# Samlade Skrifter #28. Hemsöborna och Skärkarlsliv

## Part 15

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-skrifter-28-hemsoborna-och-skarkarlsliv-30080/index.md

När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.

Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.

SJÄTTE KAPITLET.

Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett hjortron.

Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga. Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt, att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer och frågar vem han söker.

På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han hör en äldre mansröst tala:

-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten om vår pastor?

Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet, fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och sjömätaren!

Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.

-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor! Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar, och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!

-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste passa på tändningen!

Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam. Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han ville drömma.

SJUNDE KAPITLET.

Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon; vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa sig livets nödtorft.

När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta, och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo förbund och födde nya.

Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon, aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en hemlighet.

I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom behagade.

Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt och kunde inte somna om.

ÅTTONDE KAPITLET.

Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga, enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte sig insteg.

Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott, ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var fnoskig.

Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det, visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade, att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt. Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop, löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han ljög, om det också var sant vad han sade.

Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.

Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade ett god afton.

Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade slutligen:

-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har Lundstedt sett en sån församling?

Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.