre, icke bättre. Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.

Men han gjorde stormande lycka. Föräldrarne omfamnade hvarandra och sågo med tårade ögon på sitt segerhufvade geni. Fina applåderade, Adolf med, och småsyskonen hoppade omkring honom likt gula och röda små fjärilar. Fru Bäck var vältalig i sin hänryckning, och Dion sjelf bockade och tackade, skinande af vänlighet och en viss blygsam artistisk sjelfmedvetenhet.

Fru Granberg steg fram och räckte den unge mannen handen. -- Ni har gjort mig en stor glädje -- sade hon, -- det skulle vara mycket roligt, om ni ofta i vinter ville besöka oss!

Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke för vana att slösa med sitt beröm. Dion tog värdigt och likt en gammal lagerkrönt konstnär emot alltsamman, men häftade ännu sina ögon envist bort åt kakelugnen. Hans blickar uträttade dock ingenting. Nadja och ingeniören sutto alltjemt qvar, fördjupade i samtal.

»Småfröknarne», de sjuttonåriga tvillingarne Clara och Lilli, skulle så fram och sjunga. De drogo ned klädningslifssnibbarne, jemkade om rosetterna, stälde sig på ömse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och gåfvo till lifs en af Mendelsohns duetter, »Ach, wie so bald».

Allegro agitatot »uppfattades» af sångerskor och accompagnetrice som ett vanligt andante. De små fjärilarne sjöngo klockrent. Det var som två myggor en ljum sommarafton, när man fält ner gardinen och det eljes är moltyst i rummet.

Så vekt och oskyldigt, så spädt och klart. Den lilla duetten kunde gerna ha hetat »liljornas grafsång» eller »sylfidernas dödsdrömmar», eller någonting annat i den stilen. De små applåderades väldigt och föredrogo derpå en mängd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sångerna hade en hop fioriturer och Clara sjöng dem con amore. Det var omöjligt att höra den lilla lärkan utan att känna sig rörd. Någonting mer täckt och sant musikaliskt kunde man ej höra. En miniatyr-genre, men korrekt utförd. Ett bullrande jubel belönade den uppträdande.

-- Är det inte en stor och präktig operastämma, en riktig _it_aliensk _ko_lorator -- skrek fadern och klappade Clara på hufvudet -- det har ju jag alltid sagt! Får jag no bara tjensten här i Petersburg, så skall hon minsann till stora operan, så sant som jag heter Robert Isaak Elias Mäienen! Och då skall hon också sjonga på finska, så sant som vi ä' finnar. För det är något, det!

Åter var fru Bäck framme vid pianot, denna gång med Nadja vid handen.

-- Några finska nationalsånger -- bad hon, och Nadja satte sig ned.

Hon begynte med några fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop qvintparalleller, som skulle låta riktigt »stiliga», och föll så in med sången.

Hon sjöng en finsk folkvisa, en af de skönaste bland de sköna. Hennes verkligen starka och malmrika stämma saknade ej välljud, hon sjöng icke alldeles rent, men det var icke alltför skärande. Hon kunde ej ha valt bättre. Sången klädde henne. Den gaf hennes stämma skönhet, liksom de vackra orden redan i och för sig voro musik. Hon uttalade tydligt och fick väl fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof skulle kunna röra en sten.

Om de andra gjort lycka, så uppväckte Nadja fullständig storm. Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror och tant öfver lag. Atte strålade, han bad henne i later och blickar om förlåtelse för att han förut behandlat henne så illa. Fru Bäck slungade en störtsjö af rysk förtjusning öfver henne. Carl stod qvar vid kakelugnen. Så svekoman var han icke, att icke den underbara sången tjusade hans själ ... och så mycket man var han, att han förstod, att hon sjöng för honom. En tår steg honom upp i ögonen, han sårades bittert öfver att hans hustru intet ord hade för sångerskan, utan stod stel och kall. Han fann henne så obehaglig just nu, känslolös och taktlös.

Dock Nadja märkte ingenting. Hon njöt af sin triumf och nekade bestämdt att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala med ingeniören.

Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att få följa med dem. Naturligtvis kunde man ej säga nej. Man tog en istschwoschick, de båda damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt på kuskbocken. Nadja hade förlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt. Ändtligen voro de på andra sidan Liteinaiabron och stannade vid Granbergs port. Carl följde sin hustru till porten, låste upp, låste igen om henne, vände om och hoppade derefter i släden bredvid Nadja.

De körde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu först såg Carl, att det var alldeles stjernklart. På afstånd skimrade der tusen och tusen af rödaktiga gaslyktor på andra sidan Newan, och floden låg bred och vid likt en väldig hafsfjärd, bunden i famnstjock is.

-- Oh, jag fryser -- Nadja smög sig närmare intill honom -- Er hustru är så kall, så!

Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.

-- Nej -- sade hon -- låt mig komma inom den, eljes blir jag sjuk när jag fryser så här.

Han tog upp pelsen, hon gömde sig vid hans barm.

-- Oh! jag är så ensam i verlden -- det kom efter en stunds paus -- vill ni inte vara min allra bästa vän?

Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke göra sin hustru för när, nej, långt derifrån, men han kunde å andra sidan inte heller vara oartig mot en så ensamt stäld ung varelse som Nadja. Han tyckte hans pligt ålade honom ridderlighet, ja, en viss vänskaplighet. Han rördes af det stora förtroende hon visade honom, han fann det så intagande, detta barnsliga, okonstlade sätt. Dessutom såg han väl, att han gjort ett djupt intryck på henne ... hon förstod minsann ej att dölja sina varma känslor.

Hans förnuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men det hjelpte inte. Nadja låg mot hans barm, pelsen värmde dem begge. Hans ridderlighet och vänskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon höll hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Då de hunnit hennes hem, brände den första kyssen het på hans läppar, och då de skildes, hade han gifvit henne löfte att komma redan i morgon.

Fru Granberg låg hemma och grät. Gång på gång steg hon upp, lyssnade vid den öppnade fönsterluckan, gick till spegeln, såg sig i sitt elände, grät än mera, gick till tvättfatet och lät det friska, iskalla vattnet gång på gång skölja bort de varma tårarne.

Om ett par timmar hörde hon hans steg. Hon visste precist hur hans bottforer knarrade i den hårdt sammanpackade snön på trottoaren. Han gick uppför alla trapporna, det kunde dra om en minut, så kom han i förstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina kläder -- så kom han in i salen. Ah! hon skulle vara så vänlig, icke säga hur sjuk hon var, hur sorgsen, hur misstänksam, hur väl hon skulle behöft hans hjelp, hans, hennes egen mans! Hon skulle tvärtom visa ett vänligt ansigte. Hon skulle le, ja, se så snäll ut. Med det samma brast hon på nytt ut i gråt.

Han hörde vid dörren den undertryckta snyftning och de häftiga suckar, som hon förgäfves försökte qväfva. Då vände han om, gick genom salen till sitt rum, stängde dörren med något hård hand och vred den i lås efter sig.

När pigan på morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade den lilla frun just somnat. Med utvattnade röda ögon såg hon upp.

-- Kom hit, Anuschka.

-- Ja, matmor.

-- Lägg din hand på mitt hufvud! Så der ja, det är så skönt. Du är snäll, Anuschka. Jag har en snäll flicka i dig, Anuschka, och det är godt, när man är sjuk och ensam.

Pigan pysslade vänligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon förstod så godt situationen. Hon hade varit med om sådant förut, på andra ställen. Hon hjelpte på med morgonklädningen, ledde frun till bordet, serverade chokoladen och kammade håret. Så gick hon in till herrn. Fru Granberg tog sitt handarbete, tårarne trillade en efter en ned på den lilla småbarnsskjorta hon sydde. Och så tryckte hon sina läppar mot det fina linnet och kysste det innerligt, som hade det förstått henne.

De talade härefter sällan till hvarandra, de två, herrn och frun. De »förstodo» icke mer hvarandra. Han gick sin väg, hon sin. Han var så mycket ute, alltid affärer. På qvällarne var han än hos den ena, än den andra kamraten. En gång skulle han gå till Sibrynoff -- på bjudning. Kl. 8 kom Sibrynoff och sökte honom. Frun förstod för första gången, att Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarför var han ständigt borta, hvarför var hon så ensam? Var det kanske alltsamman hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig för kall, emedan hon var för blyg att blotta sina verkliga känslor för honom.

Hon funderade och tänkte, hon grubblade och led. Hon ångrade allt och fattade hundra nya beslut. Hon begrät sin försvunna lycka, som hon en gång begråtit sin moders död. Men hon hade denna gång ingen att förtro sig åt. Inga egentliga vänner i den stora främmande staden, hvars språk hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat förtro sig åt var Adolf Bäck, och han var ju dock »ej egentligen» qvinna. Så behöll hon sin sorg för sig sjelf, och dagarne gingo, tunga och långa.

* * * * *

En af Dions buketter med band i de finska färgerna var fästad på »ryssgudens» bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der framför, det var en ynklig liten låga, lampan var illa skött och grön af erg. De vissnande blommorna spredo en angenäm doft, men hängde redan med bladen, liksom de vetat, hur föga glädje de gjorde den de voro ämnade åt. Dion hade dock haft så stor möda att få ihop pengarne. Stackars pappa hade så litet, och det måste räcka till för allt möjligt. Dion hade lånat litet här och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af mamma, 5 af små fröknarna och 15 af Adolf. När han så till sina egna 30 kop. lade pappas blanka rubel, så hade han summan.

Man arbetade i Mäienenska familjen ifrigt för Nadja. De sågo i henne en ny profet för sitt fädernesland och voro lika ifriga att befrämja hennes sak, som om hon varit en af deras allra närmaste. Fader Mäienen, som fått ett lönande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin lediga tid med att agitera för henne lika energiskt som för sina egna underbarn. Att få Fina in på konservatoriet som lärarinna, Dion och Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till operan eller till konsertsångerskor, det var hans plan, och han fruktade icke ett ögonblick, att den kunde gå om intet. Nadja skulle genast få engagement vid stora operan, annat kunde väl inte komma i fråga med hennes stämma och dramatiska begåfning.

Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar. Med glödande färger skildrade han »en privat-soirée i en petersburgsk societé» och beskref noga det musikaliska programmets utförare och utförarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin förundran höra, att Nadja Sergeiewna gjort fullständig furore som kammarsångerska, att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang, hvars stämmedel, känsla och stora begåfning säkert voro fenomenela. Landet hade så föga råd att förlora en talang, att det vore att tillråda, att man toge vara på denna, skaffade henne medel, först att utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag för att sedan möjligen få henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som så många andra stora, föredrog att stanna ute, vid någon verldsteater borta i Södern.

Och detta var icke det enda man läste om Nadja. Den unge svekomanen Carl Granberg, som var tillfällig medarbetare i ett af hufvudstadens mest ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succès till sina läsare. »Det är en originel och rik begäfning», skref han, »ett naturligt, friskt sprudlande geni, värdt uppmuntran. Framsprungen som en kraftig telning från den folkstam, hvars ädlaste söner och döttrar fått andlig näring från brödralandet i vester, har hon någonting till hälften svenskt i hela sin uppenbarelse. Högrest, fyllig och stark påminner hon om en af Tegnér beskrifven Ingeborgsfigur, på samma gång som hennes eldiga glänsande ögon tala om österländskt inflytande, och hennes varmt bruna hy om lifligt kosackblod. Men», slutade han, »fröken Sergeiewna är en dotter af vårt land, och vårt land skall hafsa äran af henne, när hon en gång färdigrustad står på scenen, redo att mäta sig med de bästa vårt land hittills kunnat prestera. Fröken Sergeiewnas många gynnare och beundrare i Petersburg vänta att kunna utverka ett statsanslag till 1:sta maj, då det är ett faktum, att vår unga landsmaninna hittills haft att kämpa mot stora ekonomiska svårigheter. Hon har beklädt de anspråkslösaste platser för att kunna dra sig fram, och hon har arbetat med en rörande ifver under kampen för lifvet. Detta mål att bli konstnär har dock ständigt som högsta ideal sväfvat för henne -- och det är genom törnen hon vandrat fram, omgifven af förtal, intriger och afund af forna kamrater, som missunnat henne hennes rikare begåfning. Att sålunda en ljusare framtid må beskäras denna uppgående stjerna, önska vi här alla, vi som haft tillfälle att höra och beundra hennes vackra sång.»

Vidare hade man till hennes förmån tänkt arrangera en soirée, hvartill biljetter skulle säljas först under hand och så offentligt. Familjen Mäienen skulle naturligtvis biträda. Fina skulle spela solo, Dion spela sin Wieniawsky, småfröknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera alltsamman både det vokala och det instrumentala.

Det blef ett oerhördt bråk. Mäienens sleto ut flere par skor under sina promenader från den ena ändan af staden till den andra. Ingeniör Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det minsta. Fru Bäck hade åtagit sig att presentera Nadja för några ryska musici, hvilkas välsignelse det var godt att ha till sitt förehafvande; hon hade äfven lofvat att hjelpa med råd och dåd angående toaletten, i fall det skulle behöfvas.

Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vänner hade tänkt för henne. Allting var redan afgjordt då hon blef underrättad, sal hyrd, tillstånd utfärdadt, dag bestämd, programmet uttänkt, allt utom hennes två solostycken och två ensembler. Detta skulle hon naturligtvis bestämma sjelf.

Förnöjda och med lätta samveten gingo så en vacker marsdag fru Mäienen och fru Bäck till Nadjas bostad för att meddela henne den glada underrättelsen, att hon bara behöfde sträcka ut handen för att få några och hundrade rublar, bara sjunga några små enkla toner, allt besvär vore undanröjdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och tacka.

När de båda fruarna stego in, träffade de den unga damen insvept i en ny och elegant nattrock, liggande på soffan med fötterna på fåtöljkarmen, en roman i handen och cigarr i munnen.

Hon steg upp, förvånad och generad öfver besöket och glömde att be de främmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod på en stol, en mängd klädespersedlar lågo på en annan. Öfver pianot en ljus, något trasgrann sidenklädning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett misstroget, icke välkomnande leende. Fru Mäienen tog till ordet.

Efter otaliga utrop och onödiga preludier kom hon slutligen fram med sitt ärende. Man hade, för att bereda fröken Sergeiewna tillfälle att låta höra sig, arrangerat en liten konsert, en liten söt konsert; ifall fröken ville sjunga, skulle hon få alltihop, hela nettot. Kanske ett par hundra rubel, hvem vet, hon hade många beundrare, kanske flere hundra rubel. Tänk!

Den lilla godhjertade gumman strålade som en sol, hon blinkade vänligt med sina blanka och stora ögon, böjde af och an på hufvudet, som om halslinningen satt för stramt, men det var idel välvilja. Hon älskade att göra andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggöra alla, som kommo i hennes närhet. Voro de bara inte hennes fiender på ett eller annat vis, så voro de hennes vänner. Och hade de något med den finska saken att göra, så kunde hon gå i elden för dem. Hon idealiserade sina »vänner» liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstrålade dem med helgongloria. Hon kanoniserade dem, så att de blefvo så fläckfria som de första kristna martyrerna. Hon pådiktade dem allsköns fullkomligheter. Och när hon så fått dem färdiga, föll hon ned och tillbad tillika med sin »lille gubbe, den käre Robert Elias», lille Dion, lille Adolf, unga Fina samt begge småfröknarna.