# Samlade arbeten II ## v. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-ii-13101/index.md fru Bingen; efter en kort paus, lugnare). Fru Bingen, vi bli båda gamla, Och ålderdomen har just ej behag. FRU BINGEN. Man kan ej---- v. DANN (uppbrusande åter). Hur? FRU BINGEN. Förhindra sig att samla År efter år, dag efter dag, Så länge man är till. v. DANN (lugnare). Det medger jag. Det kan man ej, men eljest kan man mycket, Långt mer än ni och mången annan tror. FRU BINGEN. Att kunna tåla är dock hufvudstycket. v. DANN (för sig). Det där var bra. Så sade ock min mor. FRU BINGEN. I synnerhet, herr Dann, när man beror. v. DANN. Beror? FRU BINGEN. Ja, såsom jag och många andra, Som haft vår bättre tid och sett den vandra. Vi lefva sen på nåd. v. DANN (rörd). Min bästa fru, Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra. Ni lefver här på ingens nåder nu. Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra; Men hur min vrede är, det vet ni ju. Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta, Det är, gunås, som lynnet är. Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär, Förarglig ofta, knarrig, snar att träta. Dock vet jag att ert värde mäta, Vet, hur omistlig ni är här, Hur det stod till i gården er förutan. JULIA (tyst till v. Dann). Nu ljuder åter rätta ton i lutan. v. DANN (tyst till Julia). Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt Att visa, hur jag har mitt sinne spakt. FRU BINGEN. Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan Gör solen mindre skarp. v. DANN. Hur menar ni? FRU BINGEN. Jag menar, om jag ger, hvad de begära? v. DANN. Hvad? Täcken? FRU BINGEN. Ja, det måste väl så bli. v. DANN. Det fägnar mig, det gör ni rätt uti. FRU BINGEN. Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära Så mången bitter sorg---- v. DANN. Som gått förbi, Jag hoppas det? FRU BINGEN. Ja, himlen vare ära! Dock undrar jag, att jag så häftig var Emot den unge målarn, fast så nära Jag såg hans båda ögon. v. DANN. Hur? FRU BINGEN. Ett par, Hvars likar jag ej sett sen unga dar, Då jag dem såg hos ängeln här, er kära. v. DANN. Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän Ni måste flytta från vår ort igen Och fick först, sen de slocknat, återvända? FRU BINGEN. Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända? v. DANN. Och målarn? Hennes ögon likna hans? FRU BINGEN. I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans; Det är, som om han ärft dem, så de blända. JULIA (till v. Dann). Men om han vore hennes son kanhända? v. DANN. Nej, nej, hans namn är icke hennes mans. FEMTE SCENEN. DE FÖRRE. FRANK. TRYGG (med några täcken). FRANK. Det var ett sökande förutan ända Att finna nycklarna. Se här vårt fynd! Gå nu och städa efter oss, fru Bingen. FRU BINGEN. O jämmer, de ha hittat nyckelringen! v. DANN (leende till fru Bingen). Nu är er rätta pröfvotid begynd. FRU BINGEN. Men hvem kan väl bli ond på honom? Ingen. (I det hon går ut.) Med bästa sidentäcket är dock synd. SJÄTTE SCENEN. DE FÖRRE (utom fru Bingen). FRANK (blickande efter den utgående). Hon var ju mänsklig nu, den gamla maran, Där ute höll hon ett förtvifladt larm. v. DANN. Ursäkta, herre, endast faran För hennes täcken gjorde henne varm. FRANK. Varm? Kalla det ej värma, som var harm. V. FANN. Man måste tåla något af de gamla. FRANK. Rätt gärna, blott de nöjas med att samla En hop millioner stilla och i fred Och låta bli att pocka, gnata, skramla Och vända hela världen upp och ned. v. DANN. Det sista, herre, är de ungas sed. Att tala öppet klä, men ej att svamla: JULIA (tyst till Frank). Det slutas aldrig väl, om han blir vred. FRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann). Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed?