Part 19

Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån arbeta!

En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte gott att komma på dem, heller.

Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.

Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar! mente Höjer.

-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.

Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.

Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en arrendator.

Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren flera gånger om.

Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och det kunde de!

Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne, vart som helst.

Och se det halp!

Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som hängde på gisten.

Och så blev det stängt!

Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort, när han begagnat den.

Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!

Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken till ända.

Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.

Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex stycken på en natt.

Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en auktion.

-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så tar han först!

Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.

Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro begränsade.

Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.

-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!

-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät det skall vara.

-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på skogen, när du bara har lov till att släppa en.

-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.

-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och med en till utseendet oskyldig min frågade:

-- Hör du, Höjer, du!

-- Jo! Här är jag!

-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?

-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det skulle vara.

Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han kunde.

Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat, och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd opp.

-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt dig sen!

Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de inte.

Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade alltid arrendatorn:

-- Det står så i kontraktet.

-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.

Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i grannskapet på besparingarne.

Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund, men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas levande av tjänstefolket.

-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?

-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för sina ögon, utan att kunna hindra den!

Sjönödslöftet.

Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.

Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid stranden.

Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.

Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

Det blev åka av!

Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga försvinna.

-- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en svart rund skiva därute.

-- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan nosen.

-- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på en så vacker början.

Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

-- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli varm i kroppen.

I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld, beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma hem.

Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt rakt ut till sjös.

-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade undan för undan.

Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i himmelen... inte den heller! -- -- --

Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.

Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten, och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en hornlyktas!

-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten, och så blev det still.

Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm, alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han, varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta här i onödan, det hörde f...

Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.

-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det är en hel skog.

Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver; såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!

-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.

-- Ludde! Vad fan är du här!

-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

Vestman gnuggade sig i ögonen:

-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men så har du kräket med dig också!

På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.