Part 9
EBBA FLEMING.
Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra I högtidskläder. Ingen hör oss mer. Blott klockorna de höras. Dödens ringning Det är för allt jag hade qvar på jorden. Nu dör den sista glansen af vår ära, Nu bryts den sista spillran af vår makt, Nu går den siste af vårt namn till döden Och denne siste är min ende son; Och griften, der vår vapensköld skall krossas, Är en schavott! -- Och ingen hör oss mer. Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen Ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)
Elfte Scenen.
EBBA FLEMING. KATRI.
KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! --
EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
Hvem talar här? -- Kan ni en bön mig lära, Som himlen når?
KATRI.
Se opp!
EBBA FLEMING (ser upp).
Ah! samma syn!
KATRI.
Stig högre upp, kom, skåda hur din son Till döden går!
EBBA FLEMING.
Hvad har jag gjort dig, att Du mig förkrossa vill?
KATRI.
Hvad gjorde jag, Att ni mig krossade?
EBBA FLEMING.
Är du en moder, Så gå! --
KATRI.
Jag var en gång, hvad nu du är, Nu är jag, hvad du varit förr.
EBBA FLEMING.
Erici!
KATRI.
Din make tog min fars, min makes hufvud.
EBBA FLEMING.
Erici!
(Klockringningen upphör.)
Tolfte Scenen.
DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer).
KATRI.
Och din son han är ej mer.
EBBA FLEMING.
Gud!
KATRI.
Och min son var den, som störtat er!
ERICUS ERICI.
Hör opp, hvem än du är, och minns att hämnden Ej menniskan tillhör.
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.
HERTIGEN.
Slut är vårt värf. Men, innan vi gå bort från denna plats, Der med så mycket blod vi rikets frid Ha tvungits köpa och besegla, har
Jag ännu en förrättning qvar. Träd fram Intill min sida, Daniel Hjort! Om du För guld, för gunstbegär ditt värf utfört, Fast detta värf mitt lif och slottet räddat, Jag med din handling lemnade dig ensam; Men då jag väger upp din lefnadssaga, Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, -- Jag hade aldrig älskat detta folk, Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor, Om jag fördöma kunde. -- Derför tag Din faders ring tillbaka af min hand, Och för att intet minne af det flydda Må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt, Och, för att ingen må dig våga skymfa, Se här ett svärd. För så det i min tjenst, Att jag får heder af Bengt Ilkas son!
DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig).
Hur blicka de på mig!
KATRI.
Min son!
DANIEL HJORT.
Min moder! Nu tryck mig till ditt hjerta, göm mitt hufvud, Att ingen ser mig, göm det vid din barm, Och älska, älska mig!
EBBA FLEMING.
Han -- hennes son! Det var dock sannt. Om himlen rättvis är, Hvi faller blott på mig dess hand!
(Sorl och rörelse bland menigheten.)
Fjortonde Scenen.
DE FÖRRA. BÄRARE (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). OLOF KLAESSON (framträder bland menigheten).
EN BÄRARE (i det han inkommer).
Gif rum!
HERTIGEN.
En drunknad flicka!
SCHEEL.
Arvid Stålarms dotter!
DANIEL HJORT.
Ah! Det är hon! (Paus.) Blef det till slut ditt öde! (Vildt.) Bort! För de döde till de döde!
(Bärarena bortföra båren.)
DANIEL HJORT (till sin moder).
Nu, Min mor, blif åter lugn och lycklig du! Bort med all bitterhet ifrån ditt hjerta, Bort med hvart minne från de dunkla dar! Se hertigen! se dagen ljus och klar!
Nu vill jag lefva upp på nytt för dig, Det som har varit, jaga undan, döda. För ädla värf mitt hjerta blott skall glöda.
KATRI (afbrytande).
Min son, jag gjort dig ondt?
DANIEL HJORT.
Tänk ej på mig! Tänk på den tid, som ändteligen randas, Uppå det folk, som nu befriadt andas! -- Mig -- ondt? -- Nej! Lifvets höjder vinka mig Och att dem hinna står jag redobogen.
OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
När högst är säden, är till skörd den mogen.
DANIEL HJORT (till Katri).
Du skall mig trotsig, stolt och verksam se, Kraft har jag än. Än jag ej bruten är. Och högt för verlden jag mitt hufvud bär!
OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).
Tag här -- din handlings rätta lön, förrädare!
DANIEL HJORT.
Ah! --! -- --! Ve!
(Dör.)
KATRI.
Min son!
HERTIGEN.
Hvem var det?
OLOF KLAESSON.
Klaesson Fleming!
HERTIGEN.
Det blir på denna jord din sista bragd!
(Ger ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson.)
OLOF KLAESSON.
Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
(Går med knektarne.)
KATRI.
Uppvakna son!
EBBA FLEMING (för sig).
Han står för himlens dom!
KATRI.
Det var min skuld! -- Död! -- Krossad är jag här. Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
HERTIGEN.
Så ville jag ej ändra dina öden. Ett trappsteg blef du fallne yngling der, Som lyfte herrskarns fot och föll i sär. -- (Fanfarer höras.) Hör menighet! Fanfarerna oss kalla, Till makten mig, till frid och framtid alla!
ERICUS ERICI.
Du Evige! Behöfves då, att allt På hvilket verlden hvilar, kärlek, trohet Och pligt och ära, svigta skall som rö Och tusen hjertan brista, för att verlden Skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
Slut.